lördag 11 november 2017

En lördag i november



 De ljusa timmarna krymper allt mer, så det gäller att ta vara på dem. När jag slog upp ögonen denna lördag såg jag att dagen lovade gott. Vandraren i mig fick snabbt vittring. Sagt och gjort, kaffet kokades och smörgåsarna breddes och sedan bar det iväg.

Åkte till vårt fina naturreservat Bälingeberget. Normalt brukar många människor, stora som små, vandra där. Platsen är lättillgänglig med flera grillplatser. Men,  denna krispiga morgon vandrar jag ensam genom skog, hällmarker och klapperstensfält. Det är lite halt med rimfrosten och svallis, men så stilla och vackert.

Tystnaden brukar ofta vara min följeslagare på vandringarna. Visst är det tyst och stilla, men helt tyst är det inte. En nötskrika följer mina göranden under full uppsikt. Långt nere vid träsket trumpetar några sångsvanar kanske ett sista farväl innan de ger sig av. På samma träsk spelar isen och en stövare verkar ha fått vittring på en hare.

Jag sätter mig med mitt kaffe på en stenhäll och bara tar in allt det fina framför mina fötter. En novemberlördag av bästa märke. Rikedomen känns och är stor...


måndag 6 november 2017

Ljusa november



 För många är månaden november årets mest föraktade. November är synonymt för mörker, fuktighet och väta. Dessutom är november synonymt för arbete. Inga långhelger för de flesta, om man inte som jag, har turen att vara halvdagsledig på fredagen före Alla helgons dag.

Just denna helg som just varit tillbringades som flera gånger tidigare i mina "alternativa" hemtrakter. Om du åker 25 mil västerut från Luleå kommer du denna tid oftast till snötäckta marker. Årets Allhelgonahelg kan målas i härligt ljusa färger i viddernas, lugnet och den stora tystnadens land.

Jag brukar gilla novembers milda nedtonade färger, de manar till lugn och eftertänksamhet. Färgerna i det västra inlandet var allt annat än nedtonade. Vitt och blått dominerade. Om det inte hade varit för den lågt stående solen och den korta dagen hade det kunnat vara vilken härlig vårvinterdag som helst.

Men...nu är det november. Här in norr trots ett tilltagande mörker oftast en påtagligt ljus månad. Gå ut i skogen och möt en tjäder, hör mesarnas tjatter och se allehanda stannfåglars vinterprovianterande! November är vackrare än du tror....


söndag 29 oktober 2017

Vägen



 I en tid då tillvaron är allt mindre förutsägbar, sanningen är allt svårare att finna och nättroll gäckar lite överallt, ja, då finns där längtan efter någon sorts riktning. Jag är en kritiskt reflekterande person. En egenskap som jag värdesätter högt i tillvarons allt mer oklara nu...ja, för att inte tala om den framtid som är bortom hörnet.

Alltså, allas vår inre kompass är viktig. Livets väg är sällan rak, men jag tror ingen av oss vill köra i diket eller låta oss bli lurade att tro att lögnen är sanningen.

Det är på många sätt en förmån att vara lite äldre. De mentala dikeskörningarna blir allt färre och vägen framåt känns klar, åtminstone ibland.

Alla färdas vi på en väg som är livet, mer eller mindre kurvig med diverse farthinder som ska hjälpa oss att inte förblindas av nutidens allt snabbare hastighet.

Som den vandrare jag är så har jag färdats längs stigarna och vägarna. Många gånger om och om igen. Det finns en väg som betyder det där lilla extra. Det är vägen i närheten av min stuga som skär igenom skog och myr. Det är vilan och stillhetens väg och förkroppsligar mycket av det fina i livet. Här rullar sällan någon bil och en stor del av året är dessutom vägen helt avstängd. Sällskapet är stortallarna och myrens gamla martallar. Renarna flockas ofta kring vägen, lavskrikorna gör mig emellanåt sällskap och någon gång överraskar jag någon hare.

På livets inre väg finns alltid risken att förirra sig. Den gamla vägen nära stugan är verklig och den kan inga nättroll i världen trolla bort. Vägen blir min riktning och kompass när ingen väg står att finna. Nästa helg blir den mitt sällskap igen...

söndag 22 oktober 2017

Det tudelade landet



  "Men om man nu inte befinner sig på Maslows högsta steg, om upplevelsen snarare är denna; att allt går en förbi, motorvägen har dragits om runt småstaden, tillverkningsindustrin har flyttat till Kina, vården sköts av överbetalda stafettläkare och luften har gått ur klasskänslan och de lokala gemenskaperna. Då är landsbygdens medellöshet giltig också  i en metafysisk dimension"

Stycket är hämtat ur På Tidholms senaste bok "Läget i landet". Det är en angelägen liten bok med sylvassa texter om vårt allt mer tudelade Sverige.

Po skriver den till ytan absolut största delen av vårt land... om landsbygden, samhällena och de mindre städerna i storstadsområdenas periferi. Den stora delen av landet som en gång var jordbrukarlandet och som senare allt mer kom att bli det råvaruproducerande landet.

Idag går stora delen av detta land en befolkningsmässig kräftgång och med en allt mer urholkad infrastruktur. Den urbana staden har blivit vår tids norm. De som inte bor där förväntas flytta dit och de som bor kvar får liksom skylla sig själva.

Jag ska inte beskriva hela Po Tidholms bok och hans tankar om landsbygden och vad som krävs att vända den nedgående spiralen. Men, du bör läsa den. Vi behöver inte bara landsbygden för sin egen skull och för den vackra naturen. Vi behöver den för att hela landet ska leva. Vi behöver den för att inte fortsätta att göda populistiska främlingsfientliga krafter som växer i besvikelsen och tomrummet. Sist och kanske inte minst behöver den stora staden landsbygden för sin egen överlevnad. Vilket Stockholm skulle överleva utan en landsbygd som förser staden med jordbruksprodukter och all vattenkraftsproducerad el...?

onsdag 18 oktober 2017

Om sanning, lögn och kunskap



Vi lever i den "alternativa fakta tiden",  d v s i den stora lögnen sminkad till påstådd sanning. Gigantiska s.k "trollfabriker" som vi nog knappast förstår vidden av tillsammans med  missbruket av sociala medier bidrar starkt det som sker. Sedan har vi då populistiska ledare världen över som göder lögnen ytterligare.

Ytterst är det sådana som du och jag som avgör hur mycket de farliga lögnerna ska spridas. De är ju vi som har att förhålla oss till alla väl förpackade lögnaktiga budskap som försöker påverka oss.

Vi vet att detta med bildning och kunskap är det bästa vaccinet mot lögnen. Ytterst är det våra lärosäten och dess forskare som förser oss med ny kunskap som vi ska omsätta och göra något bra av.

När jag idag läser att universiteten i USA har blivit tysta och inte längre reagerar på deras uppenbart lögnaktige president, ja, då blir jag orolig. När det kunskapsbärande delen av samhället börjar bli tyst, då är läget riktigt allvarligt. I artikeln läser jag att kunskapsföraktet sprider sig och att universiteten är rädda att kritisera.

I mina värsta framtidstankar ser jag framför en allt större outbildad mobb, som varken tror på kunskap eller sanning. De blir ledda av en tillräckligt smart lögnare som väl förpackade budskap kan få dem dit denne ledare och lögnare vill.

Morgondagens värld kan bli en synnerligen otäck plats. Inget annat en kritiskt tänkande människor med ett starkt patos för kunskapsutveckling kan vara dess motvikt.

söndag 15 oktober 2017

15 oktober 2017, utdrag ur dagboken - rädslan för frihet



Jag blickar ut över min längtans marker. Jag känner frid och känner mig fri. Eller åtminstone nästan fri. Trots min mogna ålder vet jag att det fortfarande finns saker som bromsar min frihet, framförallt tankeblockeringar skapade av mig själv. Men, jag lever i demokrati, en rättsstat och institutioner som trots vissa tillkortakommanden jag i stort sett litar på.

Av någon märklig anledning tycks människan vara väldigt rädd för sin frihet när hon väl fått den. Om människans rädsla för frihet skrev redan redan Jean Paul Sartre och senare Erich Fromm i boken "Flykten från friheten".

Som reaktion på globalisering och en allt för långt gången marknadsliberalism växer nationalistiska rörelser inte sällan med  odemokratiska drag. När människor tappar kontrollen och inte förstår sin tid verkar längtan till det förflutna vara stor, ett förflutet med hög grad av intolerans av det som inte ryms i den egna självbilden. I vågen av denna rädsla växer sig antidemokratiska krafter sig allt starkare.

Det trots allt farligaste exemplet i vår tid är en viss amerikansk president som måhända må vara okunnig, men som vet vad han gör när han han attackerar media och rättssystemet.

Frihet kräver mognad, civilkurage och en reflekterande position. Den frie vågar se sanningen även om den är svår att bära.

I vår tid verkar många önska enkla svar på de svåra frågorna. Man ger bort sin frihet för lögnen

Jag jobbar på min frihet, men är rädd för den självvalda ofrihet som breder ut sig i vår tid. I värsta fall kan den förstöra så mycket av sådant vi alla tar för givet - dina och mina rättigheter.

Jag måste leva med min oro. Det är min lott som fri. I min enfald vill jag trots allt hoppas på reaktionen på reaktionen, d v s att den nyliberalism som blev till trångsynt nationalism ska bli en parentes. Vi lever i en öppen värld där vi alla behöver varandra. Stängda dörrar och slutenhet löser aldrig problem, de bara alstrar nya...

lördag 14 oktober 2017

Den stilla tjärnen



 Trakterna runt min stuga är de stora sjöarnas land, men det är också de flertalet tjärnar som ofta utgör gränslandet mellan skog och myr. Under en del av året är tjärnarna en viktig tummelplats för fågel, grodor och naturligtvis för myggen. Det är under den sena våren och under den korta sommaren.

En stor del av året råder den stora stillheten vid tjärnen. Så här en bra bit in hösten är inte bara tjärnen stilla utan den håller på att bokstavligen stillas. För någon natt sedan slog frosten till med full kraft och gav tjärnen ett tunt överdrag av is. Under natten som var har den blöta nederbörden delvis löst upp isen. Men, faktum kvarstår, tjärnens öppna vattenspegel är på väg mot vinterns långa vila. Successivt kommer tjärnens klara blick grumlas och gråna i väntan på vinterns mjuka vita.

Tjärnen är en fin plats att stanna vid alla årstider. Det tysta och stilla bjuder en särskild skönhet. Nu när höstens starka färger har dragit sig tillbaka kan vi vila ett mjukare collage av färger. Långt ifrån det där svulstiga och storslagna, men ytterst vilsamt...


söndag 8 oktober 2017

Den viktiga resan



 I vår gynnade del av världen reser vi mycket. Ja, egentligen alldeles för mycket för att det ska vara långsiktigt hållbart. Jag reser också en del, men framförallt reser jag till en och samma plats - min stuga Grova en bit från Arjeplog.

Nästan alla typer av resor skulle jag kunna vara utan, men resan till stugan skulle jag definitivt inte vara utan. Faktum är att resan och vistelsen där har blivit lite av min livspuls...eller snarare min vilopuls.

Tacksamheten är så stor att jag har tillgång till platsen och dess omgivningar - skogar, berg, myrar och milsvida vatten.

Du liksom jag vet att vi lever i en turbulent tid. Turbulent i många avseenden och även snabb. Ofta alltför snabb, stressig och ogenomtänkt. Stuglivet på Grova blir en skön kontrast mot allt det där snabba. Här finns den verkliga möjligheten att bromsa in, hitta ett lägre varvtal och vila.

Här är jag emellanåt helt ensam. Nej, jag är aldrig ensam på Grova som jag lätt skulle känna mig i en stor stad med människor som bara skyndar vidare. På Grova lever jag nära naturen. I den stora tystnaden som råder en stor del av året blir jag uppmärksam på de små skeendena i naturen. Den kravlösa vänskapen känner jag där.

Jag är inte troende på det sedvanliga viset, men i dessa omgivningar som jag känner så väl och ofta kan andas så fritt  upplever jag verkligen tillvarons storhet. Att det någonstans finns något som är mycket större än mig själv som jag känner både ödmjukhet och tacksamhet inför. Kanske kan vi kalla det för evigheten.

Nu när mörkertiden närmar sig blir det färre resor till Grova. Men resor ska det bli. Min livs och vilopuls behöver det.

söndag 1 oktober 2017

Jag, vandraren


 Så börjar då min vandringssäsong lida mot sitt slut. Hösten har definitivt tagit greppet och jag gör ordning min stuga inför vintern.

Kanske blir det någon fler tur hit. Med säkerhet blir det nog fler skogsturer, men den där mer intensiva tiden med vandring bland skog, myr och berg är nu över för denna gång.

Lite vemodigt är det när jag går upp på min favorittopp Välmbapouda för årets sista gång...men jag räknar å andra sidan att jag kommer tillbaka många gånger framöver.

Skulle någon fråga mig vad som är typiskt för mig så finns det många saker, men just vandringsmänniskan i mig är helt klart det första jag tänker på. När jag åker till min stuga så brukar människor fråga om jag jagar eller fiskar. Ingendera säger jag, däremot vandrar jag, ofta och mycket.

Varför det har blivit så vet jag inte riktigt. Kanske är det att tygla en rastlös själ...? Men, det är mer än så. Den ständigt förändrade naturen  upphör aldrig att intressera mig. Vi pratar sällan om stora banbrytande förändringar, utan om den lilla som kräver en skarp och nyfiken blick.

Framförallt vandringarna i stugans nära omgivningar har jag gjort många gånger...men ändå finns där nya saker att se. I år har jag intresserat mig mycket för djurens egna stigar. De leder mig delvis till ny terräng, men jag kan oftast förvissa mig om att de hittar en lämplig väg även över den blötaste myr.

Vandring är för mig sinnebild av kontemplation och stillhet. Jag tömmer mig på barlast och fyller mig av naturens visuella skafferi. Bilder och goda känslor som jag bär med mig när vardagens trivialiteter pockar på.

Nu kommer det att bli längre mellan mina vandringar. Vandringsåret har varit varierat och lyckat på många sätt. Jag möter vardagen  med högt buret huvud, tänker på allt det goda och när en längtan inför alla de vandringar som ska komma.


måndag 25 september 2017

Stilla storhet



 Att bara sitta och betrakta, eller om du hellre vill säga glo, är en underskattad sysselsättning i vår tid.

I en tid där vi förväntas vara aktiva, göra avtryck  och i värsta fall ägna en massa tid att förhärliga oss själva, blir det där enkla betraktandet gärna en bortglömd sak.

Jag erkänner, i min vardag är betraktandet, d v s det verkliga seendet något som ofta får en alltför undanskymd plats även i mitt liv. Det är synd för i bristen på betraktande missas något väsentligt. Ja, ett verkligt seende.

Denna dag, bortom det alldagliga larmet, har jag fått mitt betraktade lystmäte. På vandring till en av mina favoritplatser tillsammans med kaffe och godsaker blir det hela så enkelt.

Dagen som är bara inbjuder till sitt lugn. Diset, lugnet och tystnaden och inget som pockar på. Uddjaure framför min fötter och de urtida stenarna som bara är.

I detta sköna tillstånd blir jag större i min mänskliga litenhet. Mina sinnen vidgas och jag kan om än så litet känna kontakten med detta något som är så mycket större än mig själv.

Sinnesfrid kanske någon vill benämna det. Jag reser mig. Jag ser utan att ha sett något påtagligt. På hemväg följer jag djurens stigar. Spillning från älg och ren berättar att här finns fler vandrare än jag.

En grupp talltitor korsar min väg. Jag stannar upp, lyssnar. I någon mening ser vi varandra. Stor är tacksamheten...att få vandra i det yttre landskapet och få kontakt med mitt inre dito.

söndag 24 september 2017

Absolut höststillhet


 Så har jag då förmånen att få tillbringa några dagar i min stuga Grova. Här är jag långt borta från världens larm och allehanda kusligheter till den totala stillheten och lugnet.

Hösten är på väg in i en senare fas. Ännu är det en tid till vintern, men naturen håller på att förbereda sig. Färgprakten har nått sitt klimax och lövträden börjar lövas av. Dessutom är det redan så där tyst så du kan höra ljudet av ditt blodomlopp.

Dessa dagar tycks bli extra odramatiska och sparsmakade sedan ett stabilt hösthögtryck har etablerat sig. Högtryck så här års innebär ofta dis och dimma om inte vinden tar i. Så är det just nu. Det är som klimatet har tagit paus. Samma temperatur dag som natt och låga moln som delvis täcker bergen.

Den sköna stillheten ger vid sidan av kontemplationen och välmåendet en större möjlighet att uppfatta det lilla som faktiskt sker. Att se mindre korsnäbb dricka vatten gör man inte inte varje dag. Lavskrikornas besök är en mer vanliga, men alltid lika uppskattade. Naturen må börja gå på sparlåga, men lavskrikor och andra stannfåglar jobbar för fullt. De ska klara vintern som ska vara här om en månad enligt normal tidtabell.

Men nu njuter jag av min bästa årstid ytterligare någon dag. Det känns riktigt fint...


söndag 17 september 2017

17 september 2017, utdrag ur dagboken - ledsen avokado och annat grönt



 Känner du igen dig? En inte alltför ovanlig syn när jag skär upp min avokado, som känns så där lagomt mogen och fin.

Läste i helgen allt det där man ska tänka på när man köper sin avokado. Jag försöker göra det mesta rätt. Aldrig köpa en mjuk avokado i butik...utan hellre en sån där halvhård som jag låter ligga framme någon dag innan den konsumeras.

Lyckan är gjord när den den är lent mjuk med lite tuggmotstånd och kärnan lätt faller ur. Men motsatsen är tyvärr nästan lika vanlig...en mjukhård historia med stor kärna som inte gärna släpper greppet. I värsta fall är den dessutom missfärgad.

Egentligen är jag ju bra dum som fortsätter att köpa dessa skapelser, de är ju dyra och högsta grad klimatosmarta med de långa transporterna.

Det smarta valet är ju att köpa säsongens grönsaker och helst närodlade dito. Men...det är faktisk lättare sagt än gjort. När jag igår såg framemot att få köpa en närodlad zucchini till middagen gick jag helt bet. Den närmaste zucchinin kom från Belgien. Man häpnar -  mitt i skördesäsongen går det inte att köpa denna vanliga grönsak som med fördel kan odlas i friland även här i norr.

Vi uppmuntras att äta mer frukt och grönt och med rätta. Men när allt det där nyttiga både  är dyrt, importerat och värsta fall dåligt är det lätt att hålla sig för skratt.

Jag tillhör dem som har råd med det dyra och kan ta det där att jag blir blåst på innehållet ibland...men snälla producenter och grossister och handlare - hjälp mig att jag göra mer klimatsmarta val. Jag vill äta med gott samvete och dessutom blir det nära oftast mycket godare.

söndag 10 september 2017

10 september 2017, utdrag ur dagboken - väta, vardaglighet, obegriplighet och det goda livet



 Kraftiga regnskurar i kombination med lika kraftig blåst har gjort denna söndag till en riktig innesittardag. Hela helgen har varit regnig och min favoritårstid har liksom tjurat ihop. Som en extra påminnelse om det lite dystrare läser jag att ytterligare en av de riktigt stora underhållarna, Hans Alfredsson, har lämnat jordelivet. Så var då alla det där riktigt stora underhållarna av den äldre generationen borta...

Annars finns det även något fint med regnhelger. De ger goda möjligheter till goda samtal och reflektioner kring det lilla och stora.

Med det stora spaningsögat är det lätt att hålla sig för skratt. En våldsam orkan härjar i klimatförnekarnas land och en fredspristagare till lika ledare för sitt  land tycks fortsätta förneka folkmordet på en minoritetsgrupp - Rohinyas. Aung San Suu Kyis förhållningssätt till övervåldet är för mig en gåta. Ännu en gång funderar jag mycket över vad som händer med människor som får makt...alltför många tycks förvalta den väldigt dåligt.

 

 I min lilla överblickbara värld har det varit mer gemytligt. En trevlig vernissage igår med gofika efteråt. Jag som sällan är impulsiv köpte dessutom konst av en av utställarna. Tavlan ovan är av däremot av ett betydligt äldre datum. Den är inköpt av min far någon gång i slutet av 1950-talet.  Det ena ger ibland det andra. Gårdagens konstköp fick mig att tänka på de alster jag hade i källarförrådet. Med lite god vägledning av mina konstintresserade vänner blir det nog några hängningar på ännu ganska kala väggar framöver.

I en ganska mörk värld får vi aldrig sluta tro på det goda livet och de goda handlingarna. Så vill jag tänka när en ny vecka snart ser dagens ljus...

tisdag 29 augusti 2017

Joggaren



 Jag har aldrig varit någon atlet. Snarare klumpig, stel och med dålig koordination. Jag var därför hopplöst ute i skolgymnastikens bollsporter. Ja, för att en inte tala om redskapsgymnastiken med plintar och bockar...de aktade jag mig noga för...

Men det var en aktivitet där jag hävdade mig relativt bra - terränglöpningen. Här tillhörde jag de bättre i klassen och det stärkte mitt självförtroende som osäker tonåring en smula. Att jag var någorlunda bra på något inom skolgymnastiken har i vuxen ålder blivit lite av min räddning - jag har fortsatt med min terränglöpning eller jogging som jag hellre kallar det.

Joggingen tycks passa min personlighet bra...ett lunkande i måttlig fart i naturen mestadels ensam. Joggingen kräver väldigt lite, bara sätta det ena benet för det andra. Sedan går det inte fortare än att jag hinner lyssna in någon fågel eller kolla in svamptillgången.

Det som däremot har överraskat mig är att jag uppskattar motståndet allt mer när jag joggar. Som den njutningsmänniska borde jag bara gilla lätt planterräng i medvind. Men - på senare år tycker jag att är allt härligare med Ormbergets branta backar i 8,3 kilometersslingan.

Människan är ju inte ett, utan ofta en ganska paradoxal figur. Nu när jag sedan några år bor centralt behöver jag helt enkelt nya utmaningar. Tiden med min gamla cykel i motvind över Bergnäsbron är slut. Ormbergets backar är därför ett bra prövande alternativ.

Men, en ensamjoggare är jag och förblir. Kollektiva löparundor och tävlingar är kommer aldrig bli något för mig. Jag trivs inte i flock och vill slippa vara social när jag joggar. Inga målsättningar i världen kan trigga mig. Att vara i mitt eget "flow" i naturen är och förblir gott nog...

fredag 25 augusti 2017

25 augusti 2017, utdrag ur dagboken - blött och kallt



 Utblicken från min balkong en sen augustikväll i augusti. Två turister blickar ut över fjärden och med mobilerna i högsta hugg för fotograferingen. Måhända tycker de att kvällen är en smula exotisk. Kanske kommer de från Centraleuropas långvariga sommarhetta till svalkan här i norr. För svalt är det, 6 grader och en kall fuktig vind som närmast ger en längtan efter att dra på vinterns överdragsbyxor. Regnat i massor har det också gjort, ungefär 40 mm.

Den varma lägenheten blir närmast till ett skyddande pansar. Skön ny musik, tända ljus och god sushi gör att jag kan hälsa hösten välkommen med öppna armar.

På jobbet får jag den fråga som jag fått flera gånger förr...Johan, nu när det nu är så kallt - vad säger du om klimatförändringarna? Mitt lika obligatoriska svar är - det du just nu ser kan vara ett exempel på det vi har att se framför oss och redan börjar ana konturerna av - somrarna blir allt blötare och vintrarna mildare.

Det tillfälliga vädret kan naturligtvis vara slumpartat, men de stora penseldragen talar bara i en riktning - temperaturhöjning och kraftigare vädersvängningar. Jag ser trenderna redan tydligt...vintern kommer sent och det mesta av kylan uteblir. De senaste somrarna har varit av våtare slag...framförallt vid Norrrbottenskusten.

5 c och ett piskande regn i slutet av augusti är inte vanligt, men ska nog ses som ett utslag för den nya tidens normalitet...

onsdag 23 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat - dag 6



Inför vår sista vandringsdag mot Hemavan tog batteriet till mobilen slut. Jag hann ta en bild, en bild på min älskade Ewa. Det var gott nog!

De sista 12 kilometrarna var ingen transportsträcka, tvärtom,. Här framträdde ett nytt fjällpanorama med norska fjälltoppar i väster. Dagen var mild och efterhand allt soligare.

Vi tog vår lunch vid högsta punkten innan utförslöpan mot Hemavan tog vid. Ju närmare vi kom den vanliga civilisationen desto flera människor mötte vi - vandrare med lätt packning, flanörer med hund och terrängcykelåkare.

Efter ett kort besök i Naturrummet vid Kungsledens startpunkt tog vi ner oss till ICA-affären för lite proviantering inför hemresan.

Därefter samlades "vandrargänget" Ewa, Johan, Lena, Hanna, Åsa och jag på restaurangen Hannas. Vi hade fått tips att de gjorde bra pizzor. Jag äter vanligtvis mest LCHF-inspirerad kost, men ibland måste man göra undantag. 6 dagars vandring i fjällvärlden ger en utmärkt ursäkt för ett undantag. Pizzan smakande naturligtvis finfint tillsammans med en god öl från ett Umeåbryggeri.

Nu återstod en 6 timmars bussresa till utgångspunkten för vandringen - Ammarnäs. I Storuman skildes vi från våra vandrarvänner och i kvällsskymningen satt vi oss i Volvon med återfärd mot min stuga Grova.

Åter i stugan vid midnatt väntade bastun. Den var efterlängtad!

Nu är jag en fjällvandring rikare med många fina minnen. Så småningom blir det dags att spänna bågen mot nya vandringsäventyr...!

måndag 21 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat - dag 5



Den sympatiske stugvärden vid Systerstugan blev min räddande ängel när vi skulle fortsätta vår vandring mot Syterskalet. Dagen innan hade jag fått ont i överarmen och rörligheten var begränsad. Jag var mycket frågande inför detta då packningen var förhållandevis lätt. Antog att min nya ryggsäck var felinställd eller helt enkelt passade min kropp illa. Stugvärden hade redan kvällen innan letat fram smärtstillande tabletter i gömmorna och nu inför avfärden instruerande hon mig hur jag kunde korrigera säcken. I fortsättningen fick höfterna ta det mesta av tyngden.Tacksamheten var stor.

Två saker lärde jag mig av detta. Fjällvandra aldrig utan värktabletter och gör en rejäl research innan du köper en ryggsäck.




 Det finns många fina fjälldalar i högterrängen i vår fjällvärld. Jag vill på intet sätt rangordna dem, men sett till lättillgängligheten måste vandringen mellan södra och norra Sytertoppen vara än av de bästa. Att vädret visade sig från sin bättre sida gjorde inte saken sämre.

Vi vandrade genom dalen i ganska maklig takt och gjorde ett flertal stopp på vägen. På vissa platser var det förhållandevis bördigt, på andra kargt med snö långt ner i branterna. Fågellivet var dessutom av någon anledning livaktigare här. Det kanske inte bara var vi vandrare som förälskade oss i denna plats.




 Någon kilometer innan vi kom till dagens etappmål - Viterskalsstugan, så passerade vi leden som leder upp till norra Sytertoppen. Här blev jag en smula nostalgisk. En yngre upplaga av Johan var under ett par år politiskt aktiv i ett orangefärgat ungdomsförbund. För 38 år sedan vandrade jag och några andra orangefärgade ungdomar upp på norra Sytertoppen. Jag minns att vi bar orangefärgade T-tröjor som bar på texten "All makt åt folket - radikal liberalism". Det var som sagt en annan tid, andra ideal och identitetssökande...

Viterskalsstugan visade sig vara ett etappmål för många. Stugan blev snart överbelagd och många fick sova på golvet under natten. Trängsel till trots, kvällen var gemytlig med goda samtal och köttfärssåsen tillagades till en längtande mage.

tisdag 15 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat - dag 4



 Dagens vandring påbörjades längs efter Tärnasjön. Himlen såg lite hotfull ut så regnskyddet till ryggsäcken åkte på. Regnet uteblev, men vandringen längs med sjön var lite tråkig. Vi vandrade mest i skogen och hade bara vid ett par tillfällen kontakt med vattnet.

Ewa kom i samspråk med två yngre kvinnor som följde samma vandringsrutt som oss. Det visade sig att en av kvinnorna, som var socionom, hade haft kontakt med en av mina nära vänner och läst hans senaste bok. Ibland erbjuder världen underbara tillfälligheter. Hanna och hennes kompis Åsa kom jämte Johan och Lena att bli ett fint vandringsteam resten av turen.

Vi tog vår lunch i Tärnasjöns södra ände där man passerar flera hängbroar. Mitt under lunchen dyker "pensionärerna" upp - utan ryggsäckar. De gamla "tonåringarna" hade fått skjuts av en same för att slippa den långa transportsträckan. Vi tänkte att gårdagens vinkonsumtion "satt i benen"




 Efter lunchen vidtog en brant klättring upp till kalfjället med sikte att nå nästa etappmål -Syterstugan. På vägen mot stugan passerade vi kommungränsen. Sorsele hälsade oss välkomna, men nu framöver var vi i Storumans kommun.

Syterstugan låg vackert nedan Västerbottens högsta fjäll -  norra Sytertoppen. Här kom vi till en mycket välhållen och varmt välkomnande stuga. Stugvärdinnan hade haft ansvaret för stugan under 20 år och kunde sin sak. Här fick alla den vägledning som behövdes. Ett hjärtligt och professionellt bemötande av bästa sort.

En skön tvagning i den kalla jokken gjorde gott. Till middag blev det vitlöksmarinerad lövbiff och ett glas rött därtill. Kvällen var frisk och vacker. Här fick vi sova i frisk luft. Naturligtvis fanns det myggfönster i Syterstugan och "pensionärerna" fick en egen stuga. En lugn natt med andra ord...


söndag 13 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat - dag 3



 Efter en inte helt optimal natt var det skönt att vandra vidare i morgonens solsken. Färd upp till kalfjället igen i en inte allt för brant stigning. Snart åkte vandringsskjortan av. Tredje dagens vandring kom att bli ganska varm.




I bilden ovan ser du med ett tränat öga en liten kabbeleka strax nedan en snöfläck. Fjällvärlden är synnerligen kontrastrik. På ett relativt litet område kan det vara tidig vår och sensommar samtidigt. Allt beroende av skugga, vind och hur vinterns snö har packat sig. Bara en liten bit från den trotsiga kabbelekan är floran mycket ymnig i de närande vattendragen. Fjällflora är av en särskild sort och jag kan förvånas över dess rikedom högt uppe på kalfjället.

Efter en fin kalfjällsvandring nådde vi åter björkskogen och såg dagens mål - Tärnasjön. En vänlig och vacker vandring genom den glesa skogen tog oss till Tärnasjöstugan. Här blev jag till en början på bästa humör då vi anvisas ett eget krypin i "hundkojan". Hundkojan var inte av sedvanlig sort utan vindsvåningen i ett hus vid sidan av huvudbyggnaden. Att få rå oss själva kändes toppen efter föregående natts trängsel.




Nere vid sjön fanns bastun och bryggan. Bastuvärmen var av hetare slag så badet i det iskalla vattnet kändes härligt välgörande. Kvällen vid bryggan var av bästa slag och när det hela fullbordades av en riktigt god kycklinggryta var det nästan optimalt om det inte hade varit för pensionärsgruppen som anlänt och fått rummet under oss.

Det sägs av vissa att dagens 70-åringar blir som tonåringar på nytt. Allt ska göras och upplevas. Inget fel i det...men baksidan av att vara "tonåring" kan vara brist på hänsyn. Kvällen blev inte det lugn vi sökte. Vinet och madolinen kom fram och under ett par timmars tid fick vi lyssna på olika slagdängor med spruckna sångröster i det lyhörda huset.

Klockan 22 ska det vara tyst i fjällstationerna. Strax efter denna tidpunkt gick Ewa ner för att dämpa de gladlynta. Det gav god effekt. Natten blev tyst och snarkfri på vårt sovloft.

lördag 12 augusti 2017

På vandring i Vindelsfjällens naturreservat - dag 2



 Vi vaknade till en vacker morgon. Denna dag skulle bli den längsta vandringsdagen. 19 kilometer från Agert till Servestugan. Vandringen gick i huvudsak på kalfjället med en nedstigning i björkskogen mot slutet.

Innan vandringen var jag orolig över mina fötter. Jag misstänkte att jag fått en hälsporre. Hälsporrar är inte att leka med - i synnerhet inte om man ska vandra 8 mil i fjällen. Jag hade förbyggt det onda med en rejäl sula i mina nyinköpta Vikingstövlar. Ett par mindre dagsturer innan vår vandring lovade gott och dessutom trodde inte Ewa på hälsporreteorin. Hon menade att snart 58 år av plattfothet började ta ut sin rätt. Jag behöver helt enkelt individuellt anpassade fotsulor till plattfötterna.

Med facit i hand ger jag Ewa helt rätt, men under denna första delen av dag 2 hade jag rejält ont i höger fot och såg för en stund en en fjällräddningsinsats på högfjället. När vi efter någon timme nådde mjukare terräng klingade det mesta av det onda av. Jag kände mig på topp i högterrängen igen.




 Efter knappt halva sträckan nådde vi ledens och vandringen högsta punkt - 1099 m öh. Nu en och under en längre stund hade vi ett magnifikt fjällpanorama framför oss. Vi passerade flera små bäckar efter vägen och tog vår varma koppenlunch  i skydd från en lite kylig vind på fjället.

Oavsett hur lång i dagsvandring är så brukar alltid de sista kilometrarna kännas särskilt långa. Det är naturligtvis helt en helt mental historia. Även om själva vandringen är det huvudsakliga målet så uppstår en längtan efter ett annat mål i slutet av dagen - att komma fram till fjällstugan.

Särskilt dag två kändes den sista timmen lång. Vi gick ganska länge i fjällbjörkskogen. Sista biten vara dessutom stenig och blöt, eller så bara upplevdes den så.

Fram kom vi till slut. Vistelsen vid Servestugan kom att kräva mer av positivt tänkande. Det är inte min främsta egenskap, men jag gjorde mitt bästa. Stugan blev tidigt överbelagd och inte blev det bättre av att 6 glada pensionärer anslöt efter att de gjort en kort vandring från Tjulträsket dit de kommit via båt.

Det blev trångt och varmt i det gemensamma köket, men köttfärsåsen med makaroner satt fint trots att jag glömt parmesanosten.

En av kvällens glädjeämnen var att jag inte ensam stövelvandrare. Vem som var kompisen blev dock fördolt.

Jag delar gärna säng med Ewa, men att dela en enkelsäng i ett alldeles för varmt flerbäddsrum med några snarkande pensionärer var ingen hit. Efter en klen nattsömn var det dags att vandra vidare...


torsdag 10 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat, dag 1



 Det var ganska länge sedan jag gjorde en längre vandring i fjällen. När det begav sig var det några vandringar i vår ultimata vildmark Sarek med vännen Björn. På den tiden var det tält, varm sovsäck och mycket packning för oförutsedda händelser som gällde. Numera har jag blivit lite bekvämare...alltså blev det en stugvandring utan trangiakök och sovsäcken var utbytt mot sidenlakan.

Förra veckan gjorde jag och Ewa en fjällvandring mellan Ammarnäs och Hemavan i Vindelfjällens naturreservat. Själv hade jag köpt en ny Lundhags ryggsäck. Även jag måste ju någon gång vara med min tid...och då fick den gamla ramsäcken stanna hemma. Ryggsäcken kändes lätt över mina axlar och vi var välrustade med god egentorkad mat. Vårt äventyr kunde börja!

Ett antal dagar i fjällen erbjuder både sina toppar och dalar. Det gäller såväl terräng som olika omständigheter under resan. En vandring är ju som livet självt. Du kan inte vara lycklig hela tiden för att uppleva lycka! Vår vandring erbjöd fler toppar än dalar. Mer om detta får jag återkomma till senare. En sak kan sägas direkt - vi hade i alla fall tur med vädret! Inte för varmt och inte för kallt. Därtill nästan regnfritt sånär på ett par korta skurar. Vi hade inte helt myggfritt, men det små bestarna var sällan till besvär.





Vi påbörjade vår vandring mot Aigertstugan vid lunchtid. Det var en ganska kort sträcka på 9 km. Som alla fjällvandringar så börjar de oftast på lägre höjd. En större del av turen innebar därför en stigning genom fjällbjörkskogen. Efter förgående natts ymniga regn fungerade stigen delvis som en bäck. Som den envise stövelsvandrare jag är så erbjöd det inga problem. Däremot fick Ewa emellanåt balansera mellan stenar för att inte bli blöt.

När vi hade ett par kilometer kvar till fjällstugan nådde vi kalfjället och kunde börja ana de vidder som väntar. Snart kom vi fram till Aigertstugan och en något kärv äldre manlig fjällvärd anvisade oss plats i ett av 4-bäddsrummen. Stämningen i stugan var gemytlig. Jag var orolig att möta skrytare och flashig utrustning. De lös helt med sin frånvaro. Däremot möttes vi såväl gamla som unga med ett visst kontinentalt inslag.

Dagens middag blev tjälknöl med potatismos. Rätten tillhörde resans mindre dalar. En ganska seg historia trots en närproducerad adress. Rätten utesluts vid kommande vandringar!

Dagen avslutades på bästa vis I Aigertstugans bastu. Här blev jag bekant med en annan Johan. En trevlig man från min barndomsstad Gävle. Med honom och hans fru Lena fick vi flera fina möten kommande dagar.

Efter bastun med en härligt verkvickande bad avlutades dagen med te och samkväm i stugan. Äventyret kunde börja på allvar....


















söndag 23 juli 2017

23 juli 2017, utdrag ur dagboken - om kantareller och ny kunskap



Det brukar sägas att vi lär oss minst en ny sak om dagen. Det kan säkert vara sant, men jag tror att vi glömmer mycket av det får oss till livs.

Kunskap som sätter bomärken i minnesarkiv är kunskap som verkligen intresserar oss. Jag har under hela mitt vuxna liv gillat att plocka svamp. Jag är långt ifrån någon nestor i svampkunskap, men jag klarar mig ganska långt på grundläggande kunskaper kring svampfamiljerna sopp, kremla och vissa lätt igenkännbara skivlingar.

För en svampälskare som jag är det inte utan sorg att jag aldrig har hittat något kantarellställe. Kantarellen brukar ju rankas som en av våra toppsvampar och där kan jag bara hålla med. Det brukar ju inte vara utan skryt människor visar upp sina kantareller, men hemlighetsmakeriet kring platserna är alltid stort.

Nu kan jag äntligen sälla mig till de hemligas skara. Jag har efter alla dessa år hittat kantareller. Inte jättetalrikt, men på en plats som kan ge mycket mer. Naturligtvis håller jag det för mig själv, allt enligt traditionen.

Men, som sagt, när jag hittade de högt eftertraktade godingarna så lärde jag mig också något nytt - kantareller växer även under stenar. Hittar du en kantarell invid en sten kan det ränta ordentligt om du lyfter på stenen. Det har är verkligen en kunskap som för alltid kommer att bevaras hos mig. Kanske blir det rena rama gympasset när jag kommer till kantarellstället nästa gång. Här finns det många stenar som kan gömma på fina gula skatter...

tisdag 18 juli 2017

17 juli 2017, utdrag ur dagboken - alla pratar om vädret



 Det regnar i Norrbotten. Ja, framförallt tycks det regna vid Norrbottenskusten. Denna annars så solsäkra plats blir nog jumbo i solligan detta år.

Riktigt dåligt väder är inte bara dåligt. Det har sina goda sidor. Det dåliga vädret verkar alstra ett sammanhållande kitt bland oss. Alla beklagar sig i mer eller mindre stor utsträckning...i verkliga livet och på sociala medier. Det som är lite trevligt är att vi verkar mer än någonsin ger varandra lite uppmuntrande tillrop och tips på hur du ska få den regniga semestern att inte bara regna bort.

Sommaren är kort och det mesta regnar bort. Det är en av Tomas Ledins slagdängor som äger allra största giltighet just nu. Kanske blir vi extra känsliga här i norr där sommaren av naturliga skäl är kortare än i söder.

Juli har i Luleå varit ovanligt regnig, mer än 3 gånger normalnederbörden så här långt. Dessutom har den varit kyligare än normalt. Tyvärr är det här ett scenario som kommer bli allt vanligare i framtiden. I takt med klimatförändringarna väntar både mildare vintrar och blötare somrar. Riktigt pissigt med andra ord.

En facebookvän skriver om sin klimatångest då hon är less på skitvädret och vill boka en resa till en varmare plats. Hon liksom jag vet ju att våra resvanor, och flyget i synnerhet, är ohållbart om vi ska har en chans att klara uppställda klimatmål. Den obehagliga sanningen är, ju mer vi flyger till värmen desto mer påskyndar vi klimatförändringarna och bidrar till allt fler regniga Luleåsomrar.

Med andra ord, håll i hatten, ta på regnkläderna och upptäck allt det fina som finns, alla nimbusmoln till trots...

söndag 9 juli 2017

En underbar dagsvandring



 Vi har till stora delar en i det närmaste orörd fjällnatur som bara väntar på att upplevas. Jag har gjort många vandringar i fjällen genom åren, kortare och längre. Jag längtar alltid tillbaka.

Vissa vandringar höjer sig över mängden. När det gäller kortare dagturer i Lapplandsfjällen är nog den till Trollsjön en av det pampigaste som finns och som kräver liten ansträngning.

En dagsvandring jag gör år efter år och gärna rekommenderar, är turen till fjället Pieljekaise 6 mil från Arjeplog. En stor del av fjället och de lägre markerna väster ut är sedan år 1912 avsatt som nationalpark. Det är inte utan anledning. På denna vandring 14 kilometer tur och retur får man ett mycket fint tvärsnitt över fjällnaturen från skogslandet upp till den alpina terrängen.

 

 Första sträckan möts jag av en synnerligen florarika marker. Jag förundras över naturens oerhörda växtkraft. Trots att försommaren har varit ganska sval står redan mycket i full blom. Längre upp vandrar jag över ett vidsträckt lågfjäll. Även här är floran rik. Dessutom häckar många fågelarter här som pockar varnande när jag intet ont anande närmar mig deras boplatser. Bara sista sträcken nära toppen är brant och stenig - typiskt för Lapplandsfjällen över 1000 m öh.

Vyn från toppen är magnifik, men annars tycker jag att den absolut största behållningen är den behagliga nerfärden över kalfjället. Här blickar jag ut över vidderna nära och långt borta och som inbjuder till många stopp.

Väl tillbaka till bilen är jag uppfylld av allt det fina. Denna ganska lätta dagsvandring lever jag på länge.


onsdag 5 juli 2017

Sveaskog - skogsdödaren



En skog är mycket mer än träd. En riktig skog är en mångfald av träd, lavar, svampar, växter och alla de djur och fåglar som drar nytta av den mångfaldiga skogen.

I Sverige finns det mycket träd. Skogsbolagen säger att vi aldrig har haft så mycket skog som nu. Skogsbolagen har fel. Möjligen har vi aldrig haft så mycket träd som nu, men de riktiga skogarna - naturskogarna, opåverkade eller varsamt brukade, finns det allt mindre av.

Den biologiska mångfalden, den mångfald som vi alla i förlängningen är beroende av, får allt svårare att hävda sig. Om du reser genom Norrlands inland  och betraktar landskapet, så är virkesåkarna numera på många platser den vanligaste landskapstypen. Kalhyggesbruket har sedan 1970-talet varit legio i Sverige. På dessa hyggen växer de likåldriga träden och skapar artfattiga monokulturer.



 När jag vandrar i markerna kring min stuga blir jag alltid påverkad av skogsbolagens framfart. Skogsbolaget är numera Sveaskog. Sveaskog och dess föregångare har avverkat det mesta som har varit någorlunda lättillgängligt i markerna sedan 70-talet. Det är de privata skogsägarna som är en garant för att det finns riktigt fin skog kvar i området. Så fort jag kommer in på Sveaskogs mark är det hugget, sånär på den högre terrängen nära bergstopparna och kring myrmarkerna.

Sveaskog dödar inte bara mångfalden i skogen, man tar också kål på återväxten. När jag vandrar upp efter en bergsluttning som höggs under tidigt 1980-tal är fortfarande många ytor kala. Sveaskog hugger på hög höjd där återväxt på kala ytor är svår. Dessutom har älgstammen ökat till följd av kalhyggesbruket. Flertalet av de plantor som klarar snö och kyla blir med tiden mat åt vinterns vandringsälgar.

Alla med någon kunskap om miljö och ekonomi borde förstå att detta inte kan fortgå. Men jag tvivlar att Sveaskog tänker nytt. I närheten av det gamla hygget på bergsidan har en ny skogsbilväg nyligen anlagts...


måndag 3 juli 2017

Hemfjället Välmbapouda



 Det finns vissa platser som betyder något särskilt för mig. Det blir nästan lika viktigt som människor som står mig nära och som berör mig på djupet.

Det är enklare med platserna i naturen än med människorna. Platserna förblir ofta ganska oförändrade genom åren medan vi människor förändras på gott och ont. Särskilt här i norr sker platsernas förändring långsammare än på andra håll så till vida vi människor inte griper in. Här är klimatet kallare och naturen följer en annan långsamhet.

Det lilla lågfjället Välmbapouda är en sådan plats som betyder mycket för mig. Jag kan umgås med fjället varje dag då det inramar utsikten från min stuga. Välmapouda är populärt. Det är nog den topp i Arjeplogs kommun som har flest besökare varje år. Mycket beroende av dess lättillgänglighet och den hänförande utsikten över skog, sjö och fjällvärld.

Även om fället är populärt så är jag oftast ensam på toppen. Är vi fler uppstår knappast någon trängsel på den vidsträckta fjällplatån.

Just den dag jag besökte toppen var vandringsvädret optimalt och siktvärderna ovanligt bra. Jag sätter mig alltid vid den lilla tallen nära toppröset. Tallen är liten på Jorden men väldigt gammal till åren. Här får jag ett så fint exempel på naturens långsamhet och den okuvliga livsviljan.

Det finns något närmast heligt över en stunds umgänge med den lilla tallen tillsammans med utsikten. Om så bara för en stund ter sig livets små som stora bekymmer långt borta. Detta är platsen jag återkommer till. Jag hoppas få göra det många gånger än...

lördag 24 juni 2017

Min väg



 Under vårt liv följer vi vår inre väg, mer eller mindre självvald. Vi gör också en hel del vägval i livet, även dessa, mer eller mindre självvalda.

Sedan finns alla dessa verkliga vägar, alltifrån motorvägen till den lilla stugvägen. De är där mindre vägarna, som vi ofta återkommer till, fyller vi ofta med mening, minnen och händelser av olika slag.

Den väg jag har färdats till fots flest gånger genom alla år är den gemensamma samfällighetsvägen i närheten av min stuga. Den är dryga två kilometer lång, passerar ett par stugor och skogshemman. Vägen erbjuder en mosaik av det västra skogslandets natur, men andra ord mycket skog, myr och små tjärnar. Här finns även kvar rester av jordbrukssamhällets myrslåtter.

Detta är vägen som leder bort och som leder mig hem. För mig är vägen en del av den stora vilan och återkomsten. Vägen utgör ofta startpunkter för mina mina vandringar över skog och berg. Här går jag in i den natur som känns som en del av mig och som jag aldrig skulle kunna klara mig utan.

Vägen är anspråkslös och kräver inget av mig. Jag är lika anspråkslös när jag vandrar efter den. Jag jagar inte efter upptäckter men har många gånger belönats med spännande möten av fågel och vilt.

Denna dag är det ganska tyst längs efter vägen i strilregnet. Det doftar försommar av pors och den rikliga hjortronblomningen ger förhoppningar om många gyllene bär. Det är gott nog. Det blir nog många vandringar längs efter vägen framöver, om inte imorgon, så blir det en annan dag...

söndag 18 juni 2017

18 juni 2017, utdrag ur dagboken - att släppa in ljuset i dumhetens tid



 Under veckan som gått har Alliansen hotat med misstroendevotum och därmed regeringskris om inte regeringen tar tillbaka några förslagna skattehöjningar, bl a 40 kronor på inrikes flygresor. Därmed har åtminstone tillfälligtvis inrikespolitiken återgått till det trångsynta futtiga tillståndet. Detta i en tid med enorma globala utmaningar.

T o m borgerliga Expressen skriver på sin ledarsida att det hela är klantigt skött av Alliansen och att de närmast uppfattas som gnällspikar utan en egen gemensam politik. Inte bättre blir det när jag lyssnar på ledarskribenterna i " God morgon världen". De uttrycker närmast en förståelse över vad Alliansen företar sig...så många många nya skattepålagor regeringen har beslutat om på senare tid. Ja, stackars oss... Jag önskar att Göran Greider hade suttit med och kommit med en välbehövlig storslägga.

Ja, dumheten och futtigheterna kan vara både nationella och globala. Inför det val som kommer önskar jag verkligen att fler goda visionärer vågar träda fram och tala klarspråk i det politiska träsklandskapet. Hur ska en verklig klimatomställning gå till och vilka skatter behöver vi för att klara en rimlig välfärd åt alla? Då önskar jag ett helt annat tonläge än bråket om 40 kronor mer för flygresan.

Det finns mycket att förargas över, men det är inte hälsosamt att vara arg över alla dumheter. Jag vet att det finns många kloka och generösa människor därute. Människor som ser bortom sig själva och en girig trångsynthet. Det är dessa jag vill tänka på när jag snart kliver ut i ett ljust sommargrönt landskap.

torsdag 15 juni 2017

Johans guide över Luleås restauranger in memorium



 Halveringstiden för mina restaurangrekommendationer blev ganska kort. När både vinnaren Bergströmska och trean Fabriken har gått i konkurs har listan tappat lite av sin udd och jag tar bort den.

Det är tydligt att Luleåborna ännu inte är redo för det goda italienska köket och de danska smörrebröden. Inte lite tråkigt tycker jag. Att restauranger som går lite utanför boxen inte får den uppskattning de förtjänar.

Kanske Luleå som trots sina stora ambitioner är för litet för en mångsidig restaurangkultur. Jag misstänker att en sylta som skulle servera korv i alla dess former tillsammans med billig Norrlands på fat skulle klara sig betydligt bättre, även om inte jag gick dit...

tisdag 13 juni 2017

Mot varmare tider



 Vi ser en ljusning i politikens Europa. I Storbritannien röstar de unga vänster och i Frankrike för den Nationella fronten plötsligt en undanskymd tillvaro. Brunskjortor och populister tappar åtminstone lite av sin mark och det känns lite varmare.




 Det är som om naturen också har hållit andan. I mina marker nedan Arjeplog låg isen ganska stadigt för ett par veckor sedan och i början av månaden föll snö.

Men nu har värme nått såväl politik som natur. Vi är inne i den skira grönskans tid. Sommarens budbärare här i norr är kabbelekan och hjortronblomman. Båda står de nu i sin prakt och sprider glädje
Fågelsången är efter kylperioden lite nedtonad, men så småningom stämmer  de typiska arterna som rödstjärt, trädpiplärka, lövsångare och många fler in.

Det finns trots allt lite hopp om vår värld. Av denna dos hopp sprider den helande naturen i mängd. Det är bara att ta för sig!