Jag var för en tid sedan på min fasters begravning i Bergslagen. Att ta adjö av en släkting tillhör en av livets viktiga markörer, samtidigt som det ges tillfälle att återse släktingar i olika åldrar. Har man som jag passerat de femtio blir begravningar och avsked allt vanligare. Att åka på en begravning blir även att återse barndomens landskap. Min fasters Bergslagen har varit platsen för många besök under uppväxten.
Detta landskap då sedd genom barnets ögon möter jag nu med min medelålders blick. Plötsligt blir det som hände för kanske 40 år sedan lika närvarande som det vore igår. Tiden kröks och känns för ett ögonblick oviktig. När jag låter blicken vandra omkring i kyrkorummet befinner jag mig i parallella världar. Barnets bilder inom mig som passerar revy, samtidigt som jag ser nuets och tidens obevekliga resa i alla som ska ta farväl av en älskad människa som inte längre finns bland oss . Unga och medelålders då, medelålders och gamla idag. Tillvarons då och verklighetens nu blir en följeslagare när jag sitter på kyrkbänken sjunger psalmerna och låter mina ögon tåras. Trots sorgen är ljuset närvarande i rummet. Mellan mina tårar kostar jag på mig ett leende då jag minns solisten från min barndoms julotta, hon som sjöng falskt.
Det är dagen vi säger adjö, men också dagen vi återförenas och lever vidare.
Läs även andra bloggares åsikter om livet, döden, människan, barndom, minnen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar