Förra veckan vandrade jag i Skuleskogens nationalpark. Här finns det gott om skog, riktig skog, d v s urskog.
Bilden ovan är från Slåtterdalsskrevan. Mäktig i sig, men samtidigt en smula symbolisk. Bilden kan ses som den riktiga skog som kommer allt mer i kläm av det storskaliga skogsbruket, men den kan även ses som det urberg som värnar om den riktiga skog som finns kvar.
Skuleskogens nationalpark är en mäktig upplevelse. Höga kusten när den är som bäst, Havet och bergen möts i en fin dramaturgi. Berg och klippor omger skogen och skyddar den. Jag tänker att traktens relativa otillgänglighet gör att skogen har fått vara kvar. Hit når inga skogsskördare. Här vandrar jag i ett stycke evighet och känner en stor vördnad.
Skuleskogen är ganska unik. Det är få områden i Sverige som är så opåverkade av människans framfart. Motsvarande skogar hittar vi annars bara just nära fjällen som ansetts ointressanta av
skogsbolagen.
Samtidigt tänker jag med sorg på den stora exploateringen av skogen, de stora hyggena, monokulturerna och de artfattiga likåldriga skogarna som fungerar som virkesplantager. Landskapet utarmas och förlorar en del av sin själ.
Den rekordvarma och torra sommar som varit har också visat på den likåldriga skogens sårbarhet. De många skogsbränderna kan inte bara skyllas på skogsbruket, men virkesplantageskogen är extra sårbar. Den gamla skogen var varierad och band på ett annat sett fukten i markerna. Flertalet bilder jag har sett från skogsbränderna är just unga likåldriga skogar.
Människan har genom historien gjort ingrepp i skogen, men aldrig på ett sådant storskaligt sätt som hon gör det idag. I takt med klimatförändringarna kan priset bli högt...högt på ett helt annat sätt än vad skogsbolagen har tänkt sig.
Skuleskogen däremot, fortsätter sitt stilla liv och glädjer mången besökare. Denna skog är värd många besök...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar