Jag är i min stuga och har lata dagar i värmen. Jag umgås lite med min systerns familj, men är mest för mig själv. Mellan baden läser jag Knausgårds essäböcker kring årstiderna i solstolen. Han skriver om både det stora och det lilla. Emellanåt fångas jag rejält
Knausgårds essä om det sociala gillar jag mycket...säkert just därför den innehåller så mycket igenkänningsfaktor, speciellt med tanke på vad jag befinner mig nu och då jag är mest med mig själv.
Knausgård skriver utifrån sina erfarenheter av att vara helt själv på en ö mitt i vintern. Som den uppburne författare han är är han van att bli sedd, bekräftad och vidrörd på olika sätt. Att vara på en ö ställer han sig utanför det där som annars tillhör det socialas sorl. Från början blir denna relativa tystnad och vara bortom allt det där för honom normala jobbigt, men så småningom kommer naturen och dess väsen till honom och han uppfattar mer och mer av det som pågår på ön i det lilla.
Författaren blir allt mer tillfreds, men det är ändå något som saknas...det som finns kring honom svarar inte...
Jag tror att när vi kliver utanför det som är våra sociala liv, då och först då blir vi så tydligt medvetna om hur beroende vi är av våra sociala sammanhang. Men jag tror också att det finns ett stort värde att emellanåt ställa sig utanför det sociala, låta det tankebrus det för med sig få klinga av. Att ha goda vänner och kanske älskas av någon är fint och troligen nödvändigt för att vi ska utvecklas. Men att ställa utanför detta samspel för ett tag hjälper oss att perspektiv på oss själva.
Knausgård skriver att han inte får svar av den natur som omger honom. Kanske har han rätt..men i samspelet med platser som jag älskar uppstår någon sorts kommunikation. Den är ordlös, men den finns där och hjälper mig till att bli en mer social och närvarande människa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar