Åren går, men jag minns tydligt min barndoms tågresor till sommarstugan i Kasker. Efter den sedan länge nerlagda tvärbanan mellan Jörn och Slagnäs gick resan i rälsbuss. Längs med vägen fanns myrängarna och de gamla ladorna. Då fanns fortfarande mycket kvar av den gamla tidens odlingslandskap. Ett landskap som Sara Lidman har haft som utgångspunkt i många av sina böcker. Tiden går, odlingslandskapet växer igen, då markerna sedan länge har slutat att brukas. En stor del av Norra Norrlands inlands kulturhistoria går därmed i graven.
Det är därför med stor glädje jag ser att det finns en vilja att hålla odlingslandskapet i Kasker öppet. I min mors föräldrahem betar sedan några år ett antal alpackor, ett lamadjur med sitt ursprung i Andernas höglänta delar väl anpassade till ett krävt klimat.
De gamla sommarladorna från 1800-talet har rustats upp och längs en tydligt snittslad väg går det att följa den väg som korna tog till sommarbetet mot Lill-Gaika.
Den tillvaro som människor i generationer har levt här uppe kommer aldrig att återskapas. Kasker är en plats med en lång historia. Därför finns det skäl att känna en stor tacksamhet åt den kulturminnesvård i det lilla som bedrivs.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturminnesvård, Kasker, Arjeplog, Lappland, landskap
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar