Jag är i stugan. Troligen är det för sista gången detta år. Det fyller mig med skiftande känslor. Den härliga känslan är att ha förmånen att gång på gång få komma till dessa marker som skänker mig så mycket gott. Den vemodiga känslan är just att det är sista gången. Just det senare aktualiserar frågan om livet och döden. Jag kan ju faktiskt inte med säkerhet veta om jag kommer tillbaka. Det är en separation från något jag tycker så mycket om.
Jag har just börjat läsa Martin Hägglunds "Vårt enda liv - sekulär tro och andlig frihet". Martin skriver inledningsvis så fint om vikten att vårda våra liv, våra relationer och allt sådant vi håller som viktigt. Just oron att förlora något viktigt visar på styrkan i livet och sådant vi vårdar. För Hägglunds del handlar det både om människor som är viktiga men även hur vi vårdar vår värld som vi känner den.
Det är så jag försöker förstå mitt vemod när jag om några timmar ska lämna min stuga för året. I den fina miljön lägger jag något djupt relationellt som är lika viktigt som de personer jag tycker om och den som jag älskar. Jag får fortsätta att vårda mitt liv med den förhoppningen om ett återseende. Tack stugan och markerna i dess närhet. Jag hoppas att vi ses igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar