lördag 18 maj 2019

Mitt i naturens väckelse



 Jag har alltid varit en sökare, men aldrig speciellt religiös av mig. Det finns många katedraler i världen, det slutna kyrkliga rummet. Somliga finner mening och tröst där. Mening och tröst behöver även jag. Jag söker och finner den i naturliga katedralen som finns i de flestas vår närhet.

En katedral bjuder på såväl tystnad som liv och rörelse. I den katedral där jag söker min hemvist finns det gott om tystnad. För rörelsen står vinden, fåglarna och någon gång något djur i min närhet.

Den natur som jag så ofta återkommer till är omgivningarna i närheten av min stuga. Här finns det väldigt gott om tystnad. Större delen av året är det tyst. Nu är det mitten av maj. Snön har dragit sig undan, vattenspeglarna börjar öppnas och långväga flyttfåglar börjar återinta scenen.

Idag gör jag vandringen som jag har gjort så många gånger, genom skogen, över myrarna, upp på berget med fikastoppet på min favoritudde. Naturen har vaknat. Grodspelet hörs i tjärnarna och de långflyttande fåglarna försöker överrösta varandra för att pocka på uppmärksamhet.

För en stund blir det plötsligt tyst. Jag stannar upp. Hör det typiska ljudet av mitt blodomlopp som du bara hör i den absoluta tystnaden. Tystnaden är relativ. Snart uppfattar jag en trädpipläka och en grönbena vid myrkanten.

Vid min udde blickar jag ut över innanhavet  Uddjaure. Här vilar ännu en sällsam stillhet mitt den naturliga väckelseakten. Isen ligger ännu stadigt och ger en naturlig inbromsning åt årstidens iver. Gått  om iver har annars gluttsnäppan i fjärran. Den spelar i alla väderstreck och en av mina mest trogna väckelsepredikanter...



söndag 12 maj 2019

Det handlar om tuggmotståndet



 Att ha ett gott liv innebär även att äta nyttigt och hälsosamt. Frågan för min del blir allt mer aktuell i takt med min stigande ålder. Livet är ändligt, jag vill ha trevligt så långt det är möjligt och insikten om livets begränsning får då det jag stoppar i mig allt större betydelse.

Jag har sedan länge levt ganska hälsosamt. Måttfull med alkohol, ickerökare och motionerar regelbundet. Jag har dessutom en ganska bra karaktär i ätandet. Älskar god mat, men stoppar inte i mig för mycket. Sockret är dessutom en ganska liten parentes i mitt liv.

I klimatförändringarnas tid har dessutom en annan insikt satt bo  i mig. Jag bör dra ner på köttätandet och helst avstå helt och hållet. Egentligen är det inte så svårt. Industriproducerat kött är ofta ganska trist, smaklöst och dessutom dyrt. Lite tuffare blir det stuglivets alla grillkvällar som oftast innehåller kött, men tack lov finns det vilt som ett klimatsmart och godare alternativ.

Jag har länge brottats med fördomen att vegetariskt är lika med krångligt att tillaga för att det ska bli gott. Efter ha fått inspiration av vänner och många nya recept har denna fördom snabbt kommit på skam. Det kan var hur enkelt som helst att få till en god vegetarisk måltid som vid sidan av att vara nyttig dessutom är billig.

Jag gör flera vinster - äter hälsosamt, gör en insats för klimat och miljö och sparar pengar. Det senare är ju inte så dumt. Om några år blir jag pensionär och ska ha trevligt med mindre pengar. Ska jag då ha fortsatt trevligt är det bra att kunna dra ner på matkostnaderna.

Varför är det svårt att välja vegetariskt? jag tror att det handlar mycket om tuggmotståndet. Animaliska produkter bjuder ju mer tuggmotstånd än linser och bönor. Vi är så vana att det ska vara tuggmotstånd i det vi äter så det tar lite tid att ställa om. Men...omställningen är väl mödan värd. Du kan berikas med en ny smakvärld och framförallt gör du en miljö och klimatinsats.

onsdag 1 maj 2019

Hemmet, platsen och du



 För att uppleva trygghet, frid, glädje och lust och allt det där andra som omger ett gott liv är det bra att ha en plattform, ja, det vi brukar kalla hem.

Vad är då ett hem och när känner vi oss hemma? Är det som i mitt fall lägenheten i Luleå, stugan utanför Arjeplog eller kanske rent av uppväxtstaden Gävle? Är hemmet en plats eller är det något annat?

För mig är platser just platser där jag för tillfället vistas eller besöker. Platserna kan försvinna under livets gång eller kanske finnas kvar. Jag har bott på många platser. Just nu bor jag centralt i Luleå, men vet inte vad jag bor om 5 år. Jag har haft min stuga i 16 år och räknar med att behålla den så länge jag lever. Är då stugan mer mitt hem än min lägenhet? På en nivå, ja. Till stugan åker jag alltid med glädje och en god grundkänsla. I den lägenhet där jag trots allt vistas mest trivs jag, men kan ändå ibland känna en viss rastlöshet.

Platserna kan kan finnas och försvinna. Blir du alltför beroende av dem blir du väldigt hemlös. Alltså - hemmet är inte en plats. Hemmet är du och där du känner en god grundkänsla. Hemmet är sammanhang där du mår bra och fyller på med mening. Vårt inre hem ser nog väldigt olika ut. Min stuga är platsen som ger möjligheten att göra sådant som skapar mening och en hemkänsla för mig. I mitt fall är det fina vandringar i en vacker natur som både skänker frid och upptäckarlust.

En av de stora fördelarna att bli äldre är att det yttre, platserna och fasaderna blir allt mindre viktiga. Förståelsen av att det är jag mig själv som är hemmet gör att jag måste vara noga att hålla min inre fastighetsskötare på bra humör. Egenvård är  därför det bästa receptet för att förebygga hemlöshet...

lördag 27 april 2019

Naturlig takt och broms



 En längre tid har mitt liv sökt ny orientering och fäste. Vinterns kyla och mörker har varit fin balsam för den sökande. Vårvinterns obarmhärtiga ljus var mer prövande. Nu är också den tiden förbi och våren har raskt intagit scenen. Sinnet har börjat hitta de behövliga fästpunkterna och  nyfikenheten inför livet har kommit tillbaka.

Stärkt av den goda grundkänslan beslöt jag mig mig idag att försöka ta mig fram till fågelmarkerna runt Gammelstadsviken. Tänkte mig att den ovanligt tidiga värmen skulle ha gjort susen och leden skulle vara lätt framkomlig.

Redan efter några hundra meter inser jag att naturens omställningstid är något annat än min förhoppning. Bitvis är leden framkomlig, men vissa sträckor ligger den under vatten och i skuggiga partier ligger mycket snö kvar. Jag lyckas behålla den goda grundkänslan...livet blir inte alltid som jag vill och tror. Jag får liksom naturen bromsa in och tänka nytt. Livet ser annorlunda ut för mig än för ett år sedan och själva livet handlar att navigera inför de förutsättningar som ges.



 Istället för att trotsigt försöka avverka hela sträckan  kliver jag upp på en höjd och blickar ut över det ännu isbelagda vattnet. Kaffe och bulle smakar fint i solen och många av skogens småfåglar har återvänt och sjunger så fint...som det känns, så sjunger de för mig.

Livet prövar och ger. Det är det som är liv. Det fina med just livet är det nya som spirar i nära samklang med den mylla som har gjort sitt...


söndag 21 april 2019

Den sista skidturen



 Jag åker skidor på isen och blickar ut över markerna som är en del av mig. Det är årets första besök men också årets sista skidtur. Snön är fortfarande djup men bär inget inget längre och vattensamlingarna på isen blir större och större.

Efter en lång vinter går det fort, ibland alltför fort för att hinna med i tanke och känsla. Jag åker mot min älskade udde, sätter  mig på en framtinad stubbe och intar kaffe och bulle. Sinnet är stilla och jag kan för en stund följa livets ömsom långsamma som snabba takt. För långsamheten står gammeltallarna som har sett ganska många generationer mänskligt liv passera. För nutidens relativa hastighet står bofinken som för en liten stund pockar på sin uppmärksamhet. Snabbast är dock pimpelfiskaren en bit ut på isen. Han vandrar från hål till håll och borrar hela tiden nya hål. Jag undrar lite vad han håller på med i sin rastlösa iver. Lägger ingen moral i detta. Både jag och pimpelfiskaren är en del av de element som omger oss...även om vi betraktar och omfattar dem så olika.

Plötsligt en regndroppe mot min kind. Kanske det är vinterns sorgetår över att dess tid är över. Samtidigt är det naturens påminnelse över den tid som flyr, det vi har lämnat och som inte kommer tillbaka. Tillbaka åker jag till min stuga, på skidorna, en sista gång...

lördag 13 april 2019

Skapelsen i rörelse



 På skidtur vid det Norrbottniska havsbandet. Landskapet tinar, kanske även det Norrbottniska vemodet och tungsintheten. Skidorna bär mig lätt över is och skare. Landskapet är fortfarande en del av tystnaden. Av vårens eufori hörs fortfarandet intet. Det är kanske så vemodet ska kläs av, sakta i maklig takt så att tanke och känsla hinner med.

Blicken fäster både på det långsamma och det snabba som sker i det sakta uppvaknandet. Som isbrottet invid stenen som vittnar om havets och vattnets rörelse och längtan efter frihet. Eller som den plötsliga solgenombrottet som är  just plötsligt och som lika plötsligt är passerat.

Här utspelas det sanna för mina ögon, eller åtminstone som jag uppfattar det. Jag behöver inte känna tvivel utöver de tvivel som jag redan känner. Landskapet bär mig lika lätt som dagen som för en stund är självklar. Jag mår bra av både den långsamma som snabba rörelsen som är också är olika aspekter av mig själv.

Naturen kommunicerar med mig och ibland lyssnar jag...


söndag 7 april 2019

Unga i konsumtionshetsens spår



 Vad tycks om hipfaktorn på den unga killen ovan? Den unga killen är jag, 15 år gammal. Det var bättre förr sägs det ganska ofta. Det stämmer ganska sällan, men när det gäller att vara tonåring tror jag att det i flera avseenden var lättare att befinna sig på 1970-talet än idag. Det fanns mer av framtidstro, tillvaron var mer förutsägbar och konsumtionshetsen var fortfarande mer i sin linda.

Det har aldrig varit lätt att vara tonåring. Det händer massor med din kropp och med ditt inre liv. Självkänslan åker berg- och dalbana och du är nog sällan så skoningslöst ifrågasättande gentemot dig själv som då. Men - pryl och statusmarkörerna var inte alls så uttalade som de är bland dagens unga. Tittar jag på skolfoton från min högstadietid slås jag av hur ostylade min klasskompisar var. Det gäller även de mest utmanande tjejerna. Visst var de med den tidens mått mycket mer måna om sitt yttre än många av oss killar, men det var på en helt annan nivå än idag.. Kläderna var aldrig något som exkluderade någon.

När jag läser en artikel i gårdagens DN blir jag nära nog mörkrädd. Den är skriven med anledning att fler unga rånas på sina märkeskläder. Att en tonåring går omkring med en jacka för 8000 kronor är inget  ovanligt. De elever som intervjuas säger att det finns skolor där du måste ha vissa typer av märkeskläder för att bli accepterad. Det här är visserligen Stockholm, men det skulle lika gärna vara Luleå. Det finns elever som rånats på sina dyra kläder även här.

Vi lever i ett fullkomligt ohållbart konsumtionssamhälle. Allt fler har insett det och en del försöker även ändra sina vanor...men det går alldeles för långsamt. Hoppet står till den unga generationen som än mer riskerar få ta konsekvenserna av vår ohållbara livsstil. Allt fler unga reagerar också...med Greta Thunberg i spetsen. Men - jag är rädd att den stora majoriteten tonåringar lever fortsätter att leva som inget har hänt. Artikeln i DN tyder på det. Sorgligt. Vår tid behöver mer av fler ungas klokskap och djup än ytlig fernissa som till slut får alla fasader att rämna...


söndag 31 mars 2019

Svensk dubbelmoral kring skogen



 Bilden ovan är från vår gemensamma skog, numera Sveaskog, några kilometer från min stuga i inre Lappland. Den gamla skogen som stod där förut höggs för ungefär 40 år sedan. Sedan dess har bolaget försökt stödplantera och hyggesplöja vid ett par tillfällen, men vind, kyla, snösvamp och framförallt älgen tar det mesta som försöker få fäste. Detta är tyvärr en ganska vanlig syn i det norrländska skogslandet, speciellt på högre höjd där återväxten går sakta och där kallhyggesbruk därför sällan fungerar.

Om nu någon tror att det här är gamla synder får, eller snarare skogen helt oförskyllt får pikta, så kan jag berätta att denna korttänkta rovdrift bara fortsätter. Förra året byggdes skogsbilsvägnätet ut i närheten av de gamla hyggena. Nu kommer resten av den gamla skogen går samma öde till mötes. Jag kan inte tänka mig att man kommer att lämna något, men tanke på hur mycket man har investerat i vägen .

Jag både sörjer, blir förbannad över det svenska samhällets ignorans mot de naturskogar vi fortfarande har kvar. Förutom dess skönhet vet vi att de har en avgörande betydelse för artrikedom och den biologiska mångfalden. Numera vet vi också att skogen binder massor av koldioxid och blir därför så viktig i den samhällsomställning vi måste göra för att vår planet som vi känner den ska räddas.

Ofta får vi höra att Sverige har alla möjligheter att ligga före när det gäller ambitiösa miljömål och klimatomställning. Vissa naiva människor kanske redan tror att vi är bäst i klassen. Det enda vi är riktigt duktiga på att förfasa oss över är när andra länder inte tar sitt ansvar. Speciellt när det det gäller omsorgen om våra skogar är dubbelmoralen i det närmaste gränslös. Vi förfasar oss över skövlingen av Amazonas regnskog. Det som sker där är oroväckande, men om vi jämför Sverige med Brasilien har det senare utskällda landet så mycket mer orörd skog än vad vi har i Sverige. Ska vi som land agera med någon trovärdighet måste vi börja med att tvätta vår egen byk. Vi kan inte begära att andra ska göra det vi inte gör själva.

Jag gråter med den skog vi ärvde, som snart är historia. Jag blir heligt arg att människor och framförallt beslutsfattare inte ser denna besvärande dumhet, vakna...!

lördag 9 mars 2019

De livgivande träden



 Idag hade Luleå konsthall vernissage på temat träd. Det är ett antal kvinnliga konstnärer som har bjudits in som som gestaltar begreppet träd från olika perspektiv. Det är verkliga träd, det är träd i symbolisk mening, det är politiska träd och naturligtvis träd kring den brännande miljö och klimatfrågan.

Vad vore livet utan träden? Inte så mycket till liv. Träden skyddar oss från den plötsliga regnskuren, träden binder massor av koldioxid så att vi kan andas och träden bidrar inte minst till avkoppling i den natur som många av oss älskar.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan träd. Vi pratar ibland om det öppna landskapet. Det kan var kalfjället, jordbruksmarken, men tyvärr också det kilometerstora kalhygget. Utan träden skulle vi leva än ännu mera skyddslös värld än vad vi gör idag.

Tyvärr har människan i modern tid behandlat träden som en stor paria...en produkt bland alla andra vars mening var att generera så stor vinst som möjligt.



Idag börjar åtminstone delar av mänskligheten vakna upp - träd är inte bara träd, utan utöver sin naturliga skönhet, är de en nyckelspelare för den biologiska mångfalden och för att begränsa den globala uppvärmningen.

Träden fanns för oss och och kommer att finnas kvar den dag vår mänsklighet som vi känner den inte längre finns kvar. Vi är mer beroende av träden än de av oss. De är en av de tankar jag bar med mig efter besöket på utställningen.


lördag 2 mars 2019

Vintern tar tillbaka



 De pågående klimatförändringarna gör att vi får vänja oss med allt större kast i vädret. Ett bra exempel på det som pågår är hur den osedvanligt långa köldperioden för ett par veckor sedan ersattes av ovanligt ihärdiga Atlantvindar.

Från att ha lunkat på i dagliga 20-25 minusgrader så blev det åtskilliga plusgrader dag efter dag. Den vackra vintern var ett minne blott, snötäcket sjönk ihop ordentligt och sjukvården gick på högvarv efter alla olyckor i den hopplösa halkan i blidans spår.

Jag som gillar vinter och tycker om när årstiderna kan följa sitt normala lopp jublar denna lördag. Vintern är rejält tillbaka. Jag vaknade till en rykande snöstorm och promenaden i mina välkända stråk  var minst sagt härligt vederkvickande i blåsten. Lite av den tidigare vinterskönheten är tillbaka. Allt detta med det tilltagande ljuset så lever hoppet om många fina skidturer framöver...


torsdag 21 februari 2019

21 februari 2019, utdrag ur dagboken - ljuset tillbaka



Jag tar en skön tur längs efter strandpromenaden innan dagens eftermiddags och kvällspass på arbetet kräver sitt. Dagen är lugn och vacker. Solljuset håller definitivt på att åter inta scenen och då känns knappt morgonens minus 20 grader.

Natur och klimat inbjuder till klarhet och fokus, men jag är inte riktigt där. Denna fina morgon hjälper mig att samla lite splittrade känslor och tankar om livet och var jag är på väg i det lilla och i det stora. När blicken är grumlig blir det gärna mer av navelskådandet. Det är ett ganska introvert tillstånd som inte har så mycket av förändring över sig. Men, ibland tror jag vi alla behöver vara där för att hitta tillbaka till riktningen och kanske ett annorlunda och nytt fokus.

Medan jag navelskådar känner jag glädjen och tacksamheten över alla de fokuserade barn och ungdomar som säger ifrån. Jag tänker då på Greta Thunberg och det engagemang som har spritt sig bland unga i vår tids överlevnadsfråga - klimatet och den globala uppvärmningen. Deras röster och engagemang sprider sig och blir till en skön motkraft mot alla mörkermän i öst och väst som lever i förnekelse, hotar och splittrar människor.

Ett starkt fokus har även alla holländska långfärdsskridskoåkare som har anlänt till Luleå inför de kommande dagarnas tävlingar på våra fina isbanor. Ser dem värma upp på isen småpratande. Undrar just vad de tycker om det norrbottniska vädret? Trots kylan torde det vara trevligare än strilregn och piskande fuktiga atlantiska vindar som de är vana vid...


söndag 10 februari 2019

Inte ensam på promenaden



 Det är en vanlig söndag i februari. Långt från jul och långt till påsk. Tillvaron är så där lagom pockande på uppmärksamhet, ja, nästan ingen uppmärksamhet alls.

Den långa perioden av kyla har släppt sitt grepp. Den har istället ersatts av regelbundet återkommande stillsamma snöfall. Snöfall som inte heller gör så mycket väsen av sig förutom att snödjupet ökar på med några centimeter åt gången.

Snöröjarna håller stadens fina isväg öppen till glädje för oss vandrare. Denna sena eftermiddag är vi ganska få. Det har börjat snö lätt och närmast omärkligt. Jag kan helt gå in i mitt vara. Sikten börjar bli allt mer begränsad förutom när jag närmar mig stadens olika klassiska markörer.

I annan vandrare närmar sig och passerar. Vi utbyter en blick och ett litet leende. Det absolut bästa sättet att kommunicera på dagen som inte kräver mer av oss än de krav vi ställer på den.

Jag fortsätter min vandring. Det skymmer allt mer och snöflingorna faller lite tätare. En helt vanlig dag i februari. Inga krav, inga måsten, bara en lågmäld tacksamhet inför livet...

söndag 27 januari 2019

Isvägspromenad



 Det är söndag och det är slutet av januari. Några kanske fortfarande går till kyrkan för lugnet och stillheten. Jag finner lugnet efter Luleås fina isväg.

Jag är helt nära staden, men nästan helt lugnt och stilla. Längs med denna väg går många lulebor, men idag möter jag få. Dagen är vacker. Visserligen är det minus 22 c, men vinden obefintlig så rätt påklädd är dagen gjord för många steg ute i det fria.

Detta är januari av bästa märke. Kall, stilla och lugn. I en alltför överhettad tid är årets januari normal, ja, faktiskt lite kallare än normalt. Det hör numera till ovanligheterna, så det är bara att känna glädje inför att de positiva klimatundrens tid ännu inte är förbi.

Under vinterns kallaste tid är dessutom ljuset på allvar tillbaka. Solen värmer ännu inte, men den rör sig nu ovan trädtopparna som en tydlig påminnelse om den tid som är att vänta.

Tills dess fortsätter jag att njuta av årstidens lugn och skönhet. Den rymmer tillräckligt av de förväntningar jag har på livet...



måndag 21 januari 2019

Staden i mitt liv



 Jag går igenom staden för att göra lite inköp och lämna igen böcker. Staden är lugn, ja, nära på tom på människor. Kanske är inte så konstigt då det är -25 c och och vinden ligger på vid korsningarna som den bara kan göra på vintern i Luleå.

Luleå blev den vuxna platsen i mitt liv. Jag har bott här sedan 1987 och räknar mig numera som lulebo och norrbottning.

Alla väljer vi mer eller mindre våra platser. Platser där vi lever, där verkar och förhoppningsvis lever meningsfullt och gör gott. Luleå blev för mig platsen. Det var ett aktivt val. Jag har aldrig ångrat det. Staden  och mitt liv här har hittills erbjudit det mesta som är vanligt i våra liv - glädje, sorg, lycka, besvikelser, relationer, separationer, vänskap och nya upptäckter.

Men, platsen är just en plats. Ett hem är något annat. Platsen är alltid underordnad hemmet. Hemmet återfinns hos dig själv, oberoende av plats. Platsen som i mitt fall är Luleå kan ge struktur och mening åt mig och det hemmet jag har inom mig.

Luleå är en bra plats att finna liv och mening i. Den är lagom stor med allt det där utbudet jag behöver och naturen återfinns inte långt borta. Här kommer jag fortsätta att odla mitt inre hem...det är just en lagom stor plats att gå vilse i där det alltid är lätt att hitta tillbaka, hitta hem igen...


onsdag 16 januari 2019

Januari månad - tid till eftertanke och att vårda livet



 Bilden ovan är tagen utanför min bostad i söndags. Den andas årstidens brist på anspråk och grälla färger, samtidigt som vi kan ana att ljuset börjar återvända, trots dagens mulenhet. Sedan dess har det fyllt på rejält med snö och kylan börjar nypa till.

När hotfulla och farliga röster hörs på allt fler platser i världen är januaris anspråkslöshet en gåva. Januari är i den bästa av världar en tid utan förväntningar och självpåtagna krav. Vi har lämnat den förväntansfyllda julen bakom oss med många gånger alltför konsumtionsstinna inslag. Dessutom ligger det vårrusiga vårljuset ännu en bra bit bort.

Januari brukar av förklariga skäl vara den månad om året vi konsumerar minst. För vår utsatta Jord är det dessutom om än en tillfällig återhämtning av en farlig överkonsumtion.

Tänk om vi skulle använda denna tid att verkligen ser över våra val och vårt sätt att leva...försöka förstå att det rika livet är inte att konsumera och resa långt bort utan att vårda våra relationer och kanske skapa nya.

För var vore vi utan våra sociala relationer...i princip ingenting. De stora resorna gör vi i vår närhet och tillsammans med andra...

söndag 13 januari 2019

Till pessimismens försvar!



 Jag bor i norr. Så här års lever jag mycket i mörker. Mörkret gör mig gott, gör mig lugn. Vi lever i en farlig och mörk tid. Januaris stillhet och relativa frihet från förväntningar hjälper till att stilla mörka tankar och även att få den pessimistiske att se ljuset i tunneln.

Jag är mer pessimist än optimist till min läggning. Pessimisten kan leva i mörkret för att se ljuset medan den optimisten lever i sitt ljus och har allt för dålig beredskap att hantera det mörka.

Göran Rosenberg berättade om pessimistens olika förtjänster för en tid sedan i sin krönika i "God Morgon Världen". Göran säger att det krävs ett visst mått av galenskap för att vara optimist i vår oroliga tid. Då är det mycket klokare att vara pessimist, befara det värsta och bli glatt överraskad när det inte gick så illa som pessimisten trodde. Då är det värre för optimisten som förväntar sig det bästa och blir besviken.

Göran menar vidare att pessimisten har lättare att tvivla på propaganda och falska nyheter. Vi som pessimister är kritiska och litar till våra erfarenheter. Vi gör trots dåliga odds vårt bästa och när det mot förväntan går bättre än väntat kan vi få erfara korta stunder av lycka.

Görans ord stärkte mig i min pessimistiska läggning. Kanske jag på många sätt är en lyckligare människa än många optimister som gång på gång blir besvikna. Det hjälper mig i alla fall att se tillvarons guldkorn och det räcker långt...