torsdag 8 augusti 2019

Semesteravslut på Grova



 Semestern närmar sig slutet. Jag avslutar där jag började....i min stuga Grova. Här har jag varit ensam, tvåsam och umgåtts med nära och kära. Nu är jag själv igen. Det känns bra. Jag får sortera alla intryck och spänna bågen mot den tid som kommer.

Naturen bjuder precis på det lugn jag önskar. Det är mulet, lugnt och nära på tyst. På min vandring genom skogen stöter jag upp två tjädrar och invid stugan får jag besök av större korsnäbb och en större hackspett. Mitt i stillheten händer det...kanske just därför det är så stilla.

Jag har gjort många resor denna sommar....resor som inte handlar så mycket om avstånd...utan om upplevelser i ofta kända landskap och såväl nya som kända möten med människor.

Än en gång har jag blivit varse att resor inte handlar om platser långt borta utan snarare platser och möten där jag känner tillhörighet och gemenskap. Så har det varit under denna sommar. Många stora upplevelser i det lilla som jag känner tacksamhet inför.

Jag känner mig rik efter ett antal fina veckor. Nu redo att gå vidare med nyfiken upptäckarlust...


lördag 27 juli 2019

Om det sociala



 Jag är i min stuga och har lata dagar i värmen. Jag umgås lite med min systerns familj, men är mest för mig själv. Mellan baden läser jag Knausgårds essäböcker kring årstiderna i solstolen. Han skriver om både det stora och det lilla. Emellanåt fångas jag rejält

Knausgårds essä om det sociala gillar jag mycket...säkert just därför den innehåller så mycket igenkänningsfaktor, speciellt med tanke på vad jag befinner mig nu och då jag är mest med mig själv.
Knausgård skriver utifrån sina erfarenheter av att vara helt själv på en ö mitt i vintern. Som den uppburne författare han är är han van att bli sedd, bekräftad och vidrörd på olika sätt. Att vara på en ö ställer han sig utanför det där som annars tillhör det socialas sorl. Från början blir denna relativa tystnad och vara bortom allt det där för honom normala jobbigt, men så småningom kommer naturen och dess väsen till honom och han uppfattar mer och mer av det som pågår på ön i det lilla.

Författaren blir allt mer tillfreds, men det är ändå något som saknas...det som finns kring honom svarar inte...

Jag tror att när vi kliver utanför det som är våra sociala liv, då och först då blir vi så tydligt medvetna om hur beroende vi är av våra sociala sammanhang. Men jag tror också att det finns ett stort värde att emellanåt ställa sig utanför  det sociala, låta det tankebrus det för med sig få klinga av. Att ha goda vänner och kanske älskas av någon är fint och  troligen nödvändigt för att vi ska utvecklas. Men att ställa utanför detta samspel för ett tag  hjälper oss att perspektiv på oss själva.

Knausgård skriver att han inte får svar av den natur som omger honom. Kanske har han rätt..men i samspelet med platser som jag älskar uppstår någon sorts kommunikation. Den är ordlös, men den finns där och hjälper mig till att bli en mer social och närvarande människa...

torsdag 25 juli 2019

Vandring utan trängsel



 I morgonekot idag lyssnar jag på ett längre reportage om massturismen i Europa och om den lokalbefolkning som börjar tröttna på dessa dessa turister som som i horder finns överallt och gör ett vanligt liv allt svårare. Detta skrivs när Centraleuropa lider av ännu en rekordvärmebölja av aldrig tidigare skådat slag. Men, turister tycks det bli allt fler av, trots hettan. Turister som nästan uteslutande reser fossilt via flyg eller på något stort kryssningsfartyg.

Grenen vi alla sitter på går inte bara av, utan den brinner...alltmedan de flesta fortsätter som om ingenting har hänt.

Så mycket större blir då inte kontrasterna till min värld i det stilla stuglivet i kommunen Arjeplog. Här finns aldrig någon trängsel  och även under turistisk högsäsong går du nära på ostört överallt.

Igår följde jag med syster och hennes familj på en liten dagsfjälltur i vår underbara fjällvärld. Målet var det låga vidsträckta fjället Sälmbajåkhå. Fjället ligger i nära anslutning till Silvervägen där det också stod ett antal husbilar vid den större Jurunparkeringen. Någon på parkeringen önskar oss lycka till som om det skulle vara något exotiskt med vandringen.

Så snart vi lämnar parkeringen kliver vi in i en annan storslagen värld. Som människor är vi ensamma här, men andra iakttar oss som kärrsnäppornas varningsrop och fjällabbens markerande mot vår närvaro. Fjällheden är vidsträckt och här finns platsen för rymd, liv, och vila. Toppterrängen eggar fantasin med sina blockformationer och vattengölar för den modige badaren.

Det här är väldigt långt borta från Centraleuropas ohållbara fossila turistkaos. Är så så orolig över det som håller på hända med vår vackra storslagna planet Jorden. Samtidigt känner jag tacksamheten över att få uppleva och vara i den stora storslagna värld bortom trängsel....det finns inget skäl i världen att jag skulle vilja önska mig någon annanstans...




tisdag 16 juli 2019

På resa längs efter Norrlandskusten



 Jag åker regelbundet till barndomsstaden Gävle. Jag gör det oftast med tåg. Jag tycker om att åka tåg och det är absolut det mest miljö och klimatmässiga sättet att resa. Men, nu hade jag semester och tid och valde därför bilen. Att göra en bilresa efter Norrlandskusten blir ganska mycket av historia och nostalgi för mig. Hela eller delar av denna resa har gjorts många gånger genom åren. Alltifrån resan med pappa med den lilla grå Saaben till ett veckopendlande mellan Luleå och Umeå under ett år.

Resan ner gjorde jag i ganska maklig takt. Stannade till och åt min medhavda lunch vid rastplatsen nedanför Lövånger. Tyckte att jag numera har en rymlig bil, men den såg väldigt liten ut tillsammans med alla rullande stugor på hjul...husbilarna.



 Dagen var solig och trots en bitvis intensiv trafik tog det inte så lång tid förrän jag gjorde ett lite längre stopp. Körde upp den västra infarten till Skuleskogens nationalpark. Några kilometer från E4.an vandrade jag in i en lugn orörd värld. En mytomspunnen skog som kanske just för det bitvis karga och klipp och blockrika landskapet har klarat sig från skogsmaskinerna innan den blev en av våra fina nationalparker.



 Dagens resa avslutades vid Kustladans vandrarhem strax nedanför Docksta. Ett gammalt klassiskt vandrarhem i STF:s regi. Här finns minigolfen, poolen, en enkel restaurang och ett lika enkelt, men funktionellt rum för min nattsömn. Innan jag avslutade dagen gjorde jag en liten vandring längs med bondens landskap...en klassiskt svensk sommaridyll med ett böljande landskap, kor och hästar och många fina hus i färgen rött.

Vaknade tidigt lätt frusen i det ganska kalla rummet. Intog en enkel, men funktionell frukost innan Volvon tog mig mot målet - Gävle.



 Vid sidan av umgänge med min anhöriga gjorde jag en längre resa i nostalgins värld, nu till fots. Jag vandrade igenom min barndoms marker och spanade, tänkte tillbaka och insåg att mången tid har flytt. Platserna, liksom jag, är både lika och olika. Dels för att de till en del har förändras, men framförallt är barnets blick helt annan en den man som har levt ett långt liv som vuxen. Dessa vandringar och återbesök ger  perspektiv på livet och dessutom de där viktiga avstampen att gå vidare...

Min återresa till Luleå gjordes i ett svep, men blev lite längre än planerat. Blev stående i en milslång bilkö ovanför Hudiksvall. En större olycka hade skett. Påminde mig om livets skörhet och det som kan göra slut på allt...precis som det gjorde slut på min fars liv på vår resa mot stugan i Lappland för nu 50 år sedan.



 Så småningom rullade jag vidare...rullade mot hemmet i Luleå igen. En stor liten resa var det, fint...

måndag 8 juli 2019

Molnen och den naturliga ordningen



 Under de senaste dagarna har jag tillbringat längre stunder i solstolen tillsammans med min bok. Det har varit en synnerligen ordnad tillvaro i min ordnade stuga.

De flesta av oss vill ha ordning och struktur på tillvaron. Det kan ge en illusion av trygghet i en synnerligen otrygg värld att skapa våra ramar, vanor och mönster. I bästa fall har vi både karta och kompass i ordning och hittar vår riktning.

Vi mår bra och behöver vår struktur, de gör det lättare att fungera som människa och spar på energi. Vår värld är både synnerligen ordnad, men samtidigt väldigt oordnad och kaotisk. Det gäller både oss människor och många fenomen i naturen.

Kanske det bästa exemplet på det ordnade, slumpmässiga och till synes kaotiska är nog våra moln på himlavalvet. När jag sitter i min solstol och betraktar de lätta molnen på den annars nästan klara himlen upphör jag aldrig att förundras. Det går aldrig att rama in molnen och med säkerhet veta vad som händer med dem. De byggs upp när du minst anar det och de kan upplösas lika fort. När och hur detta sker känns för min betraktelsehorisont helt ogripbart. Naturligtvis finns det en ordning i detta bortom det kaotiska. Från min blickpunkt i solstolen kan jag bara inte uppfatta det. Högt däruppe i lufthavet finns både fukten och vindarna som jag varken ser eller hör.

Det finns en ordning bortom allt. I kombinationen av ödmjukhet, ivrigt kunskapssökande och i en ständig förundran över det inte helt gripbara finns du och allt det där livet som är du och som omger dig. Någon gång emellanåt behöver vi tappa fotfästet en smula utan att tappa bort oss själva. Den ordnade tillvaron ger den trygga hamnen...men ibland behöver vi bli som molnen, göra något oförväntat. Det kan bryta ny mark, ge livet en annan riktning.

Jag kommer aldrig fullt ut förstå molnens väsen, men jag upphör aldrig att förundras över dem och den vägledning de kan ge i en illusorisk välstrukturerad värld.

fredag 5 juli 2019

Välmbapouda - en historia i tre akter



 När jag är i min stuga gör jag ofta en kortare vandring upp till toppen på Välmbapouda. Jag gör det för att det lilla fjället är så lättillgängligt, men framförallt för den fina utsikten från toppen.

För ett par dag sedan var jag där igen. Efter en ganska kort, men brant stigning upp till toppen, får jag min belöning. Dagen är klar med siktvärden som annars bara finns på hösten. Från utkiken kan jag blicka ut över en ansenlig bit av vårt land.

En nykomling detta år är det bord med bänkar som tillkommit. Den ser jungfruligt ny ut och skär sig lite mot den övriga terrängen. Man kan säga att det är sista akten av utvecklingen av toppen. Den andra akten är den fina toppstugan som har funnits där alltsedan 1930-talet. Gammalt tillbaks fungerade den som brandvaktarstuga och den kom även att tjänstgöra som beredskapsstuga under kriget. De två senare akterna är ett resultat av mänsklig närvaro. Sedan har vi då ursprunget - berghällen, där jag står och blickar ut och där de olika träkonstruktionerna vilar. Det är lågfjällets första akt, format för en evighet sedan långt bortom vår fattningsförmåga. Sedan nerslipad av istider och erosion.



 Egentligen så bjuder det lilla fjället på ytterligare en akt, också lågt bortom moderniteten. Jag intar ofta mitt fika och kaffe invid lågfjällets enda tydliga tall. Den är liten och tanig...men gammal. Säkert mycket äldre än vad vi förstår. Egentligen borde den inte finnas här. För mig är den både ensamheten och den okuvliga livskraften personifierad där den generation efter generation klarar vind och bitande kyla.

Stunden fyller mig med ödmjukhet och tacksamhet. Min stund på jorden är kort, men jag hoppas ändå på många återbesök...

onsdag 3 juli 2019

Ett toppröse



 Ett toppröse har ju till sin uppgift att markera att här är toppen. Otaliga är de topprösen som finns på våra berg och fjäll. Du hittar dem främst på de mer publika topparna. De är så vanliga att jag oftast inte tänker på dem.

På Stor-Gaika, 6 km från min stuga, återfinns också ett toppröse, men till skillnad från de flesta andra bär det här märken från en annan tid. Jag var på Stor-Gaika första gången för snart 50 år sedan. Jag och mamma tog den då nybrutna skogsbilvägen och tog därefter den gamla stigen upp på till toppen. Redan då hade delar av röset rasat. Sedan dess har fler stenar fallit.

Innan skogsbilvägarnas tid låg Stor-Gaika lite avsides från bebyggelsen, så jag funderade redan som barn hur detta röse har kommit till och från vilken tid. Jag kommer nog aldrig få svar på den frågan, men gammalt är det. Kanske berget var en knutpunkt där människor i gammal tid samlades. Berget är ju lite högre än grannbergen och platsen naturskön precis vid trädgränsen.



 Vandringen upp till Stor-Gaika bjuder på fint vandringsväder - soligt och svalt. När jag har lämnat Sveaskogs fula hygge bakom mig går jag igenom en trolsk urskog innan jag når toppterrängen. Småfåglar av skilda slag gör mig uppmärksam på deras närvaro. Jag är gäst i terrängen och ska uppträda som en sådan. På toppen njuter jag av den fina utsikten tillsammans med kaffet, smörgåsen och bullen.

Om toppröset kunde tala så hade det nog mycket att berätta. Men det förblir tyst och jag får fortsätta fantisera om Stor-Gaikas historia efter människors ankomst...


lördag 22 juni 2019

Midsommar



 Vi lever i en tid där ensamheten börjar att beskrivas som en folksjukdom...ensamheten ska visst vara farligare än både rökning och fetma. Inför midsommarhelgen lägger Dagens Nyheter ut Kristofer Ahlströms midsommarkrönika från 2015 i repris. Kristofer beskriver sina ensamma vandringar bland andra ensamma i Stockholms innerstad en midsommarafton. Att just vara ensam på midsommarafton ska visst vara värre än julen, ja, riktigt skamligt och utsatt.

Jag vill inte raljera med dessa tankar, ensamheten är svår för många. Ofta handlar det om brist på relationer, vänner, mening och riktning i livet. Men - ensamheten kan också vara vilsam och försonande om vi är i någorlunda takt med oss själva

Jag är i år ensam under midsommarhelgen i min stuga. Det känns varken skamligt eller olustigt. Då  året som varit har inneburit uppbrott från en relation och livet söker en annan riktning känns det stilla livet i stugan som skön balsam för själen. Jag kunde ha gjort andra val denna helg, men då jag varken styrs av skam och inte räds ensamheten var mitt val enkelt.

Vid sidan av en kärleksrelationer och nära vänner är synen på livet och det som omger det som avgör graden av ensamhet. Kommer jag i nära samspel med vår fina natur känner jag mig aldrig ensam. Skogen, bergen och vattnet gör något med  mig - kalla det en sorts försoning från det förlorade, men också ett verksamt hopp inför något kommande.

Innerst inne är vi alla ensamma och utan att klara  denna ensamhet är vi väldigt utsatta. Gör vi ensamheten mindre farlig och utmanar förställningarna om den finns det goda livet om du öppnar dina ögon - det bjuder både ensamhet, kanske tvåsamhet och framförallt nya erfarenheter.

söndag 16 juni 2019

Stor avskalad musik tillsammans med ett piano



 Det har varit sommarens hittills finaste dag. En dag som gjord för sol och ännu kalla bad. Så blev det även för mig, första sommardoppet inkluderat. Denna fina sommarsöndag fick jag tidigarelägga mina långsamma morgonrutiner med frukosten tillsammans Dagens Nyheter för att ta del av sol och bad.

Anledningen - min gode vän Svens son, Anders Teglund skulle spela på Norrbottens museum. Anders har gjort en avskalad pianoskiva kallad "Björkris" som vi församlade skulle få avnjuta i den stilla miljön.

I det stora musikaliska universum vi omges av idag bjuder Anders in oss till ett universum i det lilla. Den avskalade och bitvis improviserade musiken blir som den bästa poesi....både i och mellan tonerna finns så mycket andakt och mening. För mig blir det en stor liten resa i självaste livet. Musiken är tänkt att fånga det vanliga livet och dess trivialiteter i en hyresrätt. Så är det för den som vill se det så, men som all stor konst skapar du meningen inom dig själv när du bjuder in till ett aktivt lyssnande.

Anders bjöd in till en stor upplevelse. En upplevelse som jag då och då kan komma tillbaka till i min hyresrätt. Jag köpte utan tvekan Anders vinylskiva. Mitt första vinylinköp på över 30 år. Nu vet jag att jag alltid har en god vän som väntar därhemma om och när jag behöver lugn och frid i mina tankar. Tack Anders!

lördag 8 juni 2019

Stilla stugliv



 Livet i min stuga är ofta inte behäftat med krav och måsten utan mest småpyssel av skilda slag som ramar in dagen. Så här i gränslandet mot sommar finns några måsten. Det ska krattas klart på tomten och sommarvattnet ska köras igång. När jag har gjort detta och kollat att egendomen tycks vara i ordning kan jag återgå till mitt stillsamma liv.

Denna långhelg blir ovanligt stillsam med många timmar under parasollet med boken. Dagarna  är varma och luftfuktigheten hög. Det drar ner lite på upptäckarlusten i kända omgivningar. Både kropp och själ vill ha sitt för att kaffet under parasollet ska smaka riktigt bra. Därför gör jag ett par tidiga vandringar innan värmen blir övermäktig.



Hemfjället Välmbapouda är en trogen kompis. Det blir årets första riktiga toppbestigning som förhoppningsvis kommer att följas av fler. Över skog och myr är grönskan i grossess och ska jag tro på hjortronblomningen så blir det mycket av vårt välsmakande bär i år. Vaknat har även myggen. Väljer att att inte förbanna dem, då alla insekter har sin givna plats i naturen och är en del av det kretslopp vi alla är beroende av.

Men sittningarna i solen och under parasollet är navet under denna helg jämte bastun, grillen och den goda maten. Livet i all sin anspråkslöshet, det behöver inte vara mer...


torsdag 30 maj 2019

Reflektioner från en stadsnära natur



 Där staden och industriområdena tar slut öppnar sig Gammelstadsvikens naturreservat. Den börjar i en kil mellan moderna mänskliga kommunikationer i form av trafiklederna i väster och Facebook långsträckta datorserverhall i öster. Det är olika formera av kommunikationer som ska förena oss, men som också löper risk att splittra och förinta. Trafiken i väster med sina fossila utsläpp och datortrafiken i öster som bidrar till att sprida hat och destruktiva konspirationsteorier.

Den naturliga kilen blir då särskilt välkommen. Hör möts vi snart att en i många stycken ganska opåverkad natur som mest påverkas av naturens egen långsamhet - årstidsväxlingarna och och den ännu större långsamhet när havet drar sig tillbaka 1 cm per år och fjärden mycket sakta krymper.

En bit in på leden då serverhallen är passerad och trafiklederna är en bit bort känner jag lite av naturreservatets relativa tystnad. Helt tyst blir det aldrig i stadens närhet, men nu dominerar alla sångarna i skogen allt mer och över fjärden kryllar det av den för norrbottniska kustens typiska dvärgmås som har sin största population i reservatet.

Annars märks det att häckningssäsongen är igång. Det är mindre livaktigt i skog och på fjärd än tidigare i maj. Gläds i alla fall av flera observationer av gråhakedoppning och årta. Arter som jag inte sett på ett par år.

I Norrbotten är det som bekant ont om vårblommor. Nu när vi står i randen  mot sommar kryllar det av kabbeleka i våtmarkerna och en hel del små blå blommor ser jag. Då jag kan mer om fåglar än blommor är jag inte säker på om det är viol...



Det kommer att dröja  innan jag kommer tillbaka till dessa marker. Våtmarkerna är även ett paradis för små flygare som älskar mänskligt blod. Om ett par veckor intar de scenen här. Vi kan störas av dessa blodsugare och många andra som myror och getingar. Men - de är mindre beroende av oss än vi faktiskt är av dem. I en värld utan insekter skulle människan få svårt att överleva. Utan bin inga frukter och grönsaker och utan mask och myror av alla de slag - ingen nedbrytning och ett fungerade kretslopp.

Alla individer - små som stora behöver få plats i vår fina natur för att den ska förbli fin och för att vi ska överleva. När myggsvärmarna är som värst får jag göra mina vandringar och upptäckter på annat håll...




lördag 18 maj 2019

Mitt i naturens väckelse



 Jag har alltid varit en sökare, men aldrig speciellt religiös av mig. Det finns många katedraler i världen, det slutna kyrkliga rummet. Somliga finner mening och tröst där. Mening och tröst behöver även jag. Jag söker och finner den i naturliga katedralen som finns i de flestas vår närhet.

En katedral bjuder på såväl tystnad som liv och rörelse. I den katedral där jag söker min hemvist finns det gott om tystnad. För rörelsen står vinden, fåglarna och någon gång något djur i min närhet.

Den natur som jag så ofta återkommer till är omgivningarna i närheten av min stuga. Här finns det väldigt gott om tystnad. Större delen av året är det tyst. Nu är det mitten av maj. Snön har dragit sig undan, vattenspeglarna börjar öppnas och långväga flyttfåglar börjar återinta scenen.

Idag gör jag vandringen som jag har gjort så många gånger, genom skogen, över myrarna, upp på berget med fikastoppet på min favoritudde. Naturen har vaknat. Grodspelet hörs i tjärnarna och de långflyttande fåglarna försöker överrösta varandra för att pocka på uppmärksamhet.

För en stund blir det plötsligt tyst. Jag stannar upp. Hör det typiska ljudet av mitt blodomlopp som du bara hör i den absoluta tystnaden. Tystnaden är relativ. Snart uppfattar jag en trädpipläka och en grönbena vid myrkanten.

Vid min udde blickar jag ut över innanhavet  Uddjaure. Här vilar ännu en sällsam stillhet mitt den naturliga väckelseakten. Isen ligger ännu stadigt och ger en naturlig inbromsning åt årstidens iver. Gått  om iver har annars gluttsnäppan i fjärran. Den spelar i alla väderstreck och en av mina mest trogna väckelsepredikanter...



söndag 12 maj 2019

Det handlar om tuggmotståndet



 Att ha ett gott liv innebär även att äta nyttigt och hälsosamt. Frågan för min del blir allt mer aktuell i takt med min stigande ålder. Livet är ändligt, jag vill ha trevligt så långt det är möjligt och insikten om livets begränsning får då det jag stoppar i mig allt större betydelse.

Jag har sedan länge levt ganska hälsosamt. Måttfull med alkohol, ickerökare och motionerar regelbundet. Jag har dessutom en ganska bra karaktär i ätandet. Älskar god mat, men stoppar inte i mig för mycket. Sockret är dessutom en ganska liten parentes i mitt liv.

I klimatförändringarnas tid har dessutom en annan insikt satt bo  i mig. Jag bör dra ner på köttätandet och helst avstå helt och hållet. Egentligen är det inte så svårt. Industriproducerat kött är ofta ganska trist, smaklöst och dessutom dyrt. Lite tuffare blir det stuglivets alla grillkvällar som oftast innehåller kött, men tack lov finns det vilt som ett klimatsmart och godare alternativ.

Jag har länge brottats med fördomen att vegetariskt är lika med krångligt att tillaga för att det ska bli gott. Efter ha fått inspiration av vänner och många nya recept har denna fördom snabbt kommit på skam. Det kan var hur enkelt som helst att få till en god vegetarisk måltid som vid sidan av att vara nyttig dessutom är billig.

Jag gör flera vinster - äter hälsosamt, gör en insats för klimat och miljö och sparar pengar. Det senare är ju inte så dumt. Om några år blir jag pensionär och ska ha trevligt med mindre pengar. Ska jag då ha fortsatt trevligt är det bra att kunna dra ner på matkostnaderna.

Varför är det svårt att välja vegetariskt? jag tror att det handlar mycket om tuggmotståndet. Animaliska produkter bjuder ju mer tuggmotstånd än linser och bönor. Vi är så vana att det ska vara tuggmotstånd i det vi äter så det tar lite tid att ställa om. Men...omställningen är väl mödan värd. Du kan berikas med en ny smakvärld och framförallt gör du en miljö och klimatinsats.

onsdag 1 maj 2019

Hemmet, platsen och du



 För att uppleva trygghet, frid, glädje och lust och allt det där andra som omger ett gott liv är det bra att ha en plattform, ja, det vi brukar kalla hem.

Vad är då ett hem och när känner vi oss hemma? Är det som i mitt fall lägenheten i Luleå, stugan utanför Arjeplog eller kanske rent av uppväxtstaden Gävle? Är hemmet en plats eller är det något annat?

För mig är platser just platser där jag för tillfället vistas eller besöker. Platserna kan försvinna under livets gång eller kanske finnas kvar. Jag har bott på många platser. Just nu bor jag centralt i Luleå, men vet inte vad jag bor om 5 år. Jag har haft min stuga i 16 år och räknar med att behålla den så länge jag lever. Är då stugan mer mitt hem än min lägenhet? På en nivå, ja. Till stugan åker jag alltid med glädje och en god grundkänsla. I den lägenhet där jag trots allt vistas mest trivs jag, men kan ändå ibland känna en viss rastlöshet.

Platserna kan kan finnas och försvinna. Blir du alltför beroende av dem blir du väldigt hemlös. Alltså - hemmet är inte en plats. Hemmet är du och där du känner en god grundkänsla. Hemmet är sammanhang där du mår bra och fyller på med mening. Vårt inre hem ser nog väldigt olika ut. Min stuga är platsen som ger möjligheten att göra sådant som skapar mening och en hemkänsla för mig. I mitt fall är det fina vandringar i en vacker natur som både skänker frid och upptäckarlust.

En av de stora fördelarna att bli äldre är att det yttre, platserna och fasaderna blir allt mindre viktiga. Förståelsen av att det är jag mig själv som är hemmet gör att jag måste vara noga att hålla min inre fastighetsskötare på bra humör. Egenvård är  därför det bästa receptet för att förebygga hemlöshet...

lördag 27 april 2019

Naturlig takt och broms



 En längre tid har mitt liv sökt ny orientering och fäste. Vinterns kyla och mörker har varit fin balsam för den sökande. Vårvinterns obarmhärtiga ljus var mer prövande. Nu är också den tiden förbi och våren har raskt intagit scenen. Sinnet har börjat hitta de behövliga fästpunkterna och  nyfikenheten inför livet har kommit tillbaka.

Stärkt av den goda grundkänslan beslöt jag mig mig idag att försöka ta mig fram till fågelmarkerna runt Gammelstadsviken. Tänkte mig att den ovanligt tidiga värmen skulle ha gjort susen och leden skulle vara lätt framkomlig.

Redan efter några hundra meter inser jag att naturens omställningstid är något annat än min förhoppning. Bitvis är leden framkomlig, men vissa sträckor ligger den under vatten och i skuggiga partier ligger mycket snö kvar. Jag lyckas behålla den goda grundkänslan...livet blir inte alltid som jag vill och tror. Jag får liksom naturen bromsa in och tänka nytt. Livet ser annorlunda ut för mig än för ett år sedan och själva livet handlar att navigera inför de förutsättningar som ges.



 Istället för att trotsigt försöka avverka hela sträckan  kliver jag upp på en höjd och blickar ut över det ännu isbelagda vattnet. Kaffe och bulle smakar fint i solen och många av skogens småfåglar har återvänt och sjunger så fint...som det känns, så sjunger de för mig.

Livet prövar och ger. Det är det som är liv. Det fina med just livet är det nya som spirar i nära samklang med den mylla som har gjort sitt...


söndag 21 april 2019

Den sista skidturen



 Jag åker skidor på isen och blickar ut över markerna som är en del av mig. Det är årets första besök men också årets sista skidtur. Snön är fortfarande djup men bär inget inget längre och vattensamlingarna på isen blir större och större.

Efter en lång vinter går det fort, ibland alltför fort för att hinna med i tanke och känsla. Jag åker mot min älskade udde, sätter  mig på en framtinad stubbe och intar kaffe och bulle. Sinnet är stilla och jag kan för en stund följa livets ömsom långsamma som snabba takt. För långsamheten står gammeltallarna som har sett ganska många generationer mänskligt liv passera. För nutidens relativa hastighet står bofinken som för en liten stund pockar på sin uppmärksamhet. Snabbast är dock pimpelfiskaren en bit ut på isen. Han vandrar från hål till håll och borrar hela tiden nya hål. Jag undrar lite vad han håller på med i sin rastlösa iver. Lägger ingen moral i detta. Både jag och pimpelfiskaren är en del av de element som omger oss...även om vi betraktar och omfattar dem så olika.

Plötsligt en regndroppe mot min kind. Kanske det är vinterns sorgetår över att dess tid är över. Samtidigt är det naturens påminnelse över den tid som flyr, det vi har lämnat och som inte kommer tillbaka. Tillbaka åker jag till min stuga, på skidorna, en sista gång...

lördag 13 april 2019

Skapelsen i rörelse



 På skidtur vid det Norrbottniska havsbandet. Landskapet tinar, kanske även det Norrbottniska vemodet och tungsintheten. Skidorna bär mig lätt över is och skare. Landskapet är fortfarande en del av tystnaden. Av vårens eufori hörs fortfarandet intet. Det är kanske så vemodet ska kläs av, sakta i maklig takt så att tanke och känsla hinner med.

Blicken fäster både på det långsamma och det snabba som sker i det sakta uppvaknandet. Som isbrottet invid stenen som vittnar om havets och vattnets rörelse och längtan efter frihet. Eller som den plötsliga solgenombrottet som är  just plötsligt och som lika plötsligt är passerat.

Här utspelas det sanna för mina ögon, eller åtminstone som jag uppfattar det. Jag behöver inte känna tvivel utöver de tvivel som jag redan känner. Landskapet bär mig lika lätt som dagen som för en stund är självklar. Jag mår bra av både den långsamma som snabba rörelsen som är också är olika aspekter av mig själv.

Naturen kommunicerar med mig och ibland lyssnar jag...


söndag 7 april 2019

Unga i konsumtionshetsens spår



 Vad tycks om hipfaktorn på den unga killen ovan? Den unga killen är jag, 15 år gammal. Det var bättre förr sägs det ganska ofta. Det stämmer ganska sällan, men när det gäller att vara tonåring tror jag att det i flera avseenden var lättare att befinna sig på 1970-talet än idag. Det fanns mer av framtidstro, tillvaron var mer förutsägbar och konsumtionshetsen var fortfarande mer i sin linda.

Det har aldrig varit lätt att vara tonåring. Det händer massor med din kropp och med ditt inre liv. Självkänslan åker berg- och dalbana och du är nog sällan så skoningslöst ifrågasättande gentemot dig själv som då. Men - pryl och statusmarkörerna var inte alls så uttalade som de är bland dagens unga. Tittar jag på skolfoton från min högstadietid slås jag av hur ostylade min klasskompisar var. Det gäller även de mest utmanande tjejerna. Visst var de med den tidens mått mycket mer måna om sitt yttre än många av oss killar, men det var på en helt annan nivå än idag.. Kläderna var aldrig något som exkluderade någon.

När jag läser en artikel i gårdagens DN blir jag nära nog mörkrädd. Den är skriven med anledning att fler unga rånas på sina märkeskläder. Att en tonåring går omkring med en jacka för 8000 kronor är inget  ovanligt. De elever som intervjuas säger att det finns skolor där du måste ha vissa typer av märkeskläder för att bli accepterad. Det här är visserligen Stockholm, men det skulle lika gärna vara Luleå. Det finns elever som rånats på sina dyra kläder även här.

Vi lever i ett fullkomligt ohållbart konsumtionssamhälle. Allt fler har insett det och en del försöker även ändra sina vanor...men det går alldeles för långsamt. Hoppet står till den unga generationen som än mer riskerar få ta konsekvenserna av vår ohållbara livsstil. Allt fler unga reagerar också...med Greta Thunberg i spetsen. Men - jag är rädd att den stora majoriteten tonåringar lever fortsätter att leva som inget har hänt. Artikeln i DN tyder på det. Sorgligt. Vår tid behöver mer av fler ungas klokskap och djup än ytlig fernissa som till slut får alla fasader att rämna...


söndag 31 mars 2019

Svensk dubbelmoral kring skogen



 Bilden ovan är från vår gemensamma skog, numera Sveaskog, några kilometer från min stuga i inre Lappland. Den gamla skogen som stod där förut höggs för ungefär 40 år sedan. Sedan dess har bolaget försökt stödplantera och hyggesplöja vid ett par tillfällen, men vind, kyla, snösvamp och framförallt älgen tar det mesta som försöker få fäste. Detta är tyvärr en ganska vanlig syn i det norrländska skogslandet, speciellt på högre höjd där återväxten går sakta och där kallhyggesbruk därför sällan fungerar.

Om nu någon tror att det här är gamla synder får, eller snarare skogen helt oförskyllt får pikta, så kan jag berätta att denna korttänkta rovdrift bara fortsätter. Förra året byggdes skogsbilsvägnätet ut i närheten av de gamla hyggena. Nu kommer resten av den gamla skogen går samma öde till mötes. Jag kan inte tänka mig att man kommer att lämna något, men tanke på hur mycket man har investerat i vägen .

Jag både sörjer, blir förbannad över det svenska samhällets ignorans mot de naturskogar vi fortfarande har kvar. Förutom dess skönhet vet vi att de har en avgörande betydelse för artrikedom och den biologiska mångfalden. Numera vet vi också att skogen binder massor av koldioxid och blir därför så viktig i den samhällsomställning vi måste göra för att vår planet som vi känner den ska räddas.

Ofta får vi höra att Sverige har alla möjligheter att ligga före när det gäller ambitiösa miljömål och klimatomställning. Vissa naiva människor kanske redan tror att vi är bäst i klassen. Det enda vi är riktigt duktiga på att förfasa oss över är när andra länder inte tar sitt ansvar. Speciellt när det det gäller omsorgen om våra skogar är dubbelmoralen i det närmaste gränslös. Vi förfasar oss över skövlingen av Amazonas regnskog. Det som sker där är oroväckande, men om vi jämför Sverige med Brasilien har det senare utskällda landet så mycket mer orörd skog än vad vi har i Sverige. Ska vi som land agera med någon trovärdighet måste vi börja med att tvätta vår egen byk. Vi kan inte begära att andra ska göra det vi inte gör själva.

Jag gråter med den skog vi ärvde, som snart är historia. Jag blir heligt arg att människor och framförallt beslutsfattare inte ser denna besvärande dumhet, vakna...!

lördag 9 mars 2019

De livgivande träden



 Idag hade Luleå konsthall vernissage på temat träd. Det är ett antal kvinnliga konstnärer som har bjudits in som som gestaltar begreppet träd från olika perspektiv. Det är verkliga träd, det är träd i symbolisk mening, det är politiska träd och naturligtvis träd kring den brännande miljö och klimatfrågan.

Vad vore livet utan träden? Inte så mycket till liv. Träden skyddar oss från den plötsliga regnskuren, träden binder massor av koldioxid så att vi kan andas och träden bidrar inte minst till avkoppling i den natur som många av oss älskar.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan träd. Vi pratar ibland om det öppna landskapet. Det kan var kalfjället, jordbruksmarken, men tyvärr också det kilometerstora kalhygget. Utan träden skulle vi leva än ännu mera skyddslös värld än vad vi gör idag.

Tyvärr har människan i modern tid behandlat träden som en stor paria...en produkt bland alla andra vars mening var att generera så stor vinst som möjligt.



Idag börjar åtminstone delar av mänskligheten vakna upp - träd är inte bara träd, utan utöver sin naturliga skönhet, är de en nyckelspelare för den biologiska mångfalden och för att begränsa den globala uppvärmningen.

Träden fanns för oss och och kommer att finnas kvar den dag vår mänsklighet som vi känner den inte längre finns kvar. Vi är mer beroende av träden än de av oss. De är en av de tankar jag bar med mig efter besöket på utställningen.


lördag 2 mars 2019

Vintern tar tillbaka



 De pågående klimatförändringarna gör att vi får vänja oss med allt större kast i vädret. Ett bra exempel på det som pågår är hur den osedvanligt långa köldperioden för ett par veckor sedan ersattes av ovanligt ihärdiga Atlantvindar.

Från att ha lunkat på i dagliga 20-25 minusgrader så blev det åtskilliga plusgrader dag efter dag. Den vackra vintern var ett minne blott, snötäcket sjönk ihop ordentligt och sjukvården gick på högvarv efter alla olyckor i den hopplösa halkan i blidans spår.

Jag som gillar vinter och tycker om när årstiderna kan följa sitt normala lopp jublar denna lördag. Vintern är rejält tillbaka. Jag vaknade till en rykande snöstorm och promenaden i mina välkända stråk  var minst sagt härligt vederkvickande i blåsten. Lite av den tidigare vinterskönheten är tillbaka. Allt detta med det tilltagande ljuset så lever hoppet om många fina skidturer framöver...


torsdag 21 februari 2019

21 februari 2019, utdrag ur dagboken - ljuset tillbaka



Jag tar en skön tur längs efter strandpromenaden innan dagens eftermiddags och kvällspass på arbetet kräver sitt. Dagen är lugn och vacker. Solljuset håller definitivt på att åter inta scenen och då känns knappt morgonens minus 20 grader.

Natur och klimat inbjuder till klarhet och fokus, men jag är inte riktigt där. Denna fina morgon hjälper mig att samla lite splittrade känslor och tankar om livet och var jag är på väg i det lilla och i det stora. När blicken är grumlig blir det gärna mer av navelskådandet. Det är ett ganska introvert tillstånd som inte har så mycket av förändring över sig. Men, ibland tror jag vi alla behöver vara där för att hitta tillbaka till riktningen och kanske ett annorlunda och nytt fokus.

Medan jag navelskådar känner jag glädjen och tacksamheten över alla de fokuserade barn och ungdomar som säger ifrån. Jag tänker då på Greta Thunberg och det engagemang som har spritt sig bland unga i vår tids överlevnadsfråga - klimatet och den globala uppvärmningen. Deras röster och engagemang sprider sig och blir till en skön motkraft mot alla mörkermän i öst och väst som lever i förnekelse, hotar och splittrar människor.

Ett starkt fokus har även alla holländska långfärdsskridskoåkare som har anlänt till Luleå inför de kommande dagarnas tävlingar på våra fina isbanor. Ser dem värma upp på isen småpratande. Undrar just vad de tycker om det norrbottniska vädret? Trots kylan torde det vara trevligare än strilregn och piskande fuktiga atlantiska vindar som de är vana vid...


söndag 10 februari 2019

Inte ensam på promenaden



 Det är en vanlig söndag i februari. Långt från jul och långt till påsk. Tillvaron är så där lagom pockande på uppmärksamhet, ja, nästan ingen uppmärksamhet alls.

Den långa perioden av kyla har släppt sitt grepp. Den har istället ersatts av regelbundet återkommande stillsamma snöfall. Snöfall som inte heller gör så mycket väsen av sig förutom att snödjupet ökar på med några centimeter åt gången.

Snöröjarna håller stadens fina isväg öppen till glädje för oss vandrare. Denna sena eftermiddag är vi ganska få. Det har börjat snö lätt och närmast omärkligt. Jag kan helt gå in i mitt vara. Sikten börjar bli allt mer begränsad förutom när jag närmar mig stadens olika klassiska markörer.

I annan vandrare närmar sig och passerar. Vi utbyter en blick och ett litet leende. Det absolut bästa sättet att kommunicera på dagen som inte kräver mer av oss än de krav vi ställer på den.

Jag fortsätter min vandring. Det skymmer allt mer och snöflingorna faller lite tätare. En helt vanlig dag i februari. Inga krav, inga måsten, bara en lågmäld tacksamhet inför livet...

söndag 27 januari 2019

Isvägspromenad



 Det är söndag och det är slutet av januari. Några kanske fortfarande går till kyrkan för lugnet och stillheten. Jag finner lugnet efter Luleås fina isväg.

Jag är helt nära staden, men nästan helt lugnt och stilla. Längs med denna väg går många lulebor, men idag möter jag få. Dagen är vacker. Visserligen är det minus 22 c, men vinden obefintlig så rätt påklädd är dagen gjord för många steg ute i det fria.

Detta är januari av bästa märke. Kall, stilla och lugn. I en alltför överhettad tid är årets januari normal, ja, faktiskt lite kallare än normalt. Det hör numera till ovanligheterna, så det är bara att känna glädje inför att de positiva klimatundrens tid ännu inte är förbi.

Under vinterns kallaste tid är dessutom ljuset på allvar tillbaka. Solen värmer ännu inte, men den rör sig nu ovan trädtopparna som en tydlig påminnelse om den tid som är att vänta.

Tills dess fortsätter jag att njuta av årstidens lugn och skönhet. Den rymmer tillräckligt av de förväntningar jag har på livet...



måndag 21 januari 2019

Staden i mitt liv



 Jag går igenom staden för att göra lite inköp och lämna igen böcker. Staden är lugn, ja, nära på tom på människor. Kanske är inte så konstigt då det är -25 c och och vinden ligger på vid korsningarna som den bara kan göra på vintern i Luleå.

Luleå blev den vuxna platsen i mitt liv. Jag har bott här sedan 1987 och räknar mig numera som lulebo och norrbottning.

Alla väljer vi mer eller mindre våra platser. Platser där vi lever, där verkar och förhoppningsvis lever meningsfullt och gör gott. Luleå blev för mig platsen. Det var ett aktivt val. Jag har aldrig ångrat det. Staden  och mitt liv här har hittills erbjudit det mesta som är vanligt i våra liv - glädje, sorg, lycka, besvikelser, relationer, separationer, vänskap och nya upptäckter.

Men, platsen är just en plats. Ett hem är något annat. Platsen är alltid underordnad hemmet. Hemmet återfinns hos dig själv, oberoende av plats. Platsen som i mitt fall är Luleå kan ge struktur och mening åt mig och det hemmet jag har inom mig.

Luleå är en bra plats att finna liv och mening i. Den är lagom stor med allt det där utbudet jag behöver och naturen återfinns inte långt borta. Här kommer jag fortsätta att odla mitt inre hem...det är just en lagom stor plats att gå vilse i där det alltid är lätt att hitta tillbaka, hitta hem igen...


onsdag 16 januari 2019

Januari månad - tid till eftertanke och att vårda livet



 Bilden ovan är tagen utanför min bostad i söndags. Den andas årstidens brist på anspråk och grälla färger, samtidigt som vi kan ana att ljuset börjar återvända, trots dagens mulenhet. Sedan dess har det fyllt på rejält med snö och kylan börjar nypa till.

När hotfulla och farliga röster hörs på allt fler platser i världen är januaris anspråkslöshet en gåva. Januari är i den bästa av världar en tid utan förväntningar och självpåtagna krav. Vi har lämnat den förväntansfyllda julen bakom oss med många gånger alltför konsumtionsstinna inslag. Dessutom ligger det vårrusiga vårljuset ännu en bra bit bort.

Januari brukar av förklariga skäl vara den månad om året vi konsumerar minst. För vår utsatta Jord är det dessutom om än en tillfällig återhämtning av en farlig överkonsumtion.

Tänk om vi skulle använda denna tid att verkligen ser över våra val och vårt sätt att leva...försöka förstå att det rika livet är inte att konsumera och resa långt bort utan att vårda våra relationer och kanske skapa nya.

För var vore vi utan våra sociala relationer...i princip ingenting. De stora resorna gör vi i vår närhet och tillsammans med andra...

söndag 13 januari 2019

Till pessimismens försvar!



 Jag bor i norr. Så här års lever jag mycket i mörker. Mörkret gör mig gott, gör mig lugn. Vi lever i en farlig och mörk tid. Januaris stillhet och relativa frihet från förväntningar hjälper till att stilla mörka tankar och även att få den pessimistiske att se ljuset i tunneln.

Jag är mer pessimist än optimist till min läggning. Pessimisten kan leva i mörkret för att se ljuset medan den optimisten lever i sitt ljus och har allt för dålig beredskap att hantera det mörka.

Göran Rosenberg berättade om pessimistens olika förtjänster för en tid sedan i sin krönika i "God Morgon Världen". Göran säger att det krävs ett visst mått av galenskap för att vara optimist i vår oroliga tid. Då är det mycket klokare att vara pessimist, befara det värsta och bli glatt överraskad när det inte gick så illa som pessimisten trodde. Då är det värre för optimisten som förväntar sig det bästa och blir besviken.

Göran menar vidare att pessimisten har lättare att tvivla på propaganda och falska nyheter. Vi som pessimister är kritiska och litar till våra erfarenheter. Vi gör trots dåliga odds vårt bästa och när det mot förväntan går bättre än väntat kan vi få erfara korta stunder av lycka.

Görans ord stärkte mig i min pessimistiska läggning. Kanske jag på många sätt är en lyckligare människa än många optimister som gång på gång blir besvikna. Det hjälper mig i alla fall att se tillvarons guldkorn och det räcker långt...