Joggingglädje

Idrott i alla dess former har varit ett av mina svaga kort. Hade jag inte haft lyckan att till slut under gymnasietiden möta en pedagogisk idrottslärare som fick mig att ta över höjdhoppsribban på dryga metern hade nog mitt hälsoläge varit illavarslande dåligt idag.

Jag har sedan skoltiden inte utmanat någon höjdhoppsribba, än mindre vacklat mig fram på skridsko med hockeyklubban som stöd och krycka. Däremot har jag blivit en joggare, sommar som vinter om det inte är för varmt eller för kallt. På mina breddgrader borde det naturligtvis vara skidor som gäller under det långa vinterhalvåret. Skidor blir det någon gång, men då jag p. g.a min bristfälliga teknik och koordination blir omåkt av de flesta är det inte en alltför uppbygglig aktivitet för självkänslan.

För ett några kvällar sedan var det ett lämpligt antal minusgrader för såväl jogging som skidåkning. Då bilen fortfarande var översnöad efter förra helgens snöväder hade jag en ursäkt att avstå skidåkningen. Efter det myckna snöandet är underlaget på cykelbanor och promenadstråk mjukt. Denna kväll blev det därför stadsrundan. En tur runt Luleå centrumhalvö i såväl skogslandskap, cykelvägar som stadens trottoarer. Att jogga i egen takt är meditativ akt och en av de mest okomplicerade saker man kan göra. Benen för dig framåt samtidigt som hjärnan töms på dagens mentala avskräde. Du väljer motståndet i tempot. Ibland hjälper vinden till, som när snödrevet denna kväll drar in vid södra hamn.

Det är en sen vardagskväll i Norrbottensmetropolen Luleå, det är nästan bilfritt och tyst och du samsas längs vägen av några få människor vallande sina hundar. En sådan kväll är det lycka att vara människa och joggare….

Läs även andra bloggares åsikter om motion, jogging, avkoppling