onsdag 29 augusti 2012

Möten mellan inre och yttre



På vandring mellan inre och yttre. Jag sitter på Bron i Gammelstadsviken och låter mig värmas av eftermiddagssolen. Blickar ut över den sommar som är på väg att bli höst. Tar in dofterna, ljuden och den mättade vegetationen med alla mina sinnen.

Med det som är inuti mig försöker jag finna ro i fantasin om platsen, min egen kommunicerande bild. Men, med utsidan vänd mot världen tycks bron vara en av många mötesplatser denna dag – en fiskare som fiskar för komposten, cyklister och joggare från världens alla hörn som passerar med ett leende på läpparna.

Den solitär som är jag får bit för bit släppa min inre skyddande rustning för att bli en del av det som pågår, bli en del av platsens leende i smått och stort.
Livet handlar om accepterande, om att innesluta, inte utesluta.

Ännu en Brax håvas in och ännu en. Den fiskare som tidigare skapade min distraktion ger jag leendet mitt i takt med hans stigande eufori.

Det kommer ytterligare en sommar. Någonstans kommer där även finnas en kompost som sjuder av liv…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 24 augusti 2012

Hen i det verkliga livet

Språket förändras och vi förändras med språket. Det går inte ställa sig utanför, då ställer man sig samtidigt utanför det samhälle vi alla är en del av. Man behöver dessutom inte ställa sig utanför, men ändå känna ett utanförskap. Jag minns bl. a. ett tillfälle för ett par år sedan när jag försökte lyssna till en konversation mellan två killar i ett omklädningsrum. De pratade i förkortningar och symboler. Jag förstod inte ett skvatt, men antog att de pratade om rollspel.

Annars försöker jag vara med i språkets utveckling och förändring. Ett ord som på senare tid för vissa väcker känslor är ordet ”hen”. Hen är tänkt att användas istället för han eller hon som ett könsneutralt pronomen i vissa texter.

Jag har ingen speciellt laddad relation till ”hen”, även om jag föredrar hon eller han, men det beror väl på att jag är man över de femtio. Däremot blev jag lätt desorienterad när jag för en tid sedan besökte Åhlénsvaruhuset för att titta på kläder. Här var stora öppna ytor och det jag tror var manliga respektive kvinnliga kläder fanns utplacerade lite överallt. Inte som jag kunde uppfatta fanns någon trygg manlig avdelning där jag kunde gå runt och botanisera. Kanske det här är ett praktiserande "hen" i verkligheten. Själv kände jag mig bara otrygg i miljön och blev t o m osäker på vad som var kvinnliga respektive manliga klädesplagg.

För en man över de femtio är det kanske trots allt tur att Dressman finns….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 20 augusti 2012

Mot sommarens slut



Helgen som var drog sommaren till havs. Detta var kontrasternas helg. På lördagen fortfarande en ljum vind och sommarens varmaste bad i havet. På söndagen vände vinden. Både i vattnet och luften märktes skillnaden. Solen var av ett annat slag, bara solvarm utan hjälp av temperaturen. Tidigt på måndagsmorgonen då vi skulle återvända till staden hade den första frosten slagit till. Markören kunde knappast missförstås, vi är på väg mot en annan tid - hösten.

Det är roligt med skillnader. Den plötsliga kylan kan ju ge en illusion att klimatförändringarna inte existerade. Kontraster och skillnader är liv och rörelse. Det är i denna skapelse vi människor har förmånen att röra oss. Ännu så länge färgas naturen mest grönt, men snart blir det olika varianter av gult och däremellan små nyanser av rött.Färgrikt är livet för alla oss som har förmånen att se.

Även om de ljumma badens tid är förbi, så väntar nu en mycket fin tid, kanske årets bästa tid, min tid....

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 14 augusti 2012

Allt är som i himmelen



En skön augustidag sitter jag i solstolen och läser en tankeväckande essä av Karl Ove Knausgård. Förutom texten är boken fylld av fantastiska bilder av moln fotograferade av Thomas Wågström.

Knausgård tar sin utgångspunkt i de snabbt föränderliga och ofta fantasieggande molnen när han skriver om världen och vårt förhållande till den. Allt är i rörelse, molnen, den långsamt åldrande kroppen, trädet och berget i fjärran. Rörelsen sker i så olika hastighet och svår att överblicka, ofta än mindre att se. Knausgård ger sig i kast med att försöka beskriva dessa tillstånd och människans förhållningssätt till dem. Texten kräver sin läsare, men växer till slut ord för ord. Knausgård avslutar essän på följande vis:

”Den meditativt och religiöst färgade upplevelsen av nuet, denna oerhörda koncentration av ögonblicket som skapar stora vågor av tillhörighetskänslor med världen, och som kanske inte säger något annat än att >>jag existerar<<, är bara möjlig när världen blir synlig som världen, alltså som något annat än jagets värld, och det gör den bara när jaget står utanför den. I en och samma rörelse avlägsnar konsten oss ifrån och för oss närmare världen, den molnomslutna och rörliga materien, som också våra drömmar är gjorda av.”

Jag lägger ifrån mig Knausgårds text, låter blicken riktas mot trädtopparna och himmelen. Jag ser ett av dagens få moln tona upp sig, för att ögonblicket senare lösas upp. En liten kommentar från den stora världen till den lilla människan….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 8 augusti 2012

Festplatsen



Festplatser liksom andra evenemang tenderar i vår tid att bli allt större. Festivaler är ett exempel, invigning av olympiska spel ett annat. Nästan alla vill vara störst och helst bäst. Till glädje för vissa men till stor irritation många vissa andra som befinner sig i evenemangens närhet.

Det finns festplatser som även i vår tid fortfarande går sin egen väg, de av den mer minimalistiska sorten som tycks lita på sin förmåga att skapa glädje trots sin påtagliga anspråkslöshet.

Bilden ovan visar en festplats av det lilla formatet i byn Sangis. Här har tidigare i sommar firats midsommar. Kvar står midsommarstången och den lilla mobila scenen. Vid midsommartid var det nog inte så mycket som konkurrerade bortsett från Sibyllakiosken på andra sidan E4:an.

Lyckan ligger nog inte i formatet. Det lilla sammanhanget kan skapa närhet och gemenskap. I de stora sammanhangen är man bara en i mängden och inte alltid delaktig i det som sker…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 5 augusti 2012

Koväg till Gaika



Åren går, men jag minns tydligt min barndoms tågresor till sommarstugan i Kasker. Efter den sedan länge nerlagda tvärbanan mellan Jörn och Slagnäs gick resan i rälsbuss. Längs med vägen fanns myrängarna och de gamla ladorna. Då fanns fortfarande mycket kvar av den gamla tidens odlingslandskap. Ett landskap som Sara Lidman har haft som utgångspunkt i många av sina böcker. Tiden går, odlingslandskapet växer igen, då markerna sedan länge har slutat att brukas. En stor del av Norra Norrlands inlands kulturhistoria går därmed i graven.



Det är därför med stor glädje jag ser att det finns en vilja att hålla odlingslandskapet i Kasker öppet. I min mors föräldrahem betar sedan några år ett antal alpackor, ett lamadjur med sitt ursprung i Andernas höglänta delar väl anpassade till ett krävt klimat.



De gamla sommarladorna från 1800-talet har rustats upp och längs en tydligt snittslad väg går det att följa den väg som korna tog till sommarbetet mot Lill-Gaika.



Den tillvaro som människor i generationer har levt här uppe kommer aldrig att återskapas. Kasker är en plats med en lång historia. Därför finns det skäl att känna en stor tacksamhet åt den kulturminnesvård i det lilla som bedrivs.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,