söndag 23 juli 2017

23 juli 2017, utdrag ur dagboken - om kantareller och ny kunskap



Det brukar sägas att vi lär oss minst en ny sak om dagen. Det kan säkert vara sant, men jag tror att vi glömmer mycket av det får oss till livs.

Kunskap som sätter bomärken i minnesarkiv är kunskap som verkligen intresserar oss. Jag har under hela mitt vuxna liv gillat att plocka svamp. Jag är långt ifrån någon nestor i svampkunskap, men jag klarar mig ganska långt på grundläggande kunskaper kring svampfamiljerna sopp, kremla och vissa lätt igenkännbara skivlingar.

För en svampälskare som jag är det inte utan sorg att jag aldrig har hittat något kantarellställe. Kantarellen brukar ju rankas som en av våra toppsvampar och där kan jag bara hålla med. Det brukar ju inte vara utan skryt människor visar upp sina kantareller, men hemlighetsmakeriet kring platserna är alltid stort.

Nu kan jag äntligen sälla mig till de hemligas skara. Jag har efter alla dessa år hittat kantareller. Inte jättetalrikt, men på en plats som kan ge mycket mer. Naturligtvis håller jag det för mig själv, allt enligt traditionen.

Men, som sagt, när jag hittade de högt eftertraktade godingarna så lärde jag mig också något nytt - kantareller växer även under stenar. Hittar du en kantarell invid en sten kan det ränta ordentligt om du lyfter på stenen. Det har är verkligen en kunskap som för alltid kommer att bevaras hos mig. Kanske blir det rena rama gympasset när jag kommer till kantarellstället nästa gång. Här finns det många stenar som kan gömma på fina gula skatter...

tisdag 18 juli 2017

17 juli 2017, utdrag ur dagboken - alla pratar om vädret



 Det regnar i Norrbotten. Ja, framförallt tycks det regna vid Norrbottenskusten. Denna annars så solsäkra plats blir nog jumbo i solligan detta år.

Riktigt dåligt väder är inte bara dåligt. Det har sina goda sidor. Det dåliga vädret verkar alstra ett sammanhållande kitt bland oss. Alla beklagar sig i mer eller mindre stor utsträckning...i verkliga livet och på sociala medier. Det som är lite trevligt är att vi verkar mer än någonsin ger varandra lite uppmuntrande tillrop och tips på hur du ska få den regniga semestern att inte bara regna bort.

Sommaren är kort och det mesta regnar bort. Det är en av Tomas Ledins slagdängor som äger allra största giltighet just nu. Kanske blir vi extra känsliga här i norr där sommaren av naturliga skäl är kortare än i söder.

Juli har i Luleå varit ovanligt regnig, mer än 3 gånger normalnederbörden så här långt. Dessutom har den varit kyligare än normalt. Tyvärr är det här ett scenario som kommer bli allt vanligare i framtiden. I takt med klimatförändringarna väntar både mildare vintrar och blötare somrar. Riktigt pissigt med andra ord.

En facebookvän skriver om sin klimatångest då hon är less på skitvädret och vill boka en resa till en varmare plats. Hon liksom jag vet ju att våra resvanor, och flyget i synnerhet, är ohållbart om vi ska har en chans att klara uppställda klimatmål. Den obehagliga sanningen är, ju mer vi flyger till värmen desto mer påskyndar vi klimatförändringarna och bidrar till allt fler regniga Luleåsomrar.

Med andra ord, håll i hatten, ta på regnkläderna och upptäck allt det fina som finns, alla nimbusmoln till trots...

söndag 9 juli 2017

En underbar dagsvandring



 Vi har till stora delar en i det närmaste orörd fjällnatur som bara väntar på att upplevas. Jag har gjort många vandringar i fjällen genom åren, kortare och längre. Jag längtar alltid tillbaka.

Vissa vandringar höjer sig över mängden. När det gäller kortare dagturer i Lapplandsfjällen är nog den till Trollsjön en av det pampigaste som finns och som kräver liten ansträngning.

En dagsvandring jag gör år efter år och gärna rekommenderar, är turen till fjället Pieljekaise 6 mil från Arjeplog. En stor del av fjället och de lägre markerna väster ut är sedan år 1912 avsatt som nationalpark. Det är inte utan anledning. På denna vandring 14 kilometer tur och retur får man ett mycket fint tvärsnitt över fjällnaturen från skogslandet upp till den alpina terrängen.

 

 Första sträckan möts jag av en synnerligen florarika marker. Jag förundras över naturens oerhörda växtkraft. Trots att försommaren har varit ganska sval står redan mycket i full blom. Längre upp vandrar jag över ett vidsträckt lågfjäll. Även här är floran rik. Dessutom häckar många fågelarter här som pockar varnande när jag intet ont anande närmar mig deras boplatser. Bara sista sträcken nära toppen är brant och stenig - typiskt för Lapplandsfjällen över 1000 m öh.

Vyn från toppen är magnifik, men annars tycker jag att den absolut största behållningen är den behagliga nerfärden över kalfjället. Här blickar jag ut över vidderna nära och långt borta och som inbjuder till många stopp.

Väl tillbaka till bilen är jag uppfylld av allt det fina. Denna ganska lätta dagsvandring lever jag på länge.


onsdag 5 juli 2017

Sveaskog - skogsdödaren



En skog är mycket mer än träd. En riktig skog är en mångfald av träd, lavar, svampar, växter och alla de djur och fåglar som drar nytta av den mångfaldiga skogen.

I Sverige finns det mycket träd. Skogsbolagen säger att vi aldrig har haft så mycket skog som nu. Skogsbolagen har fel. Möjligen har vi aldrig haft så mycket träd som nu, men de riktiga skogarna - naturskogarna, opåverkade eller varsamt brukade, finns det allt mindre av.

Den biologiska mångfalden, den mångfald som vi alla i förlängningen är beroende av, får allt svårare att hävda sig. Om du reser genom Norrlands inland  och betraktar landskapet, så är virkesåkarna numera på många platser den vanligaste landskapstypen. Kalhyggesbruket har sedan 1970-talet varit legio i Sverige. På dessa hyggen växer de likåldriga träden och skapar artfattiga monokulturer.



 När jag vandrar i markerna kring min stuga blir jag alltid påverkad av skogsbolagens framfart. Skogsbolaget är numera Sveaskog. Sveaskog och dess föregångare har avverkat det mesta som har varit någorlunda lättillgängligt i markerna sedan 70-talet. Det är de privata skogsägarna som är en garant för att det finns riktigt fin skog kvar i området. Så fort jag kommer in på Sveaskogs mark är det hugget, sånär på den högre terrängen nära bergstopparna och kring myrmarkerna.

Sveaskog dödar inte bara mångfalden i skogen, man tar också kål på återväxten. När jag vandrar upp efter en bergsluttning som höggs under tidigt 1980-tal är fortfarande många ytor kala. Sveaskog hugger på hög höjd där återväxt på kala ytor är svår. Dessutom har älgstammen ökat till följd av kalhyggesbruket. Flertalet av de plantor som klarar snö och kyla blir med tiden mat åt vinterns vandringsälgar.

Alla med någon kunskap om miljö och ekonomi borde förstå att detta inte kan fortgå. Men jag tvivlar att Sveaskog tänker nytt. I närheten av det gamla hygget på bergsidan har en ny skogsbilväg nyligen anlagts...


måndag 3 juli 2017

Hemfjället Välmbapouda



 Det finns vissa platser som betyder något särskilt för mig. Det blir nästan lika viktigt som människor som står mig nära och som berör mig på djupet.

Det är enklare med platserna i naturen än med människorna. Platserna förblir ofta ganska oförändrade genom åren medan vi människor förändras på gott och ont. Särskilt här i norr sker platsernas förändring långsammare än på andra håll så till vida vi människor inte griper in. Här är klimatet kallare och naturen följer en annan långsamhet.

Det lilla lågfjället Välmbapouda är en sådan plats som betyder mycket för mig. Jag kan umgås med fjället varje dag då det inramar utsikten från min stuga. Välmapouda är populärt. Det är nog den topp i Arjeplogs kommun som har flest besökare varje år. Mycket beroende av dess lättillgänglighet och den hänförande utsikten över skog, sjö och fjällvärld.

Även om fället är populärt så är jag oftast ensam på toppen. Är vi fler uppstår knappast någon trängsel på den vidsträckta fjällplatån.

Just den dag jag besökte toppen var vandringsvädret optimalt och siktvärderna ovanligt bra. Jag sätter mig alltid vid den lilla tallen nära toppröset. Tallen är liten på Jorden men väldigt gammal till åren. Här får jag ett så fint exempel på naturens långsamhet och den okuvliga livsviljan.

Det finns något närmast heligt över en stunds umgänge med den lilla tallen tillsammans med utsikten. Om så bara för en stund ter sig livets små som stora bekymmer långt borta. Detta är platsen jag återkommer till. Jag hoppas få göra det många gånger än...

lördag 24 juni 2017

Min väg



 Under vårt liv följer vi vår inre väg, mer eller mindre självvald. Vi gör också en hel del vägval i livet, även dessa, mer eller mindre självvalda.

Sedan finns alla dessa verkliga vägar, alltifrån motorvägen till den lilla stugvägen. De är där mindre vägarna, som vi ofta återkommer till, fyller vi ofta med mening, minnen och händelser av olika slag.

Den väg jag har färdats till fots flest gånger genom alla år är den gemensamma samfällighetsvägen i närheten av min stuga. Den är dryga två kilometer lång, passerar ett par stugor och skogshemman. Vägen erbjuder en mosaik av det västra skogslandets natur, men andra ord mycket skog, myr och små tjärnar. Här finns även kvar rester av jordbrukssamhällets myrslåtter.

Detta är vägen som leder bort och som leder mig hem. För mig är vägen en del av den stora vilan och återkomsten. Vägen utgör ofta startpunkter för mina mina vandringar över skog och berg. Här går jag in i den natur som känns som en del av mig och som jag aldrig skulle kunna klara mig utan.

Vägen är anspråkslös och kräver inget av mig. Jag är lika anspråkslös när jag vandrar efter den. Jag jagar inte efter upptäckter men har många gånger belönats med spännande möten av fågel och vilt.

Denna dag är det ganska tyst längs efter vägen i strilregnet. Det doftar försommar av pors och den rikliga hjortronblomningen ger förhoppningar om många gyllene bär. Det är gott nog. Det blir nog många vandringar längs efter vägen framöver, om inte imorgon, så blir det en annan dag...

söndag 18 juni 2017

18 juni 2017, utdrag ur dagboken - att släppa in ljuset i dumhetens tid



 Under veckan som gått har Alliansen hotat med misstroendevotum och därmed regeringskris om inte regeringen tar tillbaka några förslagna skattehöjningar, bl a 40 kronor på inrikes flygresor. Därmed har åtminstone tillfälligtvis inrikespolitiken återgått till det trångsynta futtiga tillståndet. Detta i en tid med enorma globala utmaningar.

T o m borgerliga Expressen skriver på sin ledarsida att det hela är klantigt skött av Alliansen och att de närmast uppfattas som gnällspikar utan en egen gemensam politik. Inte bättre blir det när jag lyssnar på ledarskribenterna i " God morgon världen". De uttrycker närmast en förståelse över vad Alliansen företar sig...så många många nya skattepålagor regeringen har beslutat om på senare tid. Ja, stackars oss... Jag önskar att Göran Greider hade suttit med och kommit med en välbehövlig storslägga.

Ja, dumheten och futtigheterna kan vara både nationella och globala. Inför det val som kommer önskar jag verkligen att fler goda visionärer vågar träda fram och tala klarspråk i det politiska träsklandskapet. Hur ska en verklig klimatomställning gå till och vilka skatter behöver vi för att klara en rimlig välfärd åt alla? Då önskar jag ett helt annat tonläge än bråket om 40 kronor mer för flygresan.

Det finns mycket att förargas över, men det är inte hälsosamt att vara arg över alla dumheter. Jag vet att det finns många kloka och generösa människor därute. Människor som ser bortom sig själva och en girig trångsynthet. Det är dessa jag vill tänka på när jag snart kliver ut i ett ljust sommargrönt landskap.

torsdag 15 juni 2017

Johans guide över Luleås restauranger in memorium



 Halveringstiden för mina restaurangrekommendationer blev ganska kort. När både vinnaren Bergströmska och trean Fabriken har gått i konkurs har listan tappat lite av sin udd och jag tar bort den.

Det är tydligt att Luleåborna ännu inte är redo för det goda italienska köket och de danska smörrebröden. Inte lite tråkigt tycker jag. Att restauranger som går lite utanför boxen inte får den uppskattning de förtjänar.

Kanske Luleå som trots sina stora ambitioner är för litet för en mångsidig restaurangkultur. Jag misstänker att en sylta som skulle servera korv i alla dess former tillsammans med billig Norrlands på fat skulle klara sig betydligt bättre, även om inte jag gick dit...

tisdag 13 juni 2017

Mot varmare tider



 Vi ser en ljusning i politikens Europa. I Storbritannien röstar de unga vänster och i Frankrike för den Nationella fronten plötsligt en undanskymd tillvaro. Brunskjortor och populister tappar åtminstone lite av sin mark och det känns lite varmare.




 Det är som om naturen också har hållit andan. I mina marker nedan Arjeplog låg isen ganska stadigt för ett par veckor sedan och i början av månaden föll snö.

Men nu har värme nått såväl politik som natur. Vi är inne i den skira grönskans tid. Sommarens budbärare här i norr är kabbelekan och hjortronblomman. Båda står de nu i sin prakt och sprider glädje
Fågelsången är efter kylperioden lite nedtonad, men så småningom stämmer  de typiska arterna som rödstjärt, trädpiplärka, lövsångare och många fler in.

Det finns trots allt lite hopp om vår värld. Av denna dos hopp sprider den helande naturen i mängd. Det är bara att ta för sig!


onsdag 7 juni 2017

7 juni 2017, utdrag ur dagboken - normal vår och en allt mer isolerad clown



 Bilden ovan är tagen från en ganska  kall 1 juni. Vi kunde då summera maj som var kylig. Ja, faktiskt den kyligaste på 49 år. Våren som helhet har av många upplevts som kall, men för en gångs skull har den sammantaget varit fullkomligt normal. När vi vänjer oss vid ett allt varmare klimat upplevs det normala som ovanligt kallt. Här i Norrbotten har alltså klimatförändringarna fått en liten paus. Något vi alla borde vara tacksamma för.

Clownen på andra sidan Atlanten som inte tror på något annat än sig själv gör däremot allt vad han kan för att göra den mänskliga civilisationens framtid så kort som möjligt. Som den klimatförnekare han är blir han med tiden allt mer bisarr, löjlig och isolerad.

Att clownen skulle säga nej till Parisavtalet var ju därför bara väntat. Faktum är att jag tror att det är bättre att han sa nej än ett motvalsigt ja. Alla goda krafter på andra sidan Atlanten säger ju redan ja och kommer att jobba aktivt för detta ja.

En redan mycket försvagad president tror jag inte kan göra så mycket åt det tåg som redan är i rullning mot en allt mer fossilfri värld. Nya goda initiativ tas hela tiden, inte sällan av multinationella företag som ser den fossilfria vägen som den ena framkomliga.

Så nu när försommarsolen börjar värma på allvar kan inga dumma clowner i i världen ta bort ett leende och en känsla av hopp...

söndag 4 juni 2017

Kommunal sumpskog



 För det mesta planerar och utför kommunen sina uppgifter på ett oklanderligt sätt. Som kommunalanställd vill jag tro att det är så, även om jag vet att det ibland går lite långsamt i en stor organisation och kan bli tokigt någon gång.

Men, det är inte bara den politikerstyrda verksamheten som kan ställa till det. Ibland är det lite si och så med samverkan över förvaltningsgränserna.

För några år sedan gjorde kommunen klar en fin vandringsled som börjar på Ormberget för att sedan ta dig ut på Hertsölandets naturreservat. Det är en fin led med en mosaik av den kustnära landskapets olika naturtyper.

Men som sagt, ibland blir det bara fel. Ganska kort efter att leden och dess skyltning färdigställdes gjordes hygget som bilden visar precis vid skylten "sumpskog". Troligtvis av en en annan verksamhet inom kommunen, då kommunen äger marken. Den rätta benämningen borde ju därefter vara "hygge".

Jag skrattade lite åt malören som gjordes för flera år sedan. Jag tänkte i mitt stilla sinne att kommunen flyttar skylten hundra meter längre fram där sumpskogen står kvar, men icke, den står där den står.

Den pedagog som ska ska gå ut med sina elever i skogen får en pedagogisk utmaning....eller är det ett uttryck för vår tids alternativa fakta. En sumpskog är en sumpskog oavsett var vi ser.

Ett exempel på bristande kommunal logistik. Lite pinsamt tycker jag, även om det inte skadar någon. Låt oss hoppas att det fungerar bättre inom skola, vård och omsorg....

måndag 29 maj 2017

Långsamhetens landskap



 Vi lever allt snabbare och färdas allt mer och snabbt till främmande kontinenter. När man som jag har passerat livets mittpunkt går det också snabbare, livet alltså. Åtminstone så känns det så.

Därför är en själens balsam att komma ut i naturen och långsamheten. Naturen och klimat följer fortfarande mest sina egna regler, även om vi människor håller på att sätta dem ur spel.

Just denna vår har här i norr gått lite långsammare än vanligt. Eller egentligen så har våren varit ganska normalt långsam. Här har klimatförändringarna åtminstone fått en kort paus.

Några dagar i slutet av maj har jag varit i mitt välbekanta landskap där jag har min stuga. Luften har varit hög och klar. Nätterna nära på frostiga. Snön har släppt taget, men isarna håller delvis ännu sitt grepp. De vårystra fåglarna är tillbaka, men de är lite återhållsamma med anledning av den sparsmakade temperaturen.

Jag går min välbekanta vandring. Plötsligt flyger en trana upp. Den är nog lika överraskad som jag. Ingen av oss två förväntar sig  något eller någon som stör det lugna långsamma tempot. Jag vänder mig om, tranan landar en bit bort. Den har säkert sitt borede i närheten. Ibland går det snabbt i långsamheten. Livet gör sig påmint...


fredag 26 maj 2017

Mellan inre och yttre rörelse



 Människan är gjord både för arbete och vila. I mångas liv tenderar arbetet ta över eller rent av upplevas viktigare än vilan. Båda är lika viktiga. För mycket arbete och du tappar lätt bort dig själv och din egentliga färdriktning. För mycket vila och du kan bli passiv och få allt mindre uträttat.

När jag kommer till min stuga finns det alltid något att göra. Det går säkert att se arbete hela tiden om man är lagd åt det hållet. Jag gillar balansen mellan aktiviteten och vilan.

Så här i slutet av maj då vintern har släppt taget blir då krattningen av tomten en av de obligatoriska aktiviteterna.  Det är en sysselsättning som jag gillar. Jag ser snabbt resultat när skogstomten befrias från kottar, löv, kvistar och barr. Klyvning av ved och fasadmålning ger samma sköna känsla.

Men som sagt, vilan är lika viktig. Sköna pauser i solen med kaffekoppen i sällskap med lom och kontrast är ljuv musik.

Rörelsen kan också vara vandring. Som idag idag när jag har gjort min första riktiga tur över berg, skog och myr.

Rörelsen kan också vara den inre rörelsen då jag kanske låter tankarna sväva fritt, läser, eller som nu, skriver en liten bloggtext.

Stuglivet försöker jag göra till en balans mellan den yttre och inre rörelsen, mellan arbete och vila. Det är stillhet och det är läkande...


lördag 20 maj 2017

Vårhav



 Efter ett långt regn. Lugnet och den kvarvarande fukten över ett ännu isbelagt hav.

Himlavalvet, fullt av liv och rörelse. Hör rastlösa fåglar i väntan och längtan efter en öppen vattenspegel.

Rörelsen är påbörjad, ännu i små knappt förnimbara steg.

Sådant är vårhavet. Denna väntan och förväntan innan det händer...


måndag 15 maj 2017

Om ett förlorat paradis



 Förändringar kan bli till de bättre eller till det sämre. En av mina så kallade "vattenhål" för vila, stillhet och reflektion har varit vid en liten bro i Gammelstadsvikens naturreservat. Det har varit en återkommande plats som jag har återkommit till alltsedan jag flyttade till Luleå i slutet av 1980-talet. Området är ju mest känt för sitt rika fågelliv...och jovisst har jag skådat fågel här. Bl a rördrom, rosenfink och dubbeltrast har jag bara hört på denna plats. Men, det är framförallt för att det har varit en relativt stadsnära plats som jag har kommit hit. Här har själen fått vila och här jag har låtit mig omfamnas av allt det fina runt mig.

Men i någon mening är det slut nu. Kommunen har med extra tillskjutna pengar från Facebook (har sina serverhallar ganska nära reservatet) låtit rusta upp lederna och göra dem mer tillgängliga. Ett gott syfte, men, som sagt inte alltid så gott resultat.



 Igår när jag kom till den platsen var den fina träbron borta ersatt med en i mitt tycke förfärlig metallkonstruktion. Det kändes som man hade begått våld på platsen. Här finns inte längre några träbänkar och bron låter så illa när man går på den att alla fåglar som finns i närheten skräms iväg.

Jag blev både arg och bedrövad över det jag såg. Den fina platsen för kontemplation var i ett slag borta. Jag har så svårt att förstå att man ett så okänsligt sätt fått förändra platsen. Här tycks de som jobbat med projektet varit fullkomligt blinda inför platsens estetik och skönhet.

Detta paradis är förlorat för mig...får söka mig nya "vattenhål"...

onsdag 10 maj 2017

10 maj 2017, utdrag ur dagboken - normal vår



 Bilden är tagen från min balkong igår kväll. En ganska typisk kväll tidigt under maj i Luleå....ljuset har kommit tillbaka, men isen ligger fortfarande stadigt i Norra hamn och snön återfinns fläckvis.

Med en dåres envishet hävdar jag att vi har en fullkomligt normal vår trots alla tillrop om motsatsen. Visst...det har varit en hel del för årstiden kyliga dagar, men det har även varit de som har varit varma eller om du hellre vill milda. Så sent som i fredags hade Luleå +19 c.

Det är bara gå till fakta för att verifiera det jag säger. Fakta i det här fallet är SMHI:s temperaturavvikelser för april och maj. Här i Luleå var april fullkomligt normal och maj är hittills strax över normalvärdet. Det är bara längst norröver där det knappt bor några människor det har varit ett mindre temperaturunderskott.

Människan är både enkel och komplex. Vad gäller vädret råder dock enkelheten. Vi glömmer fort och anpassar oss till de pågående klimatförändringarna. När då för en gång skull blir kyligt (=normalt) suckar de flesta djupt.

Visst kan även jag längta efter sol och värme, men gläds samtidigt över en normal vår. Däremot kan jag irritera mig över den grusiga och skitiga staden som är konsekvensen av av vinterns alla töväder och regn. Glöm inte att vintern åter var mycket mild och vi trots en upplevd kylig vår ligger nästan 3 grader över det normala från januari räknat.

Värmen kommer till slut....här upp kanske med ryska inslag. Den österifrån brukar vara pålitligast här i norr.

måndag 8 maj 2017

Om en skändad historisk kulturplats



 Efter ha haft en härlig helg i viddernas land i min stuga blev jag snabbt återförvisad till dagens politiska verklighet när jag slog upp söndagens Dagens nyheter. Jag läser en längre artikel där Sverigedemokratiska Jimmy Åkesson håller hov i Gävles Folkets hus där han smutskastar socialdemokratin i allmänhet och det han kallar den liberala vänstern i synnerhet.

Att detta får ske i min barndomsstads Folkets hus är illa nog...denna tidigare samlingspunkt för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Vad som är ännu värre är att det sker i den gamla biografen. Denna biograf som blev platsen och startpunkten för en progressiv filmrörelse - Bio Kontrast som bl a min far var med och grundade under sent 1960-tal. Bio Kontrast signum var att sprida kvalitativ film utanför storstädernas biografer och var lite av vår tids Folkets bio.

Att ett parti med nazistiska rötter tillåts få sprida sina idéer på denna kulturplats är skamligt och gör ont inom mig. Jag är tacksam över min far slipper åse detta...men det säger tyvärr alltför mycket om vår tid där inget längre tycks vara heligt. Herr Åkesson har säkert ingen aning om vilken plats han trampar på...men ju mer han tillåts äta sig in i det kulturpolitiska vardagsrummet görs allt det han står för något vanligt, trivialt och allmänt accepterat. Inget kan vara farligare än så....därom talar den historiska erfarenheten. När demokratin släpper in de bruna tar de för sig allt mer...för ränderna, de bruna, finns där, oavsett var de säger...

Den liberala vänster som Åkesson häcklar får senare på kvällen sin revansch i det franska presidentvalet. Så pappa - det finns hopp trots allt!

måndag 1 maj 2017

Liberland



 Vi lever som bekant i en tid med faktaresistens, vetenskapsförakt, främlingsfientlighet och populistisk nationalism. Listan kan säkert göras mycket längre kring alla mer eller mindre tokiga företeelser i vår tid. Som lika bekant sker det under en tid då utmaningarna för hela mänsklighetens långsiktiga överlevnad är större än någonsin tidigare.

Vi lever med andra ord i förnekelsens och den stora lögnens tid. Företeelser som på sikt kan ta kål på oss alla.

Vissa företeelser i denna tid är mer löjliga och absurda än andra. I DN:s helgbilaga läser jag om det lilla självutnämnda landet Liberland. Liberland återfinns kring ett träsk i gränstrakterna mellan Kroatien och Serbien - ett ingemansland med oklar tillhörighet. Här utropades för två år sedan Liberland. Hittills är det ca halv miljon människor som vill bli medborgare i detta lilleputteland som naturligtvis inte har erkänts av någon annan stat.

Hit söker sig sig mest män som har tröttnat på att betala skatt, som inte gillar invandring och som inte tycker att staten ska lägga sig i deras liv. Inte oväntat är det här män som har Donald Trump, Beppe Grillo och Nigel Farage som sina idoler.

När jag läser om "leksakslandet" blir jag ganska beklämd. Mest därför att "landets" företrädare tar sitt experiment på största allvar. Jo...och varför inte, lever vi en den stora förnekelsens  och lögnens tid blir denna absurditet kanske inte så konstig.

Så...låt dom bilda sitt lilla land och leva i träsket tillsammans med vildsvinen och myggen. Men vill de inte bidra till samhället och dess välfärd får de väl också sluta sin liv där. Någon vård i livets slutskede kan de ju inte räkna med att få i sitt skatteparadis.


tisdag 25 april 2017

Hopp, hopplöshet och populism



 Europa håller andan. Frankrike går till presidentval. Resultatet från första omgången blev det väntade. Le Pen går vidare till andra omgången. Men...hon vann inte och kommer inte heller att vinna när det hela ska avgöras.

Vägrar man sluta tro på hoppet går det det inte tro på något annat. Det andra får bara hända...om vi ska tro på en fredlig framtid.

Men jag som säger detta är stadsbo, utbildad medelklass och lever under relativt goda ekonomiska omständigheter. Det och just det är viktigt. För det går en allt större klyfta mellan de som har de som inte har, mellan stad och land och alla de som har eller håller på att tappa hoppet. Just därför känner jag inte en enda Sverigedemokrat. Statistiken borde tala för motsatsen då nästan en av fem svenskar är Sverigedemokrater. Enligt senaste Novusmätningen är det nu säkerställt att Sverigedemokraterna har axlat manteln som näst största parti. Risken är dessutom att de är fler då populistiska partier brukar underskattas i väljarundersökningar.

Det som kännetecknar populistiska väljare är att många uppfattar sig som marginaliserade, att de har tappat hoppet och att många bor i trakter med utvecklingsmässig stagnation. Valet blir en desperat handling om lite hopp när allt annat hopp håller på att gå förlorat.

Girigheten och de allt större klyftorna göder populismen. Populistiska partier ger enkla svar på komplicerade frågor och vänder marginaliserade grupper mot varandra (läs - invandrare/arbetslösa).

Vårt och våra staters demokratiska kontrakt lever farligt. Den goda demokratin har som jag ser det som uppgift att jämna ut allt för stora orättvisor och stötta regioner på fallrepet. Svårt...men alternativet är så mycket värre. Hopplöshetens triumf och revolution är inget jag vill vara med om.

Väl medveten om min priviligerade läge väljer att tro på hoppet. Det vänder i Europa snart och Trump har snart slut på sitt "Twitterkrut"...

torsdag 20 april 2017

20 april 2017, utdrag ur dagboken - falsk vädersemantik



 Vi lever i klimatförändringarnas tidvarv där det där vi alltför sällan har ett normalt väder....eller snarare är har det blivit så att när vädret för en gångs skull är normalt då uppfattas det som onormalt (läs=kallt).

Eftersom klimatförändringarna kommer smygande så anpassar vi våra åsikter vad vi uppfattar som normalt....med andra ord - när vi åtminstone här i norr för en gångs skull har en ganska normal april så uppfattas den som ovanligt kall och kylig.

Det som är det verkliga tillståndet är att större delen av Sverige har en varmare april än normalt. Speciellt i södra Sverige där de verkar frysa mest.

Som vädernörd tycker jag om att reflektera över saker som dessa. Att de flesta människor säkert inte delar min uppfattning om årets aprilmånad kan jag leva med. De är säkert nördiga på ett annat sätt än jag. Det jag tycker är värre är när högt utbildade meteorologer på bästa sändningstid pratar om den stora kylan och vinterlika förhållanden. Deras uppgift är ju faktiskt att vara folkbildare i ämnet väder. De och inga andra har ju bäst möjligheter att påverka allas våra väderkunskaper och därmed våra tankar kring de de pågående klimatförändringarna.

Nä...annat hade det säkert varit på Pohlmans tid...

tisdag 18 april 2017

Upptäckter i det vita landskapet



 Vi har just avslutat påskhelgen i stillhetens landskap i det nära landskapet kring min stuga Grova. Helgen har varit ganska kylig. Fin för oss som gillar snön, skidåkning och det vita landskapet.

Helgen har varit perfekt för skidåkning på skaren och med lite mjukt vitt ovanpå. Inte bara skidåkning...skaren har varit i så bra skick att det har gått att vandra överallt utan att snön brast. Kul att kunna vandra på platser som annars är för blöta för att ta sig fram på.

Naturen har varit ganska tyst och väntar på den ännu oförlösta våren. Men - här pågår livet allt jämt. Därom vittnar alla spår i snön från både fågel, små och större vilt. Jag har aldrig varit någon spårfinnare av rang, men har- och rävspår känner jag igen. Massor av rådjursspår känner vi också igen sedan ett tidigare besök. Däremot var det ett stort avtryck som väckte lite extra uppmärksamhet. Då jag vet att järv tidigare har setts i trakten var jag ganska säker att det var spår från denna vi såg. Än mer förvissad blev jag av diverse efter fotosök på detta rovdjur. Mat i form av rådjur fanns ju i närheten.

Varje tid på året bjuder in till nya upplevelser i vår natur. I tystnaden ser vi avtrycken och kan lätt fantisera vidare kring den dramatik som en del av naturens tematik...kort sagt historien om att äta eller att ätas, att leva eller dö...


tisdag 11 april 2017

Våren



 Ordet vår leder vidare i olika tankar och känslor. Speciellt om du bor i södra delen av vårt avlånga land förknippas nog våren med vissa dagar av tidig värme, lite spirande grönska och parker fyllda med krokus och andra lökväxter.

Som norrbottning är vår något helt annat. Bilden ovan är tagen från min balkong en klar aprilkväll. Den som en gång i tiden gav våra årstider namn kan inte ha varit norrbottning. I almanackan inträder begreppet vår i mars. Då har vi här i norr just avslutat vår kallaste månad februari. Åtminstone historiskt sett har det varit så innan klimatförändringarna satt in på allvar.

Begreppet vår ur väderperspektiv inträder när medeltemperaturen har varit över noll grader fem dygn i rad. Här i mina hemtrakter inträder det en normal vår omkring den 20:e april. I södra Skåne har man då redan haft vår i nästan två månader. Men å andra sidan han man inte ha så många dagar vinter dessförinnan heller.

En av de stora fördelarna att bo här i norr är just att ha en riktig vinter. Vårmånaden april kan vara en lite krävande månad. Klimatet kan inte bestämma sig och om man bor i en stad så visar den upp sig från sin fulaste sida med alla sandiga och grusiga vägar tillsammans med den smutsiga snön.

Klimatförändringarna ställer ju till det. Vädret blir allt mer ombytligt och tövädersdagarna har blivit allt fler. Med dem kommer halkan och halkbekämpningen. Nu är det många ton smågrus som ska tas om hand.

Får oss som gillar ordning och nån sorts normalitet kan i alla fall konstatera att denna vår kan bli den normalaste på länge. Så här lägligt inför påsken kommer nordanvinden tillbaka och mycket tyder  på att årets vår får chans att komma på normal tidtabell.

söndag 9 april 2017

Svenska landskap - Bottenviken



 Dagarna som varit har varit mörka för Sverige, men det har också visat på sammanhållning och ljus som finns. I svåra stunder övervinner ljuset mörkret - det känns mycket förhoppningsfullt.

I Luleås konsthall får den norrbottniska skärgården vara en värdig representant för det svenska och nordiska ljuset.

En av utställarna är Sture Berglund som visar på olika tekniker med hämtad inspiration från den yttre skärgården. I vår nordliga skärgård hyllar vi långsamheten och den slutliga och ofta snabba brytningstiden. Bilden ovan är från islossningstid då packisen driver österut mot den finska kusten. Vad som är himmel och hav är inte lätt att veta. Det enda vi kan veta är att vi alla är del av denna himmel och hav - jag hela vår förutsättning för liv.




 Alla vi som upplevts Bottenvikens ofta låga strandremsa och långa sandstränder Upphör aldrig att förundras över solens speglingar i vattnet och det brokiga myller som uppstår i sandbotten. Ur allt detta är det i någon mening livet tar sin början. Kanske det var i solvarma grunda vatten som dessa vår första stadier till det kom att bli vårt gemensamma liv uppstod....?




 Inte sällan finns det som bekant en orm i paradiset. I det här fallet var det den föraktade mårdhunden som gått hårt an på en ö och varit en skamlös boplundrare bland fåglarna. Vid konstnärens besök var det helt tyst på ön. Han hittade då på en egen fågelart som verkar vara vaksam. Tycker mig se den typiska siluetten  av smålommen med sin typiska brandröda hals som är i färd med sitt trollska uppspel.

Vår ljusa årstid är härmed invigd. Längtar redan ut till skärgården - till Kluntarna och andra pärlor.

söndag 2 april 2017

I en faktaresistent tid



 I lördags var det första april, den klassiska ljugardagen. Bilden ovan är dock äkta och ljuger inte. Dagen var ganska gråvit utanför mitt fönster. Förstärkt av det blöta snöfallet. Om vi däremot pratar om väderdagen i personliga termer blir det genast svårare. Var det en vacker eller ful dag? Ful kanske ganska många skulle säga...men det vackra respektive fula är bara ett subjekt uttryck från dig som betraktare.

Vad är egentligen sanning och osanning egentligen? Om en viss president kan man säga mycket...men kanske en positiv sak i allt det bedrövliga är att han har fått oss att fundera mer på var som är sanning och lögn och allt det där emellan.

Att solen inte sken vid denna presidents installation vet vi även om om presidentens stab ljög när den hävdade motsatsen. Men, många gånger är det inte lika självklart. Jag var för en tid sedan på ett evenemang i en mer avlägsen del av min hemkommun. Jag jämte 21 andra verksamheter lokalt och centralt presenterade sig för de närvarande besökarna. Vi var fler verksamheter än besökare. På kommunens intranät beskrevs evenemanget lyckat och välbesökt. Jag som var där var liksom inte av samma uppfattning. Det hela går inte bara avfärda som en lögn. Det kan ju faktiskt vara så att arrangören inte hade väntat sig några besökare överhuvudtaget och då är ju 20 besökare mycket.

Vad som är sanning och lögn har nog alltid befunnit sig i en sorts gråskala. Ibland handlar det om direkta lögner och förvanskningar, andra gånger bara att vi uppfattar så saker olika.

Det som trots allt är skillnaden mellan nu och då är det allt snabbare flödena av information och dessinformation. Det svårare än någonsin att veta vad vi egentligen fullt ut kan lita på. Det enda vi kan var riktigt säkra på är att vi aldrig kan vara säkra, däremot ska vi alltid vara kritiska...annars blir vi lurade alla årets dagar.

tisdag 28 mars 2017

Oförutsedda och förutsägbara händelser i naturen



 Under helgen var vi i min stuga Grova. För mig en av de finaste platserna att vistas på bland skog, sjöar och lågfjäll. Det mesta brukar tryggt upprepa sig under en stughelg. Gärna trevliga överraskningar, men de mindre trevliga försöker jag undvika. Att vi inte fick igång gasolen var därför ingen i större katastrof, då elleverantören Vattenfall veckan innan tagit bort det träd som låg på elledningen. Värmeförsörjningen var därmed säkrad.

Helgen kom trots allt att bjuda på ett par överraskningar av olika valör. Att vakna upp och se tre rådjur tillhör säkert vanligheterna i Sveriges snöfria områden. Här i det fjällnära inlandet är det desto mer överraskande med tanke på den djupa snön och den långa vintern. Roligt å alla händelser. Renarna får kanske konkurrens till sommaren...

Den andra händelsen var egentligen ganska förutsägbar...men jag hade än en gång förträngt kunskapen om att Tegsnäs träskidor inte är något för vårvinterns skidåkning. Det är lätt att lura sig att morgonens kallföre också ska bli dagens dito. Med andra ord...skidturen började riktigt bra och vi njöt av fulla drag av solsken, fin sikt och gott fika.

För den som inte har provat ett par klassiska träskidor kan jag berätta att kall snö med en lätt fuktad yta är den ultimata kombon om man vill ha två decimeter snö under skidorna och knappt kan ta sig framåt.

Det var just detta som hände när vi skulle styra kosan hemåt. Det minsta man kan säga var att jag och skidorna kom överens. Efter en stunds "promenad" med skidorna trodde jag räddningen skulle vara en upplogad väg att vandra hem på. Sagt och gjort, jag vadade i den nästan meterdjupa snön till vägen. Ibland ska man härdas av motstånd och stå för sin dumhet. Naturligtvis hade vägen inte plogats den senaste månaden utan istället vidtog en nästan tre kilometer lång fotvandring med snö till knähöjd tillsammans med de tunga Tegsnäsarna. De var mer än en gång jag tänkte kasta skidorna i skogen.

Nåväl...fram kom jag till slut. Lunchsoppan var minst sagt välkommen och god. Eftermiddagens bastu var naturligtvis av bästa slag.

Tegnäsarna kommer att få stå i boden länge. Vill tro att denna nygamla kunskap om dess egenskaper ska sitta kvar för evigt denna gång...


söndag 19 mars 2017

19 mars 2017, utdrag ur dagboken - vanlig söndag



 Idag är det en alldeles vanlig söndag, åtminstone i mitt eget liv. Det känns skönt med den trygga vanligheten i en annars så otrygg tid. Eller kan det vara så att det känns en aning tryggare då en av Europas populister åkte på ett nederlag under veckan i det första av flera kritiska val under året. Kanske vi är på väg emot en vändpunkt. Min optimistiska sida vill gärna tro det.

Men som sagt, denna söndag är vanlig. Vaknar med Dagens Nyheter i brevlådan. En lång frukost blev det tillsammans med tidningen och radions "Godmorgon Världen. Ett fint sätt att börja dagen på. Speciellt när jag fick några visdomsord från den alltid lika kloka Göran Rosenberg.

Dagens lite ovanliga inslag var städningen. En lite större städning till och med då vinterns alla dammråttor skulle jagas bort. Inte dagens roligaste inslag, men väl en stor  känsla av förnöjsamhet efteråt. Det riktigt luktade rent.

Efter en sen lunch tog jag en eftermiddagsvandring på den alltid lika trevliga isvägen. Kunde konstatera att denna isväg verkar bli allt mer vida känd. Nästan varje gång jag går eller joggar hör allehanda språk. Roligt!

Snart vidtar matlagning och fixa några matlådor till veckan. Imorgon är de ju måndag igen och arbete. Ingen grå måndag, utan troligen en alldeles vanlig måndag där jag med lite tur får lära mig något nytt.

Det är skönt att uppskatta vanligheten. Det mesta tiden av vår liv befinner vi just där. I glädjen med allt det där upptäcker du kanske något ovanligt, vem vet...

söndag 12 mars 2017

Bild vid havet



 Ibland ska egentligen en till synes anspråkslös bild tala för sig själv. Men just anspråkslösheten och eller motivet lockar ändå till en kommentar.

Bilden är tagen från Storbrändön i Luleå skärgård en alldeles vanlig dag i mars. Solen har sedan en stund dolts av snömoln som strax ska släppa sitt innehåll.

Bottenvikens yttre skärgård med de många låga och vidsträckta öarna bjuder på en speciell magi. Här är det inget som stör. Det är bara låta blicken vandra ut i det vita, grå, blå och svarta. Där kan den inre resan, tankarna och fantasin ta vid.

Jag tänker att naturen bjuder på den bästa konstupplevelsen...stadd under ständig förändring beroende av årstid och väder. Här återfinns penseldragen som aldrig den mänskliga handen fullt ut förmår återskapa. Konstverket lever återskapar hela tid sig självt...

Jag ser ett stycke evighet framför mig...havets horisontlinje och vattendelare. Jag funderar över framtiden...min och mänsklighetens. Vad döljer sig bakom en ännu osynlig horisont?

Jag blir rofylld i en tid som inte ger mycken anledning till ro. Det är rikedom och jag vågar fortsätta hoppas...

onsdag 8 mars 2017

Edinburgh - staden lagom



 Många av oss har stor förkärlek till en långweekend i någon av central eller sydeuropas stora städer. Inte sällan för att komma undan lite av kylan här i nord och få shoppa loss. Jag är ju ingen shoppingmänniska och har lite svårt för riktigt stora städer där allt gärna blir lite för mycket.

Jag att Ewa ville ändå prova en långhelg i en större stad. Valet föll Edinburgh - en av Skottlands största städer. Stor förvisso, men inte större än svenska Göteborg. En lämplig stad med en spännande historia, vackra miljöer och fin natur runt hörnet.




 Inget dåligt val kom det att visa sig. Efter ha förvirrat oss lite i de olika stadsmiljöerna fick vi snart överblick och orientering. Förvirringen berodde mer på nivåskillnaderna än storleken på staden. Edinburgh är en lämplig stad att komma vilse i. Så fort vi tog upp vår stadskarta och tittade undrande på omgivningarna kom snabbt någon ortsbo till undsättning och lotsade oss rätt. Trevliga och hjälpsamma människor är det ju inte alltid man förknippar med en storstad...

 

 Mysfaktorn var med andra ord hög vid vårt besök i staden. En bekant till mig har berättat att Edinburgh är en stad som åldras med värdighet. Kan inte annat än hålla med. Större delen av både den gamla och den "nya" delen av staden består av byggnader med som i de flesta fall har flera hundra år på nacken. Här finns magin som man vårdar fint. Inte ens på turiststråken är det speciellt ansträngt. Lite säckpipeblåsare och gatuteater förhöjer dessutom stämningen. Dessutom finns det massor med fik och restauranger att välja på. Undviker man det brittiska köket och inälvskosten kan man bli riktigt nöjd. Dessutom är  prisnivån riktigt human.

Den lugnaste oasen i staden är trots allt den botaniska trädgården. Här inryms massor av både kända och okända växter, buskar och träd. Trots att det bara är i början av mars blommar det på det på vissa ställen rikligt. Jag kan tänka mig vilket eldorado i blomsterprakt trädgården kommer att visa upp längre fram under våren.

En långhelg i Edinburgh var nära nog en balsam för själen. En stad som andades vänlighet och skönhet. Hit återvänder jag gärna.


måndag 27 februari 2017

Om konsten att minimera en tokig president



 Bilden ovan är Gaikabergen.  Bergen är två mina regelbundna utkikspunkter över vatten, skog, myr och lågfjäll. Under sommarhalvåret inte sällan med sällskap av någon häckande rovfågel.

Bergen är för mig en sinnebild av tystnaden, stillheten och någon sorts känsla av evigheten. Bergen och dess omgivningar är bilden av allt vår mänskliga värld inte är just nu. Den senare, d v s den mänskliga världen fylls allt mer av skrikande högljudda röster som basunerar ut lögner till en alltför stor okritisk massa.

Sinnebilden av den där högljudda lögnen har blivit en viss president som jag aldrig i denna blogg kommer att nämna med namn. Denne narcissistiska man med troliga psykopatiska drag har blivit kanske blivit vår världs farligaste person. Inte för att han är den elakaste och den mest utstuderat grymma utan för att han sitter på världens viktigaste ämbete.

Denne president med dessa karaktärsdrag gillar uppmärksamheten...och uppmärksamhet får han. Det finns nog ingen person i modern tid, eller ens någonsin, som får denna maxade uppmärksamhet som han får. Oavsett vilken uppmärksamheten är negativ eller positiv så triggas han bara av den. Skam och skuldkänslor tror jag inte ingår i denne presidents personlighetsuppsättning.

Men hur tusan ska vi då göra? Visst vore det enklast att bara ignorera honom och inte skriva om honom alls. då skulle med ens stor del av hans uppblåsta lyskraft försvinna. Men tyvärr är det ju inte så enkelt. Världen behöver ju faktisk få veta vad han och hans livsfarliga stab håller på med och försöker iscensätta.

Vad kan vi då göra? Alla som skriver om honom måste granska honom , men ovillkorligen hela tiden hålla sig till sanningen. Dessutom vill jag att alla som skriver om honom ska, liksom jag, sluta kalla honom vid namn. Hans namn är inte värt att nämnas och kanske kan bidra till att göra honom till en enkla och obetydliga människa han innerst in är...

onsdag 22 februari 2017

Stillhetens landskap



 Helgen som var klev jag in i tystnadens landskap när jag gjorde mitt första besök i stugan för året. Helt tyst var det naturligtvis inte. Jag hörde ljudet från mina steg i snön, spraket från bastukaminen och vindens sus i träden, men den vanliga ljudmattan av mänskliga röster och larm var långt borta.




I denna vår farliga tid full med okunniga gaphalsar och mörkermän är det en ynnest och lyx att kliva ut i det stora varat, d v s vår underbara natur. Visserligen är även dessa mina marker påverkade av människans framfart. Klimatförändringarna gör sig påminda i närmast vårlika temperaturer och med stora vakar i älven. Men stillheten och lugnet lever kvar.

Stillheten är underbart paradoxal. Det är tyst och till synes tomt, men jag är långt ifrån ensam. I vinterlandskapet återfinns djur och fåglar, men de delar naturens kontemplativa tillstånd. Men, jag är betraktad, därom vittnar upptäckten av en kungsörn ovan mitt huvud. Den seglar snart vidare, då den upptäcker att jag inte är något lämpligt bytesdjur.

Jag vill se tystnaden och stillheten i den fjällnära skogen som en del av den evighet som vi alla återgår till efter våra årsvarv på vår Jord. Det känns läkande att känna så speciellt i vår oroliga tid. Denna goda grundkänsla kan inte ens vår tids bisarra maktmänniskor ta ifrån mig...





onsdag 15 februari 2017

Ur led är tiden



 Det är inte mycket som är i ordning just nu. Det har varit blöta och glashala gång- och cykelvägar och nästan 10 c under den kallaste delen av året. Vattenfyllda isar i närheten av min stuga Grova i lappmarken som det skulle vara april. Till det kommer en farlig och galen president som ska vara världens mäktigaste ledare. Till och med hans partikamrater börjar visst inse att herr Trump inte är vid så god psykisk hälsa och inte går att lita på. Sent ska syndarna vakna. Vi får väl hoppas att det inte är för alltför sent...

Bilden ovan är det inte heller någon ordning på. Den ljuger som så mycket annat i vår tid...eller så är det en alternativ sanning, eller som det heter numera - alternativa fakta. För sant är att den är från min stuga Grova. Däremot är den tagen för ett par år sedan i Allhelgonatid.

Jag som gillar att hålla mig till sanningen kan berätta att stugan får mitt första besök för året till helgen. Det är första gången jag är där mitt i vintern, men det är tänkt att bli en mer regelbunden vana.

Vintern och vinter...vintrarna är ju som sagt inte som förr. Så det där riktigt pampiga snölandskapet får jag inte träda in i. Men som sagt... jag ska "odla" min själ tystnaden bland gran och fura. Jag ska definitivt hålla mig till verklighetens fakta. I det här fallet grillen, bastun, skidturen och det skrivna ordet. Det ska bli gott...

söndag 5 februari 2017

5 februari 2017, utdrag ur dagboken - se ljuset i en mörk tid



 Det har vänt. Jo, det har vänt på allvar. Ljuset är på väg tillbaka så här en bit in i februari. Vinterns snövita blir tillgängligt för fler. Där ute på isen vandrar människorna på isbanan. Jag ska om en stund ansluta i min lätt joggande stil.

I en tid där det kan kännas att mörkerkrafterna är på ohejdad frammarsch i form av populister och nationalister känns det skönt att vår jord ändå har sin egen inneboende agenda. Efter mörker kommer ljuset. Ett ljus som allteftersom tränger tränger in i alla skrymslen och vår och jagar bort allt det där mörka.

Även om människans utveckling i mitt perspektiv ter sig mycket mörk just nu vill jag aldrig sluta att hoppas att ljus och upplysning ska bära vägen framåt.

Galningen på andra sidan Atlanten börjar få motstånd. Rättsstaten  reagerar på hans farliga och ogenomtänkta beslut och  delstater vägrar underordna sig hans klimatförnekande agenda.

Vi lever i en mycket farlig tid och massor kan verkligen gå riktigt illa. Men vi ser att det också finns motkrafter som gör att det finns hopp. Ljuset återkommer som bekant alltid. Låt oss tror att det även gäller frihet, demokrati och omsorgen om vår livsmiljö. I ett mörkt rum finns ofta en strimma av ljus. Förstärk det så blir det starkare...

söndag 29 januari 2017

Ernst Billgren



 Vad är konst? Frågan har ställts oräkneliga gånger med lika många svar. Frågar du Ernst Billgren får du svaret att konsten upphörde 1960. Detta sägs kanske av vår största konstnär. Igår besökte han Luleå i samband Kulturens hus 10 års jubileum och vernissagen av hans utställning i konsthallen.

Det är en omtumlande upplevelse att få uppleva Billgrens bild och formspråk. Minst lika omtumlande är det att lyssna på honom...om hans tankar om just konstbegreppet och så mycket annat mänskligt. Han är både filosof och humorist...vänder upp och ner på många gängse begrepp...uppfriskande.

Billgren ser ingen tydlig avsikt med sitt skapande och vill inte tolka det han gör. Det gör han alldeles rätt i. Den ger ju mig som betraktare att tolka och skapa mening själv. Bra konst är tidlös. Tolkningen hänger samman i vilken tid den betraktas. När jag ser bilden ovan tänker jag direkt på Donald Trump som den värsta varböld infiltrerar och bryter sönder samhället.

Bilden nedan på den ofärdiga arken ger mig tankar på de pågående klimatförändringarna. Havet är uppvärmt och nedsmutsat. Hinner arken iväg innan syndafloden kommer?




 Vi lever i en kall och farlig och en allt skyddslösare tid. Det enda vi i bästa fall har är varandra. Låt vara med en stridsvagn som skydd. Det är min tanke kring bilden nedan. Billgren berör på djupet. Just som det ska vara när det skapande uttrycket är som bäst...