söndag 18 december 2011

Minns i november....



Vi är inne i den mörkaste tiden under denna december som saknar den vinterkaraktär som vi här i norr förväntar oss. De regniga dagarna har staplats på varandra och det snötäcke som ligger är tunt. December är hittills sju grader varmare än normalt, samma temperaturöverskott som vi hade under november. Till skillnad från december var årets november en ovanligt ljus och solig månad.

Bäst minns jag sista stugturen till havsbandet. Det hade en av de få kalla nätterna. Stjärnhimlen var bländade och ute tystnaden ropade sångsvanarna på vattnet. När morgonen kom hade ett tunn is lagt sig närmast stranden.

När en lätt bris drog ingång startade den förgängliga issymfonin. Jag förevigade den fina stunden med min kamera. Resultatet blev den korta filmsnutten.

Idag - en månad senare ligger havet fortfarande i stort sett öppet. Det är en märklig tid vi lever i, även metrologiskt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 16 december 2011

Årets bild



Det är fredag, det är i mitten av december, det är mörkt i vinterlandet som är allt annat än vinterland. Jag söker mig in i musikens landskap och hittar en del pärlor bland de skivor som DN:s recensenter har lyft fram som årets bästa.

En kväll som denna är det lätt att blicka tillbaka till ljuset och det år som varit. Här i norr var det en fantastiskt fin sommar där de soliga dagarna staplades på varandra. De minnesvärda stunderna är många. Ett av dessa tillfällen var när Anton en augustimorgon lånade svärföräldrarnas båt för en gemensam utfärd på det öppna havet.

Vid detta tillfälle togs bland annat bilden ovan. Den får bli min bild för året. Den kombinerar stillhet, skönhet, närvaro och kan sätta fantasin i rörelse. Ett tillfälle att minnas, en plats att återvända till.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 15 december 2011

Transporter och rysk roulette

Jag färdas ibland i bil på vägarna. Säkert mindre än den genomsnittliga bilisten, men trots allt, jag är bilist som de flesta. En av många, som bara tycks bli fler och fler. Fler och fler blir även de långväga transporterna på landsväg, trots att det goda förnuftet, klimat och miljö borde tala för motsatsen.

Trots att jag färdas relativt lite på våra vägar har jag under åren varit i allvarliga situationer med dessa tunga fordon vid två tillfällen. För ett antal år sedan kastade ett släp plötsligt hit och dit när jag skulle köra om. Jag hade det man kallar änglavakt att släpet inte kastade sig mot min bil i omkörningsögonblicket. För några dagar sedan var det dags igen. Ännu en gång en omkörningssituation där den långtradare jag var på väg att passera plötsligt oannonserat viker ut och ska köra om ett annat långsamgående fordon utan att ta någon som helst notis om mig. Goda bromsar och att ingen bil låg bakom mig räddade mig ur denna situation.

Naturligtvis kommer det uppstå allt fler situationer likt dem jag har varit med om ju fler av dessa transporter som rullar på väg istället för på räls – det är ju trots felbara människor som sitter bakom ratten. Rysk roulette mot såväl människor som miljö. Detta skrivs i tider då entreprenörer hotar att överge järnvägen här i norr p g a brist på lönsamhet. Vad detta innebär är lätt att förstå. Än en gång handlar det mycket politik och kloka beslut. Med andra ord: Kloka och långsiktigt tänkande politiker, var finns ni?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 12 december 2011

Vädret och jag


Lågtryck på ingång. Skiktade moln som ger förebud

Jag har alltid haft en god relation till vädret, trots att vädret är lika lynnigt och oberäkneligt som relationer mellan människor. Eller just därför, till skillnad från relationer med människor kräver denna relation inget av mig.

Redan när jag gick i lekskolan blev jag kallad vädergubben när jag gick bland vattenpölarna och blickade upp mot himlen. Lite senare ritade jag väderkartor och hade drömmar att bli meteorolog. Nu blev jag inte meteorolog, utan socionom.

Att jag valde att arbeta med människor istället för vädret har en enkel förklaring. I arbetet med människor möter jag ständigt nya saker som inte så lätt låter sig förstås och knappast heller låter sig mätas och förutsägas. Meteorologen är naturvetare och försöker med sina modeller göra exakta förutsägelser.

Nu är sällan varken människor eller vädret exakt. Jag gillar att försöka förstå det som inte så lätt låter sig förstås. Därför jobbar jag med människor och fortsätter min forskande blick upp mot himlen.

Jag är och förblir en vädergubbe, ung som gammal. Jag fortsätter att göra mina väderförutsägelser, oberoende av SMHI:s manual.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 8 december 2011

Att äta eller ätas

Hela Sverige håller på att bli en marknad. Vi ska välja från det fria marknadsbordet som sägs främja konkurrensen och kundnyttan. Så här har det sett ut några år. Vi anpassar oss, men har vi blivit nöjdare och lyckligare?

När allt för många entreprenörer ska konkurera på allt för lite räls blir det trassel i tågtrafiken. Vi kanske förbannar tillståndet, men överlever. Värre går det när några hårdföra riskkapitalister skor sig på gamla, hjälpbehövande och helt beroende människor. I den ena änden växter miljonerna hos cheferna, andra änden vanvårdas de gamla. Ett numera känt fall så illa att en vårdtagare svalt ihjäl.

Vad värre är att ägarna av dessa omoraliska riskkapitalbolag på bästa sändningstid verkar tycka att det är helt i sin ordning att det får gå till på detta sätt – de har ju tagit en risk och vunnit – alltmedan de gamla får för lite omvårdnad, mänsklig respekt och därmed är de stora förlorarna.

Denna omoraliska situation måste få ett slut. Det är våra folkvalda politiker som har gjort detta möjligt och de är dessa som måste agera. Valfrihet och fri konkurrens är allt för sällan lika med kundnytta. Det börjar vi få allt fler graverande exempel på.

Jag fruktar att dagens situation kommer att permanentas. Profitörerna blir fortsatta vinnare. För att stävja eländet byggs istället en allt större tillsynsorganisation. Med omfattande frågemanualer från tillsynsmyndigheterna med krav på rutiner och riktlinjer från vårdgivarna ska den s k kvaliteten säkras. Jag som har arbetat med tillsyn vet att tillsyn många gånger bara skrapar på ytan. Under ytfernissan kan det dölja sig en annan otrevlig verklighet som aldrig får se dagens ljus.


Tillsyn någonstans i Sverige. Kvaliteten ska mätas

Det vi behöver är tillräckligt med arbetande och utbildade människor inom vården. Vi behöver också skatter som möjliggör en god omsorg. Skatterna som direkt går till de vårdbehövande och inte riskkapitalisternas fickor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 4 december 2011

Decembervandring



En osedvanligt mild november med många soliga dagar har blivit december. Här vid kusten ligger ännu marken blottad och de flesta vatten är helt isfria.

En ovanlig situation erbjuder å andra sidan ovanliga möjligheter. Igår vandrade jag i den helt snöfria skogen kring Kvavaträskberget. Vandraren känner igen markerna och finner lätt stigarna i allt det vintergröna.

Decemberdagen är kort och nära nog helt stilla. Här saknas alla spår från aktuell mänsklig aktivitet. Den mänskliga aktiviteten är i imperfektum, som de små fina betraktelser som finns att läsa i den lilla stugan "Stallets" gästbok. Vid den lilla timringen gör jag själv ett stopp, skriver några rader innan jag tar mig upp på berget.



Det är en märklig känsla att sitta i denna sköna stillhet på bergets topp och blicka ut över skogslandskapet. Bara ett par mil härifrån pågår julkommersen för fullt. Det är två olika världar som inte har något gemensamt, än mindre något att säga varandra.

Jag blir kvar i denna stilla värld en stund tillsammans med kaffet och smörgåsen. Solen är på väg ner och kylan börjar att bita i mina händer. Styrkt av stunden lämnar jag platsen. Jag försöker få med mig något av platsens poesi på vägen tillbaka mot stadens brus.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 2 december 2011

På Waynes café i Härnösand



På resa mitt i Sverige. Jag har gjort ett tillfälligt stopp i den lilla residensstaden Härnösand. Sitter på Waynes café i skydd från blåst och fukt från den eviga hösten som vägrar bli vinter.

Härnösand är den lilla staden som man oftast passerar förbi på väg norr eller söderut. En liten residensstad med lång historia i utloppet av Ångermanälven och Ådalens avfolkningsbygd.

Här finns en fin gammal stadskärna, en riksanstalt och den södra porten till Höga kusten. Här finns dessutom något som jag trodde var utrotat i de mindre städerna, en gammal biograf, som åtminstone till det yttre har den gamla designen bevarad. Dessutom känns caféet sin modernitet till trots tillbakalutat och lugnt. En lämplig plats att låta lite av min tid passera.



Kanske Härnösand är en behaglig stad att bli åldras i, vacker natur om hörnet, bevarandet av det gamla och ett ganska makligt tempo. Men, det är troligen inte så som stad och bygden omkring vill se på sin kommun. Hopp om framtida tillväxt och ny entreprenörsanda är troligen mantrat som kan ge ljus som i fornstora dar.

Jag får glädjas åt nuets ro och hoppas att den gamla biografen förblir livskraftig.

Läs även andra bloggares åsikter om ,