söndag 26 februari 2012

Joggingglädje

Idrott i alla dess former har varit ett av mina svaga kort. Hade jag inte haft lyckan att till slut under gymnasietiden möta en pedagogisk idrottslärare som fick mig att ta över höjdhoppsribban på dryga metern hade nog mitt hälsoläge varit illavarslande dåligt idag.

Jag har sedan skoltiden inte utmanat någon höjdhoppsribba, än mindre vacklat mig fram på skridsko med hockeyklubban som stöd och krycka. Däremot har jag blivit en joggare, sommar som vinter om det inte är för varmt eller för kallt. På mina breddgrader borde det naturligtvis vara skidor som gäller under det långa vinterhalvåret. Skidor blir det någon gång, men då jag p. g.a min bristfälliga teknik och koordination blir omåkt av de flesta är det inte en alltför uppbygglig aktivitet för självkänslan.

För ett några kvällar sedan var det ett lämpligt antal minusgrader för såväl jogging som skidåkning. Då bilen fortfarande var översnöad efter förra helgens snöväder hade jag en ursäkt att avstå skidåkningen. Efter det myckna snöandet är underlaget på cykelbanor och promenadstråk mjukt. Denna kväll blev det därför stadsrundan. En tur runt Luleå centrumhalvö i såväl skogslandskap, cykelvägar som stadens trottoarer. Att jogga i egen takt är meditativ akt och en av de mest okomplicerade saker man kan göra. Benen för dig framåt samtidigt som hjärnan töms på dagens mentala avskräde. Du väljer motståndet i tempot. Ibland hjälper vinden till, som när snödrevet denna kväll drar in vid södra hamn.

Det är en sen vardagskväll i Norrbottensmetropolen Luleå, det är nästan bilfritt och tyst och du samsas längs vägen av några få människor vallande sina hundar. En sådan kväll är det lycka att vara människa och joggare….

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 21 februari 2012

Ett avtryck från livets resa



Jag var för en tid sedan på min fasters begravning i Bergslagen. Att ta adjö av en släkting tillhör en av livets viktiga markörer, samtidigt som det ges tillfälle att återse släktingar i olika åldrar. Har man som jag passerat de femtio blir begravningar och avsked allt vanligare. Att åka på en begravning blir även att återse barndomens landskap. Min fasters Bergslagen har varit platsen för många besök under uppväxten.

Detta landskap då sedd genom barnets ögon möter jag nu med min medelålders blick. Plötsligt blir det som hände för kanske 40 år sedan lika närvarande som det vore igår. Tiden kröks och känns för ett ögonblick oviktig. När jag låter blicken vandra omkring i kyrkorummet befinner jag mig i parallella världar. Barnets bilder inom mig som passerar revy, samtidigt som jag ser nuets och tidens obevekliga resa i alla som ska ta farväl av en älskad människa som inte längre finns bland oss . Unga och medelålders då, medelålders och gamla idag. Tillvarons då och verklighetens nu blir en följeslagare när jag sitter på kyrkbänken sjunger psalmerna och låter mina ögon tåras. Trots sorgen är ljuset närvarande i rummet. Mellan mina tårar kostar jag på mig ett leende då jag minns solisten från min barndoms julotta, hon som sjöng falskt.

Det är dagen vi säger adjö, men också dagen vi återförenas och lever vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 17 februari 2012

Halalköttet, kulturen och myndigheten

För en tid sedan läste jag i en lokaltidning att Socialstyrelsen vid sin inspektion av ett boende för ensamkommande flyktingbarn gav kommunen kritik för att man inte serverade halalkött. Halalkött kommer från djur som slaktas levande, något som framhålls som viktigt i delar av den islamska kulturen. Ett par kvällar senare ser jag ett längre nyhetsreportage om att en stor del av vårt importkött mot alla regler kommer från djur slaktas utan att ha avlivats först. Ett industriellt djurplågeri av stora mått. Vi upprörs över att EU-länder inte följer ingångna regler samtidigt som Socialstyrelsen med sitt beslut påbjuder denna ordning.

Jag och säkert många andra ställer sig säkert frågan vad myndigheten håller på med. I landet lagom pulveriseras en viktig tillsyn till futtigheter där man allt mer skjuter över målet – det självklara att barnen ska få en rimlig möjlighet till integration i vårt samhälle. Som jag ser det skapar detta beslut bara förlorare. Socialstyrelsen som tappar i trovärdighet, men framförallt flyktingbarnen som inte får den viktiga hjälpen att erövra nya seder och bruk i det nya landet.

Jag menar att den stora vinnaren att vi inte ta ställning, d v s att alla typer av seder och bruk inte är i sin ordning medför att de främlingsfientliga krafterna bjuds in alldeles för lätt. Åkesson och hans Sverigedemokrater och andra som ser invandringen som ett hot kan fortsätta att vässa sina argument. Vakna ansvariga politiker och tjänstemän, vad lägger ni energi och resurser på?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 14 februari 2012

Ett samtal

Sitter på Arlanda och väntar på tåget mot Gävle. En längre väntan på en flygplats i ensamhet är lämpad för läsning, ett gott fika och ett betraktande över det som sker omkring mig.

På en flygplats rör det sig och händer det saker hela tiden. Efter en stund kan jag inte undvika att lyssna på tre äldre damers samtal om livet och döden. Att se denna företeelse – tre damer i uppskattningsvis 75-80 årsåldern med var sin uppslagen starköl är en ovanlighet i sig. Att sedan lyssna på deras samtal gör saken kanske än mer ovanlig. Här pratar de äldre damerna vitt och brett om sjukdomar och död, men inte på det där vanliga klagande och sorgliga viset, utan snarare närmast uppsluppet och glatt. En kvinna säger att gubben just har gått bort. Det var ju sorgligt, men livet måste gå vidare. En annan berättar om den stroke hon nyligen haft. Hon fyller i med att säga att när jag får nästa så vill jag dö illa kvickt. Den dag det är dags att dö så ska det gå fort.

Trots att de tre damerna alla på något sätt hade döden i hasorna var de i högsta grad levande och livsbejakande. Samtalet påverkade även mig och gjorde mig ljusare till sinnet. Den artificiella flygplatsmiljön är inte bara anonymitet och distans bland allt sorl, utan också platsen för uppsluppna och öppenhjärtliga samtal.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 7 februari 2012

Människan i sökarljuset



För någon vecka sedan besökte jag Kulturens hus i Luleå såg och en fantastisk fin fotoutställning av Jaakko Heikkilä. Jaakkos egna ord och vägvisare för bilderna och utställningen är "ju mindre jag ser ju mer ser jag". Det är ju precis så det är. När vi bombarderas av intryck riskerar vi drunkna tillsammans med dem. Med färre mer koncentrerade intryck öppnas däremot våra sinnen och vår inre värld är beredd att ta emot dem fullt ut.

Jaakko har på sitt medlevarvis fångat människor i vitt skilda miljöer och sammanhang, ofta i kulturella miljöer som håller på att utplånas och förpassas till minnenas arkiv. Samtidigt går det inte att ta miste på den ärlighet och stolthet som människorna visar upp i Jaakkos bilder. Jag tycker det känns förtröstansfullt i en tid där den postmoderna människan riskerar att marginaliseras till en passiv konsument. Stolthet, identitet, och självkänsla kommer inifrån oss själva och kam aldrig någonsin köpas för pengar.....



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 6 februari 2012

Det artificiella havsprojektet

Det går att säga mycket om människan och hennes uppfinningsrikedom. I dagens DN går det att se ett reportage om hur nya städer ska bli till. När vi blir allt fler människor och landytan är begränsad - ja, då bygger vi städer till havs på internationellt vatten. De som intervjuas ser det inte bara som en möjlighet, utan verkar tro att det är framtidens melodi.

Jag undrar vilka som vill och kan bo i dessa konstlade landskap. En fet börs är nog ett måste och någon riktig natur går det inte vara i behov av. För mig känns det som ytterligare sätt att distansera sig från vår jord och dess naturliga förutsättningar. Tänk om dessa kreativa människor la ner lika mycket energi på att lösa våra miljöproblem och klimathot, eller kanske det finns en tanke att den dag människan har försuttit sina möjligheter på land ska de som har råd kunna köpa sig en frist ute på öppna havet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 3 februari 2012

Playa de la Guancha



Så har då hela Sverige fått en riktig vinter. I södra Sverige krånglar tåg som vanligt när kylan slår till och bilarna har svårt att hålla sig på vägarna. Det är som att vi lever i nån sorts artificiell bubbla, varm och god, som spricker så fort de naturliga elementen pockar på.

Här i norr är det lugnare. Utanför köksfönstret är det -31.3 c. Här innanför lever jag en min lilla skyddade lägenhet och njuter till Bon Ivers musik. Här är verkligen kylan påtaglig. Visst pratar vi om den, men få klagar. Det är ingen katastrof med stora rubriker som utspelar sig. Ett vintrigt normaltillstånd, mycket mer normalt än decembers många regniga dagar.

Men, visst kan även jag längta bort till andra breddgrader denna tid. Det relativt orörda landskapet finns inte bara här i norr. När jag för drygt en månad sedan besökte La Gomera, en av de mer oexploaterade av de kanariska öarna, såg jag att det vid sidan av turiststråken fanns många ensliga platser. Platser som fortfarande lever sitt eget liv. Playa den la Guancha är sådan plats, 6 kilometer från den lilla staden San Sebastian.

Jag och min kamera, alldeles ensamma på stranden. Njut, känns lite av solen, värmen och stillheten....

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,