fredag 26 maj 2017

Mellan inre och yttre rörelse



 Människan är gjord både för arbete och vila. I mångas liv tenderar arbetet ta över eller rent av upplevas viktigare än vilan. Båda är lika viktiga. För mycket arbete och du tappar lätt bort dig själv och din egentliga färdriktning. För mycket vila och du kan bli passiv och få allt mindre uträttat.

När jag kommer till min stuga finns det alltid något att göra. Det går säkert att se arbete hela tiden om man är lagd åt det hållet. Jag gillar balansen mellan aktiviteten och vilan.

Så här i slutet av maj då vintern har släppt taget blir då krattningen av tomten en av de obligatoriska aktiviteterna.  Det är en sysselsättning som jag gillar. Jag ser snabbt resultat när skogstomten befrias från kottar, löv, kvistar och barr. Klyvning av ved och fasadmålning ger samma sköna känsla.

Men som sagt, vilan är lika viktig. Sköna pauser i solen med kaffekoppen i sällskap med lom och kontrast är ljuv musik.

Rörelsen kan också vara vandring. Som idag idag när jag har gjort min första riktiga tur över berg, skog och myr.

Rörelsen kan också vara den inre rörelsen då jag kanske låter tankarna sväva fritt, läser, eller som nu, skriver en liten bloggtext.

Stuglivet försöker jag göra till en balans mellan den yttre och inre rörelsen, mellan arbete och vila. Det är stillhet och det är läkande...


lördag 20 maj 2017

Vårhav



 Efter ett långt regn. Lugnet och den kvarvarande fukten över ett ännu isbelagt hav.

Himlavalvet, fullt av liv och rörelse. Hör rastlösa fåglar i väntan och längtan efter en öppen vattenspegel.

Rörelsen är påbörjad, ännu i små knappt förnimbara steg.

Sådant är vårhavet. Denna väntan och förväntan innan det händer...


måndag 15 maj 2017

Om ett förlorat paradis



 Förändringar kan bli till de bättre eller till det sämre. En av mina så kallade "vattenhål" för vila, stillhet och reflektion har varit vid en liten bro i Gammelstadsvikens naturreservat. Det har varit en återkommande plats som jag har återkommit till alltsedan jag flyttade till Luleå i slutet av 1980-talet. Området är ju mest känt för sitt rika fågelliv...och jovisst har jag skådat fågel här. Bl a rördrom, rosenfink och dubbeltrast har jag bara hört på denna plats. Men, det är framförallt för att det har varit en relativt stadsnära plats som jag har kommit hit. Här har själen fått vila och här jag har låtit mig omfamnas av allt det fina runt mig.

Men i någon mening är det slut nu. Kommunen har med extra tillskjutna pengar från Facebook (har sina serverhallar ganska nära reservatet) låtit rusta upp lederna och göra dem mer tillgängliga. Ett gott syfte, men, som sagt inte alltid så gott resultat.



 Igår när jag kom till den platsen var den fina träbron borta ersatt med en i mitt tycke förfärlig metallkonstruktion. Det kändes som man hade begått våld på platsen. Här finns inte längre några träbänkar och bron låter så illa när man går på den att alla fåglar som finns i närheten skräms iväg.

Jag blev både arg och bedrövad över det jag såg. Den fina platsen för kontemplation var i ett slag borta. Jag har så svårt att förstå att man ett så okänsligt sätt fått förändra platsen. Här tycks de som jobbat med projektet varit fullkomligt blinda inför platsens estetik och skönhet.

Detta paradis är förlorat för mig...får söka mig nya "vattenhål"...

onsdag 10 maj 2017

10 maj 2017, utdrag ur dagboken - normal vår



 Bilden är tagen från min balkong igår kväll. En ganska typisk kväll tidigt under maj i Luleå....ljuset har kommit tillbaka, men isen ligger fortfarande stadigt i Norra hamn och snön återfinns fläckvis.

Med en dåres envishet hävdar jag att vi har en fullkomligt normal vår trots alla tillrop om motsatsen. Visst...det har varit en hel del för årstiden kyliga dagar, men det har även varit de som har varit varma eller om du hellre vill milda. Så sent som i fredags hade Luleå +19 c.

Det är bara gå till fakta för att verifiera det jag säger. Fakta i det här fallet är SMHI:s temperaturavvikelser för april och maj. Här i Luleå var april fullkomligt normal och maj är hittills strax över normalvärdet. Det är bara längst norröver där det knappt bor några människor det har varit ett mindre temperaturunderskott.

Människan är både enkel och komplex. Vad gäller vädret råder dock enkelheten. Vi glömmer fort och anpassar oss till de pågående klimatförändringarna. När då för en gång skull blir kyligt (=normalt) suckar de flesta djupt.

Visst kan även jag längta efter sol och värme, men gläds samtidigt över en normal vår. Däremot kan jag irritera mig över den grusiga och skitiga staden som är konsekvensen av av vinterns alla töväder och regn. Glöm inte att vintern åter var mycket mild och vi trots en upplevd kylig vår ligger nästan 3 grader över det normala från januari räknat.

Värmen kommer till slut....här upp kanske med ryska inslag. Den österifrån brukar vara pålitligast här i norr.

måndag 8 maj 2017

Om en skändad historisk kulturplats



 Efter ha haft en härlig helg i viddernas land i min stuga blev jag snabbt återförvisad till dagens politiska verklighet när jag slog upp söndagens Dagens nyheter. Jag läser en längre artikel där Sverigedemokratiska Jimmy Åkesson håller hov i Gävles Folkets hus där han smutskastar socialdemokratin i allmänhet och det han kallar den liberala vänstern i synnerhet.

Att detta får ske i min barndomsstads Folkets hus är illa nog...denna tidigare samlingspunkt för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Vad som är ännu värre är att det sker i den gamla biografen. Denna biograf som blev platsen och startpunkten för en progressiv filmrörelse - Bio Kontrast som bl a min far var med och grundade under sent 1960-tal. Bio Kontrast signum var att sprida kvalitativ film utanför storstädernas biografer och var lite av vår tids Folkets bio.

Att ett parti med nazistiska rötter tillåts få sprida sina idéer på denna kulturplats är skamligt och gör ont inom mig. Jag är tacksam över min far slipper åse detta...men det säger tyvärr alltför mycket om vår tid där inget längre tycks vara heligt. Herr Åkesson har säkert ingen aning om vilken plats han trampar på...men ju mer han tillåts äta sig in i det kulturpolitiska vardagsrummet görs allt det han står för något vanligt, trivialt och allmänt accepterat. Inget kan vara farligare än så....därom talar den historiska erfarenheten. När demokratin släpper in de bruna tar de för sig allt mer...för ränderna, de bruna, finns där, oavsett var de säger...

Den liberala vänster som Åkesson häcklar får senare på kvällen sin revansch i det franska presidentvalet. Så pappa - det finns hopp trots allt!

måndag 1 maj 2017

Liberland



 Vi lever som bekant i en tid med faktaresistens, vetenskapsförakt, främlingsfientlighet och populistisk nationalism. Listan kan säkert göras mycket längre kring alla mer eller mindre tokiga företeelser i vår tid. Som lika bekant sker det under en tid då utmaningarna för hela mänsklighetens långsiktiga överlevnad är större än någonsin tidigare.

Vi lever med andra ord i förnekelsens och den stora lögnens tid. Företeelser som på sikt kan ta kål på oss alla.

Vissa företeelser i denna tid är mer löjliga och absurda än andra. I DN:s helgbilaga läser jag om det lilla självutnämnda landet Liberland. Liberland återfinns kring ett träsk i gränstrakterna mellan Kroatien och Serbien - ett ingemansland med oklar tillhörighet. Här utropades för två år sedan Liberland. Hittills är det ca halv miljon människor som vill bli medborgare i detta lilleputteland som naturligtvis inte har erkänts av någon annan stat.

Hit söker sig sig mest män som har tröttnat på att betala skatt, som inte gillar invandring och som inte tycker att staten ska lägga sig i deras liv. Inte oväntat är det här män som har Donald Trump, Beppe Grillo och Nigel Farage som sina idoler.

När jag läser om "leksakslandet" blir jag ganska beklämd. Mest därför att "landets" företrädare tar sitt experiment på största allvar. Jo...och varför inte, lever vi en den stora förnekelsens  och lögnens tid blir denna absurditet kanske inte så konstig.

Så...låt dom bilda sitt lilla land och leva i träsket tillsammans med vildsvinen och myggen. Men vill de inte bidra till samhället och dess välfärd får de väl också sluta sin liv där. Någon vård i livets slutskede kan de ju inte räkna med att få i sitt skatteparadis.


tisdag 25 april 2017

Hopp, hopplöshet och populism



 Europa håller andan. Frankrike går till presidentval. Resultatet från första omgången blev det väntade. Le Pen går vidare till andra omgången. Men...hon vann inte och kommer inte heller att vinna när det hela ska avgöras.

Vägrar man sluta tro på hoppet går det det inte tro på något annat. Det andra får bara hända...om vi ska tro på en fredlig framtid.

Men jag som säger detta är stadsbo, utbildad medelklass och lever under relativt goda ekonomiska omständigheter. Det och just det är viktigt. För det går en allt större klyfta mellan de som har de som inte har, mellan stad och land och alla de som har eller håller på att tappa hoppet. Just därför känner jag inte en enda Sverigedemokrat. Statistiken borde tala för motsatsen då nästan en av fem svenskar är Sverigedemokrater. Enligt senaste Novusmätningen är det nu säkerställt att Sverigedemokraterna har axlat manteln som näst största parti. Risken är dessutom att de är fler då populistiska partier brukar underskattas i väljarundersökningar.

Det som kännetecknar populistiska väljare är att många uppfattar sig som marginaliserade, att de har tappat hoppet och att många bor i trakter med utvecklingsmässig stagnation. Valet blir en desperat handling om lite hopp när allt annat hopp håller på att gå förlorat.

Girigheten och de allt större klyftorna göder populismen. Populistiska partier ger enkla svar på komplicerade frågor och vänder marginaliserade grupper mot varandra (läs - invandrare/arbetslösa).

Vårt och våra staters demokratiska kontrakt lever farligt. Den goda demokratin har som jag ser det som uppgift att jämna ut allt för stora orättvisor och stötta regioner på fallrepet. Svårt...men alternativet är så mycket värre. Hopplöshetens triumf och revolution är inget jag vill vara med om.

Väl medveten om min priviligerade läge väljer att tro på hoppet. Det vänder i Europa snart och Trump har snart slut på sitt "Twitterkrut"...

torsdag 20 april 2017

20 april 2017, utdrag ur dagboken - falsk vädersemantik



 Vi lever i klimatförändringarnas tidvarv där det där vi alltför sällan har ett normalt väder....eller snarare är har det blivit så att när vädret för en gångs skull är normalt då uppfattas det som onormalt (läs=kallt).

Eftersom klimatförändringarna kommer smygande så anpassar vi våra åsikter vad vi uppfattar som normalt....med andra ord - när vi åtminstone här i norr för en gångs skull har en ganska normal april så uppfattas den som ovanligt kall och kylig.

Det som är det verkliga tillståndet är att större delen av Sverige har en varmare april än normalt. Speciellt i södra Sverige där de verkar frysa mest.

Som vädernörd tycker jag om att reflektera över saker som dessa. Att de flesta människor säkert inte delar min uppfattning om årets aprilmånad kan jag leva med. De är säkert nördiga på ett annat sätt än jag. Det jag tycker är värre är när högt utbildade meteorologer på bästa sändningstid pratar om den stora kylan och vinterlika förhållanden. Deras uppgift är ju faktiskt att vara folkbildare i ämnet väder. De och inga andra har ju bäst möjligheter att påverka allas våra väderkunskaper och därmed våra tankar kring de de pågående klimatförändringarna.

Nä...annat hade det säkert varit på Pohlmans tid...

tisdag 18 april 2017

Upptäckter i det vita landskapet



 Vi har just avslutat påskhelgen i stillhetens landskap i det nära landskapet kring min stuga Grova. Helgen har varit ganska kylig. Fin för oss som gillar snön, skidåkning och det vita landskapet.

Helgen har varit perfekt för skidåkning på skaren och med lite mjukt vitt ovanpå. Inte bara skidåkning...skaren har varit i så bra skick att det har gått att vandra överallt utan att snön brast. Kul att kunna vandra på platser som annars är för blöta för att ta sig fram på.

Naturen har varit ganska tyst och väntar på den ännu oförlösta våren. Men - här pågår livet allt jämt. Därom vittnar alla spår i snön från både fågel, små och större vilt. Jag har aldrig varit någon spårfinnare av rang, men har- och rävspår känner jag igen. Massor av rådjursspår känner vi också igen sedan ett tidigare besök. Däremot var det ett stort avtryck som väckte lite extra uppmärksamhet. Då jag vet att järv tidigare har setts i trakten var jag ganska säker att det var spår från denna vi såg. Än mer förvissad blev jag av diverse efter fotosök på detta rovdjur. Mat i form av rådjur fanns ju i närheten.

Varje tid på året bjuder in till nya upplevelser i vår natur. I tystnaden ser vi avtrycken och kan lätt fantisera vidare kring den dramatik som en del av naturens tematik...kort sagt historien om att äta eller att ätas, att leva eller dö...


tisdag 11 april 2017

Våren



 Ordet vår leder vidare i olika tankar och känslor. Speciellt om du bor i södra delen av vårt avlånga land förknippas nog våren med vissa dagar av tidig värme, lite spirande grönska och parker fyllda med krokus och andra lökväxter.

Som norrbottning är vår något helt annat. Bilden ovan är tagen från min balkong en klar aprilkväll. Den som en gång i tiden gav våra årstider namn kan inte ha varit norrbottning. I almanackan inträder begreppet vår i mars. Då har vi här i norr just avslutat vår kallaste månad februari. Åtminstone historiskt sett har det varit så innan klimatförändringarna satt in på allvar.

Begreppet vår ur väderperspektiv inträder när medeltemperaturen har varit över noll grader fem dygn i rad. Här i mina hemtrakter inträder det en normal vår omkring den 20:e april. I södra Skåne har man då redan haft vår i nästan två månader. Men å andra sidan han man inte ha så många dagar vinter dessförinnan heller.

En av de stora fördelarna att bo här i norr är just att ha en riktig vinter. Vårmånaden april kan vara en lite krävande månad. Klimatet kan inte bestämma sig och om man bor i en stad så visar den upp sig från sin fulaste sida med alla sandiga och grusiga vägar tillsammans med den smutsiga snön.

Klimatförändringarna ställer ju till det. Vädret blir allt mer ombytligt och tövädersdagarna har blivit allt fler. Med dem kommer halkan och halkbekämpningen. Nu är det många ton smågrus som ska tas om hand.

Får oss som gillar ordning och nån sorts normalitet kan i alla fall konstatera att denna vår kan bli den normalaste på länge. Så här lägligt inför påsken kommer nordanvinden tillbaka och mycket tyder  på att årets vår får chans att komma på normal tidtabell.

söndag 9 april 2017

Svenska landskap - Bottenviken



 Dagarna som varit har varit mörka för Sverige, men det har också visat på sammanhållning och ljus som finns. I svåra stunder övervinner ljuset mörkret - det känns mycket förhoppningsfullt.

I Luleås konsthall får den norrbottniska skärgården vara en värdig representant för det svenska och nordiska ljuset.

En av utställarna är Sture Berglund som visar på olika tekniker med hämtad inspiration från den yttre skärgården. I vår nordliga skärgård hyllar vi långsamheten och den slutliga och ofta snabba brytningstiden. Bilden ovan är från islossningstid då packisen driver österut mot den finska kusten. Vad som är himmel och hav är inte lätt att veta. Det enda vi kan veta är att vi alla är del av denna himmel och hav - jag hela vår förutsättning för liv.




 Alla vi som upplevts Bottenvikens ofta låga strandremsa och långa sandstränder Upphör aldrig att förundras över solens speglingar i vattnet och det brokiga myller som uppstår i sandbotten. Ur allt detta är det i någon mening livet tar sin början. Kanske det var i solvarma grunda vatten som dessa vår första stadier till det kom att bli vårt gemensamma liv uppstod....?




 Inte sällan finns det som bekant en orm i paradiset. I det här fallet var det den föraktade mårdhunden som gått hårt an på en ö och varit en skamlös boplundrare bland fåglarna. Vid konstnärens besök var det helt tyst på ön. Han hittade då på en egen fågelart som verkar vara vaksam. Tycker mig se den typiska siluetten  av smålommen med sin typiska brandröda hals som är i färd med sitt trollska uppspel.

Vår ljusa årstid är härmed invigd. Längtar redan ut till skärgården - till Kluntarna och andra pärlor.

söndag 2 april 2017

I en faktaresistent tid



 I lördags var det första april, den klassiska ljugardagen. Bilden ovan är dock äkta och ljuger inte. Dagen var ganska gråvit utanför mitt fönster. Förstärkt av det blöta snöfallet. Om vi däremot pratar om väderdagen i personliga termer blir det genast svårare. Var det en vacker eller ful dag? Ful kanske ganska många skulle säga...men det vackra respektive fula är bara ett subjekt uttryck från dig som betraktare.

Vad är egentligen sanning och osanning egentligen? Om en viss president kan man säga mycket...men kanske en positiv sak i allt det bedrövliga är att han har fått oss att fundera mer på var som är sanning och lögn och allt det där emellan.

Att solen inte sken vid denna presidents installation vet vi även om om presidentens stab ljög när den hävdade motsatsen. Men, många gånger är det inte lika självklart. Jag var för en tid sedan på ett evenemang i en mer avlägsen del av min hemkommun. Jag jämte 21 andra verksamheter lokalt och centralt presenterade sig för de närvarande besökarna. Vi var fler verksamheter än besökare. På kommunens intranät beskrevs evenemanget lyckat och välbesökt. Jag som var där var liksom inte av samma uppfattning. Det hela går inte bara avfärda som en lögn. Det kan ju faktiskt vara så att arrangören inte hade väntat sig några besökare överhuvudtaget och då är ju 20 besökare mycket.

Vad som är sanning och lögn har nog alltid befunnit sig i en sorts gråskala. Ibland handlar det om direkta lögner och förvanskningar, andra gånger bara att vi uppfattar så saker olika.

Det som trots allt är skillnaden mellan nu och då är det allt snabbare flödena av information och dessinformation. Det svårare än någonsin att veta vad vi egentligen fullt ut kan lita på. Det enda vi kan var riktigt säkra på är att vi aldrig kan vara säkra, däremot ska vi alltid vara kritiska...annars blir vi lurade alla årets dagar.

tisdag 28 mars 2017

Oförutsedda och förutsägbara händelser i naturen



 Under helgen var vi i min stuga Grova. För mig en av de finaste platserna att vistas på bland skog, sjöar och lågfjäll. Det mesta brukar tryggt upprepa sig under en stughelg. Gärna trevliga överraskningar, men de mindre trevliga försöker jag undvika. Att vi inte fick igång gasolen var därför ingen i större katastrof, då elleverantören Vattenfall veckan innan tagit bort det träd som låg på elledningen. Värmeförsörjningen var därmed säkrad.

Helgen kom trots allt att bjuda på ett par överraskningar av olika valör. Att vakna upp och se tre rådjur tillhör säkert vanligheterna i Sveriges snöfria områden. Här i det fjällnära inlandet är det desto mer överraskande med tanke på den djupa snön och den långa vintern. Roligt å alla händelser. Renarna får kanske konkurrens till sommaren...

Den andra händelsen var egentligen ganska förutsägbar...men jag hade än en gång förträngt kunskapen om att Tegsnäs träskidor inte är något för vårvinterns skidåkning. Det är lätt att lura sig att morgonens kallföre också ska bli dagens dito. Med andra ord...skidturen började riktigt bra och vi njöt av fulla drag av solsken, fin sikt och gott fika.

För den som inte har provat ett par klassiska träskidor kan jag berätta att kall snö med en lätt fuktad yta är den ultimata kombon om man vill ha två decimeter snö under skidorna och knappt kan ta sig framåt.

Det var just detta som hände när vi skulle styra kosan hemåt. Det minsta man kan säga var att jag och skidorna kom överens. Efter en stunds "promenad" med skidorna trodde jag räddningen skulle vara en upplogad väg att vandra hem på. Sagt och gjort, jag vadade i den nästan meterdjupa snön till vägen. Ibland ska man härdas av motstånd och stå för sin dumhet. Naturligtvis hade vägen inte plogats den senaste månaden utan istället vidtog en nästan tre kilometer lång fotvandring med snö till knähöjd tillsammans med de tunga Tegsnäsarna. De var mer än en gång jag tänkte kasta skidorna i skogen.

Nåväl...fram kom jag till slut. Lunchsoppan var minst sagt välkommen och god. Eftermiddagens bastu var naturligtvis av bästa slag.

Tegnäsarna kommer att få stå i boden länge. Vill tro att denna nygamla kunskap om dess egenskaper ska sitta kvar för evigt denna gång...


söndag 19 mars 2017

19 mars 2017, utdrag ur dagboken - vanlig söndag



 Idag är det en alldeles vanlig söndag, åtminstone i mitt eget liv. Det känns skönt med den trygga vanligheten i en annars så otrygg tid. Eller kan det vara så att det känns en aning tryggare då en av Europas populister åkte på ett nederlag under veckan i det första av flera kritiska val under året. Kanske vi är på väg emot en vändpunkt. Min optimistiska sida vill gärna tro det.

Men som sagt, denna söndag är vanlig. Vaknar med Dagens Nyheter i brevlådan. En lång frukost blev det tillsammans med tidningen och radions "Godmorgon Världen. Ett fint sätt att börja dagen på. Speciellt när jag fick några visdomsord från den alltid lika kloka Göran Rosenberg.

Dagens lite ovanliga inslag var städningen. En lite större städning till och med då vinterns alla dammråttor skulle jagas bort. Inte dagens roligaste inslag, men väl en stor  känsla av förnöjsamhet efteråt. Det riktigt luktade rent.

Efter en sen lunch tog jag en eftermiddagsvandring på den alltid lika trevliga isvägen. Kunde konstatera att denna isväg verkar bli allt mer vida känd. Nästan varje gång jag går eller joggar hör allehanda språk. Roligt!

Snart vidtar matlagning och fixa några matlådor till veckan. Imorgon är de ju måndag igen och arbete. Ingen grå måndag, utan troligen en alldeles vanlig måndag där jag med lite tur får lära mig något nytt.

Det är skönt att uppskatta vanligheten. Det mesta tiden av vår liv befinner vi just där. I glädjen med allt det där upptäcker du kanske något ovanligt, vem vet...

söndag 12 mars 2017

Bild vid havet



 Ibland ska egentligen en till synes anspråkslös bild tala för sig själv. Men just anspråkslösheten och eller motivet lockar ändå till en kommentar.

Bilden är tagen från Storbrändön i Luleå skärgård en alldeles vanlig dag i mars. Solen har sedan en stund dolts av snömoln som strax ska släppa sitt innehåll.

Bottenvikens yttre skärgård med de många låga och vidsträckta öarna bjuder på en speciell magi. Här är det inget som stör. Det är bara låta blicken vandra ut i det vita, grå, blå och svarta. Där kan den inre resan, tankarna och fantasin ta vid.

Jag tänker att naturen bjuder på den bästa konstupplevelsen...stadd under ständig förändring beroende av årstid och väder. Här återfinns penseldragen som aldrig den mänskliga handen fullt ut förmår återskapa. Konstverket lever återskapar hela tid sig självt...

Jag ser ett stycke evighet framför mig...havets horisontlinje och vattendelare. Jag funderar över framtiden...min och mänsklighetens. Vad döljer sig bakom en ännu osynlig horisont?

Jag blir rofylld i en tid som inte ger mycken anledning till ro. Det är rikedom och jag vågar fortsätta hoppas...

onsdag 8 mars 2017

Edinburgh - staden lagom



 Många av oss har stor förkärlek till en långweekend i någon av central eller sydeuropas stora städer. Inte sällan för att komma undan lite av kylan här i nord och få shoppa loss. Jag är ju ingen shoppingmänniska och har lite svårt för riktigt stora städer där allt gärna blir lite för mycket.

Jag att Ewa ville ändå prova en långhelg i en större stad. Valet föll Edinburgh - en av Skottlands största städer. Stor förvisso, men inte större än svenska Göteborg. En lämplig stad med en spännande historia, vackra miljöer och fin natur runt hörnet.




 Inget dåligt val kom det att visa sig. Efter ha förvirrat oss lite i de olika stadsmiljöerna fick vi snart överblick och orientering. Förvirringen berodde mer på nivåskillnaderna än storleken på staden. Edinburgh är en lämplig stad att komma vilse i. Så fort vi tog upp vår stadskarta och tittade undrande på omgivningarna kom snabbt någon ortsbo till undsättning och lotsade oss rätt. Trevliga och hjälpsamma människor är det ju inte alltid man förknippar med en storstad...

 

 Mysfaktorn var med andra ord hög vid vårt besök i staden. En bekant till mig har berättat att Edinburgh är en stad som åldras med värdighet. Kan inte annat än hålla med. Större delen av både den gamla och den "nya" delen av staden består av byggnader med som i de flesta fall har flera hundra år på nacken. Här finns magin som man vårdar fint. Inte ens på turiststråken är det speciellt ansträngt. Lite säckpipeblåsare och gatuteater förhöjer dessutom stämningen. Dessutom finns det massor med fik och restauranger att välja på. Undviker man det brittiska köket och inälvskosten kan man bli riktigt nöjd. Dessutom är  prisnivån riktigt human.

Den lugnaste oasen i staden är trots allt den botaniska trädgården. Här inryms massor av både kända och okända växter, buskar och träd. Trots att det bara är i början av mars blommar det på det på vissa ställen rikligt. Jag kan tänka mig vilket eldorado i blomsterprakt trädgården kommer att visa upp längre fram under våren.

En långhelg i Edinburgh var nära nog en balsam för själen. En stad som andades vänlighet och skönhet. Hit återvänder jag gärna.


måndag 27 februari 2017

Om konsten att minimera en tokig president



 Bilden ovan är Gaikabergen.  Bergen är två mina regelbundna utkikspunkter över vatten, skog, myr och lågfjäll. Under sommarhalvåret inte sällan med sällskap av någon häckande rovfågel.

Bergen är för mig en sinnebild av tystnaden, stillheten och någon sorts känsla av evigheten. Bergen och dess omgivningar är bilden av allt vår mänskliga värld inte är just nu. Den senare, d v s den mänskliga världen fylls allt mer av skrikande högljudda röster som basunerar ut lögner till en alltför stor okritisk massa.

Sinnebilden av den där högljudda lögnen har blivit en viss president som jag aldrig i denna blogg kommer att nämna med namn. Denne narcissistiska man med troliga psykopatiska drag har blivit kanske blivit vår världs farligaste person. Inte för att han är den elakaste och den mest utstuderat grymma utan för att han sitter på världens viktigaste ämbete.

Denne president med dessa karaktärsdrag gillar uppmärksamheten...och uppmärksamhet får han. Det finns nog ingen person i modern tid, eller ens någonsin, som får denna maxade uppmärksamhet som han får. Oavsett vilken uppmärksamheten är negativ eller positiv så triggas han bara av den. Skam och skuldkänslor tror jag inte ingår i denne presidents personlighetsuppsättning.

Men hur tusan ska vi då göra? Visst vore det enklast att bara ignorera honom och inte skriva om honom alls. då skulle med ens stor del av hans uppblåsta lyskraft försvinna. Men tyvärr är det ju inte så enkelt. Världen behöver ju faktisk få veta vad han och hans livsfarliga stab håller på med och försöker iscensätta.

Vad kan vi då göra? Alla som skriver om honom måste granska honom , men ovillkorligen hela tiden hålla sig till sanningen. Dessutom vill jag att alla som skriver om honom ska, liksom jag, sluta kalla honom vid namn. Hans namn är inte värt att nämnas och kanske kan bidra till att göra honom till en enkla och obetydliga människa han innerst in är...

onsdag 22 februari 2017

Stillhetens landskap



 Helgen som var klev jag in i tystnadens landskap när jag gjorde mitt första besök i stugan för året. Helt tyst var det naturligtvis inte. Jag hörde ljudet från mina steg i snön, spraket från bastukaminen och vindens sus i träden, men den vanliga ljudmattan av mänskliga röster och larm var långt borta.




I denna vår farliga tid full med okunniga gaphalsar och mörkermän är det en ynnest och lyx att kliva ut i det stora varat, d v s vår underbara natur. Visserligen är även dessa mina marker påverkade av människans framfart. Klimatförändringarna gör sig påminda i närmast vårlika temperaturer och med stora vakar i älven. Men stillheten och lugnet lever kvar.

Stillheten är underbart paradoxal. Det är tyst och till synes tomt, men jag är långt ifrån ensam. I vinterlandskapet återfinns djur och fåglar, men de delar naturens kontemplativa tillstånd. Men, jag är betraktad, därom vittnar upptäckten av en kungsörn ovan mitt huvud. Den seglar snart vidare, då den upptäcker att jag inte är något lämpligt bytesdjur.

Jag vill se tystnaden och stillheten i den fjällnära skogen som en del av den evighet som vi alla återgår till efter våra årsvarv på vår Jord. Det känns läkande att känna så speciellt i vår oroliga tid. Denna goda grundkänsla kan inte ens vår tids bisarra maktmänniskor ta ifrån mig...





onsdag 15 februari 2017

Ur led är tiden



 Det är inte mycket som är i ordning just nu. Det har varit blöta och glashala gång- och cykelvägar och nästan 10 c under den kallaste delen av året. Vattenfyllda isar i närheten av min stuga Grova i lappmarken som det skulle vara april. Till det kommer en farlig och galen president som ska vara världens mäktigaste ledare. Till och med hans partikamrater börjar visst inse att herr Trump inte är vid så god psykisk hälsa och inte går att lita på. Sent ska syndarna vakna. Vi får väl hoppas att det inte är för alltför sent...

Bilden ovan är det inte heller någon ordning på. Den ljuger som så mycket annat i vår tid...eller så är det en alternativ sanning, eller som det heter numera - alternativa fakta. För sant är att den är från min stuga Grova. Däremot är den tagen för ett par år sedan i Allhelgonatid.

Jag som gillar att hålla mig till sanningen kan berätta att stugan får mitt första besök för året till helgen. Det är första gången jag är där mitt i vintern, men det är tänkt att bli en mer regelbunden vana.

Vintern och vinter...vintrarna är ju som sagt inte som förr. Så det där riktigt pampiga snölandskapet får jag inte träda in i. Men som sagt... jag ska "odla" min själ tystnaden bland gran och fura. Jag ska definitivt hålla mig till verklighetens fakta. I det här fallet grillen, bastun, skidturen och det skrivna ordet. Det ska bli gott...

söndag 5 februari 2017

5 februari 2017, utdrag ur dagboken - se ljuset i en mörk tid



 Det har vänt. Jo, det har vänt på allvar. Ljuset är på väg tillbaka så här en bit in i februari. Vinterns snövita blir tillgängligt för fler. Där ute på isen vandrar människorna på isbanan. Jag ska om en stund ansluta i min lätt joggande stil.

I en tid där det kan kännas att mörkerkrafterna är på ohejdad frammarsch i form av populister och nationalister känns det skönt att vår jord ändå har sin egen inneboende agenda. Efter mörker kommer ljuset. Ett ljus som allteftersom tränger tränger in i alla skrymslen och vår och jagar bort allt det där mörka.

Även om människans utveckling i mitt perspektiv ter sig mycket mörk just nu vill jag aldrig sluta att hoppas att ljus och upplysning ska bära vägen framåt.

Galningen på andra sidan Atlanten börjar få motstånd. Rättsstaten  reagerar på hans farliga och ogenomtänkta beslut och  delstater vägrar underordna sig hans klimatförnekande agenda.

Vi lever i en mycket farlig tid och massor kan verkligen gå riktigt illa. Men vi ser att det också finns motkrafter som gör att det finns hopp. Ljuset återkommer som bekant alltid. Låt oss tror att det även gäller frihet, demokrati och omsorgen om vår livsmiljö. I ett mörkt rum finns ofta en strimma av ljus. Förstärk det så blir det starkare...

söndag 29 januari 2017

Ernst Billgren



 Vad är konst? Frågan har ställts oräkneliga gånger med lika många svar. Frågar du Ernst Billgren får du svaret att konsten upphörde 1960. Detta sägs kanske av vår största konstnär. Igår besökte han Luleå i samband Kulturens hus 10 års jubileum och vernissagen av hans utställning i konsthallen.

Det är en omtumlande upplevelse att få uppleva Billgrens bild och formspråk. Minst lika omtumlande är det att lyssna på honom...om hans tankar om just konstbegreppet och så mycket annat mänskligt. Han är både filosof och humorist...vänder upp och ner på många gängse begrepp...uppfriskande.

Billgren ser ingen tydlig avsikt med sitt skapande och vill inte tolka det han gör. Det gör han alldeles rätt i. Den ger ju mig som betraktare att tolka och skapa mening själv. Bra konst är tidlös. Tolkningen hänger samman i vilken tid den betraktas. När jag ser bilden ovan tänker jag direkt på Donald Trump som den värsta varböld infiltrerar och bryter sönder samhället.

Bilden nedan på den ofärdiga arken ger mig tankar på de pågående klimatförändringarna. Havet är uppvärmt och nedsmutsat. Hinner arken iväg innan syndafloden kommer?




 Vi lever i en kall och farlig och en allt skyddslösare tid. Det enda vi i bästa fall har är varandra. Låt vara med en stridsvagn som skydd. Det är min tanke kring bilden nedan. Billgren berör på djupet. Just som det ska vara när det skapande uttrycket är som bäst...




söndag 22 januari 2017

Gamla kvalitetsmarkörer som tjänat färdigt



 Allt har sin tid...brukar det sägas...och till slut är en utmätt tid slut. Det gäller det mesta - alltifrån vår utmätta tid på Jorden till prylar som vi äger. När det gäller det senare, d v s prylarna har vi människor mycket olika förhållningssätt till dem. Bland oss som bor i den gynnade delen av världen brukar ofta konsumerande stå högt i kurs...många omger med sig mycket mer än vad de behöver och byter ofta grejer för att få den senaste versionen.

Jag tillhör definitivt inte de utpräglade storkonsumenterna - tvärtom. Jag ser sällan något större nöje att köpa något nytt förrän det jag äger har gjort sitt, d v s gått sönder. Jag ser en värdefull poäng i det - genom att inte konsumera mer än vad jag behöver bidrar jag till en mer hållbar värld. Men jag medger att det även kan bli lite bekymmersamt när mina vänner upplyser mig att jag bär för stora skjortor. Då får jag ett problem, då modet ändras mycket snabbare än mina 5 till 10 år gamla skjortor.

På senare tid har jag avvikit från min resurssnåla linje då två trotjänare har tjänat färdigt hos mig. Det har varit lite jobbigt att konstatera att mina över 20 år gamla vinterkängor har blivit för små. Ännu mer omvälvande var det då jag denna vecka har sålt min över 26 år gamla Toyota Corolla. Inte för att den har gjort sitt, tvärtom, troligen kommer denna rulla många ytterligare tusentals mil. Men, även en principfast person som jag är inte opåverkbar när mina närmaste tycker att jag ska byta bil. Även jag måste medge att den gamla trotjänaren inte var det trafiksäkraste på Norrbottniska vintervägar.

Kanske kan det vara så att även jag i en allt otryggare värld behöver ett tryggare pansar i form av en trafiksäkrare bil...? Hur det nu än är med den saken så kommer jag sakna min gamla pärla som borgat för kvalitet och hållbarhet. Nu får jag bege mig ut på den slakna linan och hoppas på det bästa...


fredag 13 januari 2017

Utdrag ur dagboken, 13 januari 2017 - lågtryck



 Det är fredagskväll. Det är helg och arbetsveckan är slut. Jag har ätit inköpt sushi med god öl och spelat ny musik. Det är en skön och stilla kväll i januari. Ute snöar det. Det har snöat snart två dygn nu. Trevligt tycker jag. Det har fyllt på med 35-40 cm snö. Välbehövligt efter en hittills ganska snöfattig vinter.

Följer jag media kallas det som har pågått de senaste dygnen för oväder och allehanda varningar har utfärdats. Det har i de närmaste låtit som en smärre katastrof...och javisst...om man är ute och kör så gäller det att ta det lugnt och går man på en nyplogad väg får man ta det lite lugnt för att inte halka omkull. Men - när allting kommer omkring är det bara ett vanligt snöfall. Det ovanliga är väl att det inte har kommit tidigare.

Möjliga katastrofer är knappast vädret. Ska vi nu hålla till vädertermer så är en möjlig katastrof i antågande i ett land i väster. Där sker just nu en snabb lågtrycksfördjupning när en oberäknelig man med klart psykopatiska drag ska ta över kanske världens viktigaste ämbete. Här finns det anledning av utfärda en klass 3 varning. Det djupa lågtrycket är synnerligen oberäkneligt så här gäller det att vara mentalt beredd på det värsta.

Med denna klass 3 varning önskar jag alla vila och vaksamhet!

tisdag 10 januari 2017

Bästa restaurang i Luleå



 Efter att jag och Ewa under en tid har besökt 8 restauranger i Luleå är det dags att utse en vinnare. Vi har valt restauranger med en hög ambitionsnivå där vi har rätt att ställa höga krav både både vad gäller handlag, bemötande och miljö. De restauranger vi valt är just våra val. Någon kanske tycker att vi borde ha besökt fler, men jag står för våra val och tror inte fler restaurangbesök skulle kunna matcha de bästa.

Vi har inga inga restauranger med som platsar Mitchelinguiden i Luleå, men väl några som håller hög nivå. Luleås mest "hypade" restauranger CG och Hemmagstronomi tillhör dock inte täten och lämnar en del övrigt att önska för att göra en kritisk gom belåten.

Prisnivån på de testande restaurangerna är genomgående hög. Bästa restaurang behöver inte vara dyrast, utan priserna skiljer sig inte mycket.

Här är listan:

1. Bergströmska, betyg 4+
En härlig italiensk nykomling på Luleås restaurangscen. Vackert komponerade rätter som gör gommen glad. Detta tillsammans i en fin, lugn miljö och med kunnig personal gör Bergströmska till en vinnare.

2. Cooks Krog, betyg 4
 Gammal veteran som inte rostat  utan som bjuder på ett mycket habilt mathantverk i en lugn avstressande miljö som står opåverkad av tidens trender.

3. Fabriken, betyg 4
Ännu en positiv nykomling i Luleås restaurangliv. Här får du oftast smörrebröd av bästa sort serverade av trevlig och kunnig personal.

4. Bistro Norrland, betyg 4
Alltid ett tryggt val. Här serveras vällagad mat i en trevlig miljö som sällan gör dig besviken.

5. Kitchen & Table. betyg 3
Trevlig restaurang för den hungrige med fin utsikt över Norra hamn. Tyvärr går mängden lite ut över finessen.

6. Restaurang CG, betyg 3
Populär finkrog som inte riktigt lever upp till högt ställda ambitioner. Saltet används för frikostigt och miljön är för bullrig för att den kräsne matälskaren ska bli riktigt glad.

7. Hemmagastronomi, betyg 3
Matbar med flera utmärkelser som inte lever upp till förväntningarna. Därtill är mellanrätterna med rekommenderad dryck för ojämna. Minus också för den bullriga och trånga miljön.

8. Savoy Matsal, betyg 2
Mycket svajig kokkonst i en bullrig miljö. Personalens bemötande räddar kvällen.

söndag 8 januari 2017

Johans guide till Luleå restauranger 8 - Kitchen & Table



 Kitchen & Table öppnade sina portar då Clarion byggde sitt höghushotell för några år sedan. Restaurangen befinner sig högst upp i hotellet och har under den ljusa årstiden en magnifik utsikt över Luleå. Restaurangen är populär bland Luleåborna. Kvällen vi besöker restaurangen är det dock lugnt och stillsamt.

Till förrätt tar jag kvällens fisk. Den består för dagen av några Dumplings med en vinäger och soyabaserad sås till. Till förrätten dricker jag det rekommenderade C.H Berres Impulse 2012. En Riesling från vindistriktet Mosel. Förrätten är klart godkänd även om jag tycker att det är för lite fisk i rätten för att ge ett riktigt högt betyg. Såsen förhöjer rätten liksom den halvtorra Rieslingen.

Till huvudrätt väljer vi båda Lamb Shank bestående av lammlägg, rödbetor, getostsmetana, savoykål, rötter och bröd. Som vin tar vi det rekommenderade Markowitsch Classic Pinot Noir 2014. Det är en rejält tilltagen portion där mängden överglänser finessen. Den stora köttbiten på benet smakar bra. Getostkrämen är också utan anmärkning. Däremot är grönsakerna ganska anonyma och jag ställer mig mycket frågande till det vita brödet på en pinne som ingår till rätten. Det rekommenderade vinet är en klart godkänd rekommendation.

Rejält mätta avslutar vi med en slät espresso. Espresson överraskar positivt.

Sammantaget är vi ganska nöjda med kvällens restaurangbesök. Kitchen & Table är en varm och välkomnande miljö och personalen ger både ett vänligt och professionellt bemötande. Vill du bli riktigt mätt kan jag rekommendera Kitchen & Table. Men - mängden går lite ut över handlag och finess. De riktigt höga gastronomiska når inte inte Kitchen and Table. Mitt samlade omdöme blir betyget 3.



torsdag 5 januari 2017

5 januari 2017, utdrag ur dagboken - vinterland



Idag känner jag glädje. Anledning - den underbart vackra och kalla vinterdagen. Vid lunchtid är det -28,2 c i Norra hamn. Jag gläds stort att det fortfarande kan bli kalla dagar i klimatförändringarnas tid. Dagar då det biter rejält i skinnet när vinden sveper in från fjärden. För inte så länge sedan kunde vi ha veckovisa perioder med denna kyla. Men, nu får vi nöja oss med dagar. Redan imorgon blir det mildare igen.

Gläds även att Stockholmarna får snö för andra gången i vinter. Denna gång verkar dessutom kommunikationerna ha fungerat ganska bra...trots dryga decimetern snö!

Känner även lite glädje inför att regeringen äntligen har tagit ett initiativ som gynnar landsbygden. Snabba är dock Stockholmspressen att klaga på att reseavdragen i storstadsområden ska avvecklas för att kunna bidra till en finansiering av förslagen...detta sagt från en storstad som redan dignar under bilar där behoven av styrmedel mot annat resande är brådskande.

För att landsbygden ska överleva måste också förutsättningarna finnas. Så sent som igår blev vi påminda om landsbygdens betydelse när SJ:s tåg blev stående utanför Nattavaara i - 38 gradig kyla. Tåget blev stående länge och vagnarna snabbt utkylda. Resenärerna var nog tacksamma att det fortfarande bor människor i Nattavaara. Här bjöd Nattavaaraborna de frusna resenärerna på kaffe med dopp i församlingshemmet i väntan på bättre tider och fungerande tåg.

Att landsbygden fortfarande är vid liv och ger av sin generositet finns det också anledning att känna glädje inför.

God fortsättning!