Under de senaste dagarna har jag tillbringat längre stunder i solstolen tillsammans med min bok. Det har varit en synnerligen ordnad tillvaro i min ordnade stuga.
De flesta av oss vill ha ordning och struktur på tillvaron. Det kan ge en illusion av trygghet i en synnerligen otrygg värld att skapa våra ramar, vanor och mönster. I bästa fall har vi både karta och kompass i ordning och hittar vår riktning.
Vi mår bra och behöver vår struktur, de gör det lättare att fungera som människa och spar på energi. Vår värld är både synnerligen ordnad, men samtidigt väldigt oordnad och kaotisk. Det gäller både oss människor och många fenomen i naturen.
Kanske det bästa exemplet på det ordnade, slumpmässiga och till synes kaotiska är nog våra moln på himlavalvet. När jag sitter i min solstol och betraktar de lätta molnen på den annars nästan klara himlen upphör jag aldrig att förundras. Det går aldrig att rama in molnen och med säkerhet veta vad som händer med dem. De byggs upp när du minst anar det och de kan upplösas lika fort. När och hur detta sker känns för min betraktelsehorisont helt ogripbart. Naturligtvis finns det en ordning i detta bortom det kaotiska. Från min blickpunkt i solstolen kan jag bara inte uppfatta det. Högt däruppe i lufthavet finns både fukten och vindarna som jag varken ser eller hör.
Det finns en ordning bortom allt. I kombinationen av ödmjukhet, ivrigt kunskapssökande och i en ständig förundran över det inte helt gripbara finns du och allt det där livet som är du och som omger dig. Någon gång emellanåt behöver vi tappa fotfästet en smula utan att tappa bort oss själva. Den ordnade tillvaron ger den trygga hamnen...men ibland behöver vi bli som molnen, göra något oförväntat. Det kan bryta ny mark, ge livet en annan riktning.
Jag kommer aldrig fullt ut förstå molnens väsen, men jag upphör aldrig att förundras över dem och den vägledning de kan ge i en illusorisk välstrukturerad värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar