Ett samtal

Sitter på Arlanda och väntar på tåget mot Gävle. En längre väntan på en flygplats i ensamhet är lämpad för läsning, ett gott fika och ett betraktande över det som sker omkring mig.

På en flygplats rör det sig och händer det saker hela tiden. Efter en stund kan jag inte undvika att lyssna på tre äldre damers samtal om livet och döden. Att se denna företeelse – tre damer i uppskattningsvis 75-80 årsåldern med var sin uppslagen starköl är en ovanlighet i sig. Att sedan lyssna på deras samtal gör saken kanske än mer ovanlig. Här pratar de äldre damerna vitt och brett om sjukdomar och död, men inte på det där vanliga klagande och sorgliga viset, utan snarare närmast uppsluppet och glatt. En kvinna säger att gubben just har gått bort. Det var ju sorgligt, men livet måste gå vidare. En annan berättar om den stroke hon nyligen haft. Hon fyller i med att säga att när jag får nästa så vill jag dö illa kvickt. Den dag det är dags att dö så ska det gå fort.

Trots att de tre damerna alla på något sätt hade döden i hasorna var de i högsta grad levande och livsbejakande. Samtalet påverkade även mig och gjorde mig ljusare till sinnet. Den artificiella flygplatsmiljön är inte bara anonymitet och distans bland allt sorl, utan också platsen för uppsluppna och öppenhjärtliga samtal.

Läs även andra bloggares åsikter om samtal, människor, Arlanda, livet, döden