Vi vaknade till en vacker morgon. Denna dag skulle bli den längsta vandringsdagen. 19 kilometer från Agert till Servestugan. Vandringen gick i huvudsak på kalfjället med en nedstigning i björkskogen mot slutet.
Innan vandringen var jag orolig över mina fötter. Jag misstänkte att jag fått en hälsporre. Hälsporrar är inte att leka med - i synnerhet inte om man ska vandra 8 mil i fjällen. Jag hade förbyggt det onda med en rejäl sula i mina nyinköpta Vikingstövlar. Ett par mindre dagsturer innan vår vandring lovade gott och dessutom trodde inte Ewa på hälsporreteorin. Hon menade att snart 58 år av plattfothet började ta ut sin rätt. Jag behöver helt enkelt individuellt anpassade fotsulor till plattfötterna.
Med facit i hand ger jag Ewa helt rätt, men under denna första delen av dag 2 hade jag rejält ont i höger fot och såg för en stund en en fjällräddningsinsats på högfjället. När vi efter någon timme nådde mjukare terräng klingade det mesta av det onda av. Jag kände mig på topp i högterrängen igen.
Efter knappt halva sträckan nådde vi ledens och vandringen högsta punkt - 1099 m öh. Nu en och under en längre stund hade vi ett magnifikt fjällpanorama framför oss. Vi passerade flera små bäckar efter vägen och tog vår varma koppenlunch i skydd från en lite kylig vind på fjället.
Oavsett hur lång i dagsvandring är så brukar alltid de sista kilometrarna kännas särskilt långa. Det är naturligtvis helt en helt mental historia. Även om själva vandringen är det huvudsakliga målet så uppstår en längtan efter ett annat mål i slutet av dagen - att komma fram till fjällstugan.
Särskilt dag två kändes den sista timmen lång. Vi gick ganska länge i fjällbjörkskogen. Sista biten vara dessutom stenig och blöt, eller så bara upplevdes den så.
Fram kom vi till slut. Vistelsen vid Servestugan kom att kräva mer av positivt tänkande. Det är inte min främsta egenskap, men jag gjorde mitt bästa. Stugan blev tidigt överbelagd och inte blev det bättre av att 6 glada pensionärer anslöt efter att de gjort en kort vandring från Tjulträsket dit de kommit via båt.
Det blev trångt och varmt i det gemensamma köket, men köttfärsåsen med makaroner satt fint trots att jag glömt parmesanosten.
En av kvällens glädjeämnen var att jag inte ensam stövelvandrare. Vem som var kompisen blev dock fördolt.
Jag delar gärna säng med Ewa, men att dela en enkelsäng i ett alldeles för varmt flerbäddsrum med några snarkande pensionärer var ingen hit. Efter en klen nattsömn var det dags att vandra vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar