Mellandagar

 Det är mellandagar. Dessa dagar mellan jul och nyår då en del jobbar medan många andra är lediga. Ute har vintern gjort ytterligare ett försök att skapa normalitet - dock utan att lyckas. En mulen, fuktig filt ligger åter över min hemstad Luleå och utan broddskor bör du hålla dig inne för att undvika benbrott och inte belasta sjukvården i pandemins tid.

Mellandagar ger gott om tid för tankar mellan eventuella måsten. Detta ovanliga år som på olika sätt har påverkat oss. 

På senare tider har jag kunnat läsa flera texter från i olika grad kloka skribenter om att vi inte för grotta ner oss i dystopier. Det man avser är inte primärt pandemin, utan vad vi kan göra med de erfarenheter vi har fått av pandemin när vi ska hantera den mycket större klimatfrågan. Skribenterna vill ge oss hopp om att pandemin har visat att det alltid finns pengar att skjuta till om det behövs och de teknologiska innovationerna kommer fasa ut fossila bränslen snabbare än vi trott.

Det kan ju låta positivt under denna mörka tid... och det är sant...kraften ligger inte i dystopin, men lätt kommer det definitivt inte bli. Att det satsas så mycket just nu handlar ju i första hand om att få gång tillväxtekonomin som vi känner och då är det klart att kapitalet är på tårna. 

Som jag ser det handlar klimatkrisen mycket om vårt sätt att leva och konsumera. Ja, helt enkelt hur vi ser på våra liv och de utmaningar som finns....då blir det tufft. När andra skribenter skriver om sin längtan efter  att resa igen och tomgångskörarna står på rad utanför Kvantum, då kan man förstå att klimatmedvetenheten inte satt några djupare avtryck i mångas beteenden. Jag antar att de resesugna inte tänker på resan till stugan och bilägarna inte ägnar så mycket tid över hur de kan bli klimatsmarta bilägare.

Själv kommer jag fortsätta rulla vidare med min etanoldrivna Volvo ett tag till, det mest klimatsmarta bilvalet i vår glest bebyggda landsände. Resa kommer jag att göra. De flesta resorna går liksom förr till mina vidder i väster. Det är det bästa resmål jag känner till. Bilden nedan är en vy från mitt älskade landskap....

Decembermörker

 Att december är årets mörkaste månad är nog en vedertagen sanning för oss. De flesta brukar tycka att det är en helt okej månad med alla ljus som tänds och den stundande julen.

I år är det som bekant annorlunda i pandemins spår. Många är allvarligt sjuka, andra dör och fler än någonsin lär nog få vara ensamma under julen.  Positivt i mörkret är att vi hittar nya umgängesformer. Aldrig tidigare har människor samlas runt eldar utomhus i sådan mängd för att umgås, kanske tillsammans med korv och kaffetermosen. 

Jag och mina närmaste vänner gjorde så i går. Kändes extra trevligt då vi av olika skäl inte har haft så många möjligheter att träffas på riktigt på senare tid. Porsöfjärden bjöd tillsammans med den värmande elden sin lågmälda skönhet och vi kunde mellan de lätta snöflingorna nästan ana att det fanns en sol ovan molnen.

November och december har hittills varit mycket mild här i norr. Nu i helgen kan jag i alla fall glädjas över att temperaturen håller sig under nollstrecket, om än så lite. Så här på söndagskvällen snöar det en del  och ett tunt snötäcke försöker för första gången på på ett tag etablera sig.

Vid sidan av pandemin pågår ju ett annat mycket värre drama - klimatkrisen. Om pandemin mer påtagligt påverkar oss är tyvärr klimatförändringar för allra flesta något väldigt abstrakt...och vad värre är - det finns inget vaccin i världen som kan bota oss från en skenande klimatförändring.

I decemberelden känner jag värme och gemenskap och en bräcklig is över Norra hamn kan också bjuda på sin skönhet - men där inne gräver oron. Hur ska vi ha en chans att styra om vår liv när vi inte ens kan låta bli att shoppa i trånga köptempel trots att vi vet att de bidrar till smittspridning och någon annans död...

Vädret och vådan att normalisera det onormala

 Lika mycket som jag älskar naturen i all dess mångfald har jag alltid varit synnerligen intresserad av vädret och alla dess uttryck. På något sätt hänger det ihop - omsorgen av vår naturmiljö och vårt klimat är ju två sidor av samma mynt. Vi alla är ju beroende naturens kretslopp och ett drägligt klimat för vår överlevnad.

Som många av oss vet går det inte så bra för människan att vårda den livsgivande gren hon sitter på. Den biologiska mångfalden utsätts för ideliga hot och uppenbar skövling och koldioxidhalten (som ger den globala uppvärmningen) ökar till nya rekordnivåer år efter år.

Lever vi alltför mycket i nuet glömmer vi lätt bort det klimat och väder som än gång var. De som växer upp i dag vet snart inte var en riktig norrbottnisk vinter kan vara.

Årets november har varit 5-6 grader varmare än normalt vid norrbottenskusten. I delar av inlandet har överskotten varit ännu större. Vid flera tillfällen när jag läst och hört SMHI:s rapportering på senare tid har de berättat att vi nu har för årstiden kall luft över landet. Som en vän av klimatordning reagerar jag. Går jag in och tittar på SMHI:s statistik för november finns det ingen dag i slutet av november som har varit kall, d v s haft ett dagligt temperaturunderskott här vid Norrbottenskusten. För övrigt har alla dagar i november här i kustlandet haft temperaturöverskott - något som i sig borde vara unikt. 

En annan allvarlig sak är att SMHI ska uppdatera sina referensperioder där de jämför temperatur vart tionde år. Tidigare har vi haft perioden 1960-1990 som referens - en tid då den globala uppvärmningen inte slagit igenom märkbart.

Med andra ord bidrar SMHI att normalisera det som egentligen är onormalt - kalla temperaturöverskott för kyla och jämföra vädernormaliteten i närtid, d v s där den globala uppvärmningen redan slagit igenom.

Blickade på morgonen ut från min balkong - isen ligger sedan en vecka men nattens regn hade suddat ut de flesta spår av den lilla snö vi haft. SMHI sa åter att vi skulle få en kall dag - nu på kvällen är den några grader under noll, men knappast kall med norrbottniska mått...

Att fånga ögonblicket

 Jag har påbörjat läsningen av Martin Hägglunds bok "Vårt enda liv - Sekulär tro och andlig frihet" Det är en bok som ska avnjutas i små stycken i taget för att kunna sjunka in.

I en längre passage skriver Hägglund om det viktiga att fästa blicken. Att fästa blicken är något som både är individuellt och relationellt. Du behöver fästa blicken på dig själv och det liv du faktiskt lever och du måste även erkänna de sätt på vilka du är fäst vid det du ser.

I vid mening handlar det om att fullt ut ta ansvar för det enda liv vi känner till och också fullt ut hantera alla de sammanhang där vi verkar - alltifrån den underbaraste kärlek till den grå vardagens tristess.. Både glädjen och sorgen är inslag som finns där och som vi behöver möta fullt ut.

Att fånga ögonblicket är något annat...och i Hägglunds text snarare en illusion än något verkligt. Så fort vi försöker fånga ögonblicket har det redan passerat. Det fanns en dåtid och det finns en framtid.

När jag ser ut över Välmbas vatten fäster jag i någon mening blicken. Just denna blick kräver inte så mycket ansvar av mig. Här får jag betrakta naturens storhet och övergångar. Men - att fånga ögonblicket är inte möjligt. Det iskalla vattnet rör sig hela tiden i vågorna och där vågrörelserna är små sker isbildningen om än sakta. Ögonblicket fångas blott av mobilkamerans lins. Så kan jag vårda ett fint minne när jag  försöker fortsätta att fullt ut ta ansvar för mitt fortsatta liv och fästa min blick...

Stugliv i covidtid

Denna vecka skulle jag besöka barndomsstaden Gävle. Men, nu är det pandemi och restriktioner så resan ställdes in.

Då jag redan planerat för några dagars ledighet och hemstaden är ganska nedstängd så var en sen stugvistelse ett fint alternativ. Här kan jag leva helt enligt myndigheternas rekommendationer, d v s inte träffa någon utan odla umgänget med mig själv tillsammans med naturen, böckerna och något gott grillat. 

Allt det där brukar jag göra, men det är ytterst sällan jag besöker stugan andra halvan i november. Normalt sett har vintern gjort sitt intåg och stugvistelsen blir mer projektartad. Men nu lever vi ju på många sätt i en underlig tid. Här i västra lappmarken är det fortfarande helt snö och isfritt. Jag kan göra mina vanliga vandringar i skogen och hämta vatten utan yxa och isborr. Förvisso komfortabelt, men samtidigt bekymmersamt. Normalt sett ska marken sedan en tid vara snötäckt och isen ligga ganska tjock. Men...i klimatförändringarnas tid sätts ju normaliteten allt mer ur spel och till slut blir snöfria marker och isfria sjöar det nya normala i dessa trakter.

Det finns så många saker i vår tid som kan göra mig orolig som människa. Nu är jag här och ska försöka njuta fullt ut av naturens storhet och frid. Troligen kommer jag inte möta någon människa. Däremot har en tjädertupp redan tittat lite uppfodrande på mig vid dagens kortare vandring. Dessa möten får jag aldrig nog av - covidfria som de är..

Stugsista

 Jag är i stugan. Troligen är det för sista gången detta år. Det fyller mig med skiftande känslor. Den härliga känslan är att ha förmånen att gång på gång få komma till dessa marker som skänker mig så mycket gott. Den vemodiga känslan är just att det är sista gången. Just det senare aktualiserar frågan om livet och döden. Jag kan ju faktiskt inte med säkerhet veta om jag kommer tillbaka. Det är en separation från något jag tycker så mycket om.  

Jag har just börjat läsa Martin Hägglunds "Vårt enda liv - sekulär tro och andlig frihet". Martin skriver inledningsvis så fint om vikten att vårda våra liv, våra relationer och allt sådant vi håller som viktigt. Just oron att förlora något viktigt visar på styrkan i livet och sådant vi vårdar. För Hägglunds del handlar det både om människor som är viktiga men även hur vi vårdar vår värld som vi känner den. 

 Det är så jag försöker förstå mitt vemod när jag om några timmar ska lämna min stuga för året. I den fina miljön lägger jag något djupt relationellt som är lika viktigt som de personer jag tycker om och den som jag älskar. Jag får fortsätta att vårda mitt liv med den förhoppningen om ett återseende. Tack stugan och markerna i dess närhet. Jag hoppas att vi ses igen!

Bara en bild av oktober

 Bilden nedan får närmast tala för sig själv. Det är en dag i oktober, men här ryms åtminstone 3 delar av årshjulet, senhösten, vårvintern och känslan från den där sommaren då fötterna lekte avvaktande i strandbrynet.

Dagens promenad invid vattnet blir även aspekt av det goda. Väder och natur är inte god i sig, men dess olika färgsättning och skönhet kan färga vårt inre i varma färger och ett länge kvarvarande ljus.

I en tid där godheten kan kännas på reträtt och inför det vintermörker som allt mer kommer att omfamna oss blir en dag som denna något att ta med sig och minnas. Det goda måste bevaras och försvaras - naturen hjälper oss...

Väderomslag

Jag älskar väder. Väder som skiftar snabbt kan göra mig extra upprymd. Väderförändringar där jag ser en koppling till  klimatförändringarna gör mig däremot ledsen och ibland i det närmaste uppgiven. De senare sker ju smygande, men är än mer dramatiskt en ett plötsligt väderomslag då ett allt varmare klimat på sikt kan göra slut på vår civilisation som vi känner den.

Men...åter till den mindre dramatiska väderhändelsen som vi längs med Norrbottenskusten får uppleva denna helg. Igår gjorde jag en skön skogsvandring. Det var ganska stilla med små  solglimtar och 8 grader. Ett för årstiden i det närmaste optimalt vandrarväder.

När vi denna morgon fäller upp persiennen ser vi ut över ett snöklätt landskap och en temperatur strax under nollan. Första snön. Vi visste att den kunde komma idag men trodde nog att det mest skulle bli blask. Något blask är det inte tal om. Jag gör sent på eftermiddagen en promenad i kraftig snöyra och blåst. Små snödrivor börjar växa på den ännu otjälade marken. När jag nu på kvällssidan blickar ut från min balkong har snöandet och blåsten tilltagit ytterligare.

Jag får faktiskt konstatera  att det var ganska många år sidan det var ett sådant rejält väderskifte i oktober. Det gör mig riktigt glad och gör att jag kan bortse från de större väderförändringar och klimatförändringar...om så bara för en stund..

 

Tankar om hösten

Det är höst i mina marker. Marker som jag kommer tillbaka till gång efter gång och som alltid fyller med livsluft.

September är min bästa månad som nu går mot sitt slut. Björkarna börjar kläs av men bjuder ännu på färgprakt tillsammans med den ofta röda undervegetationen. Naturen börjar förbereda sig för vintern och livet i min skog är på väg att stillas. 

Det får mig att tänka på det liv jag har och all den rörelse som den senaste tiden har fört med sig. Min mamma som är uppväxt i denna bygd lämnade livet tidigare i år.  Mamma har liksom hösten alltid varit en färgstark person och närvarande i mitt liv. Det som tycks hända när en nära person inte längre finns bland oss är att hon är mer närvarande än någonsin. Så är det i alla fall för mig. Mamma älskade denna trakt lika mycket som jag, så bland furor och stigar blir hon emellanåt extra närvarande.

Hösten för också tankarna till döden. Växtligheten är på väg att förmultna för att till våren ge plats för nytt liv. Så är det också för mig. En dag ska även jag försvinna och minna avtryck på Jorden suddas ut.

Trots en allt hotfullare värld gör jag mitt bästa för att att leva i kärlek. Kärlek till den jag älskar och till den natur jag inte kan vara utan. Båda kärlekarna är lika viktiga som kräver min omsorg. Det är i det lilla jag kan verka och göra gott under den tid jag har kvar på Jorden...

Människans kortsiktighet och vandring mot en okänd framtid

Vandraren i mig fortsätter att vandra. Jag vandrar i underbar natur och gör mina inre vandringar där jag sorterar tankar och känslor. Inte sällan får de där tankarna och känslorna sitt fäste när jag upprepande sätter den ena foten framför den andra.

Jag har turen att fortfarande få vandra i ett klimat som är anpassat för vandringar och en natur vars ekosystem visserligen är påverkat, men ännu inte förstört.

Jag undrar allt oftare hur det ska bli för alla de som kommer efter mig. Kan de vandra och uppleva naturen och livets storhet med samma klara och friska blick som jag?

Vi lever i en tid då nog ingen går opåverkad av den pandemi som på något sätt påverkar allas våra liv. En pandemi som till stora delar är utlöst av vårt sätt att leva. Därför har jag längre levt med den förhoppningen att vi på allvar skulle börja ifrågasätta den livsstil som med stor säkerhet på sikt annars kommer ödelägga förutsättningarna för vår existens på Jorden.

Nu när vi i någon mån kanske ha nått pandemins kulmen ser jag ingenting av det jag hoppats på, trots att klimatlarmen just larmar med en allt större frenesi. Det jag ser är en politik som knappt nämner behovet av omställning för att vi ska överleva som art. Det verkar vara "business as usual" som gäller trots att vi lever ett land där många av oss tar klimatlarmen på allvar.

Jag är rädd att vi saknar den där viktiga förmågan att lyfta blicken bortom vår synliga horisont. Pandemin är ett akut hot som vi försöker hantera. Den påverkar oss här och nu. Däremot är en kommande klimatkatastrof smygande. Tecknen är små, enligt vissa så små att de går att helt avfärda dem.

Livet kan vara och är på många sätt underbart. Men i just den frågan som handlar om hela år existens kan jag inte vara annat än pessimist. Jag hoppas att kunna få se saken ur ett annat ljus, hoppas...

Underbara toppvandringar 5 - Sterbots

Sterbots heter egentligen någonting annat, men av mig och de andra i trakten kring min stuga har lågfjället alltid hetat så.

Sterbots är till skillnad från hemfjället Välmbapouda (som jag skrivit om tidigare) toppen som ligger lite avsides, men fullt synligt från min stuga med sin kala hjässa och sitt branta stup

En av de sista dagarna i augusti då det är mer höst än sommar i luften är det dags för ett efterlängtat återbesök till denna topp. Fågelvägen ligger Sterbots cirka en mil bort, men för att ta sig dit blir det en rejäl omväg på bitvis mycket steniga skogsbilvägar där det moderna skogsbruket har gjort trista avtryck.

Vi stannar och vandrar utefter den sista skogsbilvägen fram till fjällets fot. En regnskur under bilfärden som satt ner humöret en smula släppte när vi inleder vår vandring. Mest anmärkningsvärt utefter vägen är den rikliga mängden av en och som dignar av mogna enbär. Längs med vägen finns flera älgpass och en rolig liten eternitkoja gjord för en person.

Vandringen upp mot kalfjället är brant, men ganska kort genom granurskogen.

Snart kommer vi upp på fjället och en bekvämare stigning till toppen. Här anar vi alla höstens färger som kommer att nå sitt klimax om några veckor. Det blåser friskt och kyligt så alla medtagna kläder behövs när vi stannar på toppen.

Fjället ger det västra inlandets klassiska vyer över skog, myr, berg och vattendrag. När jag blickar ner över myrarnas starrgräs tänker jag på de som varit före mig. Sterbots myrängar utgjorde ett komplement till kreaturens foderhållning för det dåtida jordbruket och det är lätt att förstå vilket slit myrslåtter och transporter innebar.

Jag fylls med upprymd glädje av återkomsten till Sterbots och blir ännu gladare av alla fina rimskivlingar som jag kunde plocka i granskogen på återfärden. Sterbots kommer att få fler besök framöver...

På vandring längs med övre Vindelälven 3

 Sista vandringsdagen i Vitnjulstugan kliver jag upp tidigt. Jag är inte helt utsövd då några myggor har pockat på uppmärksamhet under natten. Den tidiga morgonen inspirerar med sina fina solgenombrott över fjället.

Efter grötfrukosten tackar jag stugan för logi och påbörjar vandringen tillbaka mot Höbacken. Än en gång är jag glad över mina höga vandringsstövlar då terrängen i kombination med det bitvis höga gräset gör inledningen av vandringen blöt. Solen lyser emellanåt frikostigt och dofterna är mättade efter gårdagens regn. Jag gör ett par stopp längs efter vägen innan jag tar en lite längre paus vid Rävfallets övernattningsstuga. Här ger stugan ett bra skydd då en lite kraftigare regnskur fäller sitt vatten.



Vandringens sista 8 kilometer går på ganska lätta ben mot Höbacken. Av någon anledning går flerdagsvandringarna alltid lite fortare när slutet närmar sig. Kanske finns där trots allt en längtan efter mänskligt liv och rörelse eller så är jag bara hungrig.

Hungrig är jag definitivt då en varmakoppenlunch med husmansbröd bara duger om man vet att rejäl mat väntar. Civilisationen prövar mig. Mellan klockan 14 och middagstid hade Ammarnäs inget för en hungrig vandrare. Det blev en timmes bilfärd till Sorsele innan magen fick efterlängtad påfyllning. Aldrig har väl grillad kyckling, pommes och sås smakat så gott som då. Efter ytterligare en timmes bilfärd väntade stugan och en mycket efterlängtad bastu.

Efter tre minnesvärda dagar i verklig vildmark var jag inte svårvaggad. En verklig lyckad tur bortom de mer klassiska vandringsstråken var till ända...

På vandring längs med övre Vindelälven 2

Jag vaknar ganska utsövd i Vitnjulsstugan. Stugan har blivit  utkyld under natten så dagen börjar med att såga upp och klyva långved som finns i boden som också fungerar som dass. Kaminen är effektiv, så snart får jag upp värmen.

Vid grötfrukosten funderar jag över dagens äventyr. Jag ser att himlen är grå och mycket tyder på att det kan bli regn. Jag tänker att det kanske inte inte blir någon topptur utan en vandring längre upp efter älven.

Jag låter väderutvecklingen göra mina val. en halv kilometer uppströms finns en hängbro över älven. Jag provar att gå upp en bit i terrängen. Stigen är snart obefintlig  och framför mig växer viden tät. Då det börjar regna blir valet enkelt. Jag går tillbaka och går uppströms älven. 

Längs efter stigen förundras jag över den emellanåt så bördiga terrängen och den stora kontrasten mot nordsluttningen på andra sidan älven där kalfjället snabbt tar vid och snöfläckarna påminner om den årstid som var. Längs efter stigen vandrar jag bitvis över frodiga blomsterängar med större inslag av Jungfru Maria Nycklar  och Kung Karls Spira.

Efter ett par timmars vandring tar jag mig ut på en liten udde för att äta min lilla lunch. Här är älven stilla och tyst. Jag skymtar ädelfisk i vattnet alltmedan ett lugnt regnstril  bäddar in landskapet. Jag går därefter tillbaka till stugan. Det är ganska tidig eftermiddag så jag tar en liten eftermiddagslur innan jag börjar förbereda dagens middag - egentorkad kyckling med lite asiatisk touch.

Kvällen blir lång i stugan. Det är en hel del mygg inomhus som håller igång mig. Vill decimera dem så mycket som möjligt innan natten. Det blir flera timmar med min roman som passligt heter "Ödesmark". I denna radioskuggans dal får jag även gott om tid att fundera över har det såg ut i gamla tider. Här i stugan finns det massor av tid för tankar och inget utöver myggen som pockar på uppmärksamhet.

Stillheten och tystnaden söver mig och jag gör en tidig kväll inför morgondagens återvandring mot civilisationen...

På vandring längs med övre Vindelälven 1

 För en tid sedan gjorde jag en vandring upp efter Vindelälven ovan Ammarnäs. Jag fick inspiration av av ett tidigare reportage i STF-tidningen. En vandringsled lite vid sidan om utan trängsel med andra vandrare var perfekt för en som jag. Planen var att jag skulle gå till Östra Vitnjul, en sträcka på 16 km  från Höbacken där vandringen tog sin början. Jag skulle sova i stugan två nätter och om vädret på var på humör även ta mig upp i högterrängen. Som extra bonus skulle jag få disponera stugan själv. Det är ju coronatider och då fick bara ett sällskap vistas i stugan och sällskapet var ju jag.

Efter att ha hämtat nyckeln till stugan på Ammarnäs livs och parkerat vid vägs ände påbörjar jag min vandring. Första sträckan upp till Rävfallstugan liknar bitvis mer en mindre skogsväg än en stig. Det gör vandringen lätt med bra vandringstemperatur och en hel del sol. Här finns flera spår från svunna tider med lador, lämnade redskap och gammal odlingsmark.

Invid Rävfallet blir det en lättare lunch. Platsen är en knutpunkt Kungleden så här möter jag jag människor. En yngre man som ska vandra ända upp till Abisko och ett äldre par som har varit uppe på Kilimanjaro. De konstaterade att det är lättare att gå på hög höjd med bärare än i låg terräng med tung packning.



Fortsättningsvis går jag hela tiden i en en relativ närhet till den brusande älven. Terrängen varierar, kargare partier omväxlande med frodig grönska. Jag är glad att jag är av den utrotningshotade arten "stövelvandrare". Tidvis är terrängen blöt och gamla spångar räcker inte alls till.  Även myggen har kommit ifatt mig så djungeloljan är ett måste. När stigen går helt nära älven fläktar det skönt i eftermiddagssolen. Jag gör ett par stopp längs efter vägen och tar in allt det stora som omger mig.

Just när jag tycker att jag borde vara framme dyker stugan upp. En riktigt fin plats invid älven med utsikt mot de omgivande fjälltopparna. Stugan är nyuppförd 2012 och är en fin timring. Efter att ha tvättat av mig i älven smakar det gott med pastan och köttfärssåsen  gjord på den egentorkade färsen. Färgerna blir starkare under kvällens lopp. Här mår jag riktigt gott och avslutar dagen med att läsa lite om platsen. Här fanns redan en stuga  under sent 1800-tal. Dalgången var en handelsväg till Norge och Vitnjul var lite lite av en knutpunkt. Läser om olika vedermödor människor varit utsatta för . Själv mår jag oförskämt bra och är inte svårvaggad när kvällen lider mot natt.

Rapatjärnarnas revel

 Om du är regelbunden läsare av min blogg så vet du att jag gillar att vandra. Så här i sommartid blir det ofta upp på närbelägna toppar i relativ närhet från min stuga.

Nyligen gjorde jag en annan typ vandring. Rapatjärnarna utanför Arjeplog är mest kända för sina rester av forntida boplatser, vissa av dem daterade till ca 4000 år tillbaka i tiden. Bara att besöka dessa platser tillsammans med en underbar natur är en upplevelse i sig.

Från Rapatjärnarna går det en ca 5 km lång stig rakt ut i Hornavan, eller snarare en lång revel som bär dig ut långt ut i sjön. Hornavan är kanske mest känd för sitt stora djup, men här i sin södra ända är den grundare med en mängd öar av varierande storlek. Reveln söker sig ut mellan dessa öar.

Dagen är som gjord för en låglandsvandring, sol, knappt 20 c i luften och en svalkande vind från vattnet. Visserligen följer jag vattnet, men bitvis är det ganska kuperat då jag går över flera åsryggar på min vandring mot revelns spets.

Reveln varierar i bredd. Bitvis är skogen ganska tät, men i de smalare partierna är tallarna kuvade av vinden och det känns som jag skulle vara i skärgården, om de det inte vore för de omgivande lågfjällen.



Målet med denna vandring är verkligen vandringen i sig. Stigen slutar i intet, d v s i Hornavans vatten. Här sätter jag mig på en gammal stock med kaffet, smörgåsen, ägget och ett par chokladgifflar. Det är stort att få uppleva detta och det är lätt att förstå att de första människorna valde dessa omgivningar under flera tusentals år för sina liv och uppehälle...

Underbara toppvandringar 4 - Delliknäs och Stainak

 Vandringen till Delliknäs och toppen Stainak är en heldagstur med nybyggarkultur och ren vindmark. En av mina absoluta favoriter där sannolikheten att du stöter på annat än fåglar och vilt är obefintlig.

Vandringen börjar vid Laisälven efter en dryg timmes bilfärd från min stuga på grusvägar med skiftande kvalitet. Bara bilresan ger känslan att vi är bortom det mesta som kan kallas civilisation. Vid startpunkten och hängbron över älven ses emellanåt någon fiskare. Så är det även denna dag då vi hejar på en yngre man som just hade krupit ut sitt tält.

Därefter följer vi den gamla bruksvägen upp till nybygget i en tät granurskog. Det är överraskande torrt i markerna så myggen vållar inte mycket besvär.

Efter ca 4,5 km kommer vi fram till Delliknäs. Det är en helt osannolik plats som under en period var hem åt 6 familjer. Delliknäs började brukas under 1890-talet. Den sista bosättaren lämnade platsen 1963.

Platsen ligger högt mycket nära den fjällvärld som tar vid i väster. Med sitt skyddade läge på en sydsluttning nära Dellikälven var den gynnsam för odling. En del som var har växt igenom åren, men fortfarande omfattar de öppna ängarna åtskilliga fotbollsplaner.

Silvermuseet i Arjeplog har bidragit till att rusta upp ett par av gårdarna och håller upp en del av ängsmarken. Detta är verkligen och kulturskatt att vårda. När vi sitter vid en rastplats och ser ut över nybygget går många tankar kring hur det ska ha varit att leva och verka här.

Ytterligare 5 km har vi att vandra innan vi når toppen Stainak. Terrängen blir här öppnare och vi ser spår av gammal myrslåtter. En älgko tittar överraskat på oss. Mer irriterad är den gluttsläppa som flyger runt oss. Vi är tydligen alldeles nära ungarna.



När vi når lågfjällets fot är vi ganska högt så branten mot toppen är kort och komfortabel. Vidden från toppen är storslagen på ett lågmält sätt. Inga spektakulära vyer utan lågfjällslandskapets vildmark i sitt bästa märke. Här ser vi inga spår av människor  och bosättningar. Däremot ser vi myrar, vattendrag, urskogar och fjäll som växer på höjd mot väster. Som en extra bonus jagar vi upp en kungsörn helt nära.

Vi blir sittande på toppen länge innan vi går samma väg tillbaka. Totalt dryga 19 km i den bästa av vildmark...

Underbara toppvandringar 3 - Gibdnojåhkå

 Min stuga ligger i en mycket vidsträckt kommun - Arjeplog. Den är lika stor som Skåne och Blekinge tillsammans med sina knappa 3000 innevånare. Det finns med andra ord plats för mycket vildmark med få spår av människor.

Ibland tar jag vägen norrut efter vägen som tar slut vid Örnvik där fjällen breder ut sig. Här återfinns även den vidsträckta sjön Tjeggelvas och och lågfjället Gibdojåhkå.

Det är nog få platser som ger så mycket vackra vyer och blick utöver vildmark som Gibdojåhkås toppvy. Detta med ganska måttlig ansträngning. Stigningen är visserligen ganska brant, men inte inte speciellt lång från bilvägen.

Denna dag då Smhi berättar om lågtryck och regn vandrar vi igenom en gammal fjällurskog där solen generöst skiner på oss. Det är nästan vindstilla i den gamla skogen och vi njuter av den friska vind som möter oss i toppterrängen. Här blir vi sittande länge med vårt fika och tagna av landskapets skönhet.

Det sägs att människor vallfärdar till fjällen dessa coronatider. Här möter vi inte en människa under vår vandring och långa vila på toppen. Det har vi ingenting emot....här finns inget som skapar distraktion och världen oro och larm känns synnerligen avlägset.

Gibdotjåhkå - en topp att längta till.

Underbara toppvandringar 2 - Välmbapouda

 Mina besök på lågfjället Vämbapouda kan säkert räknas till över hundra. Som barn var bestigningen av lågfjället en av sommarens höjdpunkter och numera har jag alltid Välbmapouda i blickfånget från min stuga.

Då denna topp är populär med sitt bekväma läge får den många besökare. Så och på min vandringsdag då jag på nedfärden möter en äldre kvinna och kan glädja henne med att förekomsten av Jungfru Maria nycklar är riklig i toppterrängen och den klara sikten ger utsikt ända mot Sarek i norr.

Det går att paddla om det är lugnt och börja vandringen på andra sidan älven, men oftast tar jag bilen där stigen mot toppen börjar. Ett långt stycke går jag i ungskog. Området nedan och en bit upp efter fjället kalhöggs under 1950-talet. Men till skillnad från mer sentida kallhyggen är återväxten bra här.



Vandringen är inte lång, men stigningen är bitvis rejält brant. Jag stannar gärna några gånger och ser hur landskapet växer fram.

Innan jag når den den lite flackare toppterrängen passerar jag ett stycke riktig uråldrig skog med gamla lågor som tiden aldrig tycks nöta ner.

På toppen återfinns den gamla brandvaktarstugan. Uppförd under 1930-talet. Trots emellanåt hårda påfrestningar står den pall för väder och vind och ser likadan ut som jag minns den som liten. Mer sentida är bord och bänk för de som inte vill nyttja alla naturliga sittplatser som finns i den vida toppterrängen.



Jag har mitt eget favoritställe intill en liten tall. Tallen må vara liten, men flera generationer äldre än jag. Strax intill finns ett par stenar som lämpliga platser att luta ryggen emot. Så gör jag även denna friska härliga dag med utsikten av en bra tycke Sverige. Det är min första vandring till denna topp i år, men med all säkerhet inte den sista...

Underbara toppvandringar 1 - Storgaika

 Jag kommer framöver att skriva om mina återkommande toppvandringar i närhet eller i relativ närhet till min stuga utanför Arjeplog. Det är sällan några glamorösa och häftiga turer... utan snarare lågmälda vandringar i den fjällnära taigan. Kanske jag just vill slå ett slag för det mer enkla och mer anspråkslösa. De där turerna som finns nära och där man sällan möter några människor.

Min första vandring gick till Storgaika. Berget är jämte det mindre Lillgaika min barndoms berg som genom åren har fått många besök.

Vandringen startade från stugan. Jag lämnade snart den samfällda vägen och följde viltets stigar över skog och myr västeröver. Dagen var härligt frisk  i stark kontrast till den senaste tidens värme. Över myren mötte jag välbekanta dofter som även de för tankarna till en tid för länge sedan.



Efter ett par kilometer nådde jag den stig  som i sin längdriktning går vidare mot Lillgaika. Jag fortsatte den nyare riktningen som tar mig till Sveaskogs skogsbilväg.

Skogsbilvägen anlades under 1970-talet och har på senare år förlängts med en rundslinga. Här har bergsidorna brandskattats på all sin gamla skog. Tanken har varit att nu den återstående delen av skogen närmare sjön Makkaure skulle tas, men än så länge har Maskaure sameby satt stopp för den fortsatta rovdriften på skogen.

Påpassligt skrämde jag upp en fjolårsälgkalv som mumsade i sig av bolagets gamla försök till skogsföryngring. Skogbilvägen stiger upp mot Gaikabergen och till slut tog jag stigen som skulle föra mig till Storgaiakas topp.



Jag passerade det gamla hyggeslandskapet och nådde den till slut den gamla skogen. Hit når aldrig skördarna och det är jag tacksam för. Här får den kärva naturen följa sitt eget lopp.

Toppen ligger nära trädgränsen och här panoramat stort. Denna dag med höga klara luften hade jag en del av Sverige i alla väderstreck. Jag anade Sarek i norr, utan att behöva känna någon längtan dit. Vandringen var lagomt ansträngande och jag blev kvar en god stund tillsammans med mitt kokkaffe och smörgås. Naturen är skön och jag var tacksam över att få ta del av den....

Minnesrummet

 För några månader sedan tog mammas livsresa slut. Hon överlevde min far nästan 51 år som gick bort i en dramatisk bilolycka redan 1969 där jag och min syster som av ett under klarade oss nästan oskadda. Nu är jag föräldralös på riktigt, men med alla minnen bevarade.

Ett sätt att behålla minnena levande är att låta en del saker som påminner om det som varit att få nytt liv på en ny plats. Mitt arbetsrum behövde en ansiktslyftning. Den stora Gustavianska byrån från mammas lägenhet är en fantastisk möbel i sitta rätta sammanhang. Dessutom är den ett bra förvaringsutrymme. En gammal oljemålning och ett par nyare målningar från sent 1950-tal ska få pryda väggarna. Farfars pokal från Evangeliska Fosterlandsstiftelsens styrelse det år han fyllde 50 år blir en samlande punkt på byrån.  Naturligtvis också ett par bilder av far och mor som påminner om det som var och om vem jag faktiskt är.



Under sent 1950-tal recenserade min far många böcker. Böckerna och recensionerna finns kvar och ska fylla bokhyllan för framtida läsning.

Vi får aldrig tillbaka de vi har förlorat och vi ska alla en dag gå samma väg. På den fortsatta livsresan vårdar jag och minns det som var. Minnesrummet blir ett uttryck för både tacksamhet och saknad...

Vandring i nära landskap 5 - Hembergsleden

 Varma dagar kan vara mer krävande för vandring i lågterräng. I helgen har det varit varmt och solen flödat utan uppehåll. Lagom utmanande är den lilla leden Hembergsleden någon kilometer nedan Ralph Lundstensgården i Ersnäs. Det är en 6 kilometer rundslinga som ger bra utdelning i utsikt och fina skogspartier.

Leden ger ett bra perspektiv på det kustnära landskapet. Jag vandrar genom torr barrskog, fuktigare granskog där myggen trivs och börjar vara på gång. I de högre partierna passerar jag ett par myrar. De typiska klapperstensfälten finns också liksom klipphällarna som visar på vad den gamla strandlinjen än gång låg efter den senaste istiden.



På bergets högsta punkt har passerar jag fina iordningställda rastplatser. Här stannar jag till, dricker mitt kaffe och ser ut över landskapet - åkermarken, våtmarkerna, innerfjärden och de låga bergen. I horisonten skymtar havet och staden Luleå.

Spår av mänsklig exploatering finns förstås även här. Ett litet gruvhål påminner om en svunnen tid. Det stora hygget längst bort på leden är däremot helt nytt. Tråkigt att inte ens denna miljö ska få vara ifred.

Vandringen gav trots allt mersmak. Hit kommer jag gärna tillbaka. Stilla och lugnt, två mil från staden.

Vandring i nära landskap 4 - Bälingeberget

 När vi för en kort tid sedan vandrade i de nära markerna när heten av Luleå så kändes det logiskt att avsluta vår fina långa vandringshelg med Bälingeberget. För luleåborna är vid sedan av Gammelstadsviken nog Bälingeberget det mesta kända av utflyktsmål. Inte utan anledning - Bälingeberget är ett mycket fint naturreservat med gammal orörd skog och med vidsträckta klapperstensfält som tydligt visar vad den gamla havslinjen låg efter den senaste istiden.

Ett välbekant plats är också välbesökt. Denna soliga söndag kunde vi räkna in 29 bilar vid parkeringen invid reservatet. Men en av de fina sakerna med Bälingeberget att det aldrig blir trångt där. Det finns en plats för alla som vill känna av stillheten och naturens storhet.

Vandringen blir inte så lång, men gör man som vi gjorde denna dag då vi tog den längsta vandringsrundan inkluderat en av avstickare till det närbelägna Vikberget, så blir det lite drygt 7 km. Då terrängen tidvis är stenig och blockrik känns vandringen dessutom längre än så.

Vid sidan av den smått magiska naturen med alla stenformationer och krökta tallar som klarat tidens påfrestningar bjöds vi på en fin utsikt av kustlandets typiska landskap en stor del av vandringen.



Avstickaren till Vikberget gör inte många. Det är väl värt besväret. Där får man ofta vara själv. Så var det även dag  när vi intog vårt välsmakande fika på en klippavsats med vyn mot Bälingeträsket.

Om du inte har gjort denna fina rundtur, gör den. Du kommer inte bli besviken.

Vandring i nära landskap 3 - en bit av Solanderledens åkerbärsröda sträcka

 Vi fortsatte våra nära vandringar i fredags. Denna gång vandrade vi den delsträcka av Solanderleden som börjar i utkanten av Kallax by och avslutas invid skidbacken i Måttsund.

Det var lätt att vara vandrare dessa dagar med flödande vårsol och lagom temperatur för vandring. Utmaningen var skovalet. Jag är en inbiten stövelvandrare, men jag har på senare år blivit lite bekväm och kan se vinsten med att slippa vandra med några extra kilo runt fötterna. Jag valde mina lätta, men väl uppbyggda och fotriktiga skor. Det var bitvis smått utmanande sökande efter torra tuvor, men jag klarade mig relativt torrskodd hela vägen.

Vandringen bjuder på typisk kustnära norrbottnisk skog, små myrar och mindre åsryggar för att avslutas med låga berg när vi närmade oss Måttsund. Vandringen är lätt med lite stigning efter hand och mer påtagliga höjdmeter på stigen upp på Måttsundsberget.



Skogsbruket gör sina påtagliga avtryck även efter denna sträcka och en större del del av vandringen går efter skogsbilvägar. Området verkar också vara ett eldorado för älgjägare. Vi passerade ganska många älgtorn av högst skiftande uppförande längs med vägen.

Då det blåste ganska mycket under vandringen var fågelsången mycket dämpad. Vid ett fikastopp ovan den fågelrika lokalen Sågträsket avisade de typiska vadarna som grönbena, gluttsnäppa och småspov om sin närvaro.

En kilometer innan vi nådde målet för vandringen gjorde vi en avstickare till Måttsundsbergets topp. Strax nedan toppen hittade vi ett naturskönt ställe där min medvandrare Mariannes lunchsallad smakade ypperligt.



Det blev vandring utan större dramaturgi, men jag vill ändå rekommendera vandringen om du vill se en sällan sedd del av Luleå kommun.

Vandring i nära landskap 2 - Solanderledens gula sträcka

 Vandringen i det nära landskapet fortsätter även om det denna gång inte blev alldeles nära. I torsdags åkte vi till grannkommunen Piteå för att vandra Solanderledens gula sträcka. Solanderleden är en ganska nyanlagd vandringsled som startar vid länsgränsen  Jävre i söder och avslutas vid Luleå flygplats. Leden är namngiven av norrbottningen Daniel Solander, lärjunge till Carl von Linné.

Den gula sträckan är en rundled mellan med start och målgång i Böle invid Piteälven. För oss var det helt ny och jungfrulig mark. För den som söker vildmarkskänslan bör söka sig en annan vandring. Längs denna  sträcka finns många spår av mänsklig påverkan.

Första delen inleds med några kilometer i mer eller mindre brukad skog. Vi passerar flera gamla hyggen och tyvärr även ett par nya där vi inte ser mycket av naturvårdshänsyn. Trots att jag vet att denna misshushållning av skogen sker i ohejdad takt blir jag lika bedrövad varje gång.



De blev det trevligare att möta det utbredda odlingslandskap som återfinns runt Roknäs. Det är bitvis en mycket fin kulturbygd med en hel del äldre bebyggelse som för tankarna till en annan tid. Här är även fågellivet ganska livligt. Vi får bl a följa en stor flock brushanar. Nackdelen är att det blir en ganska lång bit vi får vandra på asfalterad väg - vilket tröttar fötterna på en äldre vandrare som jag.

Vandringens största behållning får vi efter vårt lunchstopp vid en blåsig sandstrand. Vi vandrar nära odlingslandskapet i bitvis helt obrukad skog nära Piteälven och dess biflöde. Här känner vi tydligt av naturens kraft och magi i granurskogen. En tornfalk har span på mig och och en järpe på min medvandrare Marianne.



Trots passager längs med trafikerad väg och fula hyggen gav vandringen mersmak. Den nära vandringen kan även göras i en nära kommun. Här i norr har vi en annan syn på avstånd  och det är ganska okomplicerat att ta sig från en plats till en annan.

Vandring i nära landskap 1

 Vi lever i coronatider. Det är nya tider. Tider då vi får en annan möjlighet att komma nära varandra, även om det ska ske lite på distans. När vi inte längre ska resa långt bort, då får vi en ny möjlighet att upptäcka allt det där fina som finns mycket närmare än vi tror.

Att vandra varit en central del i hela mitt vuxna liv. Så för mig är vandring något självklart, ja, helt enkelt en given del av det fina livet. Vandring har på senare år blivit lite av en folkrörelse. På Facebook växer vandringsgrupperna som svampar och likaså antalet vandringsleder. En kul utveckling, tycker jag.

Fler vandringsleder har även tillkommit i mitt närområde. När jag flyttade till Luleå i slutet av 1980-talet fanns bara leden i Gammelstadsviken och den på Bälingeberget.  Här i norr behöver jag trots ett stigande vandringsintresse aldrig trängas med andra. Viktigt för en som jag som älskar tystnaden och att få umgås på med naturen helt på mina egna villkor.

Jag kommer skriva några små texter  om de nära vandringarna en den brytningstid som naturen befinner sig i nu. Jag börjar just med med Gammelstadsviken med sitt fina fågelskyddsområde som vi besökte förra helgen.

Här har jag gått många gånger så att det var länge sedan jag slutade räkna turerna. Leden är sedan några år upprustad och mycket lättillgänglig. Det är en enkel tur på nylagda spångar och lättgången stig. Förutom närvaron av alla fåglar går turen genom olika naturtyper - gammal åkermark, sumpskog, våtmark och torrare skogsåsar.

Våren är senare i år och vi fick leta ordentligt för jungfrulig växtlighet. I våtmarken såg vi mängder av en för mig okänd vattenväxt, anspråkslös och fin.



Fåglarna då? De var i högsta grad närvarande med viss reserverad tystnad. Förutom då solen bröt igenom det mulna vädret. Då drog den tillfälliga symfonin genom skogen. Men, förutom de förväntade arterna  var den en ovanligare gäst som som med jämna intervall fyllde Gammelstadsvikens luftrum - rördrommen. Denna ytterst diskreta storkfågel som håller sig gömd i vassen, men som med  sitt speciella dova trumpetande ändå pockar på sin uppmärksamhet och närvaro.

Det är just det sistnämnda som är det mest underbara med vandring. Du ska aldrig jaga efter vind, d v s aldrig ha några förväntningar att se eller höra något speciellt. Just det där speciella händer emellanåt och ofta när du minst anar det...