I vår gynnade del av världen reser vi mycket. Ja, egentligen alldeles för mycket för att det ska vara långsiktigt hållbart. Jag reser också en del, men framförallt reser jag till en och samma plats - min stuga Grova en bit från Arjeplog.
Nästan alla typer av resor skulle jag kunna vara utan, men resan till stugan skulle jag definitivt inte vara utan. Faktum är att resan och vistelsen där har blivit lite av min livspuls...eller snarare min vilopuls.
Tacksamheten är så stor att jag har tillgång till platsen och dess omgivningar - skogar, berg, myrar och milsvida vatten.
Du liksom jag vet att vi lever i en turbulent tid. Turbulent i många avseenden och även snabb. Ofta alltför snabb, stressig och ogenomtänkt. Stuglivet på Grova blir en skön kontrast mot allt det där snabba. Här finns den verkliga möjligheten att bromsa in, hitta ett lägre varvtal och vila.
Här är jag emellanåt helt ensam. Nej, jag är aldrig ensam på Grova som jag lätt skulle känna mig i en stor stad med människor som bara skyndar vidare. På Grova lever jag nära naturen. I den stora tystnaden som råder en stor del av året blir jag uppmärksam på de små skeendena i naturen. Den kravlösa vänskapen känner jag där.
Jag är inte troende på det sedvanliga viset, men i dessa omgivningar som jag känner så väl och ofta kan andas så fritt upplever jag verkligen tillvarons storhet. Att det någonstans finns något som är mycket större än mig själv som jag känner både ödmjukhet och tacksamhet inför. Kanske kan vi kalla det för evigheten.
Nu när mörkertiden närmar sig blir det färre resor till Grova. Men resor ska det bli. Min livs och vilopuls behöver det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar