tisdag 10 augusti 2010

Trollkärringbacken



Ännu en dag går mot sitt slut. Som så många gånger förr avslutar jag den högt upp på Trollkärringbacken med blick ut över vatten, myr, skog och Gaikabergen. Utsikten ger vila. Himlaspelet är svårtolkat, vackert, men oroligt som livet självt. ”Får jag be om största möjliga tystnad” är en mening som vi alla känner igen som är uppvuxna med Cirkus Scott och bröderna Bronett. Här på den sten där jag sitter behöver jag inte äska om tystnad. Sensommarens fjällnära skog är absolut tyst. Försommarens alla fåglar är ännu kvar, men nu har de stillat sig.



Pånyttfödelsen och naturens grossess är fullbordad. Kvällen är full av andakt. Lätt att bli ödmjuk, rent av fälla en tår….

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Inga kommentarer: