måndag 30 mars 2009

Lunchrummet

Lunchrummet på min arbetsplats är ingen större höjdare, men jag äter där 2-3 gånger i veckan för att spara pengar. Lunchrummet är ofta ganska välfyllt när jag anländer, men det har slagit mig att jag är ofta den enda mannen i lokalen. Visserligen är en majoritet av de anställda kvinnor, men här finns också många män. Inte heller kan det ha med ekonomi att göra, då flertalet av cheferna är kvinnor på de olika enheterna.

Av detta har jag drgit två slutsatser - kvinnor är mer ekonomiska än de flesta män (många av männen återfinns i den dyra lunchrestaurangen en trappa ner), men framför att gillar de att prata. Medan jag som ekonomisk man snabbt äter min medhavda korv stroganoff sitter kvinnorna länge och pratar om olika saker som inte intresserar så många män.

Lunchrummet lär nog förbli kvinnornas bastion. Det är tur att det finns en lunchrestaurang för de slösaktiga männen och sköna promenadstråk för en snål man som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 28 mars 2009

Machokultur, avfolkning och skoter

Läste för en tid sedan en artikel i lokaltidningen där en forskare berättar det de flesta av oss redan har känt på sig - Norrbottens tjejer lämnar länet i allt snabbare takt. Länet förgubbas, avfolkas och de som blir kvar är allt äldre.

Ingen munter läsning för dem som vill se länet som dynamiskt och livskraftigt. Minst lika allvarligt är att Luleå inte har den attraktionskraft som utvecklare för länet som staden borde ha. För ganska många år sedan pågick en artikelserie som hette ”städernas krig”. Med städerna avsågs Luleå och Umeå. Vem som ”vann” det kriget vet vi sedan länge. Medan Luleå står och stampar utan befolkningstillväxt och expansionen gått osannolikt fort för Umeå. Att bli stor är inget självändamål, men det säger ändock en del om stadens attraktionskraft och framtidsmöjligheter.

I tidningsartikeln nämns en skillnad mellan städerna. Medan Luleå attraheras av män så attraheras Umeå av kvinnor. Självklart är det så utan kvinnor kan ingen stad växa.

När jag idag vandrar över isen går jag över ett kaotiskt virrvarr av skoterspår, hör och ser skotrar som i hög fart passerar mig och lämnar ett moln av avgaser efter sig. På skotrarna sitter män och åter män i olika åldrar. Visst kan Luleå uppfattas som exotiskt med isbilvägar och skoterkörning över vita vidder. Samtidigt bär staden fortfarande på den barlast av machokultur och ett kunskapsförakt som länge följt i stålstadens spår.

För Luleå och i förlängningen hela länet står inför en mycket tuff utmaning om man ska hålla kvar unga, kreativa människor av båda könen. Machokulturen kommer sakta men säkert att gå under, det vore trist om samma öde väntar Norrbotten, så vackert och rikt som länet är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 25 mars 2009

Platserna 2 - stugan Grova



Många när på en längtan att få ha en egen stuga i naturen. För oss blev drömmen sann då för några år sedan fick chansen att köpa stugan Grova i Kasker ett par mil söder om Arjeplog. Jag har hört att den yngre generationen i allt högre grad ratar stuglivet. Det finns säkert flera anledningar till detta, men en sak är i alla fall säker, jag med min stuglängtan tycks numer tillhöra den äldre generationen.

Vad som är stugliv finns det säkert lika många svar på som det finns stugägare. För mig finns dessa vägledande ord – stillhet, avskildhet, tystnad, enkelhet och kontakt med vacker natur.

För mig representerar stugan Grova allt detta, samtidigt som den trots sin relativa avskildhet kan nås med bil inpå stugknuten. Att stugan ligger i min barndoms marker förstärker förstås den starka känslan för platsen. Det är nog inte stugan i sig som är det centrala, utan att stugan blir en plats för vila och utfärder i välkända marker som både bjuder på det lätt igenkännbara som överraskningar av olika slag.

Platsen hette förr Grovavallen som gav lite hö åt kreaturen och potatis åt människorna. Stugtimringen gör också skäl för namnet med sina flerhundraåriga stockar med ett förflutet från flottarepoken.

Mörkertiden är över och snart får Grova sitt första av ett flertal besök detta år. Grova väntar och stugägaren längtar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 23 mars 2009

Den svenska korruptionsmodellen

Med risk att jag uppfattas som tjatig och som en i mängden i drevet mot våra maktmänniskor, men jag kan inte låta bli. AMF:s stjärna har dalat och är med rätta numera långt under fryspunkten. Att makt och inflytande tenderar att korrumpera är ett för mig känt faktum. Ju högre upp i makten du sitter desto större är risken att du missbrukar din position. Någonstans kanske vi har velat tro att detta inte i lika hög grad gäller lilla präktiga Sverige, men den senaste tidens bank och pensionsskandaler har definitivt fått oss att vakna upp.

Hela den svenska pensionsmodellen framstår allt mer som ett gigantiskt lurendrejeri som vi ännu kanske bara har sett början av. Jag tror inte det är uppenbart för alla att hela vårt framtida pensionskapital är föremål för spekulation. Då må det heta inkomstpension (AP-fonderna), premiepension, avtalspension eller individuellt pensionssparande. Alla dess system är föremål för spekulation utan att vi som vanliga människor kan göra något åt det. Som ”extra salt i såret” tar giriga pensionsförvaltare ut flera miljarder kronor i avgifter trots att hela systemet har dränerats på pengar.

Jag kan inte se annat att detta system måste göras om i grunden får att komma åt girighet och kortsiktig spekulation av vårt surt förvärvade pensionsslantar.
Mitt enkla förslag är att staten garanterar alla en baspension, som har den nivå som samhället kan utlova oberoende av massa hypotetiska tillväxtsiffror. Större delen av det som vi genom avtals- och privat pensionssparande avsätter ska vi få förfoga över helt själva och placera efter eget tycke oberoende av giriga pensionsförvaltare. Jag är fullkomligt övertygad om att hade jag fått avsätta dessa delar av pensionskapitalet t ex i räntebärande papper hade jag haft ett högre pensionskapital än vad det röda kuvertet visar idag.

Finns det någon politiker som är till räckligt modig och inte fånge i ett korrupt system som vågar ta bladet från munnen? Jag tvivlar, men undrens tid kanske ännu inte är förbi…. ?!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 22 mars 2009

Norrbottnisk vårvinter



Takdropp och plusgrader. Våren gör sig en försiktig trevare även på den Norrbottniska arenan.

Det lilla äppelträdet som tittar fram i snön förhåller sig nog fortfarande mest avvaktande och lite skeptisk….

Den ljusa kusten glimmar dock på sedvanligt vis…



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 20 mars 2009

Platserna

Framöver kommer Nordlig utpost då och då filosofera lite kring viktiga platser i mitt liv. Den trogne läsaren kommer nog att känna igen sig. Det handlar naturligtvis om platser i naturen som förbinder mig med en speciell känsla och en ömsom fridfull som euforisk längtan att återvända till.

Jag är en stor vän av upprepningar. Trots upprepningen blir det aldrig tråkigt. Det återkommande återvändandet gör att ögon och öron kan vila i det lätt igenkännbara. Det sedda och hörda kan till det yttre vara lika, men som allt i naturen är elementen i rörelse och jag upptäcker alltid något nytt. Upprepningen bidrar dessutom till en stor inre vila och en meditativ känsla i takt med mina steg. Livet blir enkelt och tankemässigt avträde töms ut och jag blir varse en stor kärlek till livet.

Välmbapouda



Det finns ingen plats som är så nära förknippad med min barndom som lågfjället Välmbapouda i närheten av vår stuga Grova. Återseendet av lågfjället är för mig sinnebilden barnets förväntan inför ett långt sommarlov i lappmarken. När jag såg fjället visste jag att det inte var långt kvar till stugan och sommarens lekar och alla äventyr som väntade.

Denna lågfjällsmarkör har följt med mig genom åren och är lika viktig idag som då. Glädjen är fortfarande stor när lågfjället tonar upp sig för mina ögon. Min fru har aldrig förstått det där fullt ut och det är ju inte så konstigt. Det är ju jag som har en relation till lågfjället. Jag har mitt lågfjäll liksom hon har havet utanför Sangis.

Att lågfjället bär på sin historia med sin brandvaktarstuga som utkik för försvaret under andra världskrigets beredskapsår gör naturligtvis platsen inte mindre intressant.

För mig är lågfjället idag ett även ett näraliggande utflyktsmål med urskogen längs efter den branta stigningen och den och den fantastiska mångmilautsikten på topplatån. Ett årsvarv utan att ha besökt Välmbapouda är inget fullbordat år. Jag längtar redan dit….

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 18 mars 2009

Kontrollanten

Varje större arbetsplats har sin kontrollant som håller koll att du är på jobbet när du ska vara där, ser till att du tar ut friskvården enligt regelboken osv…

Den internationella kvinnodagen till trots är kontrollanten ofta en kvinna i medelåldern som är någon form av assistent (=låg status, låg lön). Kanske finns det något komplexfyllt över det hela – det inte jag får eller har möjlighet till ska jag se till att inte heller du får. Kontrollanten blir på så sätt en informell maktfaktor att räkna med.

I skolans värld är det min erfarenhet att de är skolassistenten som ofta tar på sig denna roll. På min nya arbetsplats verkar det vara löneassistenten.

Ofta är kontrollen subtil, men den känns. Förra veckan däremot blev dock en av mina kollegor utsatt för en kotroll som var allt annat än subtil. Löneassistenten var inne och hjälpte vår chef med det nya tidsrapporteringssystemet. Chefen såg allmänt lidande ut över att få ta på sig ytterligare en administrativ börda. Plötsligt upptäcker löneassistenten att min kollega har tagit ut friskvård varje vecka. Visserligen enligt gällande regler för tidsuttag, men assistenten gick trots detta igång och rusade in på kollegans rum och frågade vad hon gjorde på sin friskvårdstimme. Kollegan fick en rejäl uppsträckning då hennes aktivitet inte omfattade de aktiviteter som var godkända enligt arbetsplatsens riktlinjer. Då spelande ingen roll att kollegan mådde bäst av den motion hon utövade.

Jag undrar just vad assistenten gjorde efter tillrättavisningen. Gick hon till högsta ort för att statuera ett exempel, eller är det någon annan som får känna av hennes bannor.

Världen är så stor, så stor, men för vissa tycks den krympa ihop till ett russins storlek, tyvärr…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 16 mars 2009

Lottas blogg



Bloggandet smittar av sig. Nu har min fru Lotta skapat en blogg som ett komplement till hemsidan "Kreativa rum" om hennes konst. Bloggen heter ”Lotta makes art” och finns upplagd i mitt lilla bloggarkiv.

Välkommen att bekanta dig med hennes konstresa i smått och stort. Det senaste inlägget handlar om ytterligare en aspekt på girigheten, som bekant kan ta sig alltför många uttryck….

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 14 mars 2009

Girigheten igen....

Det ligger tydligen definitivt i tiden att skriva om storföretagens och myndigheternas bonusar just nu. Tyvärr går det nog att skriva hyllmeter kring detta ämne. Det tycks vara girig sörja av maktmissbruk som aldrig tycks få något slut. Senast är det nu Annika Falkengren från SE banken som gör avbön. Det massmediala och folkliga trycket blev till slut för stort för denna girige imperiebyggare. Naturligtvis handlar det inte om någon sorts generositet från hennes sida, utan det faktum att hon och banken till slut upptäckte att de skulle förlora pengar, då många arga sparare i banken skulle överge den.

Så läser jag dagens DN om dagens magplask i girighetsbranschen. Nu är det AMF pensions tur. Med ena handen tar man tillbaka flera miljarder från pensionsspararna, samtidigt som den andra handen ger ledningen bonusar i flermiljonklassen. Då var det min tur att bli direkt berörd som pensionssparare i AMF. Ska vi hoppas på ett lika stort folkligt drev mot AMF som mot SE banken? Jag tvivlar att det blir så. Det är ju som bekant en krångligare och dyrare process att ta ut sina pensionspengar än att ta ut pengar från banken. Det är nog AMF:s ledning väl förvissade om där de sitter skönt tillbakalutade i sin upphöjda position….

Jag är lurad, vi är nästan alla lurade, hur ska detta få ett slut??

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 13 mars 2009

Saaben

Min far ägde en Saab. I en grå Saab 96 av 1966 års modell slutade han sina dagar. Nu fyrtio år senare kanske det är dags för hela biltillverkaren Saab att gå i graven.

När min far var i livet och körde sin Saab var folkhemsbygget fortfarande ett levande projekt och det fanns stor tilltro till framtiden. Saab jämte Volvo var två representanter för det ursvenska och sågs som förebilder för samhällsbygget. Bilen var fortfarande inte var mans egendom, men de som hade bil ägde i de allra flesta fall en Saab en Volvo.

Nu är det en annan tid. Folkhemmet har blivit omodernt och våra ursvenska bilmärken är inte längre svenska. Nästan alla äger en bil, men allt färre kör Saab. Vi känner inte längre någon lojalitet till ett allt mer skamfilat varumärke när det finns så mycket annat och kanske bättre att välja på.

Visst är det trist att en tidigare nationalsymbol är på väg att försvinna, men tyvärr är det ganska logiskt. När Saab kom 1948 stod den för innovation och nytänkande, något som också länge förblev bilmärkets signum. Tyvärr har något hänt på resans gång och inte blev det bättre av att en biljätte på andra sidan Atlanten tog över. Ett föråldrat gubbtänkande med stora bensinslukande bilar är dömda att dö. Vart tog allt nytänkande och kreativitet vägen?

Vi lever i en tid som kallas kris som kommer att göra livet oroligt och utsatt för många. Det kanske är något nödvändigt som måste ske. Nyliberaler och det globala kapitalet har fått sig en känga. Ur askan får vi hoppas på ett nytt ljus och något annat en än föråldrad bilindustri. Natur, klimat och människors överlevnad kräver det.

Så tyvärr Saab, jag har svårt att se du kommer att finnas med på denna nya arena.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag 11 mars 2009

Lax eller fläsklägg

I mitt arbete får jag ibland ett avbrott från vardagens arbetsrutiner genom att åka på konferens. För att konferens ska upplevas som lyckad ska maten vara god. Mannen lever ju mycket genom magen och en god lunch kan göra hela dagen till en fest. Ett faktum är att ibland kan det vara maten jag främst kommer ihåg en tid efter konferensen. Om det beror på mig eller föreläsarna låter jag vara osagt.

En sak har med tiden stått allt mer klart för mig – det är en stor skillnad mellan konferensluncherna här i norr och den stora staden i söder. I Norrbotten är sannolikheten stor man bjuds antingen på lax eller renskav vid lunchen. Är det en tvådagarskonferens är det på samma sätt, lax ena dagen och renskav den andra. Tillåter årstiden det intas dessutom dessa måltider inte sällan i en kåta med renfällar. I den stora staden råder en annan ordning. Här står den klassiska husmanskosten högt i kurs. Maten serveras med fördel i klassiska silvriga karotter från en svunnen tid. Även serveringspersonalen är som tagna från historieboken uppklädda i klassiskt svart och vitt.

Jag kan än en gång se hur vi påverkas av våra olika kulturella rötter. Medan vi norrbottningar gärna vill framhålla det vilda och enkla föredrar lunchvärdarna i den stora staden det klassiska köket med stänk av borgerlig finess.

Jag uppskattar båda varianterna så länge det är vällagat, men bevare mig för den levergryta som serverades i Berns salonger i samband med en konferens för länge sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 8 mars 2009

Arlanda airport



Vissa platser får jag en kluven känsla inför. Jag förstår att det har med mina värderingar och fördomar att göra. Jag liksom alla andra vill ju gärna kategorisera platser och annat vi möter i livet som bra eller dåligt. Livet blir ju mer okomplicerat då. Ju äldre jag blir fördjupas allt mer insikten att inget är enbart bra eller dåligt, svart eller vitt. Det mesta jag möter i livet har en fram och baksida. Det som kan göra gott kan också göra ont.

Arlandas flygterminaler är en sådan typisk plats som gör mig kluven. I min värderingsvärld är jag negativ. Flyget är negativt som sådant med dess belastning på miljön och moderna flygterminaler är en konstig artificiell miljö långt bortom det som en naturmuff som jag tycker verkar vara sunt. Men å andra sidan är just denna miljö för många oväntade möten. Flyger jag från Arlanda till Luleå en söndagskväll är chansen stor att jag får träffa människor som jag inte har sett på länge. Senast jag var där mötte jag två personer. Med ens blir detta en social knutpunkt. En betraktare som jag får ju dessutom sitt lystmäte - att betrakta alla människor som rör sig i denna miljö, vilka de är och vad de tänker om sina liv

Jag måste inse att denna plats har fler förtjänster än vad jag tidigare medgett. Dessutom är det på platser där du vid ett första påseende kan känna dig minst bekväm som du kan lära dig mest.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 6 mars 2009

Girigheten

Då har girigheten fått anledning att sträcka på sig mot än högre makabra höjder. Vi är på väg in i en ekonomisk kris som kanske kommer att sakna sin motsvarighet i modern tid. Under en tid då massor av människor tvingas ut i arbetslöshet och andra hoppas på att rädda sina jobb genom kännbara lönesänkningar, berättas om att de stora bolagens styrelser såväl inom privat och statlig sektor tar ut bonusar på än ny sällan skådad nivå.

Jag känner något som närmast kan beskrivas som avsky mot denna girighet. Det är helt tydligt en liten maktfullkomlig elit som skor sig på alla andras bekostnad. Jag undrar vilken bubbla denna elit lever i och om de har någon susning över det förakt det borde väcka…. eller är det så att upprorens tid förbi och bara uppgivenheten finns kvar? När jag ser ett nyhetsreportage där man intervjuar arbetare vid SSAB i Oxelesund blir jag betänksam. Arbetarna uttrycker sig mycket diplomatiskt om sina chefers förehavanden.

Både detta och det horribla bonussystemet säger ganska mycket om samhällsklimatet i Sverige idag. Det var nog väldigt länge sedan reaktionerna från vanliga människor var så tama som de är idag. Orättvisorna ökar på ett uppenbart orättfärdigt och korkat sätt och ingen slår näven i bordet.

Uppgivenheten från vanliga människor tillsammans med den ekonomiska maktfullkomligheten från ett fåtal är knappast någon bra kombination om vi ska bygga ett samhälle för alla med en sund moral framöver. Det finns en välgrundad anledning att vara orolig….

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 4 mars 2009

Den stora staden



En stor stad har många ansikten. Jag besökte nyligen Stockholm och den gamla staden. En stadsmiljö med olika ansikten som erbjuder både ett gillande och ett ogillande. Den gamla staden är kontrastrik. Längs efter Västerlånggatan är turistfällorna legio som i vilken större stad som helst…men tar du bara några steg åt sidan kommer du till en annan värld. Om det inte vore för Stockholms typiska fuktiga vinterkyla skulle det kunna vara vilken mer kontinental plats som helst. Här möter du en stilla miljö i stort otuktad av tidens framfart. Sorlet från turiststråket stängs av de medeltida huskropparna och jag är fjärran stressade blickar och högljudande röster. Här kan du räkna de människor du möter på handens fem fingrar och med lite tur möts du även av ett leende.



Även den stora staden bjuder på miljöer för vila och miljöer där man drar ner på takten. Trots trånga passager och ett dagsljus som aldrig fullt ut tränger ner vidgas blicken och anletsdragen slätas ut.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 2 mars 2009

En förlovning

Gammal klokskap rostar aldrig. Karl Marx må ha haft många maktfullkomliga galningar i sin efterföljd, men själv var han en klok man vars samhällsanalyser ofta känns aktuella. Den gode Marx har bl a myntat orden ”opium åt folket”.

Aldrig har väl dessa ord klingat så sanna som i dessa dagar. Mitt i den värsta ekonomiska krisen på mannaminne förlovar sig kronprinsessan med sin Daniel. Aldrig kunde det han kommit lämpligare än nu. För stunden är alla kristids och framtidsfrågor som bortblåsta. Vecko- och kvällspress jublar. Även mer seriösa tidningar fylls av långa artiklar kring händelsen och mer eller mindre hela Rapportsändningen på TV i onsdags hade fokus på denna förlovning.

Det är nästan som jag tror att Reinfelt och hovet hade planerat detta när läget i kungariket Sverige är i bottenläge. Börsen har tydligen historiskt gått upp inför kungliga bröllop, så detta kanske är en ny typ av krishantering…

Medan skvallerpressen planerar för extranummer och diskussionerna i arbetsplatserna i Sveriges rikes fikarum går heta om Daniel är den rätta och om Victoria kan bli med barn skrattar nog Marx i sin grav om drogens effektiva verkan.

Frågan är hur länge bedövningen och ruset håller i sig och när den givna baksmällan kommer?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,