tisdag 31 augusti 2010

Veden



Här ligger sommarens skörd i väntan på att staplas i vedboden. Samma ritual varje år. Några träd som fälls, de fällda träden som kapas och sedan klyvs i lämpligt stora bitar. Undrar hur många klabbar det är i år, 1000 eller kanske 1500?

I vår stuga Grova går det mycket ved. Ved för uppvärmning, ved till vattenvärmaren och ved till bastun. Den mängd ved som ska staplas räknar jag med ska räcka ett år.

Jag gillar att arbeta med veden. I min kamerala arbetstillvaro är det svårt att se direkta konkreta avtryck efter en arbetsdag. Arbetet med veden är däremot mycket konkret. Jag ser direkt och indirekt resultat av min handling, vedhögen som växer och den god värme som sedan sprids från kaminen.

Kanske får jag kontakt med något ursprungligt när jag arbetar med veden. Redan grottmänniskorna högg sin ved för att hålla värmen och i det gamla bondesamhället gällde det att samla i ladorna för att klara en lång och kall vinter.

Jag lever i en helt annan tid och ett liv som i många stycken är alltför artificiellt. I mitt arbete med veden kommer jag i kontakt med något annat, en liten, men nog så viktig kontakt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 28 augusti 2010

Höstkänning



Hundra tranor på ett fält
Till salu-skyltarna längs efter vägen till avskilda stugor avlöser varandra
Sommarens husvagnar ersatta av Sveaskogs timmertransporter
Stannfåglarna hackspett och nötskrika återtar scenen efter sommarens tystnad.
Solen gör tafatta försök att skingra molnen
Mörkret faller fort över berg, skog och sjö
Det är lätt att känna ro, känna oro
Det är höst, inget tvivel om saken.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 24 augusti 2010

Överkalix



Befinner mig i Överkalix. I dagarna gästas den lilla kommunen av Rolf Lassgård och Peter Stormare för en filminspelning. Dessa har jag ännu inte sett. Däremot har jag sett en hel del annat intressant. Överkalix tycks vara kommunen som hyllar retro. På sin glans dagar under 40 och 50-talet bodde 10000 människor i kommunen. Idag finns här knappt 4000 och om man får tro ungdomarna så är det mest gamlingar. För att få en känsla av det som var finns här en del kvar från den gamla tiden då sågverken blomstrade och jordbruken avlöste varandra längs älvdalen. Här finns caféet som har kvar orginalinredningen från 40-talet. Knappast sittvänlig för den som vill äta, men på den tiden dracks väl mest kaffe tillbakalutat med en cigarrett i mungipan. Här finns den gamla k-märkta korvkiosken från samma tid utrustad med både herr och damtoalett. Här finns även ett museum med mängder av gamla traktorer i det fria på en äng. När jag på kvällen gör en kort promenad genom byn får jag följdriktigt se den senaste retroprylen, en gammal jukebox från tidigt 50-tal som ska inhysas på puben.



I en tid av flyktighet och där saker närmast behandlas som engångsartiklar mår jag bra över den goda vård som finns över det som en gång var. Ännu bättre vore om det fanns en framtid i den vackra bygden för alla ungdomar så att de inte flyttade till den stora staden i söder….

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 18 augusti 2010

Tidlöst landskap



Två bilder från Fårö, Fårö fyr och Langhammars raukar. Bilder av ett till synes tidlöst landskap. Kanske vår bild av det eviga. Ett landskap som fanns långt före vår myllriga färd på jorden och ett landskap som kommer att finnas långt efter vår utmätta tid. Det är lätt att känna en stor ödmjukhet i detta landskap. Precis samma känsla som jag får när jag vandrar i en gammelskog i norr eller på en fjällhed.



På dessa stilla tidlösa platser kan människors tillsynes hopplösa sökande efter mening och konsumtionsjakt tyckas platt och fåfänglig. Vi irrar omkring, stänger in oss utan att se den fantisktiska rymd och natur som ännu finns. Dessutom är den alldeles gratis.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 13 augusti 2010

Pilgrimsvandringen



Jag gör det varje år. Jag vandrar inte till Mecka eller Jerusalem, jag vandrar till Ganjaureudden. För mig har denna vandring något heligt över sig. Målet, Ganjuareudden har följt mig genom livet sedan unga år. Vandringen, även om den i sammanhanget är kort, bjuder likt mer klassiska pilgrimsvandringar på lite slit. I det här fallet över blöta myrar och en liten bergbestigning.



Alla tror jag att vi är pilgrimer i någon mening då vi gör våra vandringar i det yttre eller inre. Varje vandring särskiljer sig från den andra. Jag förändras genom åren liksom den natur i vilken genom jag vandrar. Vandringen är både en natur och historisk vandring. I myrlandskapet återfinns rester av de gamla myrslåtterängarna som påminner om en annan tid. Tidigast var det en driftig major som redan under tidigt 1600-tal ville odla upp landet. De flesta spåren av jordbruket är dock från senare tid, 1800-talet och framåt.

På berget Lillgaika stannar jag alltid upp och blickar ut över landskapet. Idag, liksom vid de flesta tillfällen får jag en skymt av jaktfalken, som häckar har sedan många år.



Ganjuareudden är platsen med sin gamla skog med rötter från medeltid och utsikt mot fjällen i nordväst. Idag är jag extra uppmärksam då jag ser både björnspillning och färska rivmärken av björn på en tall.



Jag har mitt eget rastställe dit jag alltid återkommer där tid och tankar får komma ifatt. Ibland tänker jag att detta är en fin plats att sluta sina dagar på, men jag hoppas att det dröjer. Jag ser redan fram mot nästa vandring över skog, myr och berg till min udde.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 10 augusti 2010

Trollkärringbacken



Ännu en dag går mot sitt slut. Som så många gånger förr avslutar jag den högt upp på Trollkärringbacken med blick ut över vatten, myr, skog och Gaikabergen. Utsikten ger vila. Himlaspelet är svårtolkat, vackert, men oroligt som livet självt. ”Får jag be om största möjliga tystnad” är en mening som vi alla känner igen som är uppvuxna med Cirkus Scott och bröderna Bronett. Här på den sten där jag sitter behöver jag inte äska om tystnad. Sensommarens fjällnära skog är absolut tyst. Försommarens alla fåglar är ännu kvar, men nu har de stillat sig.



Pånyttfödelsen och naturens grossess är fullbordad. Kvällen är full av andakt. Lätt att bli ödmjuk, rent av fälla en tår….

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 4 augusti 2010

Grillspetten


Grillen under översyn av min fru Lotta

Vi svenskar älskar att fota mat. Det är vi tydligen ganska ensamma om. Människor från andra länder förundras över vårt beteende och kanske rentav tycker att det är lite knäppt.Mat är ju till för att ätas. Anledningen till att vi beter oss på detta viset har jag ingen aning om. Kanske kan det bero på att vi ständigt exponeras av allehanda recept på god kokkonst. Mat som vi vanliga människor sällan ger oss tid att laga.

Även jag tillhör det matfotande folket, företrädesvis grillmat i alla dess former. När vi besökte min bror med familj på Gotland drevs grillspetten med en liten batteridriven apparat. Grillspetten sköter sig själva under förutsättning att glödbädden är jämn. En innovation i det lilla om man inte själv vill ge grillspetten en hjälpande hand.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 2 augusti 2010

Man ska ha husvagn......



En av arketyperna för det sedan länge förlorade folkhemmet är husvagnen. Dessa stugor i miniatyr på hjul är fortfarande rikligt förekommande på våra vägar och fyller campingplatserna. På så sätt hålls illusionen om den kollektiva människan vid liv.

Husvagnen på bilden skiljer sig dock från mängden, både vad gäller utseende och plats. Kanske man skulle kunna kalla den för solitära husvagnen. Hur ska man annars förklara uppställningsplatsen invid ett gammalt kalkbrott på Gotland?

Läs även andra bloggares åsikter om ,