Det händer varje år. Det är en del av årstidernas cykel, en del av livet själv – vårförlossningen.
Ändå upphör jag aldrig att förundras över livets sprängkraft, viljan att skapa, återföda och gå vidare.
Här runt stugan Grova omges jag fortfarande av snö i massor och efter takraset är utsikten mot älven begränsad, men vinterns tid är ute. Det är förfallotid. Snön har förlorat all sin bärighet och vaken i älvfåran gapar allt större. På plats är redan många av vårens främsta budbärare – flyttfåglarna. De samlas längs öppna vattenytor och fågelsång väcker mig ur nattens djupa sömn.
Här finns en livsvilja och kraft som vi människor har mycket att lära av. Den moderna människan är många gånger avskuren från sina rötter, den natur som är hennes livhanke och ursprung.
Den medvetna människan blir till slut så omedveten ursprunget och kraften i livets flöde att hon riskerar att tappa kontakten med sig själv.
Vi kan se och lära av naturens kraft och skapelse. Sedan är det upp till oss själva att omsätta denna kraft till något i vårt eget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar