Avrundar dagen på vandrarhemmet Birka i Stockholm. Hör ett diffust myller av röster, från gatan, från angränsande rum. Här har jag just nu min egen avskilda plats - sängen, en luggsliten fåtölj och ett litet bord. Rummet avskalat med de vita väggarna. Påminner lite om en klostercell - skönt efter dagar fyllda med så många intryck.
Så typiskt för den stora staden som jag besöker denna helg - en blandning av det kaotiska, livliga, men även det lugna. Denna stad som aldrig blir min, men som har varit en regelbunden följare på livets stig.
Staden känns igen samtidigt som den förändras. Kontrasten mellan rikedomen och dess motsats har skärpts. Absolut tydligast är det runt Stureplan där lyxkrogar och tiggare samsas om utrymmet.
På Espressostället sitter de rika ungdomarna, numera flankerade med allt fler invandrarungdomar som har fått en plats i finrummet. I ett hörn sitter ett par invandrartjejer med sina Macar. Till synes välbevakade av sina bröder. Det ger en olustig känsla.
Denna kväll har jag klivit ur det sociala. Jag går på bio och ser den franska filmen "Marknadens lag" på den gamla proggbiografen Zita. Det progressiva känns avlägset denna kväll. Folkets bio har liksom här hemma i Luleå närmast blivit en plats för pensionärer. Denna kväll är jag yngst i biosalongen.
Dagens mest progressiva handling gör huvudrollsinnehavaren i filmen...till slut får han nog och vägrar vara en del i kapitalets kontroll och förtryckarsystem. Det kändes fint!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar