En osedvanligt mild november med många soliga dagar har blivit december. Här vid kusten ligger ännu marken blottad och de flesta vatten är helt isfria.
En ovanlig situation erbjuder å andra sidan ovanliga möjligheter. Igår vandrade jag i den helt snöfria skogen kring Kvavaträskberget. Vandraren känner igen markerna och finner lätt stigarna i allt det vintergröna.
Decemberdagen är kort och nära nog helt stilla. Här saknas alla spår från aktuell mänsklig aktivitet. Den mänskliga aktiviteten är i imperfektum, som de små fina betraktelser som finns att läsa i den lilla stugan "Stallets" gästbok. Vid den lilla timringen gör jag själv ett stopp, skriver några rader innan jag tar mig upp på berget.
Det är en märklig känsla att sitta i denna sköna stillhet på bergets topp och blicka ut över skogslandskapet. Bara ett par mil härifrån pågår julkommersen för fullt. Det är två olika världar som inte har något gemensamt, än mindre något att säga varandra.
Jag blir kvar i denna stilla värld en stund tillsammans med kaffet och smörgåsen. Solen är på väg ner och kylan börjar att bita i mina händer. Styrkt av stunden lämnar jag platsen. Jag försöker få med mig något av platsens poesi på vägen tillbaka mot stadens brus.
Läs även andra bloggares åsikter om vandring, december, stillhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar