fredag 31 december 2010

Nyårsafton



Invid isrännan. Stad i fjärran, öppen farled alldeles intill. Det är kallt, tyst och absolut stilla. Stadens vimmel och stök bara ett par kilometer bort. Det känns overkligt, men är verkligt. Det är nyårsafton.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 29 december 2010

Naturlig optik



Naturen är den bästa kreatören av alla. Den seende bjuds på det mest sällsamma skönhetsupplevelser. Kalla soliga dagar med iskristaller i luften kan ge utrymme för naturens egen optik - en sorts motsvarighet till sommarens regnbåge.



Igår var det en sådan dag. Jag gjorde en vandring på isen och kunde njuta av midvinterns bästa färger. Det var dock för kallt för kameran. Dessa bilder från stadsfjärden är tagna från vår balkong strax före solnedgången. Det är inte solen du ser, utan vinterns återspegling av solen....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 27 december 2010

Två naturliga rum

Nu när vintern är som kallast och mest tyst då inte ens talgoxen provar en strof känns det fint veta att andra tider väntar. Fågelsången trotsar oftast de mest urbana miljöer och visar att naturen aldrig viker ner sig. Jag har just läst Joar Tibergs senaste bok ”Fogghelflora” där fågelsången har en central plats i olika mänskliga och omänskliga miljöer. Naturen ger ju ofta bra kommentarer till oss människor. Följande utdrag ur boken ger en bra illustration:

”Jag kom på en grej.
Hur tydligt fågelsång är rum.
Norr om stugan, bland de leende småbjörkarna där, sitter lövsångaren och lipar, hon är sorgsen, verkligen, så vek att det skimrar ett slags styrka. Allt är farligt.
Vill man gråta en stund, eller bara stå i den stora rädslan, kan man gå dit, men kanske inte stå för länge.
Söderut, i grandunklet, sitter bofinken. Snärten, trotset, viljan i den låten är något annat. Hon vet vad skåpet ska stå, hon mal och mal, och strofen slutar uppåt, den pekar snett upp.
Ska man till exempel sluta supa eller röka ska man gå dit. Kom inte och dragande med nå jävla flaskor, jag har bestämt mig!
Hon har hur mycket vilja som helst, hon är auktoritativ, hon ger sig aldrig.
Två rum.
Gränsen går genom hjärtat.”

(Ur ”Fogghelflora” av Joar Tiberg)

Fåglarna kan ge dig vägledning och ge en större förståelse för vem som är du. Tänk på det när den ystra fågelsången sätter fart.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 23 december 2010

Det lackar mot jul



Så står snart ännu en jul inför dörren. De stora förväntningarnas tid och de stora besvikelsernas. Julen är ju kontraster. För somliga ett fint gemyt bland släkt och vänner, för andra ensamhet eller ett påtvingat umgänge, gräl och alldeles för mycket alkohol.

Inför denna helg påminns vi mer än någonsin om samhällets sårbarhet när hela landet nu tycks få en riktig vinter. Normaltillståndet tycks nu vara kaos, förseningar och inställda transporter. Visst tycker jag mig se ett samband mellan detta kaos och denna avregleringarnas tid. Egentligen är det väl inget konstigt att kaos inträder då vinsten blir prio ett och samhällsnyttan först därefter.

Till skillnad från de flesta har jag en ovanligt lång julledighet då jag befinner mig mellan två arbeten. Jag slipper efter ett kuskande arbetsår färdas på snörika vägar och drabbas av inställda tåg och flyg. Jag stannar i det nära området och behöver bara oroas över vår snåla hyresvärds bristande snöröjning.

Jag ser fram emot en god jul med lämpliga portioner mat, umgänge, böcker och motion. Jag önskar Nordlig utposts läsare detsamma!

Läs även andra bloggares åsikter om

tisdag 21 december 2010

Minns i november: Stilla hav



Gårdagens öppna hav är nu historia. En längre period med åtskilliga minusgrader sätter nu sina spår även i Norrbottens yttersta kustland.



Bilderna är tagna för drygt en månad sedan. Sedan dess har kylan bitit sig fast och isbrytarna assisterar sedan länge i Bottenviken och isvägarna för fordonstrafik är öppna. Ett tillfruset hav som nu väntar på morgondagens gryning någon gång i maj….



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 18 december 2010

Människor på väg

Världen är full av möten, både väntade och oväntade. I går var jag ute med mina vänner. På vägen hem slog vi följe till bussen. Snart blev vi upphunna av en yngre överförfriskad man som hörde sig för om vi hade en tändare. Det hade vi inte och då undrade han ganska vänligt om han fick slå följe med oss. Lätt besvärade som man blir av vissa möten sade vi ingenting. Den unge mannen var trots att han strax innan blivit avvisad från en pub var på ett strålande humör. Han ville ju fira då han denna dag hade blivit av med sin fotboja. Strax därefter stannade den unge mannen vid en större grupp människor. Vi gick vidare och hoppas att han skötte kvällen så att hans nyvunna frihet inte blev kortvarig.

Vid busshållplatsen frågade en man mig vilken buss han ska ta till tågstationen. Han lät sig inte nöja med att jag sade att det bara är en kort promenad till tågstationen utan förhörde sig med andra vid hållplatsen och en busschaufför. När jag klev på min buss såg jag att mannen satt där ivrigt samspråkande med en tonårskille. Nu skulle han visst till en restaurang på Skurholmen. På färden pratade han vitt och brett om hur det var att var ung förr och hur mycket sprit han tålde då jämfört med nu. När tonårskillen skulle kliva av fick han en tydlig instruktion om att restaurangen låg två hållplatser senare. Den påtagligt förvirrade mannen frågade nu allt fler i bussen om restaurangen verkligen låg på anvisad plats. Han klev av ut i vintermörkret och jag undrade hur hans kväll skulle sluta.

Det är synd om människorna myntade redan Strindberg. Visst har han rätt. Vi är alla på väg, men för vissa är vägen kantade av fler fallgropar och hinder än för andra….

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 15 december 2010

Ett rör(l)igt arbetsår


Ett hotellrum i Stockholm

Jag är en person som gillar rutiner och upprepningar. Fasta och tydliga ramar för vardagen skapar en trygghet och gör att tankarna kan fokusera på annat. Därför har jag i ur och skur alltid tagit min gamla cykel (en Hermes av 1950 års modell) till jobbet och den röda Corollan har oftast blivit stående hemma. Den som gladde sig särskilt åt detta var grannens katt som fick bilen som sin särskilda hemvist.

Under detta år har inget varit sig likt. Jag har varit en veckopendlare. Gamla Corollan har fått visat musklerna och Hermesen har blivit stående. Utöver min långpendling har arbetet dessutom inneburit otaliga resor till för mig ibland helt nya platser och hotellen har avlöst varandra.

Vi människor har en fantastisk förmåga till anpassning. Det gäller även en människa som jag som sätter det fasta och tydliga ramarna för ett gott liv högt i kurs.

Men, visst har jag ibland upplevt mig som en flykting och främling i tillvaron. Det har ofta varit nya mängder av nya intryck som jag sällan får tid att smälta. Det finns människor som tillbringar en stor del av sin arbetstid uppe i luften och på flygplatser världen över. Min kringflackande tillvaro är ju ur det perspektivet inte mycket att yvas över.


En rondell i Arvidsjaur

Så länge vi lever är vi rörelse, liten eller stor, inre som yttre. Nu beger jag mig norrut på heltid igen. Corollan får stilla sig och Hermesen åter inta scenen. Jag kommer hem till mina rutiner och upprepningar. Det känns tryggt och än bättre då jag vet att det går att leva utan dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 12 december 2010

På kasino

Tidigare i veckan var jag på kasino, närmare bestämt kasinot i Sundsvall. Det är en plats där jag aldrig trodde att jag skulle sätta mina fötter. Nu var jag i arbetet i Sundsvall och mina arbetskamrater skulle tacka av mig med en middag på Kasinot.

Det kan sägas med en gång, ett svenskt kasino med staten som ägare är en märklig, men samtidigt mycket välordnad plats. Kasinot har blivit lite av stadens magnet och så här när det lackar mot jul en vackert upplyst byggnad. Kasinot innehåller en fin restaurang, danslokaler och naturligtvis spel i olika former.

Det finns nog få ställen du blir så kontrollerad som på kasinot. När du kommer in blir du fotad. Övervakningskameror finns sedan överallt i lokalerna. Gör du något som sticker ut det minsta lilla blir du snabbt tillrättavisad av alla kontrollanter som finns utplacerade lite här och där i lokalerna. Det kan handla om spelet går över styr, om du vill fota (därför inga bilder) eller som när en av mina kollegor ville prova pianot. Det är som en George Orwellvärld, fast mer avspänt.

Här verkar det finnas de flesta typer av människor. De med mindre börs och stora förhoppningar finns på entréplanet bland spelmaskinerna, de moderna enarmade banditerna. De med större börs och mer avspänd attityd fördrar rouletten, eller de olika kortspelen på övre plan.

Till försvar för kasinot är att det inte verkar göra skillnad på folk och folk. Här har såväl fattiga som rika kändisar blivit portade när deras spel har gått över styr.

Jag har trots allt svårt att förstå denna värld. Hela konceptet bygger ju på att människor ska förlora pengar. Den stora lyckan ligger dessutom sällan i att vinna pengar, däremot kan den stora olyckan vara på lut om man förlorar dem…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 7 december 2010

Minns i november: Stillhet och rörelse



Ett vinterklätt landskap och ett ännu öppet hav. Starka kontraster när vatten i olika former finns sida vid sida. Havet kan stå för rörelsen, energin och det ombytliga medan det snöklädda landskapet kan stå för stillhet, lugn och vila. Naturen ger olika aspekter av det mänskliga. Kanske är det inte så konstigt då vi alla är skapade av och är en del av den natur som omger oss. Liksom vi behöver havets rörelse och energi för att gå vidare behöver vi även återhämta oss. En lugn dag i november kan ge en god kommentar till livet. Naturen är redo för en långvarig vila och ett ännu öppet hav blir snart en del av vilorummet när isen fryser till.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 2 december 2010

Gilla läget

Jag såg och hörde Barbara Ehrenreich på Skvalan förra fredagen. I veckan uppmärksammandes hennes nya bok "Gilla läget" i en artikel på DN:s kultursida.

Äntligen en person som vågar slå hål på myten om det positiva tänkandet som lösningen på livets alla svårigheter. När banker går omkull, välfärden monteras ner och människor många gånger far illa på sina arbetsplatser uppmanas vi att "gilla läget". Denna floskel håller på ett breda ut sig likt en parasit överallt.

Ehrenreich plockar i sin bok sönder "glädjekulturen" i alla dess beståndsdelar.Hon ger enligt mitt tycke den mycket korrekta analysen att tänka positivt trots att det är på väg att gå åt helevete är att underordna sig den senkapitalistiska samhället. Vi ska inte klaga, utan tänka positivt. De enda som har vunnit på detta tänkande är de som redan har mycket och som har fått ännu mer.

Om man tror att lycka är resultatet av att enbart tänka positivt är man på hal is. Enrenreichs bok får bli julgodis åt mig medan många andra med ett stort leende köper julklappar i mängd för lånade pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 1 december 2010

Moral, skuld och sanningens pris

Jag såg för några dagar sedan den mycket tankeväckande dokumentären ”Hur kunde hon” av Ingela Lekfalk som handlade om HIV-smittade Lillemor som gifte sig, skaffade barn utan att berätta att hon var HIV-positiv.

HIV är efter att 1980-talets panik har lagt sig fortfarande en skamfylld sjukdom kantad av mycken okunskap och många fördomar. Just därför är Lekfalks dokumentär så angelägen. Dokumentären visade tydligt att det finns inget självklart rätt eller fel hur man ska leva som HIV-positiv. Att vara öppen om sin smitta kan leda till ett permanent utanförskap och kanske ett liv utan kärlek och intimitet. Att å andra sidan dölja belägenhet och leva i någon sorts skenbar normalitet riskerar att till slut haverera och som i Lillemors fall leda till en längre tids fängelsestraff och en ytterligare skuldbeläggning.

När jag har sett dokumentären har jag lätt att förstå Lillemors dilemman och de val hon gjort. Jag är den sista att döma henne. Det finns sällan några självklara rätt eller fel, speciellt för en så i grunden oskyldigt utsatt människa som Lillemor blev. Har ni inte sett dokumentären hoppas jag att ni ska göra det om tillfälle ges.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 27 november 2010

Livet går vidare

Igår var Nando Parrado en av gästerna hos Skavlan. Nando var en av de överlevande vid en flygolycka högt uppe i Anderna på 70-talet. En mycket omskriven händelse där de överlevande till slut tvingades att äta av de som förolyckats för att själva ha en chans att överleva. Nando beskrev på ett mycket fängslande sätt vad en sådan extrem situation gör med människan och vad som sedan händer när man mot förmodan kommer tillbka till cilivisationen när alla tror att man är död.

För Nandos del var den främsta drivkraft att få återse sin far. Det var särskilt viktigt för honom då modern och syskonen hade omkommit vid olyckan. När Nando efter några månader kom hem och träffade fadern hade denne redan träffat en annan kvinna. Det var till en början en chock för honom innan han fann sig och började att inse att livet går vidare för de som lever.

Det jag tycker att Nandos historia beskriver är att vi inte får ta vårt liv eller död på för allt för stort allvar. Livet har en förmåga att gå vidare oavsett vad som händer. Vi kan sörja, präglas och förändras, men kan vi måste ta ansvaret att gå vidare. Det är en uppgift vi alla har så länge vi lever.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 24 november 2010

Vännerna



Vännerna, de olika, de egensinniga
Finns där, i tider av missförstånd, av nytt förstånd
Vännerna, sammanlänkande av tid, av rörelse
Rör upp en känsla, splittrar, sammanfogar
Vännerna, du och jag

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 21 november 2010

Väderleken



Årstider kommer och går. De varierar dessutom år från år. Ibland är det kallare, andra gånger varmare. Nu påstår polska forskare att vi går mot den kallaste vintern på tusen år. En vädernörd som jag tillåter mig att tvivla. Speciellt våra kvällstidningar lär nog knyta an till dessa väderförutsägelser mycket framöver. De brukar ju vara snabba att prata om extremt väder när det snöar lite mer än vanligt och temperaturen faller några grader under nollan.

Till skillnad från domedagsprofeterna tror jag att vi går mot en ganska normal vinter. Kallare än vanligt kanske den blir, men inte på något sett extrem. Visst har årets november varit kallare än vanligt. Här vid Norrbottenskusten har det varit lugna väderförhållanden. Det bidrar till att havet fryser till snabbt och vi slipper det slask vi har upplevt de senaste åren. Situationen är på intet sett onormal. År 2002 hade vi en liknande situation och för 20-25 år sedan hade november ofta det scenario vi har i år.

Egentligen är det nog så, att vi efter rader av milda novembermånader har börjat betrakta detta som ett normaltillstånd. Minnet är ofta bra, men kort.

Om det nu är någon som tror att klimatkrisen är avvärjd då det har blivit lite kallare kan ni glömma detta. Vi kan vara ganska säkra på att när vi har kallt är det varmt på andra håll. Allt detta styrs av tryckförhållandena. Nu är det högtryck I Sverige. Det betyder på vintern kallt och håller den milda atlantsydvästen på avstånd.

När året 2010 ska summeras kommer med all säkerhet även detta år bli varm globalt sett, även om lilla Sverige har kallare just nu. Så var glada on det blir en lite kallare vinter än vanligt, de lär bli allt sällsyntare i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 18 november 2010

Dags



Papperet är vitt liksom snön i mörkret
Dags att lägga något bakom sig . Dags att åter se det öppna havet, återse
Dags att vända bladet, det finns alltid en ny sida
Dags låta motgång vändas till medgång, ryckas med av vinden, även om den är kall
Dags att fylla dagen, morgondagen med orden
Livet, dagens möjlighet och morgondagens

Läs även andra bloggares åsikter om ,

lördag 13 november 2010

Ryssbältbastun



Bastun utgör ofta en av flera viktiga nav under den återkommande vistelsen med mina vänner i Ryssbält. Skrivandet, musiken och de goda samtalen är viktiga. Därför inställer sig alltid frågan om vi ska dra igång projektet bastu. Bastun är utkyld och det finns snö och is att hantera. I år var jag och Björn för, Sven mer tveksam. Då vi var två för blev det bastu med alla förberedelser.



Sagt och gjort, bastun förbereddes med fuktig ved och dåliga tändstickor. Tillråga på allt var vattenvärmaren fylld med is. Det som är motgång kan vändas till medgång och skapande. När Sven var mest skeptisk gavs möjligheten att lyfta isen ur vattenvärmaren….och plötsligt hade vi ett litet konstverk av is. Den kalla och rökiga stunden fylldes av lek. Vad kan man inte göra med en kamera, is och ett mänskligt ansikte. Resultatet blir bl a Johan genom ett stycke ismassa. Ur motståndet skördas frukterna och de minnen vi bevarar. Kanske blir det bastu även till vårvintern.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 10 november 2010

Orden och bilderna



Ur dimman träder dagen sakta fram, oskuldsfullt nypudrad vit
Tänk om livet vore så enkelt



Livets töväder
Nattens drömmar
Långt borta



Vatten, mörker, kyla
Ögat som grumlas

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 7 november 2010

Skulpterad fördomsfrihet



Detta är två av min fru Lottas bidrag till årets Magmapris. Årets tema är fördomar. Fördomarna finns överallt, inom oss människor, mellan människor, grupper, folk och samhällsystem. Blir vi varse våra fördomar kan vi leva med dem, ja, kanske t o m besegra dem. Men slår de djup rot och görs till sanningar bereder i värsta fall rädsla, förutfattade meningar och kanske t o m hat ut sig. Vi måste ta våra fördomar på djupaste allvar om vi ska undvika att bygga mörkt samhälle där olikheter kvävs istället för att bidra till utveckling. Nyfikenhet inför olikheter hjälper oss alla att vidga kunskapen om oss själva, om andra och livet själv. I ett öppet samhälle får fördomarna en underordnad plats. Det är ett samhälle som utvecklas och blomstrar. Finns det egentligen något alternativ?



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 3 november 2010

Mörkare tider

Vi går mot mörkare tider. Då tänker jag inte på årstiden som sakta men säkert för oss mot vintersolståndet. Jag tänker på den politiska kartan i landet på andra sidan Atlanten. En politisk karta som påverkar oss alla. USA är fortfarande en världsledande stat. Vad som händer där kan få vittgående konsekvenser för säkerhet, stabilitet och jordens klimat.

Barack Obama vann presidentskapet med ett löfte om förändring. Ett annat samhälle, kanske rent av en annan värld. Sedan kom den ekonomiska krisen och la ut många krokben. Människor blev arbetslösa och skulden lades på presidenten. Tyvärr ser många människor inte längre än näsan räcker, saknar tålamod och då blir en president lätt en syndabock att lägga skulden på. De ultrakonservativa motkrafterna vädrar snabbt morgonluft och drar nytta av situationen.

Kvar står nu en rumphuggen president som kan förvänta sig att de konservativa krafterna kommer att göra sitt yttersta för att spola alla viktiga ambitioner.

Jag tänker bl a på nya fredstrevare i Palestinafrågan och arbetet med den största globala utmaningen av alla, klimatfrågan.

Vi har bara en enda jord. Nu har vi en i många stycken maktlös president i den världsledande staten. Det har blivit lite mörkare igen. Undrar om och i så fall när vi ser ljusets återkomst....?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 31 oktober 2010

Dagen vaknar...



...till en ny himmel, till en ny jord. Klocktiden, detta mänskliga påfund har ställts om till vintertid. Naturen följer sin egen tid. Sakta men säkert sker förändringen, men inte linjärt som klocktiden. Igår under ett par timmar, då vi ännu hade sommartid föll snön som ett tecken på vinter. Sedan ställdes klockorna om. Nattens kuling förde med sig regn och mildväder och hösten kom tillbaka.

Dagen gryr, vindarna har mojnat och en mild bris smekar mitt ansikte. Idag faller mörkret tidigt utanför husknuten, men ännu hörs talltitan och ett försiktigt kurrande av korsnäbbar i skogen.

Är redo för november, de grå nyansernas tid. Ett lågmält färgspel för de seende....

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 27 oktober 2010

Haparanda och nedre Tornedalen



Jag befinner mig i gränslandet. Mellan avfolkning och framtidstro, mellan macho och knapso, mellan svenskt och finskt…

Detta är området med de stora kontrasterna. Stora köpcentrum som växer upp invid gränsen och platta ensliga myrar bara någon mil därifrån.



Jag befinner mig på Haparandas gamla stadshotell. Här är det lätt att känna historiens vingslag under de många kristallkronorna. Den lilla staden utanför hotellet är däremot mer eller mindre dränerad på levande historia och något som kan liknas vid ett kommersiellt centrum. Tror att det är svårt att finna någon annan plats där staden i så hög grad har tömts på butiker till förmån till de stora köppalats som byggts på båda sidor av gränsen.



För Tornedalen i allmänhet och för Haparanda i synnerhet har nog denna utveckling setts som en välgörande vitamininjektion. Med IKEA i spetsen har det konsumerande folket fått nya gudar att tillbe och befolkningsminskningen har hejdats. Kanske detta är av nöden tvunget, men var tar stadens karaktär vägen? Kanske det gamla måste dö när det nya byggs upp, ett centrum vid gränsen där det svenska och det finska blir precis så sammanflätat som det alltid har varit….

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 24 oktober 2010

Senhöst vid Kvavaträskberget



Tystnaden är på väg att breda ut sig i den kustnära skogen. Marken är lätt pudrad av frost och isen har kopplat ett stadigt grepp över Trollträsket. Naturen är förberedd inför vintern, nu kan snön komma.

En vandring i senhöstlandskapet erbjuder en rofylld stund. Naturen går på sparlåga och hjälper vandraren att hitta en lugn rytm.

Det var nästan ett år sedan jag var här sist. Jag lever i någon sorts exil i en stad ganska långt borta och möjligheten att besöka platser som denna är begränsad. Nu är jag här och kan återupptäcka det förlorade. Den gamla skogen med alla hackspettar, klapperstensfälten och de stora stenblocken som talar om vad havet låg en gång och kojan Stallet, platsen för många fina möten och samtal genom åren.



Nu går jag här i min självvalda ensamhet och gamla minnen väcks till liv. Jag andas in den friska luften, förnimmer skogens alla dofter och vänder blicken mot solens lätt värmande strålar. Är lycklig, om så bara för en stund. Naturen helar och tacksamheten är stor…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 20 oktober 2010

Ord i tiden

Vårt språk förändras kontinuerligt, på gott och på ont. Ord och begrepp kan klargöra saker och ge en tydlig fingervisning vad vi vill och vad vi är på väg. Orden kan även fördunkla och kamouflera meningssammanhang och viljeinriktning. Bland och organisationer och myndigheter är exemplen på det senare vanligt. Ett nytt språkbruk vann terräng i början av 1990-talet då välfärdsstaten hade nått sin absoluta topp och rationaliseringar och besparingar tog vid. När allt började bli sämre skulle verksamheten kvalitetssäkras och vi skulle arbeta med ständiga förbättringar. Det fanns en inneboende obegriplighet i detta. Hur kunde något ständigt bli bättre med mindre resurser? Idag har ett nytt ord vunnit stark terräng i olika sammanhang – göra skillnad. Nya dimridåer skickas ut. Göra skillnad från vad? När vi skulle göra ständiga förbättringar med mindre resurser fanns i alla fall en strävan att göra just bättre. Att göra skillnad kan ju lika gärna bli en skillnad till det sämre. Kanske det är just det som är meningen då det blir ju svårt att ställa någon till svars. Oavsett vad som har hänt har vi ju gjort skillnad.

Nej, tacka vet jag tydliga ord som ger en tydlig fingervisning vad vi är på väg. Släng göra skillnad i papperskorgen och ersätt det med att göra bättre med tydliga mätbara mål hur vi just gör bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 17 oktober 2010

Den manliga strålen



Vi män urinerar stående. Jag tror nog att nästan alla vi män som en gång var små pojkar tävlade om vem av oss som kunde urinera längst. Både längst vad gäller avstånd och tid. Med detta grundlades vår stora förkärlek till att urinera ute i naturen. Får vi bara chansen väljer de flesta av oss urinerande i det fria framför ett besök på toaletten eller utedasset. Vid en längre bilfärd kan fenomenet skådas vid P-platser och rastplatser där männen oftast urinerar alldeles ogenerat till alla förbipasserandes beskådan. Detta till skillnad från kvinnorna som om de överhuvudtaget urinerar i naturen gör det väl dolt bakom något skyddande buskage.

Därför ställdes jag inför ett kritiskt läge då vi nyligen köpte stugan invid havet. Stugan har nämligen inget ogenerat läge, utan omges av andra stugor med mycket lite skyddande vegetation. Dasset var inte heller konstruerat så att det går att urinera stående. Efter fyllda femtio fick jag då äntligen komma till den insikten att även vi män kan urinera sittande med ett lyckat resultat. Tänk att jag under alla dessa år har levt i villfarelsen att den naturliga aktivitet måste göras stående. Vanans och okunskapens makt tycks fortfarande vara stor hos en medelålders man som nu vet bättre….

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 11 oktober 2010

Övertorneå



För många norrbottningar förknippas Övertorneå med Mikael Styrman och hans Ekfors kraft som under långa perioder har släckt ner det lilla samhället till mångas vrede och förfäran. Nu är Ekfors kraft satt under tvångsförvaltning och kommunen kan åtminstone för tillfället andas ut.



Övertorneåborna själva vill hellre förknippas med sitt vackra läge längs Torneälven. Liksom många andra inlandskommuner kämpar även Övertorneå med sin överlevnad i takt med att befolkningen minskar. Trots att biografen Röda kvarn sedan länge har stängt råder här faktiskt bostadsbrist. Utbildning Nord är ett nordkalottsamarbete som gör att Övertorneå kan erbjuda många kvalificerade yrkesutbildningar. Människor kommer långt härifrån och behöver bostad.



Annars hoppas Övertorneå en del på den kommande gruvbrytningen i Pajala och tillväxt vid kusten runt Haparanda. En ortsbo sade träffade …”kan vi inte bli en tillväxtkommun kan vi alltid bli bästa grannkommun”. Ingen dum tanke. I utflyttningens Tornedalen bör man nog hålla ihop för att överleva.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 5 oktober 2010

Kalix



Kalix är löjrom och bandy. Kalix är också den kommun där miljöpartiet för två val sedan fick över 40 % av rösterna när Peter Eriksson kandiderade till kommunalrådsposten.

Vandrar omkring i Kalix en av septembers sista dagar. Dagen är vacker och höstfärgerna sprakande. Kalix har på senare år försökt att göra en ansiktslyftning av sitt lilla centrum. Om det är bra eller dåligt råder det nog delade meningar om. Även Kalix har fått sin galleria, men på bekostnad att många av butikerna gatan ovanför har klappat igen. Kalix har även fått en riktigt futuristisk hotellmodul där man bokar via internet, får en kod till entrén och betalar för de timmar man är där. Ingen reception, ingen frukost. Kanske detta är framtiden.

Kalix är kontraster. Om inte centrum vinner någon skönhetstävling är den natursköna miljön invid Kalixälven desto vackrare. Bara ett några stenkast från centrum vandrar jag längs strandpromenaden mot Vassholmen. Lugnet och stillheten själv sånär på E4:an en bit bort.



På hotellet vankas snart löjromsfest. Vi är ju i Kalix och ortens stolthet och identitet måste vårdas speciellt nu när självaste EU-kommissionen tycker löjrom från siklöja ska få en skyddad ursprungsbeteckning. Det är stort det!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 2 oktober 2010

Hösthav



September har blivit oktober. Detta är en Norrbottens kustlands tysta perioder. De flesta stugägarna har lämnat sina sommarboningar och höststormarna synes fortfarande fjärran.

Det är emellanåt en stilla tid där alla skönhetsupplevelser till fullo kan avnjutas. En plats för en solitär som jag och balsam för alla oroliga tankar som behöver stilla sig.

Höstfärger är också havets färger. Naturen är som oftast den allra bästa konstnären….



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 29 september 2010

Om det främmande

Vi har haft val i Sverige och den politiska kartan ser ut på ett sätt som den aldrig har gjort förut. Främlingsfientliga krafter har fått plats i det politiska finrummet, detta till trots att toleransen sägs ha ökat på senare år. Det är ju i sig en paradox.

Att de främlingsfientliga krafterna har fått fotfäste sägs bero på rädsla och en känsla eller ett faktiskt utanförskap. Det tror jag är sant och ett reslutat av det hårdare Sverige som är på väg att byggas.

Om vi börjar syna det som är främmande blir det snart klart att det är så mycket mer än människor som rör sig i en globaliserad värld. Om vi synar vårt eget land så kan man knappast tala om en samlad kulturell identitet. Vad vi bor och hur vi lever våra liv visar om man bara så lite skrapar på ytan att vår syn på livet och världen skiljer sig väsenskilt. Jag tror att en glesbygdsbo i Norrlands inland många gånger kan ha mycket mera gemensamt med bergsfolk i främre Asien än en stockholmare från Östermalm.

Så länge det främmande ses som ett hot förblir det ett hot. Jag tror inte att det finns något ursvenskt. Våra traditioner är ett resultat av influenser från andra folk. Så har det varit och så kommer det att förbli.

Det finns en rikedom med förändring och det berikande andra kulturer för med sig. Det är i denna värld vi lever varken vi vill det eller inte.

Jag vill tro att vi till stora delar lever i ett öppet och tolerant land. Jag vill även tro att sverigedemokraterna kommer att demaskeras och bli en politisk parantes. Jag har definitivt mer gemensamt med en tolerant muslim än en sverigedemokrat som vill vrida klockan tillbaka....

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 25 september 2010

Livets hjul



Jag är i min stuga Grova i lappmarken. Som vanligt en god balsam för en orolig själ – tystnad, stillhet och vackra höstfärger som håller på att nå sitt klimax.

Lyssnar på ett reportage om årstidsdepressioner. Speciellt om hösten ska de vara särskilt vanliga när vi är på väg mot mörker och kyla.

De flesta av oss verkar få leva med någon form av oro. Jag oroas inte för årstider, utan kan snarare trivas med denna ständigt pågående rörelse mellan ljus och mörker, mellan liv och död, som årstiderna mycket handlar om.

Min oro däremot handlar om att tappa kontrollen, även om det är en illusion att den någonsin finns fullt ut. När min illusion spricker och upplevelsen att vara på osäker mark ökar då tappar jag lätt min inre kompass.

Jag oroas inte alltför starkt av min oro. När jag har kommit över den starkaste känslan av kontrollförlust försöker jag se händelser och förändringar bortom min kontroll som en möjlighet att se livet på ett nytt och kanske mer fruktbart sätt. Istället för att se mig som ett offer ger nya insikter mig möjligheter att växa som människa.

Naturen och samtal med dem som betyder mest hjälper mig att se och skapa distans till det som skett. Jag kan gå vidare, beröras och bli berörd och åter kommunicera med såväl de gamla furorna som med hackspetten i holken…..

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 21 september 2010

Nu



Dagen ger ingen tydlig kompass
Naturen, alltets rymd är tyst
En flock talltitor fyller plötsligt det tysta rummet
Med tjatter, med sång, innan de drar vidare
Plötsligt närvarande
Båtsabäckens brus i fjärran
Några regndroppar mot taket
Tårar på min kind
Ett leende, trots allt
Eller, just därför, trots allt



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 17 september 2010

Sorsele



…är ytterligare en i raden av dessa inlandskommuner med en liten sviktande befolkning och stora avstånd. Samhället ligger vackert beläget intill Vindelälven och jag kan känna historiens vindslag när jag vandrar förbi upprustade gamla fäbodar.

Sorsele är framförallt kommunen som håller på att ömsa skinn. Varje småkommun söker sin väg för en överlevnad. I Sorsele är det inflyttning och mottagande av flyktingar som gäller. Kommunen har tre större boenden för ensamkommande flyktingbarn och en mottagning av kvotflyktingar. Utöver detta är man på ”raggarstråt” i Ryssland för att locka hit ryska kvinnor för att arbete inom vården. Kommunen har en stor åldrande befolkning som har ett växande behov av vård och omsorg. Att just Ryssarna är aktuella är att kommunen tror att de bäst klarar den kalla vintern.



Vandrar man igenom samhället en kväll i september är sannolikheten mycket stor att man möter en person med utländsk bakgrund om man över huvudtaget möter någon.

Vi lever i en snabbt föränderlig värld och det gör tydliga avtryck i detta lilla samhälle. Sorsele – ett multikulturellt samhälle mitt i lappmarken. Vem kunde tro det bara för några år sedan…..

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 12 september 2010

Arjeplog...


Arjeplog invid stranden mot Hornavan


….är den ytmässigt stora kommunen med sina 3200 invånare. Arjeplog ligger vackert, fjällnära mellan de stora sjöarna Uddjaur och Hornavan. Men en kommun lever inte blott på vacker natur. Arjeplog är kommunen som normalt inte hade överlevt. Det personintensiva skogbruket har försvunnit, Laisvallgruvan är ett minne blott och sågverket är sedan länge nerlagt. Visst finns turismen, men turisterna invaderar inte bygden i november och december. De som däremot invaderar bygden under vinterhalvåret är biltesterna, som har blivit något av Arjeplogs räddning. Denna verksamhet har växt år efter år och bidragit till att Arjeplog är Sveriges hotelltätaste kommun och att flera nya restauranger har öppnat på senare år.

Det är en tidig kväll i september och en vacker dag går mot sitt slut. Det finns inte en människa på samhället sedan konsum har stängt. Jag sitter helt ensam under restaurang Harrys kristallkronor och äter renskavspizza. Den närvarande personalen säger att så här ser det ut efter att sommarens turister har försvunnit. Nu är det heldött fram till biltesterna kommer. Kanske det dyker upp en och annan gubbe efter älgjakten.

Det är Arjeplog, Lapplandskommunen som överlever trots de fåtaliga människorna….

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 8 september 2010

Arvidsjaur



Denna ort är mellersta Lapplands centrum och detta är samhället som alltid passeras när jag ska upp till vår stuga.

Att Arvidsjaur är ett av inlandets nav märks inte minst p.g.a. av alla bilar som ständigt kretsar runt samhället. Det finns något mycket paradoxalt över detta. Jag känner inte till någon plats där alla är så laglydiga när det gäller att hålla hastigheten. Under alla dessa år jag har passerat samhället har ingen kört över 50 km/h, utan snarare mycket långsammare än så. Samtidigt finns det ingen plats jag har sett så mycket s k motorburen ungdom som här, dag som kväll. Utåt sett är det stilla och städat, men i bilarna dundrar musiken, tutorna och adrenalinet. Samlingspunkten är parkeringsplatsen och Sibyllakiosken.

Så är det även denna vardagkväll, även om ungdomarna fortfarande får samsas med gubbarna på ljugarbänken. Kanske väntar man på en signal från skogen om hopp att någon har fällt en 16- taggare. Kvällen är sommarljum och andas förväntan. De bilburna ökar i intensitet, mörkret faller och jag vandrar långsamt mot en helt annan värld, hotellet.

Läs även andra bloggares åsikter om

onsdag 1 september 2010

Sorkfällan - 2 år senare



På bilden ser du ovansidan av den sorkfälla som min fru köpte på Noliamässaan av "Fälldoktorn" för två år sedan. Denna anordning kom snart i bruk vid vår stuga Grova och jag skrev förväntansfullt om den på min blogg.

Första säsongen uteblev det utlovade resultatet. Hinken gapade tom sånär på allt vatten som hittat dit. Vi flyttade då fällan till uthuset. I år har inte resultatet låtit vänta på sig. Totalt har hittills 18 möss av olika storlek slutat sina dagar i hinken. Musdöden är inte vacker. Det stämmer att mössen är kannibaler. I sin desperation att få föda äter nyanlända möss av de som redan hur dukat under i hinken.

Detta är naturligtvis ingen rolig hantering, men möss är ju inte heller roliga med all skada de kan göra. 18 fångade möss mindre på Grova skulle säkert vara mångdubbelt fler med tanke på fortplantningförmågan.

När jag stänger stugan för säsongen tar jag trots allt med mig hjorthornsaltet som är en annan beprövad metod att hålla de små liven på avstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 31 augusti 2010

Veden



Här ligger sommarens skörd i väntan på att staplas i vedboden. Samma ritual varje år. Några träd som fälls, de fällda träden som kapas och sedan klyvs i lämpligt stora bitar. Undrar hur många klabbar det är i år, 1000 eller kanske 1500?

I vår stuga Grova går det mycket ved. Ved för uppvärmning, ved till vattenvärmaren och ved till bastun. Den mängd ved som ska staplas räknar jag med ska räcka ett år.

Jag gillar att arbeta med veden. I min kamerala arbetstillvaro är det svårt att se direkta konkreta avtryck efter en arbetsdag. Arbetet med veden är däremot mycket konkret. Jag ser direkt och indirekt resultat av min handling, vedhögen som växer och den god värme som sedan sprids från kaminen.

Kanske får jag kontakt med något ursprungligt när jag arbetar med veden. Redan grottmänniskorna högg sin ved för att hålla värmen och i det gamla bondesamhället gällde det att samla i ladorna för att klara en lång och kall vinter.

Jag lever i en helt annan tid och ett liv som i många stycken är alltför artificiellt. I mitt arbete med veden kommer jag i kontakt med något annat, en liten, men nog så viktig kontakt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 28 augusti 2010

Höstkänning



Hundra tranor på ett fält
Till salu-skyltarna längs efter vägen till avskilda stugor avlöser varandra
Sommarens husvagnar ersatta av Sveaskogs timmertransporter
Stannfåglarna hackspett och nötskrika återtar scenen efter sommarens tystnad.
Solen gör tafatta försök att skingra molnen
Mörkret faller fort över berg, skog och sjö
Det är lätt att känna ro, känna oro
Det är höst, inget tvivel om saken.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 24 augusti 2010

Överkalix



Befinner mig i Överkalix. I dagarna gästas den lilla kommunen av Rolf Lassgård och Peter Stormare för en filminspelning. Dessa har jag ännu inte sett. Däremot har jag sett en hel del annat intressant. Överkalix tycks vara kommunen som hyllar retro. På sin glans dagar under 40 och 50-talet bodde 10000 människor i kommunen. Idag finns här knappt 4000 och om man får tro ungdomarna så är det mest gamlingar. För att få en känsla av det som var finns här en del kvar från den gamla tiden då sågverken blomstrade och jordbruken avlöste varandra längs älvdalen. Här finns caféet som har kvar orginalinredningen från 40-talet. Knappast sittvänlig för den som vill äta, men på den tiden dracks väl mest kaffe tillbakalutat med en cigarrett i mungipan. Här finns den gamla k-märkta korvkiosken från samma tid utrustad med både herr och damtoalett. Här finns även ett museum med mängder av gamla traktorer i det fria på en äng. När jag på kvällen gör en kort promenad genom byn får jag följdriktigt se den senaste retroprylen, en gammal jukebox från tidigt 50-tal som ska inhysas på puben.



I en tid av flyktighet och där saker närmast behandlas som engångsartiklar mår jag bra över den goda vård som finns över det som en gång var. Ännu bättre vore om det fanns en framtid i den vackra bygden för alla ungdomar så att de inte flyttade till den stora staden i söder….

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 18 augusti 2010

Tidlöst landskap



Två bilder från Fårö, Fårö fyr och Langhammars raukar. Bilder av ett till synes tidlöst landskap. Kanske vår bild av det eviga. Ett landskap som fanns långt före vår myllriga färd på jorden och ett landskap som kommer att finnas långt efter vår utmätta tid. Det är lätt att känna en stor ödmjukhet i detta landskap. Precis samma känsla som jag får när jag vandrar i en gammelskog i norr eller på en fjällhed.



På dessa stilla tidlösa platser kan människors tillsynes hopplösa sökande efter mening och konsumtionsjakt tyckas platt och fåfänglig. Vi irrar omkring, stänger in oss utan att se den fantisktiska rymd och natur som ännu finns. Dessutom är den alldeles gratis.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,