Minnesrummet

 För några månader sedan tog mammas livsresa slut. Hon överlevde min far nästan 51 år som gick bort i en dramatisk bilolycka redan 1969 där jag och min syster som av ett under klarade oss nästan oskadda. Nu är jag föräldralös på riktigt, men med alla minnen bevarade.

Ett sätt att behålla minnena levande är att låta en del saker som påminner om det som varit att få nytt liv på en ny plats. Mitt arbetsrum behövde en ansiktslyftning. Den stora Gustavianska byrån från mammas lägenhet är en fantastisk möbel i sitta rätta sammanhang. Dessutom är den ett bra förvaringsutrymme. En gammal oljemålning och ett par nyare målningar från sent 1950-tal ska få pryda väggarna. Farfars pokal från Evangeliska Fosterlandsstiftelsens styrelse det år han fyllde 50 år blir en samlande punkt på byrån.  Naturligtvis också ett par bilder av far och mor som påminner om det som var och om vem jag faktiskt är.



Under sent 1950-tal recenserade min far många böcker. Böckerna och recensionerna finns kvar och ska fylla bokhyllan för framtida läsning.

Vi får aldrig tillbaka de vi har förlorat och vi ska alla en dag gå samma väg. På den fortsatta livsresan vårdar jag och minns det som var. Minnesrummet blir ett uttryck för både tacksamhet och saknad...

Vandring i nära landskap 5 - Hembergsleden

 Varma dagar kan vara mer krävande för vandring i lågterräng. I helgen har det varit varmt och solen flödat utan uppehåll. Lagom utmanande är den lilla leden Hembergsleden någon kilometer nedan Ralph Lundstensgården i Ersnäs. Det är en 6 kilometer rundslinga som ger bra utdelning i utsikt och fina skogspartier.

Leden ger ett bra perspektiv på det kustnära landskapet. Jag vandrar genom torr barrskog, fuktigare granskog där myggen trivs och börjar vara på gång. I de högre partierna passerar jag ett par myrar. De typiska klapperstensfälten finns också liksom klipphällarna som visar på vad den gamla strandlinjen än gång låg efter den senaste istiden.



På bergets högsta punkt har passerar jag fina iordningställda rastplatser. Här stannar jag till, dricker mitt kaffe och ser ut över landskapet - åkermarken, våtmarkerna, innerfjärden och de låga bergen. I horisonten skymtar havet och staden Luleå.

Spår av mänsklig exploatering finns förstås även här. Ett litet gruvhål påminner om en svunnen tid. Det stora hygget längst bort på leden är däremot helt nytt. Tråkigt att inte ens denna miljö ska få vara ifred.

Vandringen gav trots allt mersmak. Hit kommer jag gärna tillbaka. Stilla och lugnt, två mil från staden.

Vandring i nära landskap 4 - Bälingeberget

 När vi för en kort tid sedan vandrade i de nära markerna när heten av Luleå så kändes det logiskt att avsluta vår fina långa vandringshelg med Bälingeberget. För luleåborna är vid sedan av Gammelstadsviken nog Bälingeberget det mesta kända av utflyktsmål. Inte utan anledning - Bälingeberget är ett mycket fint naturreservat med gammal orörd skog och med vidsträckta klapperstensfält som tydligt visar vad den gamla havslinjen låg efter den senaste istiden.

Ett välbekant plats är också välbesökt. Denna soliga söndag kunde vi räkna in 29 bilar vid parkeringen invid reservatet. Men en av de fina sakerna med Bälingeberget att det aldrig blir trångt där. Det finns en plats för alla som vill känna av stillheten och naturens storhet.

Vandringen blir inte så lång, men gör man som vi gjorde denna dag då vi tog den längsta vandringsrundan inkluderat en av avstickare till det närbelägna Vikberget, så blir det lite drygt 7 km. Då terrängen tidvis är stenig och blockrik känns vandringen dessutom längre än så.

Vid sidan av den smått magiska naturen med alla stenformationer och krökta tallar som klarat tidens påfrestningar bjöds vi på en fin utsikt av kustlandets typiska landskap en stor del av vandringen.



Avstickaren till Vikberget gör inte många. Det är väl värt besväret. Där får man ofta vara själv. Så var det även dag  när vi intog vårt välsmakande fika på en klippavsats med vyn mot Bälingeträsket.

Om du inte har gjort denna fina rundtur, gör den. Du kommer inte bli besviken.