tisdag 25 december 2018

Julfrid och återhämtning



 Bilden ovan är från min stuga. För mig är detta sinnebilden för en plats som läker sår, ger frid och sinnesro. Platsen som alltid finns och så villkorslöst och generöst tar emot.

Nu är det juletid. Dagar som för jag hoppas för så många som möjligt kan kan ge den där så nödvändiga vilan och återhämtningen vi alla är så beroende av.

Själv försöker jag att ta det riktigt lugnt efter ett år som både har erbjudit glädje, men av jobbiga händelser som behöver bearbetas och läkas.

Vid sidan min egen vardags glädje och sorg lever vi i en allt farligare värld med många maktfullkomliga ledare vars budskap klingar ihåligt och falskt, men samtidigt farligt och omdömeslöst.

Vid sidan av allt det där farliga och onda finns du och jag och många goda krafter som vill bygga en god framtid. När tillvaron gungar lite på olika plan försöker jag se kraften i de många goda initiativ som människor gör i smått och stort för att skapa ett värdigare liv och i förlängningen kanske rädda vår mänskliga civilisation.

Det som håller min livslåga brinnande är just dessa goda krafter och mina fina vänskapsband som stöttar och ger nya perspektiv på livet.

Fortsatt gott julmys och gott slut på 2018 önskar jag er alla var ni än befinner er!

söndag 16 december 2018

16 december 2018, utdrag ur dagboken - demokratin i gungning



 I morgon är det en stor dag för demokratin i Sverige. Då var det precis hundra år sedan både kvinnor och män fick rösträtt i Sverige. Det var under en tid det var oroligt i världen. Högern i Sverige var på reträtt och och en koalition av socialdemokrater och liberaler kunde genomdriva rösträttsreformen. Det kom att borga för hundra år av relativ stabilitet och en välståndsutveckling i Sverige.

Nu är det andra tider. Den demokrati som vi tar för given är klart vingklippt i vår populistiska tid. När rättsstat och medier ifrågasätts och till och med hotas är vi på ett sluttande plan. Det är just nu det som sker i USA.

Här hemma är vi inte där ännu, men det krävs faktiskt bara två val för ett genomföra grundlagsändringar som för oss långt bort från demokratin. Som det politiska landskapet ser ut just nu kan två val ske inom en ganska kort tid.

En viktig grundbult för demokratin och dess utveckling är att våra folkvalda tar sitt ansvar och levererar ett resultat. Av det vi har sett under den gångna hösten har det mesta blivit det motsatta. Det värsta med det är att det förstärker just det som hotar demokratin - föraktet för makten och de folkvalda samt att det häller bensin på det farliga populistiska krafterna.

Naturligtvis är detta på många sätt ett spel om makten, men spelet kan bli farligt kostsamt. Spelets drottning är Annie Lööf. Läser artiklar att hennes agerande handlar just om att bli drottning, d v s nästa statsminister. Ingen kan nog sia om hur det blir med senare, men en sak är säker -  Lööfs agerande under den höst som varit har varit allt annat än välgörande för Sverige och demokratin.

onsdag 12 december 2018

Klimatet och rätten till en hållbar Värld - allas vårt ansvar



 Jag skriver återkommande om klimatförändringarna och om den oro jag känner. Med den envises tjurighet kommer jag att fortsätta med det...det är helt enkelt min skyldighet. Jag som älskar min Jord och allt det där vackra som finns på den. Jag vill att även kommande generationer ska kunna få känna samma glädje som jag av att vara ute i naturen, få andas ren luft och äta god mat som är hållbart producerad. Jag vill helt enkelt att de som kommer efter mig ska kunna ha möjligheten att fortsatta känna glädjen av att vara människa och inte behöva förbanna tidigare generationers oförrätter.

Men - det är svårt att vara optimist. Omställningen från den ohållbara fossila infrastrukturen är stentuff, speciellt som vi är så fastbyggda i den och att det finns så mäktiga krafter som lägger sig på tvärs för en omställning. Sedan har vi här med vårt ohållbara konsumerande. Sverige är en riktig värsting på att släppa ut klimatgaser just beroende på vår konsumtion och vårt resande. De flesta av oss har helt enkelt för bra och trots att många har en gnagande oro för hur det ska gå för vår Jord så gör vi väldigt lite när det gäller att ändra på vårt beteende.

Visst- vi kan tycka att politiken levererar tunt eller säga att det är kapitalismen som är boven. Och visst det är också rätt... men det frånhänder aldrig var och ens ansvar att handla.

I bristen på ett verkligt intresse från våra makthavare tror jag att kraften inför en nödvändig omställning måste komma från dig och mig.  Blir vi flera tusen...ja, så småningom flera hundra tusen människor som ställer om sina liv då kommer de till slut att lyssna.

Hoppets låga är nog du och jag. Låt oss bli många...då kanske något stort kan ske, trots allt...

onsdag 5 december 2018

Oljeberoendet - den värsta beroendesjukdomen



 Det finns många beroendesjukdomar. De flesta av oss tänker kanske på dem som är beroende av alkohol och narkotika. Men det finns ju så mycket mer att bli beroende av, exempel spelandet om pengar, för högt intag av socker och shoppingsfrosseri.

Det gemensamma för alla dessa beroenden är att vi under en tid mår dåligt under en längre tid om vi inte får ägna oss åt det vi har blivit så beroende av. Vissa har stark motivation att sluta själva. Deras liv kanske hänger på en skör tråd om de fortsätter. Andra behöver massor av stöd och kanske behandling för att gå vidare utan det som ger beroendet.

Det gemensamma för alla sorts beroende är att du måste vara tillräckligt motiverad för att ta dig ur beroendet. Beroendet är något kraftfullt som kräver något extraordinärt för att komma dig ur.

Samma mekanismer  kring beroendet finns det på den kollektiva nivån - sådant som människor har har tagit för givet och blivit helt beroende av för sin livsföring - men som likt många individuella beroenden kan döda.

Det kollektiva beroendet är naturligtvis oljan. Utan oljan hade människan varit så framgångsrik som hon är idag. Mycket av den infrastruktur som finns i samhället har varit helt beroende av oljan och är det fortfarande.

Så mycket värre är då att vårt mänskliga oljeberoende tycks vara den hittills värsta beroendesjukdomen - sjukdomen som till slut kan ta kål på hela den mänskliga civilisationen. Allt fler av oss börjar så sakta få insikt om vårt prekära beroende men som med de flesta beroenden tycks vi behöva många tydliga tecken på det stora allvaret innan de flesta är beredda att göra avgörande avsteg från sina fossilberoende liv.

Det värsta med denna kollektiva beroendesjukdom är att när vi äntligen är beredda att göra en tvingande omställning så är det kanske redan för sent för människan på Jorden. Ge upp alkoholen kan du göra från den ena dagen till den andra...men om du om tjugo år äntligen gör dig av bränsleslukande suven och slutar flyga till Thailand så är atmosfären kanske redan så fylld av koldioxid så en eskalerande process inte går att stoppa.

Dystert, javisst. Vad är du beredd att göra nu??


söndag 2 december 2018

Mörkertid, motstånd och ljus



 Så var då årets absoluta mörkermånad här - december. Ljusets fanbärare blir allt viktigare. I Katowice påbörjas ett klimatmötet som redan beskrivs som ett fiasko innan det ens har börjat. Ljusets låga får inte slockna även om de med makt varken förmår eller har vilja att leverera.

Ljuset står naturligtvis de motrörelser med en majoritet av unga människor som kräver förändring och en snar förändring hur vi brukar Jordens resurser. När jag tänker ljust ser jag hur denna motrörelse breder ut sig, den civila olydnaden växer och de ohållbara fossilbaserade strukturerna rämnar.



 I väntan på att det sker kan vi söka stöd av naturen. Naturen och dess olika representanter ger på olika sätt bevis på kraft att inte frivilligt låta sig brytas ner. Så mycket kraftfullare är inte den gamla tallplantan, stenen och sommarens sjögräs. Dessa representanter kan vara 100 miljoner år, 50 år eller 6 månader gamla. Men ett har de alla gemensamt- motståndskraft och en vilja att inte ge upp.

Bär vi bara lite av naturens kraft med oss och inte vänder naturen ryggen så finns hoppet trots allt. Trots att december är osedvanligt mörk och ännu snöfri.


söndag 25 november 2018

Vidder av is och ljus



 Skönheten sitter som bekant i betraktarens öga. När mitt betraktande öga ser massor av skönhet i månaden november så höjer nog de flesta på ögonbrynen.

Min blick ser en hel del skönhet under årets mest föraktade månad. Novembers mjuka ljus ger många fina upplevelser. Kanske inte storslagna...jo, emellanåt även upplevelser av mer storslaget slag.

Dagens vandring på isen var verkligen storslagen. Det är mycket sällan man kan gå på dessa blanka isvidder  i Sveriges nordliga hörn. Normalt har snön redan bäddat in hela landskapet när november går mot sitt slut. Nu går jag bokstavligen på vatten. Tystnaden är min trogna följeslagare, om det inte tjuter till i isen eller vinden drar genom tallskogen.

Dagens skönhet är kort. När det börjar skymma behöver jag inte vänta länge på månljuset. Just nu är det ljust hela dygnet, försiktigt ljus - riktigt fint novemberljus!


söndag 18 november 2018

18 november 2018, utdrag ur dagboken - små ljuspunkter


 Efter många dagar av dis, dimma och strilregn återkom under veckan det mjuka fina novemberljuset och staden blev tydligt färgsatt.

Vi behöver bada i det lilla ljus finns som ännu en tid kommer att vara på reträtt. Fint är också att att det äntligen börjar komma olika former av reaktioner på den komsumtionsvulgära köpfesten "Black friday" som närmar sig. Alternativet som pläderar från en hållbar cirkulär konsumtion, "White monday",  är ännu litet, men kanske kommer att växa till en stor motkraft när allt fler börjar få upp ögonen för vår ohållbara livsstil.

Annars vet vi att det går alldeles för sakta. Att tänka i livsstilsförändringar är en sak, att gå till handling är en helt annan. I en undersökning som jag såg för några dagar sedan är svensken mycket positiv till att återvinna mer, men att ändra flygvanorna är det sämre med. Det blir ju tyvärr som "att sila mygg, men samtidigt svälja kameler". Tack och lov så finns det ett upprop mot flygresandet, men målet att 100 000 i Sverige ska avstå från att flyga kommande år.

Vi påminns ständigt om klimatförändringar, senast med anledning av de värsta skogsbränderna någonsin i Kalifornien. Idag läser jag en nedslående artikel i DN där Brasiliens nya populistiske mörkerpresident tillsätter klimatförnekande ministrar på löpande band. Låt oss då hoppas att världen reagerar med full kraft. Till och med världens stora industriledare börjar nu inse vidderna av klimatförändringarna - vågar vi tro att de börjar sätt press på Brasiliens ekonomi? Här hemma kan ju våra stora livsmedelskedjor börja med att sluta importera Brasilianskt s k naturkött. Ett ganska självklart första steg, eller hur?

I morgon är det "White monday". Jag tror det blir en solig dag...

söndag 11 november 2018

11 november 2018, utdrag ur dagboken - om att se ljuset i mörkret



 November inte bara förebådar mörkertiden, utan är också en del av den. Inledningen av denna novembermånad hittills levt upp till alla föreställningar om november, d v s dis, dimma och strilregn i överskott och med soltimmar som nog kan räknas på handens fem fingrar.

Årets november ger dessutom en utmärkt bild av den mörka tid där vi alla befinner oss. Då tänker jag inte på årstiden i sig, utan den värld vi lever i.

Såg just en bild på USA:s president där han frankerar tillsammans med andra världsledare för att fira 100-årsminnet av freden efter första världskriget. Han ler, ja, närmast skrattar på bilden. Jag undrar om han ens vet vad det hela handlar om. Denne farliga man som har lögnen som sanning och gör sitt bästa för att  blåsa under mörka krafter. Senast igår häcklade han det demokratiskt styrda Kalifornien som han hävdade vanskötte sina skogar. Detta sades av en klimatförnekande president då just klimatförändringarna med all sannolikhet skapat de värsta skogsbränderna i delstatens historia där hela städer brinner upp. Skamligt naturligtvis. Lika skamligt som när den farlige man , tillika USA:s president kallar en kritisk journalist för folkets fiende.

Onekligen  lever vi i en farlig tid, troligen mycket farligare än vad vi förstår. Ett samhälle tar tid att bygga, men att rasera bygget kan gå fort...

I en tid där mörka maktmän tar för sig och en apokalyptisk stämning sprider sig över världen blir det desto viktigare att ställa in sökarljuset på det positiva som trots allt sker. När politiken levererar tunt och de multinationella jättarna fortsätter att tänka rovgirigt på vinstmaximering får de positiva initiativen sökas underifrån. Här i Sverige finns Omställningsnätverket som är något mer än en ny "gröna vågen rörelse". Man försöker med olika lokala exempel visa på hur vi kan leva mer hållbart och med samklang med vår livsmiljö. I dagarna hörde jag talas om ett upprop där så många som möjligt uppmanades att inte flyga under kommande år.

Ljuspunkter finns trots allt alltid. Så viktigt att se dem. Att bara hemfalla åt dystopier grumlar bara blicken ytterligare...

tisdag 6 november 2018

Novembers vita lugn



Likt flera tidigare år sökte vi oss under Allhelgonahelgen upp till min stuga nedan Arjeplog. Början av november är brytningstiden mellan höst och vinter. Vid Norrbottenskusten är det fortfarande hösten som regerar. Snön kommer och går. Mestadels är det barmark och tillsammans med ett ljus på reträtt blir det mest väldigt mörkt. I väster ligger oftast en del snö och med den ett betydligt ljusare och mer intagande landskap.

Så var det även detta år. Färden upp till stugan sker på allt isigare och och knaggliga vägar, men väl på plats möts vi av ett snötäckt och nästan ljudlöst landskap.

Här får årstidskontrasterna en annan valör. Under några timmar omfamnas vi av ett mer påtagligt ljus som bäddar in skog, berg och isbelagda sjöar. Övrig tid regerar mörkret. I en stuga som ligger lite avsides blir mörkret också starkt och tränger vilsamt in i stugan. I frånvaro av måne och norrsken bjuds vi in till en magnifik stjärnhimmel och vintergatan som gläntar på dörren till oändligheten.

Djurlivet pågår alla årstider. Mitt i det vita syns spåren av hare, räv, älg och uppflog av skogsfågel. Dominanten är förstås renen. Spår av den senare syns nästan överallt och liksom platser för nattens härbärge. Mellan långa tysta sekvenser hörs lavskika, nötskrika, domherre och talltita. De senare låter sig inte generas av min närvaro. Talltitan är vid sidan av lavskrikan en av den norrländska taigans mest sociala individer.

All världens larm når inte hit. Speciellt inte i en allt mörkare november. Kvar i minnet blir det fina mjuka årstidsljuset och skidorna som glider fint på snötäckt is. Tacksam...




söndag 28 oktober 2018

Mötesplatser


Facebookhallarna i Luleå

 Igår hade konsthallen Havremagasinet i Boden vernissager på flera utställningar med temat digitala landskap. Samhället digitaliseras i en oerhört snabb takt och med det händer det saker med oss människor. Det gestaltar de utställande konstnärerna på olika sätt.

Jag fastnar mest för Erik Holmstedts fotografier. Bilderna med sitt strama formspråk ger just berättelsen om det Norrbotten som går från att vara ett industriellt nav till att allt mer bli ett digitalt kommunikationscentrum.

Vi människor är sociala kommunicerande varelser. För inte så länge sedan var de stora industrierna en av det vanligaste platserna för det sociala samspelet. I takt med äldre industriella nav så ersätts de av nya. De nya postindustriella naven är bl a  de allt fler anonyma välbevakade serverhallar som ska hjälpa oss att kommunicera på de nya digitala plattformarna, men också, ofta för oss helt ovetande, samla en massa information om oss människor, s k Big data.

Numera sker allt mer av vår sociala kommunikation via sociala medier, där dessa "digitala industrier" just ska vara navet och länken för dessa möten. I den bästa av världar skulle den kunna berika våra liv och öka förståelsen om oss själva och alla de andra.

Idag vet vi att det är så mycket mer komplicerat än så. Det som skulle göra oss friare och utveckla demokratin och göra fler röster hörda löper risk att bli det precis det motsatta. Det finns många och starka krafter som använder de nya digitala plattformarna för att manipulera oss, lura oss, smutskasta och sprida hat.

Vad som sker med all information och desinformation i dessa omgärdade och säkerhetsklassade serverhallar vet vi inget om. Här sker sker en anonym maktutövning i storformat mer eller mindre bortom nätägarnas kontroll.

Det nya digitala kommunikationslandskapet är allt annat än öppet. Var på din vakt, låt dig inte förföras av lögnen. Låt inte andra använda dig. Kommunikation människor emellan är ibland svårt och inte kommer det bli lättare...


söndag 21 oktober 2018

Sent om hösten



 Jag gör en vandring i det kustnära landskapet bland de låga bergen. Alltmedan vandraren klär på sig för möta en frisk vind som är mild, men ändå ganska råkall, så står naturen allt mer naken sedan den klätt av sig sin färgrika skrud. Kvar står den norrländska taigan i all sin prakt med sitt evigt gröna jag.

När inte orden får fäste och hittar sin riktning finner vandraren sitt hem i taigans gröna evighet. Här om någonstans är tanken fri och orden slipper formuleras.

När livet går lite på sparlåga är det fint att finnas här. Även i död fura finns livet. Den större hackspetten påminner mig ivrigt med sitt lika ivriga sökande efter den döda furans invånare.

Njuter av den den sena höstens rörelse och så för ett ögonblick når solen mig med sina strålar. Det är sent om hösten, det är vackert och tanken förblir fri...


måndag 15 oktober 2018

Osannolik oktober



 I helgen var jag i min stuga igen. Vi gjorde de kända vandringarna. Stilla, sköna och välbekanta.
Hösten är min tid. Så stilla, mer kravlöst, men med ett försonande ljus och så fina färger.

Gångna helgen var på många sätt inget undantag. Det som skilde sig var för årstiden helt osannolika temperaturer.

När sommarvarm luft i oktober strävar mot allt nordliga breddgrader kyls den av, drar med sig fukt och resultatet blir utbredda dimmor och dis. Då samtidigt solen ligger allt lägre förmår den inte tränga igenom.

Så var det en del av helgen - lugnt, men fuktigt och tidvis utbredda dimmor. Sedan kom en tilltagande vind och med den sommarlika temperaturer. Visst kan det vara skönt att gå ut utan att frysa, men det naturliga för årstiden är faktiskt att vi ska vara rejält påklädda för att möta en tilltagande kyla.

På resan hem sent på söndagen pendlade temperaturen mellan 15 och 19 grader. Sent på kvällen är det fortfarande 14,5 c i min stuga utanför Arjeplog. Skönt förvisso, men galet och farligt!

För en vecka sedan släpptes den senaste klimatrapporten och Jordens tillstånd. Det är alarmerade läsning från den vetenskapliga expertis som finns på klimatområdet. Man kan tycka att det borde skapa lika alarmistiska reaktioner från Världens ledare...men icke. Inte från andra heller, utöver några artiklar i våra rikstidningar.

Dagens Nyheters Björn Wiman skrev på söndagen tankeväckande om det absurda inför att inte reagera och agera inför en allt troligare klimatkatastrof. Det förfärande är att frågan troligen är för stor och komplex för att hantera för människan. Lägg därtill att mycket av den utveckling och landvinningar människan har gjort i modern tid har skett just på bekostnad på klimat och miljö.

Med andra ord...utanför klimatvetenskapen tycks det även vid sidan av alla hopplösa klimatförnekare finnas en uppgivenhet inför hela frågan.

Ett är säkert. Den osannolika oktobervärmen kommer vi att få uppleva allt mer av...och det är bara början av en osannolik och farlig värld som framtidens människor ska försöka hantera.

måndag 8 oktober 2018

Höstvandring



 Jag gör mina vandringar. Oftast vandringar längs stigar och till platser som är välbekanta. I söndags blev det en sådan vandring i Gammelstadsfjärdens naturreservat. Det var just en så där helt glimrande höstdag där en flödande sol höll modet uppe i allt det som ännu lever.

All denna plötsliga skönhet som uppenbarade sig var god balsam för min lite melankoliska sinnesstämning.  Hösten och det antagande mörkret är annars en fin tid för melankolin.  Vi påminns om alltings dödlighet i det kvarvarande vackra.

Vandringen blir en resa både för själ och blick. Själen får en stunds vila medan förhållandevis taktfasta steg tar mig allt djupare in i reservatet. Även om jag gjort denna tur många gånger förr blir varje vandringsresa  även i det lilla ny. Konstaterar att sommarens torka ännu märks tydligt i markerna. Förra året vid den här tiden var större delen av vandringsstråket fuktigt och delvis vattenfyllt. Denna söndag är det torrt längs hela vägen, likaledes i alla diken som normalt alltid innehåller vatten.

Många flyger till fjärran land för att vandra. Jag har så svårt att förstå. Skönheten, om än så lågmäld, finns ofta nära och kostar inga utsläpp att uppleva.

Flygare såg jag också, om än av ett naturligt slag. Så här års typiskt fullt med storskrake på fjärden. Därtill en ganska en närgången storlom och två jagande fiskgjusar i lufthavet. I skogen hörs domherrarna, de som trotsar mörker och kyla. Jag är med er....


onsdag 3 oktober 2018

Min skog



 Min skog som inte är min skog men som är det i själ och hjärta. Jag pratar om skogen i trakterna runt min stuga. Här finns det fortfarande gott om riktig skog, d v s varsamt brukad bondeskog och på högre höjd helt opåverkad skog

Skogsbolagen brukar hävda att de aldrig har funnits så mycket skog i Sverige. De har naturligtvis helt fel. det är snarare precis tvärtom, det har nog aldrig funnits så lite riktig skog som det finns idag. Med riktig skog menar jag opåverkad skog och varsamt brukad skog. Däremot har vi gott om sårbara sterila virkesplantager utsatta för väder, vind och brand.

Att få vandra i en riktig skog som inte är naturreservat, nationalpark eller på annat sätt skyddad är tyvärr allt mer ovanligt. Det gör mig mycket bekymrad för den biologiska mångfalden.



 I min genom historien varsamt brukade skog kan jag fortsätta att vandra. Tacksamheten är stor. Min skog äger till skillnad från hygget och plantagen en historia och själ. Jag vandrar och lever i nutiden men kan ana historiens vingslag från tidig nybyggarepok och långt tillbaka kanske ända till medeltid bland Gaikas gammeltallar och i spåren från urgamla skogsbränder.

Den gamla skogen, stigarna och de fina platserna äger en speciell magi, stillhet och vila. Jag vandrar i en försiktigt brukad vildmark dit världens larm aldrig når.

Om Gud finns så är det här rätta platsen att söka honom.


lördag 29 september 2018

I annan natur



 Som naturälskare och vandrare bombarderas jag allehanda förslag på vandringar. Ofta vandringar på exotiska platser långt bort. Visserligen får jag säkert se något nytt som jag aldrig sett tidigare, men priset är högt för den natur och miljö som jag håller högt.

Vid sidan av de vanliga charterturismen växer vandrings- och upplevelseindustrin lavinartat och bidrar starkt till ytterligare utsläpp som förstör miljön och stressar Jordens klimat ytterligare.

Ofta finns det så mycket vackert att se och uppleva i vårt närområde. Merparten av mina fina naturupplevelser får jag i den del av landet där jag bor och oftast med min stuga nedan Arjeplog som utgångspunkt.

Om vi så bara stannar inom vårt eget land så finns så skiftande naturmiljöer att uppleva. Förra helgen var jag på Gotland och mest i närheten av Visby. Att komma till denna ö i sen september är som att komma till en annan värld. Dels för att det ännu fanns lite av sommar i luften, men framförallt därför att naturen är så totalt annorlunda.



Gotland växte ur havet för flera hundra miljoner år sedan i på den tiden tropiska vatten. Sakta men säkert har sedan ön förflyttat sig till mer nordliga breddgrader. Kalksten är lite av öns grundfundament. Det märks mest på den nordvästra kustremsan, den s k Klintkusten. Det var längs denna fina kustremsa jag gjorde mina dagsturer. Det är en mycket spännande miljö att vandra i. På höjderna oftast vindpinat med lågt krypande växter och på lägre höjd ibland i det närmaste trolska skogar. Gotlands landskapsväxt är murgrönan. Inte utan anledning. Denna slingerväxt återfinns överallt, som grön matta, längs klippväggar och inte minst längs trädens stammar och grenar.

Jag blev i det närmaste överväldigad över denna natur och skönhet och har efter denna tur än svårare än svårare att förstå varför vi människor måste stapla upplevelser på varandra i fjärran land. Tänk klimat och miljöekonomiskt. Skönheten finns i betraktarens öga och mycket närmare än du tror...

 

tisdag 18 september 2018

Svampen



 Sensommaren och den tidiga hösten är min bästa årstid. Denna period och också högsäsong för svampen. Under ett antal veckor är skogen full av naturens alla läckerheter som kremlor, soppar, skivlingar och riskor.

Många gillar att plocka bär, men jag föredrar svampen. Medan bärplockningen har något industriellt över sig så andas svampplockningen stillsamhet, kontemplation och en nyfiken blick.

I år har det varit förhållandevis mycket svamp trots torkan. Svamp gillar även värme som vi har haft ett överflöd utav. Dessutom kom efterlängtade regn under augusti och därmed var svampsäsongen räddad.

Jag upphör aldrig att förundras över de flestas stora respekt, för att inte säga rädsla för att plocka svampen. Kantareller känner de flesta igen, men få förunnade att hitta. Utöver kantarellen finns det många läckerheter i naturen som vi med förhållandevis liten kunskap kan lära oss att känna igen.

Alla soppar är ofarliga och alla utom en, den sällsynta gallsoppen, är ätliga. Sopparnas undersida är så lätt att känna igen så den borde alla kunna lära sig, Flera av de övriga  familjerna i svampklubben har skivor på undersidan och kan vara klurigare. Nästan alla kremlor är matsvampar och ingen är farlig. Många kremlor är härligt röda och man känner igen skivorna då dessa smulas vid beröring.

De farliga svamparna är de helbruna skivlingarna. Dessa känner du lätt igen.

Svampen är på många sätt en outnyttjad resurs för oss människor. Djuren i naturen kan mer än oss. På många av mina svamputflykter har de tagit för sig av delikatesserna före mig. Det får jag leva med. Jag är ju blott en tillfällig besökare i deras marker.

torsdag 13 september 2018

13 september 2018, utdrag ur dagboken - politisk röra och naturens visdom



 Är tillbaka i stugan. Vaknar till en vacker morgon och känner hur världen växer. Äter min frukost och hör morgonekot. Skulle låtit radion vara avstängd. Min irritation växer i samma takt som jag hör olika partisekreterare uttala sig  om en tänkt regeringsbildning. De upprepar sina teser på samma sätt som de gjort sedan valnatten. De pratar om sin tänkta regering som alla kloka vet inte är möjlig. De tycks leva i förfluten tid, blockpolitikens tid. Nu lever vi i en annan tid. En tid då bruna krafter äter sig in och demokratin på sikt inte är självklar.

Partiföreträdarna närmast dumförklarar sig själva. Många väljare tycks vara klokare än de valda. Vi kloka väljare inser att en bredare blocköverskridande regering är det enda rimliga  för att få den stabilitet som landet kräver och för att våga fatta beslut med en bred uppslutning.

Kan bara hoppas att denna politiska papegojteater tar slut snart. Upp ur skyttegravarna och visa civilkurage!

Hittar friden in mina marker. Ett par smålommar kvackar i en tjärn och lavskrikorna slår följe en stund. Uppe på Lill-Gaika stannar jag till vid den äldsta tallen.  Denna fura med troliga rötter från sen medeltid har klarat stormar, bränder och kyla. Den står trofast kvar i bjärt kontrast till den fåfängliga dagpolitiken.

Skulle vilja sätta Annie Löf med flera under denna tall. Här skulle hon och alla andra få del av naturens obändiga kraft. Ett besök invid tallen kanske skulle kunna skruva ner den löjliga politiska retoriken och de skulle få kraft att äntligen våga ta långsiktigt ansvar.


söndag 9 september 2018

Ett land ska styras



 Idag är det en stor dag - valdagen. Jag har redan lagt min röst. Jag hoppas att även du gör din medborgerliga plikt och röstar...för demokratin skull.

Valdagen höjer sig lite extra. Vilka val vi gör denna dag har ju faktiskt betydelse för vår allas gemensamma framtid. Sverige är måhända ett litet land, men vi syns fortfarande utanför våra gränser. Jag menar att vi fortfarande han kan vara en god förebild för världen - låt oss inte försitta den chansen.

Men - jag är orolig. Vi vet att de mörka nationalistiska och främlingsfientliga krafterna har satt sina klor i allt för många i vårt land. Ett land som sluter sig inåt och inte vågar ta täten med alla de utmaningar vi står inför, är ett land som förlorar och söndras.

Valvaken blir säkert i nagelbitare, men det som trots allt är mest intressant är vad som händer i morgon och alla följande dagar. Hur ska Sverige styras?

Här ställs alla kloka och goda krafter på prov. Jag är ju en vurmare för en rödgrön regering, men har sedan länge sedan insett att det inte kommer att blir fallet. Därtill är nog låsningarna alltför stora. Jag har tidigare varit orolig för en ren högerregering, kanske med stöd av kristdemokraterna. Det är den enda regering som skulle få Sverigedemokraternas stöd med konsekvensen att brunskjortorna bjuds in i finrummet.

Som jag ser det är kanske inte det bästa, men klokaste alternativet en bred regering med socialdemokraterna, miljöpartiet, liberalerna och centerpartiet. Ett sådant parlamentariskt alternativ skulle kunna hålla brunskjortorna borta och förhoppningsvis sätta bättre fart på en framåtsyftande miljö och klimatpolitik.

Mycket kan hända och står på spel. Våra beslutsfattare har ett stort ansvar. Jag kan bara hoppas att de har ryggrad nog att axla det...

söndag 2 september 2018

2 september 2018, utdrag ur dagboken - en vecka till valet



 Det har blivit september - åtminstone i almanackan. Ute biter sommaren sig kvar. Denna fina dag gör jag en vandring i nya marker. Kul att upptäcka mer av naturens rikedom och ännu roligare att få med sig lite av skogens guld, svampen, med sig hem.

En dag som denna kan jag för en stund bortse från världens larm och all utveckling på vår jord som går åt fel håll.

Om en vecka är det val. Mitt val är enkelt, det blir grönt. Det har vid alla val antingen blivit grönt eller rött, men denna gång är valet enklare än tidigare. Som den natur- och miljövän jag är går det inte göra något annat val som förhoppningsvis får ett genomslag i politiken. Det senare är tyvärr långt ifrån säkert, men hoppet lever.

Miljö och klimatfrågorna fick till slut lite plats i valrörelsen. Fortfarande alldeles för liten plats, men kanske något börjar hända, trots allt.

Jag har varit orolig över klimat och miljö under många år. Det är inte med glädje, men med viss tacksamhet jag ser att allt fler äntligen på allvar ser att alla kurvor raskt går åt fel håll. Tiden blir allt kortare för att rädda Jorden så som vi känner den.

Snart ska du rösta. Gör ett klokt val för Jordens och mänsklighetens skull. Det kanske inte kommer att finnas tid för så många fler val...

tisdag 28 augusti 2018

Bästa årtiden



 Så var den då här - årstidscykelns bästa årstid. En årstid befriad från kvalmig värme och desto mer fylld friskt välartikulerat ljus.

Det här är en tid på året då jag vill tillbringa så mycket tid i naturen som möjligt. Du anar hösten, men ännu finns en spillra sommar kvar. Stillheten fördjupas samtidigt som det pågående livet pockar på en hel del uppmärksamhet. Faktum är att det rör sig mer i naturen nu än när sommaren är som varmast. Du anar uppbrottet hos alla fåglar som snart är på väg och stannfäglar - mesar, titor, hackspettar och lavskrika som tar allt mer plats.

Jag vandrar som så många gånger förr längs de välkända stigarna - både gamla bruksstigar och de som skapats av de fyrbenta. Av de fyrbenta ser jag inte så mycket, men anar dem desto mer av av alla färsk spillning och all svamp de har hunnit ta före mig. Det senare får jag leva med, då skogen tillhör djuren medan jag är en tillfällig besökare i deras marker.

När skönheten och friden är som störst kan jag för ett tag glömma världens pågående galenskap och grymhet. Jag kan bara tacka naturen som fyller på med energi och tömmer orons timglas...


söndag 19 augusti 2018

Sverigedemokraterna - tomhetens parti



 I går kom den kommunala informationstidning "Vårt Luleå" i min brevlåda. En valspecial där partierna får ge sin bild över vad de vill utveckla i kommunen.

När jag kommer till Sverigedemokraternas sida möts jag att de inte har inkommit med något material. Häpnadsväckande, men på sitt sätt ganska typiskt för den fördomsfulla tomhet detta parti står för och därför är så farlig.

Jag skulle vilja säga att vid sidan av Jimmy Åkesson och möjligen några fler ekar tomheten mycket stort i detta parti. Jag tror att de flesta kan hålla med om att Åkesson är en duktig retoriker. Han har en förmåga att vända sitt utanförskap till en egen fördel. Jag har genom åren sett ett antal debatter i TV-studion där Åkesson lyckas behålla lugnet medan hans meningsmotståndare uppträder både aggressivt och frustrerat.

Även jag blir frustrerad när ett uttalat enfrågeparti som helt saknar svar och intresse för framtidens stora utmaningar  får bli så stora. Jag blir än mer orolig det tycks vara så oändligt tomt bakom Sverigedemokraternas partiledning. Det är naturligtvis ett stort demokratiskt problem då det ger chansen för allehanda tokskallar att ta en plats i de beslutande församlingarna.

Jag kan inte annat tycka att det är häpnadsväckande att ett enfrågeparti med ett rasistiskt förflutet kan bli så stora i ett så välmående land som Sverige. Än mer tragiskt är att SD har det största  stödet bland arbetare och på landsbygden. Grupper och regioner som skulle vara stora förlorare på ett SD i maktställning.

Bland män är SD Sverigedemokraterna störst. Med den vetskapen kan jag inte annat än skämmas över det manliga släktet. Jag skulle gärna vilja prata med alla dessa män som tycks vara så många. Tyvärr lever vi alla i våra filterbubblor så chansen att få möta någon man med Sverigedemokratiska värderingar är nog obefintlig.

Nu är det snart val. Det blir en skrämmande rysare. Du som röstar - tänk stort och låt inte fördomar och inskränkthet styra dina val. Du är större än så!

måndag 13 augusti 2018

I den riktiga skogen



 Förra veckan vandrade jag i Skuleskogens nationalpark. Här finns det gott om skog, riktig skog, d v s urskog.

Bilden ovan är från Slåtterdalsskrevan. Mäktig i sig, men samtidigt en smula symbolisk. Bilden kan ses som den riktiga skog som kommer allt mer i kläm av det storskaliga skogsbruket, men den kan även ses som det urberg som värnar om den riktiga skog som finns kvar.

Skuleskogens nationalpark är en mäktig upplevelse. Höga kusten när den är som bäst, Havet och bergen möts i en fin dramaturgi. Berg och klippor omger skogen och skyddar den. Jag tänker att traktens relativa otillgänglighet gör att skogen har fått vara kvar. Hit når inga skogsskördare. Här vandrar jag i ett stycke evighet och känner en stor vördnad.

Skuleskogen är ganska unik. Det är få områden i Sverige som är så opåverkade av människans framfart. Motsvarande skogar hittar vi annars bara just nära fjällen som ansetts ointressanta av
skogsbolagen.



 Samtidigt tänker jag med sorg på den stora exploateringen av skogen, de stora hyggena, monokulturerna och de artfattiga likåldriga skogarna som fungerar som virkesplantager. Landskapet utarmas och förlorar en del av sin själ.

Den rekordvarma och torra sommar som varit har också visat på den likåldriga skogens sårbarhet. De många skogsbränderna kan inte bara skyllas på skogsbruket, men virkesplantageskogen är extra sårbar. Den gamla skogen var varierad och band på ett annat sett fukten i markerna. Flertalet bilder jag har sett från skogsbränderna är just unga likåldriga skogar.

Människan har genom historien gjort ingrepp i skogen, men aldrig på ett sådant storskaligt sätt som hon gör det idag. I takt med klimatförändringarna kan priset bli högt...högt på ett helt annat sätt än vad skogsbolagen har tänkt sig.

Skuleskogen däremot, fortsätter sitt stilla liv och glädjer mången besökare. Denna skog är värd många besök...




fredag 10 augusti 2018

10 augusti 2018, utdrag ur dagboken - semesterns elfte timme



 Allting har ett slut, även semestern. Jag som har haft förmånen att dela upp min ledighet börjar där jag slutar, d v s i min stuga Grova.

Kan summera en blandad och fin ledighet. Mycket stugvistelse, några spännade vandringar och ett trevligt besök i barndomsstaden Gävle.

Visst finns det en viss melankoli när något tar slut. Dagen bjuder på  ett ihållande regn, något som skulle kunna förstärka just den där melankoliska känslan.

Det är faktiskt första dagen under min ledighet jag verkligen omsluts av regnet. Egentligen borde jag bli irriterad då jag har ved att kapa och klyva. Men, irriterad är jag inte. Stugägaren Johan är inte rådlös. Det stora parasollet kan användas till annat än att skydda sig från solen så jobbet går om inte som en dans, men rätt bra ändå.

Faktum att är att jag jublar inför denna normalitet som heter regn.  Vi har haft varmare och torrare än på väldigt länge, så ett livgivande regn tänder inte elden, men väl min livsgnista.

Att höra skvalet därute är skön musik och ger hoppet om svampen som är så rolig att plocka. Och- snart kommer sensommar och tidig höst, min favorittid på året, bara det!

torsdag 2 augusti 2018

2 augusti 2018, utdrag ur dagboken - om baksidan av att leva i nuet.



 Kommer från en härlig vecka i stugan i vårt nordliga landskap. Som vanligt denna sommar blev det en vecka fylld av sol, bad och värme, men även tid för hjortronplockning och några kortare vandringar upp på älskade lågfjäll.

Vi har tagit dagen som den kommer och på många sätt levt i det där omtalade nuet som ska vara så viktigt.

Att inte alltid vara på väg, vara någon annanstans i tanken är och kan många gånger vara en god sak. För vår mentala hälsa är det viktigt att kunna glädjas med stunden som den är fullt ut. Det kan ge sinnesfrid och skön avkoppling.

Men - även denna nulevandets livsfilosofi har även sin baksida. Att leva i nuet fullt ut kan ju faktiskt  innebära att jag gör det jag gillar fullt ut utan omtanke på "nulivsstilens" konsekvenser.

Jag reflekterade över detta för en tid sedan en av dessa dagar då vattenskotrarna med deras förare hade hov i Norra hamn där jag bor. Till glädje för vattenskoterförarna, men till på påtaglig förtret för mig som ofrivilligt fick höra på oljudet.

En av mina Facebookvänner  kommenterade det så att de bara har kul och lever i nuet. Först blev jag bara provocerad, men sen insåg jag att han har alldeles rätt - de lever totalt i nuet och bekymmersfritt i sin fossila aktivitet.

Min moraliska pekpinne blir därför att det inte alltid är okej att leva i nuet. Jag vill i stället slå ett slag för skulden, det moraliska samvetet och att i stället även ha blicken in i framtiden. Denna överhettade sommar påminns vi om det allt varmare klimat vi håller på att skapa. Jag är övertygad om att framtida generationer kommer att förbanna alla dessa lättjefulla "nuaktiviter" som allt snabbare tär på Jordens resurser och riskerar att skapa en allt mer skeenande klimatkris.

Vi människor behöver inte leva mer i nuet, vi behöver upplysning vad våra aktiviteter gör med planeten. Att fortsätta att leva i nuet kan likt strutsen vara lika med att stoppa huvudet i sanden...eller som att köra bilen i en allt snabbare fart rakt in i en bergvägg.

Förr eller senare tar allt slut. Som flertalet lever nu blir det snarare förr än senare...

torsdag 26 juli 2018

Jag och alla de andra



 Helgen som var tillbringades i Luleå skärgård med en lite skonsammare värme och många bad. Långa stunder satt jag på stugverandan och med min bok och var ett med den skönhet som omgav mig.

Fick återkommande gånger även fundera över människan och hennes varande under årets ovanligt varma och torra sommarlandskap. Här fanns stugägarna och de tillfälliga gästerna som kom med sina båtar.  I mitt lätt vegeterande tillstånd kände jag mig nästan som en utomjording på besök. Här åts det och dracks det i stora mängder, med betoning på det senare. Det gick knappt en man utan en ölburk i handen. De stora påkostade båtarna förvisades och de som inte tog del fick ända sin beskärda del av företrädesvis männens tilltagande berusning. Här stojades och skrattades det, någon gång kryddad med en kortare båttur iscensatt av någon av de alkoholpåverkade männen.

Jag tänkte, det här är svensk sommar, övermåtta av alkohol och mat kryddad med en skrytsam fossil livsstil. Jag visste och vet att jag är den udda fågeln eller utomjordingen i sammanhanget. Denna känsla av att självvalt utanförskap har jag känt länge. Den har snarare växt med åren.

Jag anammar inte den där skrytsamma pryllivsstilen, kryddad med övermått av alkohol och kalorier. Jag vet att den inte är hållbar och måste få ett slut. Jag vet samtidigt att alltför få vill överge den. Kanske något fler tänker till denna heta sommar då skogarna står i brand, men de allra flesta kör på som förut och vill ogärna försaka något de sedan länge tagit för givet.

Utomjordingen Johan inser att det är bråttom att lägga om livsstil. Jag vet att jag måste konsumera mindre och är beredd att betala mycket mer i skatt för klimatsmarta och nödvändiga investeringar.

Jag och ägaren av miljonbåten på Kluntarna lever i parallella universum. Hur fasen ska vi hitta det nödvändiga språk där det finns en uns av gemensam förståelse?? Det var en av de funderingar jag hade på skärgårdsverandan i eftermiddagssolen. Det var svårt att vara optimist och jag kände mig ganska svarslös...

måndag 23 juli 2018

Nasafjäll - efterskrift



 Jag har i min blogg berättat om min fina vandring till Nasafjälls silvergruva. Vandringen i sig var av bästa märke, mäktigt storslagen i det fina vädret.

Jag ville få på plats känna lite av historiens vingslag, då jag genom år läst mycket om 1600-talsgruvan, övergreppen på samerna och de avtryck gruvverksamheten som än i dag gör sig påmind i närheten av min stuga nedan Arjeplog.

Men...det verkar vila en förbannelse över Nasafjället och de norska och svenska samebyar som verkar där. Strax innan leden upp på fjället tar vid möts jag av skylten ovan. Än en gång är en allvarlig konflikt på gång mellan gruvexploatörer och och de renskötande samerna. På den norska sidan av fjället ska det finns en stor fyndighet av kvarts. Gruvbolagen väntar på tillstånd att sätta igång. Om några år kan denna vandring vara ett minne blott då ett fult dagbrott upptar delar av fjällområdet.

Det hela känns sorgligt, kanske inte minst mot bakgrund att det sker just på Nasafjäll där samerna under historiens gång har behandlats synnerligen illa. Än en gång ställs samernas intressen mot giriga ekonomiska intressen. Sett till historien brukar utgången oftast vara given - till samernas nackdel.

Sista ordet är inte sagt i frågan, så än finns hoppet. Nasafjälls historia har mycket att berätta. Dagens renskötarland är en fin pärla att besöka. För allt i världen - låt den inte exploateras mer!

onsdag 18 juli 2018

Mot Nasafjäll 2



 Min vandringsdag mot Nasa silvergruva började arla. Vädret lovade en sol och varm dag och jag ville komma iväg innan värmen blev för påfrestande. Började dagen med att inta en svindyr frukost i campingens matsal tillsammans med massor av vägarbetare. Det pågår omfattande vägarbeten utefter E6:an så campingen har nog goda tider.

Mättad av ett antal norska smörgåsar tog jag mig iväg. Det var lättare sagt än gjort att hitta leden. Trots upplysningar om motsatsen fanns det ingen skyltning efter vägen. Efter en det åkande fram och tillbaka hittade jag en privat väg som också visade sig vara ledens utgångspunkt.

Klockan var 8 och jag var på väg. Solen värmde redan ordentligt och första kilometernas branta stigning kom att bli svettig värre. Jag har tagit med mig rejält med vatten, då området kring gruvan är förorenat, men denna enkla dryck kom verkligt väl till pass under vandringens första del.

Efter den första branten upp på kalfjället blev vandringen allt angenämare. Det fina vädret och sikten gjorde vyerna över landskapet magnifika. Närmare Nasafjäll och gruvområdet blev terrängen blockrikare. Stigen var försumbar men välmarkerad. Jag passerade ett par snöfält och fick dricka lite av smältvattnet innan jag gick in i den förgiftade zonen.

När jag närmade mig gruvområdet fanns flera skyltar som talar om att vattnet är förorenat. Tänk att en gruvbrytning med våra nutida mått är småskalig fortfarande efter flera hundra år kan påverka miljön. Det säger en hel del om konsekvenserna av gruvbrytning.



 Men, här stod jag i den storslagna högfjällsterrängen och försökte förstå något av allt som hände här för länge sedan. Denna vandringsdag var vädret av bästa märke, men normalt är detta en mycket kärv plats på nästan 1100 m öh. Det är lätt att förstå vilka umbäranden som företrädesvis samerna fick utstå i samband med brytning och frakten av malmen flera mil över fjället österut. Gruvan är som sagt med moderna mått mycket liten. Jag tar med mig en glimrande silversten som minne. Totalt bröts ett 20-tal ton silver här och 100 ton bly. Det är det senare som skapar föroreningarna.

Åt min medhavda matsäck invid vid den gruvstuga som fortfarande står kvar. Den är klassad som fornminne av länsstyrelsen och går utmärkt att övernatta i.

Fylld av upplevelsen vandrade jag min ensamma vandring tillbaka mot utgångspunkten vid E6:an. Det här var verkligen den ensammes vandring. Mötte inte någon människa på vägen trots det fina vädret.



 När eftermiddagen var som varmast satt jag mig i bilen och påbörjade min färd hemåt. Uppskattade till fullo den modernitet i bilen som kallas luftkonditionering.

Anlände tidigt på kvällen till Arjeplog, var trött och hungrig. Då invid bensinmacken fick jag punktering. En punktering är alltid dålig tajming, men här fanns det räddande änglar i form av två somaliska ungdomar som snabbt kom till undsättning och ville hjälpa den något hjälplöse i sin trötthet.

Jag tänkte och tänker att här skulle Jimmy Åkesson eller någon av hans adepter vara på plats. Den tacksamhet jag kände var stor och jag fick tillfälle att uttrycka den när jag träffade den ene av ungdomarna dagen därpå när jag handlade i konsumbutiken.

Efter det ovälkomna avbrottet summerade jag min dag över en renskavspizza. Jag var en stor upplevelse rikare. Den var värd all möda!


tisdag 17 juli 2018

Mot Nasafjäll 1



 Nasa silvergruva invid norska gränsen i Arjeplogs kommun utgör en mörk del av vår historia. Här påbörjades brytningen av silvermalm 1634 för att finansiera Sveriges krig och stormaktsambitioner. Samerna i området exploaterades hårt och deras arbete skedde under slavliknande förhållanden. Gruvbrytningen pågick under något årtionde och återupptogs under en kortare period i slutet av 1700-talet.

En vandring till Nasafjäll har länge funnits på min måste-lista och när vädret lovade gott gjorde jag förra veckan slag i saken.

Från svenska sidan är vandringen nästan 5 mil. Från vårt västra grannland är det däremot 8 km enkel väg till gruvan. Jag förberedde mig därför för en två dagars tur med övernattning på Krokstranda camping.

På väg mot Norge laddade jag upp  med en lika lång dagsvandring upp på fjället Pieljekaise. Det är en mycket trevlig och ganska lättvandrad tur. Här får du fjällets panorama i sammanfattning. Den florarika lågterrängen, det vidsträckta kalfjället och den alpina toppterrängen med vyer mot Norge och Sulitelma i väster och de vidsträckta skogarna och sjöarna i öster. På denna tur som jag gjort många gånger kommer jag i regel i samspråk med någon. En barnfamilj från Norrköping satt på toppen och var minst sagt begeistrade.



 Efter den fina vandringen rullade jag vidare mot Norge. Strax innan gränsen blev det ett längre fikastopp i den sena eftermiddagssolen. Till sällskap fick jag en ganska närgången gök. Förundrades över att göken sökte partners i lågfjällsterrängen.

Färden fortsatte på kurviga norska vägar innan jag i den tidiga kvällen nådde Krokstranda. Jag antar att jag inte är den första campinggästen i Norge som överraskas av den något påvra komforten. Ska du någonsin campa i vårt västra grannland - ta med dig täcke och kudde. Mitt nätta sidenlakan var knappast någon värmekälla under den ganska kyliga natt som följde. Negativa överraskningar av det mindre formatet är lätta att ta. Nu var jag på plats för min historiska vandring och taggad inför den dag som skulle följa....


fredag 6 juli 2018

skogen vi ärvde



 På bilden ovan ser du ett gammalt kalhygge. Hygget skapades av dåvarande Domänverket nedan Storgaika i slutet av 1970-talet. Idag "förvaltar" Sveaskog hygget och stora kringliggande arealer i området.

Det här är en alltför vanlig syn i det norrbottniska inlandet nära odlingsgränsen. Gamla kalhyggen som förblir kala. Återföryngringen blir svår efter våldtäkten av den naturliga miljön. Ny skog får svårt att etablera sig, stora ytor förblir kala. De plantor som inte dukar under av kyla och vind blir mat åt älgen. Sveaskog försökte för några år sedan hyggesplöja för att få igång återväxten. Än så länge ser jag inget resultat av det.

Storgaikahygget är ett resultat av den storskaliga skogsskövling som var det normala i Norrlands inland under 1960 och 1970-talen. Idag tar man i någon mån mer hänsyn. Gamla boträd fredas och kantzoner mot våtmarker lämnas, men i stora drag fortgår skogsskövlingen och de äldre skogarna som aldrig utsatts för det moderna skogsbruket fortsätter att minska.

Skogsbolagen hävdar att vi aldrig har haft så mycket skog som nu. Det beror på vad man menar med skog. Om gamla hyggesplantager och dess monokulturer är skog så har vi mycket. Den riktiga skogen däremot, den minskar hela tiden.

10% av vår totala skogsareal är skyddad. Vi förfasar oss över över skövlingen av regnskogen, men faktum är att i många länder som skövlar regnskog har mycket större arealer av skogen skyddad än i Sverige.

Skogsbolagen är skickliga manipulatörer. I sin senaste marknadsföring framför man klimatnyttan i bruket av skogen, all bränsle som kan utvinnas av den. Man ställer s k klimatnytta och naturvårdshänsyn mot varandra.

Jag känner tacksamhet över att jag fortfarande kan vandra i oskövlad  skog. Den finns på bergstopparna dit skördarna inte når. Den finns hos privata markägare som gillar att vandra i sin skog och den finns närmare fjällkedjan där du kan blicka ut över orörd vildmark  så långt ögat når.



 Området nedan Storgaika tycks däremot vara förlorat. Sveaskog har bättrat på och byggt ut skogsbilvägen sedan i fjol. Snart kommer nog skördarna. Skogen vi ärvde gråter och allt för få lyssnar...

måndag 2 juli 2018

Politisk mainstream med en befolkning som tänker på annat



 Tillbringar ett par veckor på min favoritplats, stugan Grova i det fjällnära inlandet. Solen flödar, värmer och inbjuder till vederkvickande dopp. Jag är långt ifrån världens alla dramatiska platser och krigszoner och långt ifrån det politiska skådespelet som nu pågår Almedalen, Visby.

Däremot har jag gott om tid att lyssna på våra politiker och journalisternas analyser om vad våra folkvalda säger. Jag hör inget nytt överraskande sägas. Retorik och fraser känns igen. Världen och Sverige håller på att förändras på ett oroväckande sätt, men om det sägs det mycket lite.

I dessa populistiska tidvarv talas det mycket om det politiska etablissemanget. Föraktet mot detta etablissemang skapade USA:s president och ledde Brexit. Politikerveckan i Almedalen torde vara det svenska etablissemangets främsta tummelplats. Här samlas politiker, näringsliv, intresseorganisationer och allehanda lobbyister.

Den allvarliga frågan som behöver ställas - är inte denna tummelplats en stor filterbubbla allt mer fjärran vanliga människor? Och - hur många bryr sig och låter sig påverkas av vad som händer i Almedalen?

Jag tror att många människor inte känner igen sig i våra politikers beskrivningar. Vi förfasar oss (med rätta) att Sverigedemokraterna kanske kommer bli Sveriges största parti. Men, när allt fler människor inte känner igen sig i den officiella retoriken lyder vi inte. Vi vet att klyftan mellan stad och land växer. Då pratar vi om klyftan mellan större delen av landet och några storstadsområden. Det är bara en av flera konfliktlinjer i Sverige som det pratas allt för lite om.

Civil olydnad är att göra motstånd med fredliga medel. Vi har historiskt mycket att tacka den civila olydnaden för att vi har det på många sätt goda samhälle vi har idag. Men - idag växer en annan sorts civil olydnad när vi ser att en betydande del av befolkningen tänker rösta på ett parti med rasistiska rötter och en oklar agenda. Vi kan tycka att folk borde vara klokare än så, men klokare tycks vi inte vara när människorna inte känner igen sig i politikernas fraseringar och poser.

Under min behagliga stugtillvaro finns oron. Vi vet att redan ett par hundra tusen människor kan påverka samhälle. Det räcker med 25% av befolkningen för att förändra det i grunden. Vi kan inte ta något för givet - allra minst vår demokrati och välfärd...

torsdag 28 juni 2018

Tyvärr - nästa regering blir blå med stänk av brunt



 Valrörelsen kommer snart ta fart. Startskottet blir blir Almedalen i Visby. Frågan är om de kommande veckorna inför valet kommer tillföra någon ny vital energi eller om det blir mer av samma välkända positioneringar.

Tyvärr misstänker jag att det mesta redan är sagt och som kommer att bädda för en rejäl politisk röra efter valet. Jag har svårt att se fram emot valrörelsen och framförallt inte resultatet av den. Jag är nämligen ganska säker på hur utgången kommer att bli efter långa och segslitna förhandlingar om vem som ska leda landet. Det är den troliga utgången jag ogillar - en ren moderat regering.

Premisserna är följande: Socialdemokraterna har anpassat sig allt mer till Åkessons retorik. Det kommer bara gynna Åkesson och hans parti och Socialdemokratin kommer göra det sämsta valet i modern tid. Vänstern går starkt framåt. Tar en del missnöjda väljare från såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet. Att Sjöstedt gör ett bra val kommer sakna betydelse då de övriga inte vill dansa med honom. Miljöpartiet klarar 4 % - spärren med viss marginal, men partiet är åderlåtet och kommer inte sätta sig i en ny regering på länge. Centern gör det bästa valet på länge, men då många väljare kommer från borgerliga bröder stärker det inte alliansen. Moderaterna tappar lite till Centern och Sverigedemokraterna. Liberalerna fortsätter som ett 5 % -parti. Ebba Bush-Tor får bli heltidsmamma igen. Partiet rycker upp sig med når inte 4 %. Åkesson sitter lugnt i båten blir ungefär jämnstora med Moderaterna.

De rödgröna är åderlåtna och har varken kraft eller kan få stöd för en fortsatt minoritetsregering. Alliansen är också totalt sett försvagade. De kan inte av egen kraft bilda regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Liberaler och centerpartister vill inte ha Åkessons stöd och Åkesson ger det inte utan att få inflytande. Det troligaste är därför en ren moderat regering. Övriga Allianspartier kommer att ge den sitt stöd och Åkesson kommer göra en lyckosam kohandel så att hans parti kan släppa fram den.

Efter långa utdragna förhandlingar har vi en ren högerregering där Sveriges bruna parti inte är regeringsparti, men ett parti som har säkrat ett rejält inflytande.

Jag vill för allt i världen inte bli sannspådd, men risken är överhängande att jag blir det....