onsdag 28 april 2010

Utblick från en stugvägg



Ingenting händer, allting händer
Nuet, vilan och stillheten väcker uppmärksamheten
Vindens växlingsrika vindstötar genom träden och molnskuggornas spel över fjärden.

Vårens skarpa ljus avslöjar tidens rörelse. Trädgårdsmöbler som tinar fram och grenar som sedan länge har förlorat sin hemvist och fäste.
Tankar föds och mognar mot en ljus bakgrund.
Ett ögonblick av tystnad innan vinden åter tar fart.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 26 april 2010

Nu



Bitarna som fogas samman

En tickande klocka, eldens lek i kaminen

Vindens sus bland björkar

Musiken som varsamt tränger sig på

Tidens lapptäcke slätas ut

Kanter som rundas av

Vila och uppgivande

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 23 april 2010

Potatis



Vår helg i Ryssbält är en av de bästa exemplen på goda rutiner och upprepningar. Även om det går lång tid mellan gångerna vi träffas på denna plats så är alltid upplägget det samma.

Därför tappade jag nästan hakan när Björn föreslog att vi ska äta klyftpotatis istället istället för den obligatoriska pressade potatisen till älgsteken och svampsåsen som har gällt under alla år på denna plats.

Något stort tycks vara på gång och jag känner mig riktigt omtumlad. Ni förstår säkert vilka stora frågor som avhandlas under vår Ryssbälthelg.

Undrar med både spänning och bävan vilka överraskningar som stundar imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Ryssbält



Återkomsten, efter allvarlig sjukdom, separation och återförening, arbete och flytt.

Mycket har hänt sedan vi sist möttes på denna plats. På platsen, i stugan, bitarna som snart fallar på plats. Igenkännandet och naturenens lugnande inverkan. Samtalen som hittar sin lunk och tystnaden som hittar sin. Till det. Musiken, kaffet, kanelsnäckorna och whiskyn.

En helgs lågmälda resa kan ta sin början.....



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 20 april 2010

Vulkanen

Så har då en fullkomligt naturlig företeelse visat hur enormt sårbart vårt samhälle är. Vulkanutbrott är knappast något ovanligt, men någon beredskap för att så fullkomligt naturlig händelse skulle kunna inträffa tycks inte finnas.

Den globala värld vi lever i idag gör oss sårbara, då vi förväntas att kunna förflytta oss snabbt. Kanske den största sårbarheten är att vi lever så fjärran naturen och den jord som vi är beroende av. Vi kan inte gömma oss en närmast artificiell värld som om naturen med alla dess överraskningar och nycker inte existerar. För eller senare rämnar vårt bygge och vi står maktlösa. Att leva i samklang med vår jord är att också anpassa oss till samma jord som skapat oss.

Kanske detta Isländska vulkanutbrott kan mana till eftertanke. Vi måste se vår jord som vän och källa till kunskap och inte vår fiende som ställer till det och som vi försöker bemästra.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 15 april 2010

Lavskrikan



Lavskrikan är min favoritfågel och skyddsängel. Runt vår stuga Grova i lappmarken syns lavskrikan regelbundet. Jag vet inte hur många som finns i närområdet, men de uppträder alltid tre tillsammans.

Alla har vi våra skyddsänglar och i naturen finns det tecken som vi kan tyda, bara om vi ger oss tid. När lavskrikan pockar på min uppmärksamhet så vet jag att jag ska vara vaksam. Jag minns åtminstone två tillfällen då mitt förhållande till lavskrikan kan ha räddat mitt liv.

Vid en sen höstvistelse i mina marker drog det ihop till snöstorm. Jag gjorde en vandring längs strandlinjen på den nylagda isen. Tre lavskrikor satt i ett litet träd. De såg frusna ut, så jag delade med mig lite av min medhavda choklad. Sedan följde lavskrikorna mig nästan hela vägen hem. På natten kom snöstormen och bilfärden dagen därpå mot Luleå blev en riktig rysare. Strax efter Älvsbyn fick jag möte av en långtradare där släpet slängde än hit och än dit över vägen. Med en hårmån klarade jag mig från att bli utkastad i skogen av släpet.

Vid ett annat tillfälle såg jag färsk björnspillning efter den väg som löper en bit från vår stuga. Jag satt mig för att skriva på en av mina favoritplatser. Plötsligt kom tre lavskrikor och satte sig i ett träd helt nära mig. De började skrika våldsamt. Med ens förstod jag att de varnade mig och jag beslöt mig för att gå hemåt.

Det är med glädje och vaksamhet jag möter mina skyddsänglar. Jag undrar var de har att säga mig härnäst?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 13 april 2010

Vårmarkören



Nordlig utpost gillar rutiner och upprepningar. I ett stundtals rörigt och intensivt liv är det viktigt med såväl dagliga rutiner, som återbesök tillvälkända platser och sammanhang. Det ger livet lite mer av stadga, möjlighet till återhämtning och ge saker man gjort rätta proportioner.

I naturen och fåglarnas värld finns också vänner för rutiner och upprepningar. Den i mitt tycke bästa representanten är sädesärlan. I går såg jag honom för första gången i en av Umeå parker. Sädesärlan är datumflyttare. Det innebär att han återkommer ungefär samma dag varje år. I Luleå tror jag det är den 18/4, så då är det väl rimligt att tro att den kommer till Umeå ett antal dagar tidigare.

På så sätt blir sädesärlan en vårmarkör av rang som oavsett väder och vind återkommer samma tid varje år. Utöver detta är sädesärlan en social figur. När jag är ute i naturen och stannar vid ett tag kan jag vara ganska säker att få besök av sädesärlan.

När livet gungar känns det tryggt att uppreparen sädesärlan är tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 11 april 2010

Kvalitetsklyschorna

Jag har nyligen varit på en stor konferens med min arbetsplats. Vi var nästan 1000 människor som bland annat fick lyssna till våra ledningsföreträdares visdomsord. Det slog mig och mina kollegor att ord som nätverksbygge, processer och verktygslådan användas väldigt ofta när vår organisations framtidsvisioner skulle formuleras. Ett nytt ord som användes som jag inte hört så mycket förr var att länka. Vi lever ju trots allt i en allt mer digitaliserad värld.

Det slog mig att dessa industrins klassiska kvalitetsbegrepp med 20 år på nacken fortfarande har stark livskraft även inom områden som rör de mjuka frågorna, d v s människor som har behov av samhällets omsorger.

Jag minns en annan tid och en annan arbetsplats, då arbetsgruppen skulle gå igenom en kvalitetspärm under ett antal dagar. Grundbulten i verksamheten skulle preciseras och verktygslådan plockas fram. Vi satt alla som levande frågetecken och såg detta som ett skämt vi som arbetade med utsatta människor på samhällets skuggsida, inte med skruvar och muttrar. Vår högsta ledning tog dock arbetet på yttersta allvar.

Då mjuka verksamheter än idag på det mest slagfärdiga sätt använder dessa i mitt tycke uttjänta begrepp skapar det mest bara förvirring. Kan det vara ett uttryck för ett komplex när mjuka verksamheter använder dessa hårda materiella begrepp?

Mjuka verksamheter måste hitta sitt eget språk för kvalitetsutveckling om det någonsin ska förstås för oss som ska omsätta orden i handling.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 7 april 2010

Toppturen



En av påskens fina dagar gjordes en tur till Välmbapoudas topp. Tyvärr blev kameran lämnad i Luleå, men frun med bättre minne tog bland annat denna bild. Ett stycke skönhet att bära med sig när arbete och vardag tagit vid i gråslasket.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 5 april 2010

Återkomsten...


trotjänarna

...till enkelheten. Elden i kaminen, vattenhämtning från älven och värma det i vattenvärmaren, skotta sig fram till vedbod och bastu.

Efter en hektisk och flackande vinter tar stugan Grova i lappmarken generöst emot. Den urbaniserade själen får åter en efterlängtad kontakt med naturen.

Efter ett tag hinner de finstämda ljuden ifatt mig, orrspelet på åsen, domherrarnas enkla vemodiga sång och pärlugglan som fyller den stjärnklara kvällen med sina lockande toner.

Just i detta nu, hemkommen efter en längre skidtur. Sitter med kaffekoppen i eftermiddagssolen. Blir en del av den fullkomliga stillheten tillsammans med takdroppets välkända symfoni.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,