När jag är i min stuga gör jag ofta en kortare vandring upp till toppen på Välmbapouda. Jag gör det för att det lilla fjället är så lättillgängligt, men framförallt för den fina utsikten från toppen.
För ett par dag sedan var jag där igen. Efter en ganska kort, men brant stigning upp till toppen, får jag min belöning. Dagen är klar med siktvärden som annars bara finns på hösten. Från utkiken kan jag blicka ut över en ansenlig bit av vårt land.
En nykomling detta år är det bord med bänkar som tillkommit. Den ser jungfruligt ny ut och skär sig lite mot den övriga terrängen. Man kan säga att det är sista akten av utvecklingen av toppen. Den andra akten är den fina toppstugan som har funnits där alltsedan 1930-talet. Gammalt tillbaks fungerade den som brandvaktarstuga och den kom även att tjänstgöra som beredskapsstuga under kriget. De två senare akterna är ett resultat av mänsklig närvaro. Sedan har vi då ursprunget - berghällen, där jag står och blickar ut och där de olika träkonstruktionerna vilar. Det är lågfjällets första akt, format för en evighet sedan långt bortom vår fattningsförmåga. Sedan nerslipad av istider och erosion.
Egentligen så bjuder det lilla fjället på ytterligare en akt, också lågt bortom moderniteten. Jag intar ofta mitt fika och kaffe invid lågfjällets enda tydliga tall. Den är liten och tanig...men gammal. Säkert mycket äldre än vad vi förstår. Egentligen borde den inte finnas här. För mig är den både ensamheten och den okuvliga livskraften personifierad där den generation efter generation klarar vind och bitande kyla.
Stunden fyller mig med ödmjukhet och tacksamhet. Min stund på jorden är kort, men jag hoppas ändå på många återbesök...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar