Jag är i min stuga Grova i lappmarken. Som vanligt en god balsam för en orolig själ – tystnad, stillhet och vackra höstfärger som håller på att nå sitt klimax.
Lyssnar på ett reportage om årstidsdepressioner. Speciellt om hösten ska de vara särskilt vanliga när vi är på väg mot mörker och kyla.
De flesta av oss verkar få leva med någon form av oro. Jag oroas inte för årstider, utan kan snarare trivas med denna ständigt pågående rörelse mellan ljus och mörker, mellan liv och död, som årstiderna mycket handlar om.
Min oro däremot handlar om att tappa kontrollen, även om det är en illusion att den någonsin finns fullt ut. När min illusion spricker och upplevelsen att vara på osäker mark ökar då tappar jag lätt min inre kompass.
Jag oroas inte alltför starkt av min oro. När jag har kommit över den starkaste känslan av kontrollförlust försöker jag se händelser och förändringar bortom min kontroll som en möjlighet att se livet på ett nytt och kanske mer fruktbart sätt. Istället för att se mig som ett offer ger nya insikter mig möjligheter att växa som människa.
Naturen och samtal med dem som betyder mest hjälper mig att se och skapa distans till det som skett. Jag kan gå vidare, beröras och bli berörd och åter kommunicera med såväl de gamla furorna som med hackspetten i holken…..
Läs även andra bloggares åsikter om livet, förändring, oro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar