tisdag 29 augusti 2017

Joggaren



 Jag har aldrig varit någon atlet. Snarare klumpig, stel och med dålig koordination. Jag var därför hopplöst ute i skolgymnastikens bollsporter. Ja, för att en inte tala om redskapsgymnastiken med plintar och bockar...de aktade jag mig noga för...

Men det var en aktivitet där jag hävdade mig relativt bra - terränglöpningen. Här tillhörde jag de bättre i klassen och det stärkte mitt självförtroende som osäker tonåring en smula. Att jag var någorlunda bra på något inom skolgymnastiken har i vuxen ålder blivit lite av min räddning - jag har fortsatt med min terränglöpning eller jogging som jag hellre kallar det.

Joggingen tycks passa min personlighet bra...ett lunkande i måttlig fart i naturen mestadels ensam. Joggingen kräver väldigt lite, bara sätta det ena benet för det andra. Sedan går det inte fortare än att jag hinner lyssna in någon fågel eller kolla in svamptillgången.

Det som däremot har överraskat mig är att jag uppskattar motståndet allt mer när jag joggar. Som den njutningsmänniska borde jag bara gilla lätt planterräng i medvind. Men - på senare år tycker jag att är allt härligare med Ormbergets branta backar i 8,3 kilometersslingan.

Människan är ju inte ett, utan ofta en ganska paradoxal figur. Nu när jag sedan några år bor centralt behöver jag helt enkelt nya utmaningar. Tiden med min gamla cykel i motvind över Bergnäsbron är slut. Ormbergets backar är därför ett bra prövande alternativ.

Men, en ensamjoggare är jag och förblir. Kollektiva löparundor och tävlingar är kommer aldrig bli något för mig. Jag trivs inte i flock och vill slippa vara social när jag joggar. Inga målsättningar i världen kan trigga mig. Att vara i mitt eget "flow" i naturen är och förblir gott nog...

fredag 25 augusti 2017

25 augusti 2017, utdrag ur dagboken - blött och kallt



 Utblicken från min balkong en sen augustikväll i augusti. Två turister blickar ut över fjärden och med mobilerna i högsta hugg för fotograferingen. Måhända tycker de att kvällen är en smula exotisk. Kanske kommer de från Centraleuropas långvariga sommarhetta till svalkan här i norr. För svalt är det, 6 grader och en kall fuktig vind som närmast ger en längtan efter att dra på vinterns överdragsbyxor. Regnat i massor har det också gjort, ungefär 40 mm.

Den varma lägenheten blir närmast till ett skyddande pansar. Skön ny musik, tända ljus och god sushi gör att jag kan hälsa hösten välkommen med öppna armar.

På jobbet får jag den fråga som jag fått flera gånger förr...Johan, nu när det nu är så kallt - vad säger du om klimatförändringarna? Mitt lika obligatoriska svar är - det du just nu ser kan vara ett exempel på det vi har att se framför oss och redan börjar ana konturerna av - somrarna blir allt blötare och vintrarna mildare.

Det tillfälliga vädret kan naturligtvis vara slumpartat, men de stora penseldragen talar bara i en riktning - temperaturhöjning och kraftigare vädersvängningar. Jag ser trenderna redan tydligt...vintern kommer sent och det mesta av kylan uteblir. De senaste somrarna har varit av våtare slag...framförallt vid Norrrbottenskusten.

5 c och ett piskande regn i slutet av augusti är inte vanligt, men ska nog ses som ett utslag för den nya tidens normalitet...

onsdag 23 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat - dag 6



Inför vår sista vandringsdag mot Hemavan tog batteriet till mobilen slut. Jag hann ta en bild, en bild på min älskade Ewa. Det var gott nog!

De sista 12 kilometrarna var ingen transportsträcka, tvärtom,. Här framträdde ett nytt fjällpanorama med norska fjälltoppar i väster. Dagen var mild och efterhand allt soligare.

Vi tog vår lunch vid högsta punkten innan utförslöpan mot Hemavan tog vid. Ju närmare vi kom den vanliga civilisationen desto flera människor mötte vi - vandrare med lätt packning, flanörer med hund och terrängcykelåkare.

Efter ett kort besök i Naturrummet vid Kungsledens startpunkt tog vi ner oss till ICA-affären för lite proviantering inför hemresan.

Därefter samlades "vandrargänget" Ewa, Johan, Lena, Hanna, Åsa och jag på restaurangen Hannas. Vi hade fått tips att de gjorde bra pizzor. Jag äter vanligtvis mest LCHF-inspirerad kost, men ibland måste man göra undantag. 6 dagars vandring i fjällvärlden ger en utmärkt ursäkt för ett undantag. Pizzan smakande naturligtvis finfint tillsammans med en god öl från ett Umeåbryggeri.

Nu återstod en 6 timmars bussresa till utgångspunkten för vandringen - Ammarnäs. I Storuman skildes vi från våra vandrarvänner och i kvällsskymningen satt vi oss i Volvon med återfärd mot min stuga Grova.

Åter i stugan vid midnatt väntade bastun. Den var efterlängtad!

Nu är jag en fjällvandring rikare med många fina minnen. Så småningom blir det dags att spänna bågen mot nya vandringsäventyr...!

måndag 21 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat - dag 5



Den sympatiske stugvärden vid Systerstugan blev min räddande ängel när vi skulle fortsätta vår vandring mot Syterskalet. Dagen innan hade jag fått ont i överarmen och rörligheten var begränsad. Jag var mycket frågande inför detta då packningen var förhållandevis lätt. Antog att min nya ryggsäck var felinställd eller helt enkelt passade min kropp illa. Stugvärden hade redan kvällen innan letat fram smärtstillande tabletter i gömmorna och nu inför avfärden instruerande hon mig hur jag kunde korrigera säcken. I fortsättningen fick höfterna ta det mesta av tyngden.Tacksamheten var stor.

Två saker lärde jag mig av detta. Fjällvandra aldrig utan värktabletter och gör en rejäl research innan du köper en ryggsäck.




 Det finns många fina fjälldalar i högterrängen i vår fjällvärld. Jag vill på intet sätt rangordna dem, men sett till lättillgängligheten måste vandringen mellan södra och norra Sytertoppen vara än av de bästa. Att vädret visade sig från sin bättre sida gjorde inte saken sämre.

Vi vandrade genom dalen i ganska maklig takt och gjorde ett flertal stopp på vägen. På vissa platser var det förhållandevis bördigt, på andra kargt med snö långt ner i branterna. Fågellivet var dessutom av någon anledning livaktigare här. Det kanske inte bara var vi vandrare som förälskade oss i denna plats.




 Någon kilometer innan vi kom till dagens etappmål - Viterskalsstugan, så passerade vi leden som leder upp till norra Sytertoppen. Här blev jag en smula nostalgisk. En yngre upplaga av Johan var under ett par år politiskt aktiv i ett orangefärgat ungdomsförbund. För 38 år sedan vandrade jag och några andra orangefärgade ungdomar upp på norra Sytertoppen. Jag minns att vi bar orangefärgade T-tröjor som bar på texten "All makt åt folket - radikal liberalism". Det var som sagt en annan tid, andra ideal och identitetssökande...

Viterskalsstugan visade sig vara ett etappmål för många. Stugan blev snart överbelagd och många fick sova på golvet under natten. Trängsel till trots, kvällen var gemytlig med goda samtal och köttfärssåsen tillagades till en längtande mage.

tisdag 15 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat - dag 4



 Dagens vandring påbörjades längs efter Tärnasjön. Himlen såg lite hotfull ut så regnskyddet till ryggsäcken åkte på. Regnet uteblev, men vandringen längs med sjön var lite tråkig. Vi vandrade mest i skogen och hade bara vid ett par tillfällen kontakt med vattnet.

Ewa kom i samspråk med två yngre kvinnor som följde samma vandringsrutt som oss. Det visade sig att en av kvinnorna, som var socionom, hade haft kontakt med en av mina nära vänner och läst hans senaste bok. Ibland erbjuder världen underbara tillfälligheter. Hanna och hennes kompis Åsa kom jämte Johan och Lena att bli ett fint vandringsteam resten av turen.

Vi tog vår lunch i Tärnasjöns södra ände där man passerar flera hängbroar. Mitt under lunchen dyker "pensionärerna" upp - utan ryggsäckar. De gamla "tonåringarna" hade fått skjuts av en same för att slippa den långa transportsträckan. Vi tänkte att gårdagens vinkonsumtion "satt i benen"




 Efter lunchen vidtog en brant klättring upp till kalfjället med sikte att nå nästa etappmål -Syterstugan. På vägen mot stugan passerade vi kommungränsen. Sorsele hälsade oss välkomna, men nu framöver var vi i Storumans kommun.

Syterstugan låg vackert nedan Västerbottens högsta fjäll -  norra Sytertoppen. Här kom vi till en mycket välhållen och varmt välkomnande stuga. Stugvärdinnan hade haft ansvaret för stugan under 20 år och kunde sin sak. Här fick alla den vägledning som behövdes. Ett hjärtligt och professionellt bemötande av bästa sort.

En skön tvagning i den kalla jokken gjorde gott. Till middag blev det vitlöksmarinerad lövbiff och ett glas rött därtill. Kvällen var frisk och vacker. Här fick vi sova i frisk luft. Naturligtvis fanns det myggfönster i Syterstugan och "pensionärerna" fick en egen stuga. En lugn natt med andra ord...


söndag 13 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat - dag 3



 Efter en inte helt optimal natt var det skönt att vandra vidare i morgonens solsken. Färd upp till kalfjället igen i en inte allt för brant stigning. Snart åkte vandringsskjortan av. Tredje dagens vandring kom att bli ganska varm.




I bilden ovan ser du med ett tränat öga en liten kabbeleka strax nedan en snöfläck. Fjällvärlden är synnerligen kontrastrik. På ett relativt litet område kan det vara tidig vår och sensommar samtidigt. Allt beroende av skugga, vind och hur vinterns snö har packat sig. Bara en liten bit från den trotsiga kabbelekan är floran mycket ymnig i de närande vattendragen. Fjällflora är av en särskild sort och jag kan förvånas över dess rikedom högt uppe på kalfjället.

Efter en fin kalfjällsvandring nådde vi åter björkskogen och såg dagens mål - Tärnasjön. En vänlig och vacker vandring genom den glesa skogen tog oss till Tärnasjöstugan. Här blev jag till en början på bästa humör då vi anvisas ett eget krypin i "hundkojan". Hundkojan var inte av sedvanlig sort utan vindsvåningen i ett hus vid sidan av huvudbyggnaden. Att få rå oss själva kändes toppen efter föregående natts trängsel.




Nere vid sjön fanns bastun och bryggan. Bastuvärmen var av hetare slag så badet i det iskalla vattnet kändes härligt välgörande. Kvällen vid bryggan var av bästa slag och när det hela fullbordades av en riktigt god kycklinggryta var det nästan optimalt om det inte hade varit för pensionärsgruppen som anlänt och fått rummet under oss.

Det sägs av vissa att dagens 70-åringar blir som tonåringar på nytt. Allt ska göras och upplevas. Inget fel i det...men baksidan av att vara "tonåring" kan vara brist på hänsyn. Kvällen blev inte det lugn vi sökte. Vinet och madolinen kom fram och under ett par timmars tid fick vi lyssna på olika slagdängor med spruckna sångröster i det lyhörda huset.

Klockan 22 ska det vara tyst i fjällstationerna. Strax efter denna tidpunkt gick Ewa ner för att dämpa de gladlynta. Det gav god effekt. Natten blev tyst och snarkfri på vårt sovloft.

lördag 12 augusti 2017

På vandring i Vindelsfjällens naturreservat - dag 2



 Vi vaknade till en vacker morgon. Denna dag skulle bli den längsta vandringsdagen. 19 kilometer från Agert till Servestugan. Vandringen gick i huvudsak på kalfjället med en nedstigning i björkskogen mot slutet.

Innan vandringen var jag orolig över mina fötter. Jag misstänkte att jag fått en hälsporre. Hälsporrar är inte att leka med - i synnerhet inte om man ska vandra 8 mil i fjällen. Jag hade förbyggt det onda med en rejäl sula i mina nyinköpta Vikingstövlar. Ett par mindre dagsturer innan vår vandring lovade gott och dessutom trodde inte Ewa på hälsporreteorin. Hon menade att snart 58 år av plattfothet började ta ut sin rätt. Jag behöver helt enkelt individuellt anpassade fotsulor till plattfötterna.

Med facit i hand ger jag Ewa helt rätt, men under denna första delen av dag 2 hade jag rejält ont i höger fot och såg för en stund en en fjällräddningsinsats på högfjället. När vi efter någon timme nådde mjukare terräng klingade det mesta av det onda av. Jag kände mig på topp i högterrängen igen.




 Efter knappt halva sträckan nådde vi ledens och vandringen högsta punkt - 1099 m öh. Nu en och under en längre stund hade vi ett magnifikt fjällpanorama framför oss. Vi passerade flera små bäckar efter vägen och tog vår varma koppenlunch  i skydd från en lite kylig vind på fjället.

Oavsett hur lång i dagsvandring är så brukar alltid de sista kilometrarna kännas särskilt långa. Det är naturligtvis helt en helt mental historia. Även om själva vandringen är det huvudsakliga målet så uppstår en längtan efter ett annat mål i slutet av dagen - att komma fram till fjällstugan.

Särskilt dag två kändes den sista timmen lång. Vi gick ganska länge i fjällbjörkskogen. Sista biten vara dessutom stenig och blöt, eller så bara upplevdes den så.

Fram kom vi till slut. Vistelsen vid Servestugan kom att kräva mer av positivt tänkande. Det är inte min främsta egenskap, men jag gjorde mitt bästa. Stugan blev tidigt överbelagd och inte blev det bättre av att 6 glada pensionärer anslöt efter att de gjort en kort vandring från Tjulträsket dit de kommit via båt.

Det blev trångt och varmt i det gemensamma köket, men köttfärsåsen med makaroner satt fint trots att jag glömt parmesanosten.

En av kvällens glädjeämnen var att jag inte ensam stövelvandrare. Vem som var kompisen blev dock fördolt.

Jag delar gärna säng med Ewa, men att dela en enkelsäng i ett alldeles för varmt flerbäddsrum med några snarkande pensionärer var ingen hit. Efter en klen nattsömn var det dags att vandra vidare...


torsdag 10 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat, dag 1



 Det var ganska länge sedan jag gjorde en längre vandring i fjällen. När det begav sig var det några vandringar i vår ultimata vildmark Sarek med vännen Björn. På den tiden var det tält, varm sovsäck och mycket packning för oförutsedda händelser som gällde. Numera har jag blivit lite bekvämare...alltså blev det en stugvandring utan trangiakök och sovsäcken var utbytt mot sidenlakan.

Förra veckan gjorde jag och Ewa en fjällvandring mellan Ammarnäs och Hemavan i Vindelfjällens naturreservat. Själv hade jag köpt en ny Lundhags ryggsäck. Även jag måste ju någon gång vara med min tid...och då fick den gamla ramsäcken stanna hemma. Ryggsäcken kändes lätt över mina axlar och vi var välrustade med god egentorkad mat. Vårt äventyr kunde börja!

Ett antal dagar i fjällen erbjuder både sina toppar och dalar. Det gäller såväl terräng som olika omständigheter under resan. En vandring är ju som livet självt. Du kan inte vara lycklig hela tiden för att uppleva lycka! Vår vandring erbjöd fler toppar än dalar. Mer om detta får jag återkomma till senare. En sak kan sägas direkt - vi hade i alla fall tur med vädret! Inte för varmt och inte för kallt. Därtill nästan regnfritt sånär på ett par korta skurar. Vi hade inte helt myggfritt, men det små bestarna var sällan till besvär.





Vi påbörjade vår vandring mot Aigertstugan vid lunchtid. Det var en ganska kort sträcka på 9 km. Som alla fjällvandringar så börjar de oftast på lägre höjd. En större del av turen innebar därför en stigning genom fjällbjörkskogen. Efter förgående natts ymniga regn fungerade stigen delvis som en bäck. Som den envise stövelsvandrare jag är så erbjöd det inga problem. Däremot fick Ewa emellanåt balansera mellan stenar för att inte bli blöt.

När vi hade ett par kilometer kvar till fjällstugan nådde vi kalfjället och kunde börja ana de vidder som väntar. Snart kom vi fram till Aigertstugan och en något kärv äldre manlig fjällvärd anvisade oss plats i ett av 4-bäddsrummen. Stämningen i stugan var gemytlig. Jag var orolig att möta skrytare och flashig utrustning. De lös helt med sin frånvaro. Däremot möttes vi såväl gamla som unga med ett visst kontinentalt inslag.

Dagens middag blev tjälknöl med potatismos. Rätten tillhörde resans mindre dalar. En ganska seg historia trots en närproducerad adress. Rätten utesluts vid kommande vandringar!

Dagen avslutades på bästa vis I Aigertstugans bastu. Här blev jag bekant med en annan Johan. En trevlig man från min barndomsstad Gävle. Med honom och hans fru Lena fick vi flera fina möten kommande dagar.

Efter bastun med en härligt verkvickande bad avlutades dagen med te och samkväm i stugan. Äventyret kunde börja på allvar....