Tankar och livsfragment 30 maj 2023 - en ofrivillig situation

 

Ibland kan vi känna oss som personen på bilden (Skriet, Edward Munch). Du vill inte höra och vara där du är, men du har har just då inget val. Jag kommer även att tänka på en av Ruben Östlunds tidiga filmer, "De ofrivilliga", där vi får följa ett antal personer som just har hamnat i en situation som de helst skulle vilja slippa.

Så var det för mig för en tid sedan då jag ovetandes mötte en sverigedemokrat. Det finns som bekant många sverigedemokrater vårt land, en av fem ska de visst vara, men så vitt jag vet möter jag sällan någon av dem.

Eller är det kanske snarare så att jag har mött långt fler av dem än jag tror, men att samtalet kring deras hjärtefråga, invandring, inte har kommit på tal.

Denna kväll tangerade samtalet i någon mån denna fråga. Personen ifråga hade dittills suttit tyst, men så plötsligt drog hon igång. Det var som att trycka på en knapp och sedan gick hon inte att stoppa. 

Om du har kommit i samspråk med någon från en religiös sekt någon gång, säg Jehovas vittnen, då brukar samma sak hända. Kranen av ord drar igång och den går inte att stänga av.

Här satt jag som en sorts gisslan och fick lyssna på en ordkaskad som inte verkade ta slut. Jag tittade flera gånger vädjande på min särbo och undrade hur vi skulle kunna ta oss ur detta. Att gå i svaromål mot någon som är så besatt i sin tankegång var inte att tänka på.

Jag tänker att denna besatthet och totala ointresse att lyssna på andra perspektiv har blivit lite av vår tids religion som inte sällan närs av hatet på sociala medier.

Till slut lyckades vi krångla oss ur denna ofrivilliga situation. Jag var tömd på energi. Att hålla igen hade kostat och jag kände en sorg inför alla tvärövertygade människor som förenklar världen för att den ske passa just deras världsbild...

Tankar och livsfragment 26 maj 2023 - i det anspråkslösa

 

Det är en blåsig och lite kylig dag. Årstidsväxlingen har bromsat in. Skönt tycker jag. Det här är en tid på året då förändringarna i naturen går så fort. En mer arktisk vind stillar rörelsen och ger möjlighet till vila i den skira grönskans tid.

Dagens fotvandring sker i de stadsnära markerna. Marker som inte gör så mycket väsen av sig, men som kan vara så bildsköna i sin anspråkslöshet.

Paradoxalt nog är de stadsnära skogarna mycket mindre påverkade av de storskalaliga skogsbruket. Här slipper jag se fula kalhyggen utan vandrar i varsamt brukad eller nästan orörd skog.

Jag sitter länge i vindskyddet med med kaffet, smörgåsen och mandelkubben i vindskyddet. Jag lyssnar på vindens sus i skogen och vågskvalpet mot stranden. Tänker mig bort till en annan tid, säg kanske för 3 eller 4 tusen år sedan då klipphällen så sakteliga reste sig ur havet.

Idag är havet en bit bort och den tidigare havsmiljön har blivit en fin insjö till glädje för många. Jag uppskattar denna miljö och återkommer ofta. Det vackraste och mest meditativa finns ofta mycket närmare än vad vi  tror. Vi behöver inte jaga efter vinden, den blåser ändå...

Tankar och livsfragment 23 maj 2023 - min plats för det eviga

 

Alla lever vi under en utmätt tid. Ingen av oss vet hur lång den kommer att bli innan den tar slut. Ju äldre jag blir desto mer blir jag varse slutet. Jag hoppas på många år än, men vet att jag är betydligt närmare döden än den dag jag föddes.

Sedan länge har jag bestämt att jag inte vill avsluta mina dagar på en kyrkogård. Jag vill att det lilla som kommer att finnas kvar av mig ska spridas på någon älskad plats i naturen. Jag har länge funderat över vilken plats som skulle bli min slutliga. Då reglerna inte tillåter spridning av min aska nära bebyggelse så föll alternativet i närheten av min stuga.

För ett tag sedan bestämde jag mig. Ett av mina älskade berg, Lill-Gaika, var den naturliga platsen. Här har jag utkiken av det lika älskade lågfjället Välmbapouda och Ganjuareudden. 

Mitt stoft ska spridas på en plats där jag jag har suttit och betraktat så många gånger i den gamla skogen och ibland i sällskap av jaktfalk eller fjällvråk.

Detta blir den ultimata platsen för den eviga vilan, i lugnet och i en nära nog opåverkad natur på behörigt avstånd från mänskligt larm.

Ett viktigt beslut är fattat, nu kan jag vandra vidare, levande och tacksam över att få finnas till...

Tankar och livsfragment 17 maj 2023 - i Lars Vilks marker

För en tid sedan gjorde jag en vandring på Kullahalvön i nordvästra Skåne. Väl på plats i dessa marker ingick naturligtvis en avstickare till Lars Vilks drivvedsskulpturer "Nimis"

Lars har skapat dessa installationer på en ganska otillgänglig plats som ingen skulle besöka om det inte var just för dessa märkliga installationer.

Lars Vilks var under sin livstid en kontroversiell konstnär med många vänner och fiender. Hans tragiska död i en bilolycka var ganska typisk för Lars omtumlande liv.

Trots den avsides plats för installationerna, med en kraftig brant ner till havet, så kom regelbundet nya besökare under den tid jag var där. Jag skulle tro att dessa konstinstallationer är de mest sedda på plats i Sverige.

Jag blev sittande på platsen en ganska lång stund. Jag förundrades över Vilks drivkraft när han skapade allt detta. Om det finns en himmel så tror jag Lars Vilks ler där han sitter när han ser vilket intresse det finns för dessa skapelser. Jag tror inte heller Lars har något emot att människor klättar i skulpturerna. På så sätt förkortas  med all säkerhet deras livslängd. Lars trivs nog med att se att människor är nyfikna och har roligt. Tids nog bryter entropins lagar ändå ner allt det skapade.

Kanske den mindre kända stenskulpturen "Arx" får en längre livslängd i sitt material av sten och betong. Vid mitt besök satt två korpar på Arxinstallationerna och betraktade oss människor. Det tror jag också Lars Vilks skulle ha gillat...

Tankar och livsfragment 11 maj 2023 - ensam och ensam

 

För en tid sedan vandrade jag på Österlen. Vandringarna nära Sveriges sydspets skiljer sig ganska mycket från de vandringar i taigans land som jag är van vid. Det var också tanken, men framförallt ville jag möta våren och kunna gå i snöfria marker.

Det jag slogs av under vandringen var att det var så få som jag, d v s de som var ute och gjorde längre dagsturer. De jag mötte var vid sidan av hundägarna mest flanörer som gjorde kortare promenader med bilen i närheten.

Jag var således under längre sträckor i stort sett ensam på mina turer. Det passade bra för för mig som ofta trivs i mitt eget sällskap. Här fanns ju så många nya intryck att hantera i en natur och kulturmiljö som var så olika än den jag är van vid.

Det jag också slogs av att det finns olika aspekter på ensamheten. Faktum är att jag upplever den mycket starkare då jag är i sammanhang där det finns människor som inte samspelar med mig än där jag inte möter någon.

Det blev särskilt tydligt när jag var vid Ales stenar, ett klassiskt utflyktsmål och en turistmagnet. Här var det mycket folk av många skilda nationaliteter, men jag satt där i min ensamhet utan att någon tog någon notis om det. Här var jag verkligen anonym.

De relativt få gånger jag mötte vandrarna på vägen blev det alltid någon sorts samspel, ett "hej", men ofta en kortare dialog. Här såg vi varandra i vår gemensamma ensamhet.

Åtminstone för mig så sker mötet med den andre sällan i myllret av andra människor. Det är i naturens lugna puls där jag kan se och bli sedd av andra. Skulle tro att det har att göra med den gemensamma ensamheten och att vi delar någon sorts värdegemenskap med den helande naturen...

Tankar och livsfragment 10 maj 2023 - i vårens marker

 Efter att ha gjort en resa till landets sydligaste del är jag nu åter i mina vandringsmarker nära staden.

Jag upprepar mig ofta. Det ger mig struktur och en visst mott av hållfasthet i livet. Det blir nu än viktigare när jag har lämnat en av livets tydligaste strukturer, arbetslivet.

Vissa upprepningar sker dagligen, andra ute i naturen, sker med en större oregelbundenhet beroende på årstiden. Igår gjorde jag min första tur för året till och Gammelstadsviken. Jag tog mig dit med cykeln, med ett avbrott för en samtalsstund hos Sven och Karin på vägen. Vandringen var klassisk vårtypisk med snö, is och en hel del vatten att forcera innan jag nådde torrare områden.

Dagen var vacker, men vårens eufori tycks ännu inte fullt ut ha nått detta nordliga landskap. Bortsett från en del kända fågelarter som sågs eller hördes så var skogen och den ännu delvis isbelagda viken ganska tyst.

Fiskgjusens ryttlande på himlen och några färgstarka sorgmantlar livade upp, men jag hade inte heller något behov av att bli upplivad. Bara att få vara och finnas till i denna miljö gav vandringen mening tillsammans med en längre stunds betraktande över kaffet.

I vår tid där till synes de flesta människor lever i en kollektiv förnekelse av vidden över vad vi håller på att göra med vår Jord, mår jag så väl av dessa helande enkla vandringar i en natur som inte kräver något, men som ger så mycket tillbaka.

Jag kan fortsätta att vandra vidare, fortsatt orolig och bekymrad över det som sker, men stärkt och påfylld.