söndag 28 februari 2016

Johans guide till Luleås restauranger 2 - Savoy matsal



 Hotellet Savoy har fått sitt nya namn efter renoveringen. Måhända för att göra äldre lulebor nostalgiska. I hotellet ryms en större matsal som när natten faller på även fungerar som nattklubb för oss i det något äldre åldersspannet.

Just denna kväll var det en sådan kväll som för vissa skulle bli lång med med nya lönen. Ljudnivån var påtagligt hög när vi anlände och då det inte fanns något som skärmar av ljudet fick även vi anlägga en hög röst för att höra och höras.

Vi hänvisades till ett bord mitt i matsalen som närmast liknade ett förväxt barbord. Till saken hör att vi bokade bord veckan innan, så vi hade hoppats på en trevligare plats.

Savoy erbjöd en tvårättersmeny som på papperet såg intressant ut. Förrätten var en hjorttartar med kokoskräm på örtsallad med rostat bröd. Som dryck föreslog personalen den ofiltrerade lagerölen Remix från ett lokalt bryggeri i Umeå. Förrätten var fint komponerad och gjorde goda smakavtryck. Dock var den onödig stark. En kryddning som vi tror var pepparrot. Ölen matchade förrätten väl. Den gav god balans åt såväl kryddning som smak på förrätten. Med en viss förväntan tog vi därefter oss för av huvudrätten. Här erbjöd kocken ett rödingpaket med spenat, rosépepparsmörsås och smörslungad potatis. Som dryck tog vi det rekommenderade vinet Buchendal Chardonnay Pinot noir. Matkompositionen var en rejäl besvikelse, framförallt därför att vi inte kände mycket smak överhuvudtaget. Den allt för torra rödingen låg under ett smördegstäcke. Av spenaten syntes intet lika lite som rosépepparsmörsåsen. Däremot var det väl tilltaget med i sig godkänd potatis och lite andra ospecificerade steka grönsaker. Ordet mathaveri låg nära till hands, speciellt då det på tallriken delvis låg något annat än det utlovade. En klen räddning var det rekommenderade vinet som räddade upp den obefintliga smakupplevelsen en smula.

Vi avrundade med en dubbel espresso som smakade som den ska.

Totalt sätt erbjöd kvällen vissa toppar och djupa dalar. Bäst var servicen. Personalen gav ett kunnigt och gott bemötande och kunde sina saker avseende dryck. Förrätten var klart godkänd men huvudrätten var som sagt minst sagt sorglig. Gästerna verkade trivas på Savoy i takt med att berusningsgraden ökade. Restaurangen är därför inget jag kan rekommendera för den som söker finess och en avkopplande miljö.

Det finns en del övrigt att önska kring såväl mat och miljö för att kvällens matgranskare ska bli nöjda. Jag ger Savoy matsal totalbetyget 2.

tisdag 23 februari 2016

Bilden av modern och fadern



 Bilder av olika slag säger ofta mer än tusen ord, brukar det sägas. Det beror förstås på vad det är för bild och var den väcker hos betraktaren. Förra helgen var jag på Liljevalchs vårsalong. Här får allehanda uttryck komma till tals. Mycket gillade jag, annat lämnade mig oberörd.

Två konstverk av det berörande slaget är gjorda av två helt olika konstnärer, bilden av modern ovan och av fadern nedan. Två konstverk som står i bjärt kontrast mot den klassiska bilden av den närvarande modern och den frånvarande fadern. Konstverket av den den frånvarande modern till synes tom ger närmast rysningar. Barnet i moderns armar tycks redan ana att här finns ingen närhet och kontakt att få...här gäller det att överleva på egen hand. Fadern verkar ha en helt annan sinnesnärvaro. Det märks också på sonen i hans famn. Även detta barn riktar sig ut, men verkar vara tryckt förvissad om att fadern finns kvar.

Jag vet inte vad konstnärerna vill säga med sina respektive verk. Vi vet att den anknytning det lilla barnet får med sina föräldrar kommer att vara avgörande för hur det sedan kommer att klara livets påfrestningar. I vår tid är det inte alltid självklart att det är modern som är den primära anknytningspersonen. Sedan vet vi att ensamhushållen växer. De ensamma mödrarna med barn är många i vårt land. Kanske är det en tröttkörd ensam mor utan stöd vi ser i den till synes frånvarande kvinnan. Vem ser henne och barnet och ger det frikostiga och villkorslösa stödet...? Det blir en fråga om överlevnad för henne, men framförallt för barnet.


söndag 21 februari 2016

20 februari 2016, uttdrag ur dagboken



 Vaknar upp hos Ewa. Konstaterar att lördagen är grå. Drar omedelbart ner på alla eventuella och helt onödigt påtvingade måsten. När jag tidigare i veckan åt lunch med mina vänner och tittade ut över en solig dag från Kulturens hus restaurang - gjorde vi ett konstaterande  - nu börjar kravens tid...detta att ta vara på den soliga dagarna och den vårvinter som snart är i antågande. Vi gillar mörka november, december och januari som håller ner alla ambitioner på utevistelse.

Nu är det helg och allt det där gråa känns närmast som en befrielse. Tänker på alla de där onödiga kraven som vi människor ofta lägger på oss...just att den livgivande och ofta efterlängtade solen som kräver något av mig och dig.

Så skönt att då istället ta den där extra långa frukosten och samtala om alla de där turerna i det fria som ska göras framöver, men inte just denna dag.

Just denna gråa dag kan vi lägga ett extra kol på V75-raden och hålla hoppets låga om den stora vinsten levande. Vi kan göra utläggningar om nattens drömmar och hur de på olika sätt kommenterar våra liv.

Innan det mörknar tar vi oss ut...till sportaffären. Tittar på turskidor. Också en del av drömmarna...framtidens på turer till våra älskade stugor.

En gråvädersdag är som en öppen bok...en mjuklandning med alla tankar i lagom avskildhet mellan jag och du. Drömmen om den fina turen på isen med skidorna finns där, men just idag är den behagligt avlägsen...just därför är den så bra.

måndag 15 februari 2016

13 februari 2016, utdrag ur dagboken



 Avrundar dagen på vandrarhemmet Birka i Stockholm. Hör ett diffust myller av röster, från gatan, från angränsande rum. Här har jag just nu min egen avskilda plats - sängen, en luggsliten fåtölj och ett litet bord. Rummet avskalat med de vita väggarna. Påminner lite om en klostercell - skönt efter dagar fyllda med så många intryck.

Så typiskt för den stora staden som jag besöker denna helg - en blandning av det kaotiska, livliga, men även det lugna. Denna stad som aldrig blir min, men som har varit en regelbunden följare på livets stig.

Staden känns igen samtidigt som den förändras. Kontrasten mellan rikedomen och dess motsats har skärpts. Absolut tydligast är det runt Stureplan där lyxkrogar och tiggare samsas om utrymmet.

På Espressostället sitter de rika ungdomarna, numera flankerade med allt fler invandrarungdomar som har fått en plats i finrummet. I ett hörn sitter ett par invandrartjejer med sina Macar. Till synes välbevakade av sina bröder. Det ger en olustig känsla.

Denna kväll har jag klivit ur det sociala. Jag går på bio och ser den franska filmen "Marknadens lag" på den gamla proggbiografen Zita. Det progressiva känns avlägset denna kväll. Folkets bio har liksom här hemma i Luleå närmast blivit en plats för pensionärer. Denna kväll är jag yngst i biosalongen.

Dagens mest progressiva handling gör huvudrollsinnehavaren i filmen...till slut får han nog och vägrar vara en del i kapitalets kontroll och förtryckarsystem. Det kändes fint!

onsdag 10 februari 2016

9 februari 2016, utdrag ur dagboken



 Dagen som har blivit kväll har en våt filt över sig. Termometern har pendlat mellan 0,5 och 1 grad plus hela dagen. En temperatur så nära fryspunkten gör att det smälter lite grann, men framförallt blir det halt. Kvällens korta promenad till och från gymmet var ett litet äventyr, nya vinterskor till trots.
Dagens fuktiga sorgflor speglar väl de mörka och arga tankar som följt mig...trots glada tillrop över hembakta semlor på jobbet.

Även om jag glömmer ibland så går det inte att undgå allt vanvettigt som sker i vår värld. Det finns mycket att känna så väl ilska och oro för. Just nu är jag mest arg på den ryska regimen med dirigenten Putin i spetsen och deras uppenbara krigsbrott i Syrien. Lika lite som IS bestialiska metoder någonsin kan rättfärdigas så kan de ryska flygbombningar som uppenbarligen skadar och dödar civila göra det. Dödandet blir mer anonymt från ett flygplan, men resultatet blir för de drabbade lika förödande.

Det går ju att undra varför Putin och hans lakejer agerar som de gör. Det finns nog många svar. Som bekant riskerar EU slitas sönder av flyktingströmmen från Syrien. Ett av svaren tror jag är lika glasklart som hemskt. Med agerandet vill Putin öka flyktingtrycket på EU ytterligare. Ett sargat EU är mumma för Putin.

Jag blir nästa lika arg på omvärldens brist på fördömanden. Stora djungeltrumman slår till när Nordkorea skjuter upp en raket, men när Ryssland tar aktiv del i striderna för diktatorn Assad är samma värld ganska tyst. Snacka om brist på proportioner...

Jag minns en annan tid, min barndom, då jag gick med min far i FNL-demonstrationer. Då var det avskyn mot en annan stormakt - USA som kraften och ilskan riktades. Måhända var vår värld mindre komplicerad då...men då betydde ord som engagemang och solidaritet något. Vem tog ordet solidaritet i sin mun senast? Det var i alla fall väldigt länge sedan jag hörde det.

Den mörka kvällen och dimman grumlar blicken och sikten mot framtiden. Jag sitter just nu i orubbat bo i min varmbonade lägenhet...men jag tar inget längre för givet. Hoppas i alla fall på en god sömn och kanske få vakna med ett leende...


söndag 7 februari 2016

7 februari 2016, utdrag ur dagboken



 Söndag och snöglopp. Jag gör vandringen längs efter isvägen.Vanligtvis brukar isvägen mellan Norra och Södra hamn vara tätbefolkad vid den här tiden på dagen. Men idag är det en annan dag - en snöig dag. Jag är ganska ensam på isen.Trivs utmärkt med det. Ensamma vandringar utan distraktion helar sinnet.

Vid de ordningsställda eldstäderna har kommunens folk satt fyr på veden. Med ens flyter min tid bakåt, långt bakåt. Minns min barndoms vintrar. Minns alla korvarna som grillades över den öppna härden. Jag minns också min stora glädje när det snöade. Då liksom nu gick jag gärna ut ensam i snöfallet. Gladdes åt snöflingornas singlande i vinden. Minns också den skidåkare jag aldrig blev. Rundorna i Boulongersskogen eller i Hemlingby. Ofta klibbföret på stappliga sidor. Desto roligare var belöningen. Fikat med tekoppen, cocostoppen, bullen och mazarinen.

Ja, tänk hur tiderna förändras. Allt detta socker som barnet som var jag frossade i. Nu är det ju andra tider...LCHF-tider. Sockret jagas på flykten och kolhydraterna räknas noga.

Tankarna är åter i nuet. Tänker på den vecka som ännu är ett oskrivet blad. Känner tacksamheten inför livet. Frisk med mest hanterbara skröpligheter. Är beredd på överraskningar. Ska försöka vara lika nyfiken som barnet som var jag. Kanske får jag lära mig något nytt...

onsdag 3 februari 2016

3 februari 2016, utdrag ur dagboken



 En vanlig onsdag så här i vinterns mitt...om det finns några vanliga dagar i vår turbulenta tid. En tid där kristallkulan är grumligare än någonsin om att förutsäga vår framtid. Kanske den lyckligaste är den som inget vet eller inget vill veta.

I dagens DN kan jag läsa Lars Linders kloka inlägg om en av dessa typiska saker för vår tid...socialdemokratins kris. Lars Linders analys är klok. För detta partis överlevnad gäller det att ha en idé bortom nationsgränserna i en allt mer globaliserad tid.

Jag tittar ut över fjärdens långa skuggor. Konstaterar att de inte längre reagerar över ljuset. Dagen är vacker och jagar oron på flykten.

Dagens prövning är den återkommande 7-veckorsklippningen, eller snarare snaggen på min sedan länge tunnhåriga hjässa. Prövningen gäller de söta, unga välmenande tjejerna som klipper mig. De ska alltid vara så sociala, ja, påfrestande sociala. Jag vill bara bli klippt utan någon konversation om vädret, vad jag jobbar med och vad jag ska göra till helgen. Till min lycka tar klippningen max 10 minuter.

Dagens och alla dagars skuldkänsla får jag på vandringen genom staden. Oavsett mängden minusgrader, så sitter de där, de rumänska romerna med sina muggar. Jag fortsätter att påverkas och skulden hänger kvar även om jag inte längre bär på någon plånbok med mynt. När jag bytte mobil förr en tid sedan gjorde jag som de flesta andra...köpte ett fodral där betalkorten får plats. Kontanternas tid är på väg ut...även i mitt liv.

Dagens bekräftelse får jag på jobbet. En ungdom som jag stöttat för ett par år sedan ringer och hör om jag har några tips till en C-uppsats inom mitt arbetsområde. Det värmer när jag gör avtryck. Man vet sällan, när och hur. Bara att de sker....