Jag åker regelbundet till barndomsstaden Gävle. Jag gör det oftast med tåg. Jag tycker om att åka tåg och det är absolut det mest miljö och klimatmässiga sättet att resa. Men, nu hade jag semester och tid och valde därför bilen. Att göra en bilresa efter Norrlandskusten blir ganska mycket av historia och nostalgi för mig. Hela eller delar av denna resa har gjorts många gånger genom åren. Alltifrån resan med pappa med den lilla grå Saaben till ett veckopendlande mellan Luleå och Umeå under ett år.
Resan ner gjorde jag i ganska maklig takt. Stannade till och åt min medhavda lunch vid rastplatsen nedanför Lövånger. Tyckte att jag numera har en rymlig bil, men den såg väldigt liten ut tillsammans med alla rullande stugor på hjul...husbilarna.
Dagen var solig och trots en bitvis intensiv trafik tog det inte så lång tid förrän jag gjorde ett lite längre stopp. Körde upp den västra infarten till Skuleskogens nationalpark. Några kilometer från E4.an vandrade jag in i en lugn orörd värld. En mytomspunnen skog som kanske just för det bitvis karga och klipp och blockrika landskapet har klarat sig från skogsmaskinerna innan den blev en av våra fina nationalparker.
Dagens resa avslutades vid Kustladans vandrarhem strax nedanför Docksta. Ett gammalt klassiskt vandrarhem i STF:s regi. Här finns minigolfen, poolen, en enkel restaurang och ett lika enkelt, men funktionellt rum för min nattsömn. Innan jag avslutade dagen gjorde jag en liten vandring längs med bondens landskap...en klassiskt svensk sommaridyll med ett böljande landskap, kor och hästar och många fina hus i färgen rött.
Vaknade tidigt lätt frusen i det ganska kalla rummet. Intog en enkel, men funktionell frukost innan Volvon tog mig mot målet - Gävle.
Vid sidan av umgänge med min anhöriga gjorde jag en längre resa i nostalgins värld, nu till fots. Jag vandrade igenom min barndoms marker och spanade, tänkte tillbaka och insåg att mången tid har flytt. Platserna, liksom jag, är både lika och olika. Dels för att de till en del har förändras, men framförallt är barnets blick helt annan en den man som har levt ett långt liv som vuxen. Dessa vandringar och återbesök ger perspektiv på livet och dessutom de där viktiga avstampen att gå vidare...
Min återresa till Luleå gjordes i ett svep, men blev lite längre än planerat. Blev stående i en milslång bilkö ovanför Hudiksvall. En större olycka hade skett. Påminde mig om livets skörhet och det som kan göra slut på allt...precis som det gjorde slut på min fars liv på vår resa mot stugan i Lappland för nu 50 år sedan.
Så småningom rullade jag vidare...rullade mot hemmet i Luleå igen. En stor liten resa var det, fint...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar