lördag 31 maj 2008

Rördrommen



Någonstans därute spelar den, eller snarare tutar, en av naturens mer besynnerliga och osynliga fåglar, Rördrommen. Tillsammans med Enkelbekasinens musikaliska loopar med vingarna och Skogssnäppans livliga parningsspel bjuds jag på den bästa av symfonier, iscensatt av naturen själv. Vad mer kan man önska sig?

torsdag 29 maj 2008

Brytningstid



Det är kvällen då landskapet är på väg att byta skepnad. Norrbottnisk vår ska snart bli Norrbottnisk sommar. Kanske detta nu är den bästa av världar – en skir grönska som ger förebud om det som är på väg att komma.

Jag återvänder till bron i Gammelstadsvikens naturreservat denna sena majkväll. Temperaturen är 18 c och kvällens lätta vind är ljum. De sista sångarna, säv- och lövsångare har anlänt till platsen. Kvällen blir fylld av förväntan – all denna lågmälda skönhet som snart ska fulländas.

Samtidigt finns där ett litet stänk av vemod. Inom några få veckor är naturen överlastad av grönska. Lite av stämningen dör i takt med att naturen tystnar och alla spännande kontraster försvinner.

Allt har sin tid och allt är förgängligt. Just nu försöker jag göra nuet till den lilla ocean av tid den kan vara om jag är helt närvarande. Förväntningarna rinner av mig och vemodet om så bara för en stund kan förläggas långt bort.

tisdag 27 maj 2008

Hotell Storforsen



Att bo på hotell i tjänsten brukar ofta vara lika med Stockholm. Där har jag svårt att riktigt trivas. Rummen är ofta minimalistiska. Vid baren finns den sällan en sittplats när man vill ta en öl. För att inte tala om frukostbuffén där det ofta är trångt och stressigt bland alla människor. Storstadens hektiska puls känns helt enkelt långt in i hotellets olika skrymslen.

Annat är det med hotell Storforsen. Platsen och hotellet är som gjord för mig som gillar lugnet och en storslagen natur. Hotellet är närmast ett Norrbotten i miniatyr. Hotellet har med tiden blivit så stort att man kan gå bort sig i tystnadens långa korridorer och trapphus som leder till nya otaliga tomma rum.

När jag och mina arbetskamrater anländer till hotellet är vi de enda gästerna. Senare på kvällen anländer ett litet sällskap, men de sugs snart upp av hotellets alla kvadratmeter.

Vi stortrivs på denna plats, men undrar hur det bär sig att driva ett stort hotell här. Norrbottens motsvarighet till Ingvar Kamprad – Hilding Holmkvist, vet förstås vad han gör och har nog svaret på våra frågor.

Efter att ha stannat till vid detta hotell, blivit en del av de storslagna omgivningarna, mött generös personal och ätit mycket gott – då är jag stolt över att vara norrbottning.



Glöm att kursa och konferera i Stockholm när vi har platser som denna….en i raden av Norrbottniska pärlor!

söndag 25 maj 2008

Kojan



Vi sluter upp, ibland två, ofta tre till kojan invid Pinkberget varje vår. Männen som har varit fjärran, hittar tillbaka till varandra för en kväll, för en morgon.

Platsen är mitt inne i skogen. En skog befolkad av många som tar emot oss som sina gäster. Platsen i vårskogen med de många ljuden, fågelsången som skiftar karaktär under timmarnas gång. Vi ser mycket lite av denna skogs innevånare, men är betraktade av många. Undantaget är morkullan, skogens lågflygare, som återkommande bjuder på sin synliga närvaro.



Kvällen är samtalens tid, morgonen stillhetens och ensamhetens, med plats för de egna orden, för texterna.

Flugsnapparna tycks redan ha funnit varandra, medan rödstjärten sjunger högljutt väntande på sin partner.

Ensamheten tillsammans med fågelsången är ljuv musik denna morgon, alltmedan solens varma strålar når ner mellan träden.

onsdag 21 maj 2008

Uppbrottet



Varje aktivitet, resa eller vistelse har en början och ett slut. För mig är slutet – uppbrottet mycket kopplat till platser som jag tycker om. Platser som jag måste skiljas ifrån under kortare eller längre tid.

Att komma till en sådan plats som jag inte har besökt på länge kan fylla mig med en närmast barnlig glädje och förväntan. Att senare bryta upp från samma plats är inte lika roligt. När jag var yngre kunde det vara riktigt jobbigt.

Idag går det bättre. Jag vet att jag har haft en fin tid på platsen, en tid som har passerats och som inte går att få tillbaka. Jag kan bara vårda den i mitt minne och återskapa den i nerskrivna ord och via kamerans korta ögonblick.

Uppbrottet hör samman med döden. Jag brukar kalla uppbrottet för den lilla döden. När jag var yngre var döden något obegripligt och hotfullt. Nu när jag har blivit äldre och döden inte är fullt lika fjärran är den fortfarande inte helt begriplig, men allt mindre hotfull.

När jag bryter upp från en älskad plats föds redan längtan om att få återse den. Men, jag kan aldrig fullt ut veta om återseendet blir ett faktum. Däri ligger vemodet, ödmjukheten och den lilla döden.

söndag 18 maj 2008

Beklämd



För en tid sedan besökte jag ”Bron” mitt i Gammelstadsvikens naturreservat. Vandringen fram till bron längs stigen längs med vattnet och den ganska orörda naturskogen har varit en fröjd. Längs stigen har jag stött upp hare, nära på krockat med älgar som betat i vassen och naturligtvis sett och hört en mängd fåglar av olika arter.

Men tiderna förändras. Vid årets första vandring finns plötsligt ett mindre hygge längs stigen, både innanför och utanför reservatsgränsen. När jag ringer naturvårdenheten vid Länsstyrelsen får jag veta att de har givits sitt tillstånd till ingreppet. När reservatet bildades för många år sedan kompenserades markägaren aldrig ekonomiskt. Nu vill markägaren ha fri sikt mot vattnet och då menade Länsstyrelsen att de hade ett dåligt förhandlingsläge.

Juridiskt gick det inget att göra åt detta, men själv sörjer jag ingreppet i den fina naturskogen längs med vattnet. Det fina reservatet är redan nog trängt av trafikleder och bebyggelse som tränger sig allt närmare. Djur och fåglar klarar sig nog, men den stadsnära människan har fått se en fin naturstig delvis förstörd.

lördag 17 maj 2008

Mobiltelefon som forskningsobjekt



Går det att leva utan mobil? Blir människan mindre stressad av att vara utan den kära tingesten?

Den nya forskningen har tagit sig an en stor intressant fråga. Jag inser att jag med mitt sätt att leva och förhålla mig till livet gör mig till en riktig fossil och raritet. Jag borde vara ett levande exempel på denna forskning. En mobiltelefon äger jag visserligen, men den ligger mest och samlar damm. Den används bara i nödfall, d v s i princip aldrig.

Vad visade då denna nydanande forskning? Jo, det går att leva utan mobilen och testpersonerna blev mindre stressade. De fick t o m köpa armbandsur och väckarklocka. Stora saker! Visst är det spännande med forskning som göra så stora landvinningar och vidgar vårt vetande!

Kanske blir fossilen, tillika skrivaren mer ”mainstream” igen. Det kanske helt enkelt blir den nya trenden att leva utan mobil. Människor kommer att erbjudas avvänjningsprogram och olika terapier för att sluta att använda sina mobiltelefoner.

När det självklara görs till forskning går det naturligtvis att tjäna nya pengar på alla stackars stressade mobilanvändare. Tur att jag inte är en av dem.

torsdag 15 maj 2008

Första grillningen



…är aldrig den första för mig som grillar året runt, närmast oberoende av väderlek som jag är.

Den första grillningen i stillheten vid stugan på Grova för året är trots allt något extra. Att sätta sig ner invid den enkla grillen, blanda sig en god drink och blicka ut över det landskap som jag älskar är något speciellt. Naturligtvis hyllar jag enkelheten. Ett par skivor svensk fläskkarré och en god köpt potatissallad därtill ska det vara.

Denna grillning blir en av livets små symboliska markörer – för första gången i stugan med mig själv. Det är en god återupprepning.

Någon tycker kanske att det hela är en smula patetiskt. Kanske är det så, men jag gillar livets enkla kravlösa glädjeämnen. Troligen är det just därför stunden vid grillen blir så viktig. Inga måsten, inga krav, bara ren och skär njutning….

måndag 12 maj 2008

Bron - återupprepningen



Varför återvänder jag till mina platser? Platser som är allas, men ingens. Tidigare hade det mycket att göra med längtan och förväntningar. Idag är det lite annorlunda. Jag är beredd att möta överraskningar, som inte hänger ihop med min tänkta bild över platsen. Solen skiner inte alltid och de fåglar som borde finnas här kanske är inte på plats.

Som idag, en grinig fjällvind som söker sig ut mot kusten och ett ovanligt högt vattenstånd som gör vandringen hit till ett litet äventyr.

Återvända till en plats som denna är en av livets viktiga och återkommande markörer för mig. Jag återvänder till en av livets källor, som denna plats med vatten, våtmarker och omgivande skog.

Platsen återfinns i utkanten, men ändå mycket nära den urbana miljön mellan staden och trafiklederna. Kanske det är det viktigaste – en plats i naturen, alldeles nära människan. Till för oss alla som behöver sinnesro. Vi måste vara rädda om den.

söndag 11 maj 2008

Ormen i paradiset

Det är Naturens dag vid Höträsket. En mångårig och fin tradition då den stadsnära människan får bekanta sig med naturen längs med en naturskön stig. Dagen verkar få de bästa av förutsättningar. Morgonens regn har upphört, Träsket ligger stilla och solen börjar bryta fram. Små och storspov bjuder upp till spel och lommen stämmer in med sitt klassiska läte.

Men, det finns en orm i detta paradis. Invid stigen står en gammal Volvo och går på tomgång. Troligtvis är ägaren en av de utställare som finns runt Höträsket. Att vara med och ställa ut vid Naturens dag borde förpliktiga till en speciell känsla för den natur man vistas i. Tyvärr är detta ännu ett i raden av exempel på människor som inte kopplar sitt beteende till vad de borde stå för. Volvoägaren borde veta bättre. Inse att han föregår med ett dåligt exempel. Dessutom även inse att han med sitt beteende bidrar till att såga av den gren vi alla sitter på och är beroende av.

lördag 10 maj 2008

Förlossning



Det händer varje år. Det är en del av årstidernas cykel, en del av livet själv – vårförlossningen.
Ändå upphör jag aldrig att förundras över livets sprängkraft, viljan att skapa, återföda och gå vidare.

Här runt stugan Grova omges jag fortfarande av snö i massor och efter takraset är utsikten mot älven begränsad, men vinterns tid är ute. Det är förfallotid. Snön har förlorat all sin bärighet och vaken i älvfåran gapar allt större. På plats är redan många av vårens främsta budbärare – flyttfåglarna. De samlas längs öppna vattenytor och fågelsång väcker mig ur nattens djupa sömn.

Här finns en livsvilja och kraft som vi människor har mycket att lära av. Den moderna människan är många gånger avskuren från sina rötter, den natur som är hennes livhanke och ursprung.

Den medvetna människan blir till slut så omedveten ursprunget och kraften i livets flöde att hon riskerar att tappa kontakten med sig själv.

Vi kan se och lära av naturens kraft och skapelse. Sedan är det upp till oss själva att omsätta denna kraft till något i vårt eget liv.

onsdag 7 maj 2008

Solitär



En arbetskollega frågade mig nyligen vad jag gör i min ensamhet däruppe i min stuga. En eller kanske två dagar går, men blir man inte till sist trött på sig själv och rastlös i ensamheten?

Nu har jag kommit till stugan Grova mitt i viddernas och tystnadens landskap för första gången detta år. Jag lyssnar till spraket från elden, hör droppet från den ännu kvarvarande snön på taket och hör spelet från en rödhake som tränger in i stugans värme. Ute trumpetar sångsvanar längs med älvens öppna vattenspegel och morgonsolen söker sig fram bland träden.

Just detta är svar nog på arbetskollegans fråga. Jag lever i nutidens myller av händelser, människor och vitt skilda intryck. Stugan och naturen häromkring ger de bästa förutsättningarna att komma till stillhet, öppna mina sinnen och känna den stora vilan.

Jag är bland människor, jobbar tillsammans med människor och försöker stödja människor att hitta lösningar på livets svårigheter.

Innerst inne är jag en ensam människa. Jag söker mig tillbaka till den självvalda ensamheten. För att vara social behöver jag vara osocial. Jag skulle hellre vilja säga det så….vi behöver alla uppskatta umgänget med oss själva för att fullt ut kunna ge till andra och till världen. Att vara ensam emellanåt är att bra sätt att lära känna sig själv. Kärleken till oss själva är en förutsättning för kärlek till andra. Vi står dessutom bättre rustade att förankrade att klara livets prövningar och den okända framtid som vi har framför oss.

Välkommen!



Johans skrivaravtryck tar ett kliv vidare. Från att ha varit ett av ”The Ryssbält tapes” tre ben går min skrivarvandring vidare på egen hand.

Du läser denna skrivarbloggs första avtryck. Hur fortsättningen kommer att gestalta sig har jag ingen aning om. Livet kan ju ses som en öppen möjligheternas bok att fylla med mening.

Att jag är en vandrare och betraktare i vid mening kommer säkert att synas. De som har följt mina tidigare avtryck vet att det kan handla om allt från några stilla tankar från en grillplats till reflektioner om dagspolitiska händelser.

Välkommen till mitt lilla fönster mot världen.
Välkommen till NORDLIG UTPOST!

Jag är anmäld på bloggkartan.