söndag 18 december 2011

Minns i november....



Vi är inne i den mörkaste tiden under denna december som saknar den vinterkaraktär som vi här i norr förväntar oss. De regniga dagarna har staplats på varandra och det snötäcke som ligger är tunt. December är hittills sju grader varmare än normalt, samma temperaturöverskott som vi hade under november. Till skillnad från december var årets november en ovanligt ljus och solig månad.

Bäst minns jag sista stugturen till havsbandet. Det hade en av de få kalla nätterna. Stjärnhimlen var bländade och ute tystnaden ropade sångsvanarna på vattnet. När morgonen kom hade ett tunn is lagt sig närmast stranden.

När en lätt bris drog ingång startade den förgängliga issymfonin. Jag förevigade den fina stunden med min kamera. Resultatet blev den korta filmsnutten.

Idag - en månad senare ligger havet fortfarande i stort sett öppet. Det är en märklig tid vi lever i, även metrologiskt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 16 december 2011

Årets bild



Det är fredag, det är i mitten av december, det är mörkt i vinterlandet som är allt annat än vinterland. Jag söker mig in i musikens landskap och hittar en del pärlor bland de skivor som DN:s recensenter har lyft fram som årets bästa.

En kväll som denna är det lätt att blicka tillbaka till ljuset och det år som varit. Här i norr var det en fantastiskt fin sommar där de soliga dagarna staplades på varandra. De minnesvärda stunderna är många. Ett av dessa tillfällen var när Anton en augustimorgon lånade svärföräldrarnas båt för en gemensam utfärd på det öppna havet.

Vid detta tillfälle togs bland annat bilden ovan. Den får bli min bild för året. Den kombinerar stillhet, skönhet, närvaro och kan sätta fantasin i rörelse. Ett tillfälle att minnas, en plats att återvända till.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 15 december 2011

Transporter och rysk roulette

Jag färdas ibland i bil på vägarna. Säkert mindre än den genomsnittliga bilisten, men trots allt, jag är bilist som de flesta. En av många, som bara tycks bli fler och fler. Fler och fler blir även de långväga transporterna på landsväg, trots att det goda förnuftet, klimat och miljö borde tala för motsatsen.

Trots att jag färdas relativt lite på våra vägar har jag under åren varit i allvarliga situationer med dessa tunga fordon vid två tillfällen. För ett antal år sedan kastade ett släp plötsligt hit och dit när jag skulle köra om. Jag hade det man kallar änglavakt att släpet inte kastade sig mot min bil i omkörningsögonblicket. För några dagar sedan var det dags igen. Ännu en gång en omkörningssituation där den långtradare jag var på väg att passera plötsligt oannonserat viker ut och ska köra om ett annat långsamgående fordon utan att ta någon som helst notis om mig. Goda bromsar och att ingen bil låg bakom mig räddade mig ur denna situation.

Naturligtvis kommer det uppstå allt fler situationer likt dem jag har varit med om ju fler av dessa transporter som rullar på väg istället för på räls – det är ju trots felbara människor som sitter bakom ratten. Rysk roulette mot såväl människor som miljö. Detta skrivs i tider då entreprenörer hotar att överge järnvägen här i norr p g a brist på lönsamhet. Vad detta innebär är lätt att förstå. Än en gång handlar det mycket politik och kloka beslut. Med andra ord: Kloka och långsiktigt tänkande politiker, var finns ni?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 12 december 2011

Vädret och jag


Lågtryck på ingång. Skiktade moln som ger förebud

Jag har alltid haft en god relation till vädret, trots att vädret är lika lynnigt och oberäkneligt som relationer mellan människor. Eller just därför, till skillnad från relationer med människor kräver denna relation inget av mig.

Redan när jag gick i lekskolan blev jag kallad vädergubben när jag gick bland vattenpölarna och blickade upp mot himlen. Lite senare ritade jag väderkartor och hade drömmar att bli meteorolog. Nu blev jag inte meteorolog, utan socionom.

Att jag valde att arbeta med människor istället för vädret har en enkel förklaring. I arbetet med människor möter jag ständigt nya saker som inte så lätt låter sig förstås och knappast heller låter sig mätas och förutsägas. Meteorologen är naturvetare och försöker med sina modeller göra exakta förutsägelser.

Nu är sällan varken människor eller vädret exakt. Jag gillar att försöka förstå det som inte så lätt låter sig förstås. Därför jobbar jag med människor och fortsätter min forskande blick upp mot himlen.

Jag är och förblir en vädergubbe, ung som gammal. Jag fortsätter att göra mina väderförutsägelser, oberoende av SMHI:s manual.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 8 december 2011

Att äta eller ätas

Hela Sverige håller på att bli en marknad. Vi ska välja från det fria marknadsbordet som sägs främja konkurrensen och kundnyttan. Så här har det sett ut några år. Vi anpassar oss, men har vi blivit nöjdare och lyckligare?

När allt för många entreprenörer ska konkurera på allt för lite räls blir det trassel i tågtrafiken. Vi kanske förbannar tillståndet, men överlever. Värre går det när några hårdföra riskkapitalister skor sig på gamla, hjälpbehövande och helt beroende människor. I den ena änden växter miljonerna hos cheferna, andra änden vanvårdas de gamla. Ett numera känt fall så illa att en vårdtagare svalt ihjäl.

Vad värre är att ägarna av dessa omoraliska riskkapitalbolag på bästa sändningstid verkar tycka att det är helt i sin ordning att det får gå till på detta sätt – de har ju tagit en risk och vunnit – alltmedan de gamla får för lite omvårdnad, mänsklig respekt och därmed är de stora förlorarna.

Denna omoraliska situation måste få ett slut. Det är våra folkvalda politiker som har gjort detta möjligt och de är dessa som måste agera. Valfrihet och fri konkurrens är allt för sällan lika med kundnytta. Det börjar vi få allt fler graverande exempel på.

Jag fruktar att dagens situation kommer att permanentas. Profitörerna blir fortsatta vinnare. För att stävja eländet byggs istället en allt större tillsynsorganisation. Med omfattande frågemanualer från tillsynsmyndigheterna med krav på rutiner och riktlinjer från vårdgivarna ska den s k kvaliteten säkras. Jag som har arbetat med tillsyn vet att tillsyn många gånger bara skrapar på ytan. Under ytfernissan kan det dölja sig en annan otrevlig verklighet som aldrig får se dagens ljus.


Tillsyn någonstans i Sverige. Kvaliteten ska mätas

Det vi behöver är tillräckligt med arbetande och utbildade människor inom vården. Vi behöver också skatter som möjliggör en god omsorg. Skatterna som direkt går till de vårdbehövande och inte riskkapitalisternas fickor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 4 december 2011

Decembervandring



En osedvanligt mild november med många soliga dagar har blivit december. Här vid kusten ligger ännu marken blottad och de flesta vatten är helt isfria.

En ovanlig situation erbjuder å andra sidan ovanliga möjligheter. Igår vandrade jag i den helt snöfria skogen kring Kvavaträskberget. Vandraren känner igen markerna och finner lätt stigarna i allt det vintergröna.

Decemberdagen är kort och nära nog helt stilla. Här saknas alla spår från aktuell mänsklig aktivitet. Den mänskliga aktiviteten är i imperfektum, som de små fina betraktelser som finns att läsa i den lilla stugan "Stallets" gästbok. Vid den lilla timringen gör jag själv ett stopp, skriver några rader innan jag tar mig upp på berget.



Det är en märklig känsla att sitta i denna sköna stillhet på bergets topp och blicka ut över skogslandskapet. Bara ett par mil härifrån pågår julkommersen för fullt. Det är två olika världar som inte har något gemensamt, än mindre något att säga varandra.

Jag blir kvar i denna stilla värld en stund tillsammans med kaffet och smörgåsen. Solen är på väg ner och kylan börjar att bita i mina händer. Styrkt av stunden lämnar jag platsen. Jag försöker få med mig något av platsens poesi på vägen tillbaka mot stadens brus.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 2 december 2011

På Waynes café i Härnösand



På resa mitt i Sverige. Jag har gjort ett tillfälligt stopp i den lilla residensstaden Härnösand. Sitter på Waynes café i skydd från blåst och fukt från den eviga hösten som vägrar bli vinter.

Härnösand är den lilla staden som man oftast passerar förbi på väg norr eller söderut. En liten residensstad med lång historia i utloppet av Ångermanälven och Ådalens avfolkningsbygd.

Här finns en fin gammal stadskärna, en riksanstalt och den södra porten till Höga kusten. Här finns dessutom något som jag trodde var utrotat i de mindre städerna, en gammal biograf, som åtminstone till det yttre har den gamla designen bevarad. Dessutom känns caféet sin modernitet till trots tillbakalutat och lugnt. En lämplig plats att låta lite av min tid passera.



Kanske Härnösand är en behaglig stad att bli åldras i, vacker natur om hörnet, bevarandet av det gamla och ett ganska makligt tempo. Men, det är troligen inte så som stad och bygden omkring vill se på sin kommun. Hopp om framtida tillväxt och ny entreprenörsanda är troligen mantrat som kan ge ljus som i fornstora dar.

Jag får glädjas åt nuets ro och hoppas att den gamla biografen förblir livskraftig.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 29 november 2011

Singularis i politiken

En levande demokrati kräver ett levande politiskt landskap, det vi brukar kalla för demokratisk pluralism. Nu lever vi en tid då politiken drar allt mer mot singular. Tidigare trodde jag att vi även i Sverige var på väg mot ett tvåpartisystem med ett ganska polariserat politiskt landskap som följd. Det kändes illa, men värre riskerar det bli.

Moderaterna växer och växer, alltmedan välfärden riskerar att säljas ut och samhället hårdnar. Detta är naturligtvis möjligt med ett socialdemokratiskt parti i identitetskris och i ett tillstånd som närmast kan liknas med upplösning och kaos. Den krassa verkligheten är att vi idag inte har någon opposition värd namnet i en tid då den är mer är viktigare än på länge. Alla goda och trovärdiga ledare inom socialdemokratin verkar vara som bortsopade efter ”Personeran”. Dessutom ser jag inget av ett tydligt politisk alternativ som kan uppfattas som trovärdigt.

Vi kan härskna till mot borgarpressens alla tillfällen när den klipper till och svartmålar Juholt. Visst, svartmålningen kring Juholt saknar rimliga proportioner. Men, det är bara med en trovärdighet och en tydlig vägvinnande politik motståndet kan hanteras.

Jag läser i DN om hur Reinfeldt läxar upp sina självständiga riksdagsledamöter som inte rättar in sig i ledet inför öppen ridå. Högmod och brist på ödmjukhet är ganska typiskt för ett parti och dess ledare som saknar reellt politiskt motstånd.

Vi var nog många som fnyste när Reinfeldt sade att moderaterna skulle bli det nya stadsbärande partiet. Med skicklig retorik och med svagt motstånd så är vi snart där.

Vi riskerar att få ett politiskt landskap med ännu större moderater och ett antal mindre partier, socialdemokraterna inkluderat. Ett politiskt singularis där demokratin tappar mark och mångfalden kan komma att sättas på undantag.

Varning är härmed utfärdad….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 22 november 2011

Himmel och hav



Vi människor har en förmåga att sätta etiketter och fördomsfulla tankar på människor och företeelser - ibland alldeles för snabbt. Samma sak gäller våra årstider och månader. Just månaden november ger sällan någon ljuv klang i våra öron.


Längst därborta är himlen ändå röd....

Söndagen som var bjöd på en fantastisk fin dag vid havet. November är månaden, luften är torr, frisk och klar. Havet ligger länge alldeles stilla och de kvarvarande sångsvanarna trumpetar på sitt typiska vis.


Frontmolnen börjar dra in. En första krusning från söder.

Denna stillhet och färgrikedom möter vi sällan på sommaren, då alla ljud tävlar om uppmärksamheten och sjöbrisen drar in. Det begränsade ljuset och solens låga läge på himlen ger ett speciellt samspel mellan himmel och hav denna årstid. Höstfinal sent i november...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 19 november 2011

Stugfinal



Klockan är 13.30 Sitter invid stugfönstret och blickar ut över den korta dag som är på väg att somna in. Det är andra halvan av november och dagarna här i norr flyktar snabbt förbi. En lång höst går mot sitt slut. Jag gör en sista stughelg i stugan invid havet. Havet ligger fortfarande öppet, men det är snart redo att inta en annan fastare form. Det är -4c och natten kommer att bli kall.

Det är en speciell känsla att lämna stadens myllrande liv den här tiden på året. Aldrig är kontrasterna så stora som nu. Stugorna ligger sedan länge tomma och igenbommade. Tystnaden kompakt och mörkret stort. Ingen snö eller måne som lyser upp. När jag om några timmar grillar min medhavda fläskkarré på stugbron får jag blicka ut mot stjärnorna. Kanske det finns någon därute som gör samma som jag?

Jag är själv, men inte ensam. Det är en vacker stund för mig på jorden. Känner tacksamhet....

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 18 november 2011

Novembers ögonblick

November är en förtalad månad, ja, i mångas ögon rent föraktad. Vi påminns om det långa mörkret, den förstående kylan och allt det där vackra som förmultnar eller stelnar. En krävande månad behöver guldvaskare för att fånga de sköna ögonblicken. För var är väl ofta livet än just av ögonblick av glädje och skönhet mellan det vardagliga. En novembersöndag vid Norrbottens kustland fångade min kamera just dessa ögonblick stadda i just det ögonblickliga, men inte desto mindre sköna…..


Solgenombrott över fjärden


Kala björkar


Vattentunnans vattenväv


Skymning över Rånön

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 12 november 2011

Om att vårda den sköra gränsen



Gränsen mellan jag och du, gränsen mellan varat och ickevarat. Djupt in i november, fylld av mörker, förmultnelse och död, fylld av det pågående livet som omger det. En nässelfjäril stöter mot stugfönstret och vill ut. Stugans välkomnande värme eller kylan utanför? Vi pratar om att släppa ut fjärilen, men vi vet att oavsett vad vi gör så dör den snart.

Livet är oss inte givet, det enda självklara är de gränser som snuddas ut och som slutar i död. November med sin obefintliga horisontlinje ger oss påminnelsen. Fjärilens fåfänga försök att överskrida gränsen ger oss vissheten om livets utsatthet och alla återvändsgränder som prövar vår resa. I den bästa av världar vårdar vi livets vackra ögonblick som vi vårdar oss själva, våra närstående, vänner och världen omkring oss.



Livet är en resa brukar det sägas, men pass upp så att du inte går vilse på vägen....

Novembermorgon



Kliver ur sängen för att möta dagen. Blickar ut över landskapet, ett landskap som är insvept i dimma. Havet helt nära och är dimmans ursprung. Detta hav är för stunden bortom betraktarens öga. Morgonen ställer inga frågor och ger inga svar. Det är en fin dag att vakna i en stuga.

Efter en god frukost med Bachs toner i bakgrunden strömmar tankarna fritt. Vi pratar om vädret, vad vi har vår hemvist och hur Stilla havet fick sitt namn. Fukten och denna dimma är del av livets blodomlopp som ständigt i olika former omger oss och som vi är helt beroende av. November är fylld och mörker och fukt, men också möjligheterna att pröva tankar och stilla livets flöde. Stilla havet fick sitt namn av just den långa stiltje som prövade upptäckaren av detta vatten.



En stuga någonstans i det Norrbottniska kustlandskapet tar dagens tankar och rörelse sin början. Jag vänder nu blicken mot ljuset och fukten som omger det.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 11 november 2011

Resan till en stuga



Tre män som år efter år återvänder till en stuga vid havet. Det är långt inne i november. Det är mörkt, dimmigt och tyst. Tre män i denna stuga möts för att umgås, inte för att jaga och eller hävda sig. Tre män möts för samtala, läsa och lyssna på musik. Varken med fler avsikter eller mindre. Dessa män som är vi gör det år efter år, höst som vår. Åren går, alltmedan de yttre konceptet och ramarna är de samma.

Många är de människor är de som jagar efter vind, söker nya upplevelser och sammanhang för att känna lust och bekräftelse. I våra möten i stugan stillar sig vinden och upplevelserna blir sällan så starka som vid dessa tillfällen. Resan är inte en yttre resa utan en resa till en plats. Du söker inte, utan finner. Bland goda vänner kan det bli den bästa av resor.....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 8 november 2011

Tankar i november



Vandrar i ett fuktdisigt novemberlandskap. Så här års ska det ligga ett stadigt snötäcke i trakterna kring vår stuga och sjöarna brukar sedan flera veckor tillbak ligga isbelagda. Nu ligger vattnet öppet och fylld med storskrakar i den vik jag passerar. Marken är mjuk och blöt efter höstens alla regn och saknar tjälen som sedan länge borde ha bundit alla fukt. Jag njuter av dagen, lyssnar på alla porlande bäckar och gläds över traktens rikedom på tjäder som jag ofrivilligt jagar upp från sina gömmor.

Samtidigt ger dagen en påminnelse om ett klimat som är ur balans. En snabbt oreflekterad notis ur nyhetsflödet förmedlar att årets kodioxidutsläpp i atmosfären är det största någonsin. De som främst släpper ut allt mer koldioxid är Kina och USA. Tea-partyrörelsen må jubla över sitt lands förträfflighet, men bortom finanskris och farsen Grekland ruvar en betydligt större kris, klimatkrisen. Denna kris berör inte börsoro, spekulation och inkompetenta regeringar. Den når inte ett snabbt medialt klimax och löses inte av x antal miljarder euro, utan smyger sig sakta sig på.

Just därför är denna kris så mycket värre. Den handlar om livet och allas vår framtida överlevnad. Om denna kris skrivs inga spaltmeter och här kan inga snabba pengar förändra klimatet. Krisen är så mycket större att den verkar övergå de flesta människors förstånd. Det kanske är människans förbannelse, att vi inte förstår vidden av krisen, eller som Tea-partyrörelsen, förnekar den.

Naturen bjuder ännu generöst av sin rikedom. November har fuktig feber och ännu är det bara början.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 4 november 2011

Allhelgonahelg



Befinner mig i mörkrets rike långt inne i lappmarken högt över havet. Dagens sparsmakade ljus har sedan länge förklingat. Mörkret ligger tätt runt stugan. Ute icke ett ljud, bortsett från Båtsabäckens brus långt borta.

Det är allhelgonahelg. Vi ska tända ett ljus för alla dem som har gått före in i dödsskuggans dal. Jag minns alla tända ljus för min sedan länge bortgångne far. Det är en kulen tid, vi påminns om det som ska komma, vi tänder ett ljus och håller hoppets låga levande.

Att vara i naturen en helg i november är också att göra ett besök i dödens landskap. Kretsloppet är slutet och all förgänglig grönska är utraderad eller i olika stadier av förmultning. Att vandra i detta landskap skänker en vila och gör döden så naturlig som den faktiskt är. Ett par brunstiga sarvas gör upp i skogen och hackspetten har hittat sin boplats intill stugan. Livet pågår i dödens närhet. Livet och döden sida vid sida, det självklara.

Jag tänder ett par ljus för de döda och för de levande, det är Allhelgonahelg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 31 oktober 2011

Luleå, Norra hamn 21.00



Sista dagen i oktober. Oktober har varit betydligt generösare månad än september, åtminstone vad gäller vädret. Sista dagen i oktober bjuder på på sol och spegelblankt vatten. När den korta dagen lägger sig till nattvila flödar norrskenet över himlavalvet i grönt, gult och inslag av rött.

Kulturen är ännu vaken. Kvällen till ära begåvas staden av två fina kulturhus. Det äkta och spegelbilden i vattnet. En fin hyllning till staden, livet och kulturen.

Nu kan november komma, jag är redo....

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 23 oktober 2011

Björn Åkerstrand - ett diktarjag



Min nära vän Björn Åkerstrand har skrivit och skrivit. Otaliga är de skrivarböcker som han har fyllt med ord under alla dessa år.Ur detta skrivande har nu ett moget diktarjag sett dagens ljus. Björn har många gånger tvivlat och tappat farten för att sedan åter fina tron och styrkan på sin förmåga. Nu har Björn debuterat med sin lilla stora bok "Rörd över detta orörda vita". Björn skriver om det omöjliga och möjliga att vara människa, om jag och du och allt det där som ständigt måste formuleras och förstås i ett nytt ljus. Björn väljer ofta den koncentrerade haikudikten som sitt uttryck.

"Vi är inte bara språk och tystnad
Vi är mycket mer
om än i missförstånd"

Andra gånger blir dikten till en liten berättelse, dock utan att tappa täthet och koncentration.

"vi kan i alla fall enas om vädret
även om rodnadens insikt
är på väg att berätta
en helt annan historia

Den annorlunda tiden
såg jag i mig själv
inga förklaringar i sig
bara förändringar hos dig

den grå dagens barmhärtiga blick
den grå dagens obarmhärtiga blick
med promillehaltens
avgörande decimaler"


Med Björns koncentrerade texter får vi följa en livsresa. Den kan även vara min och din.

Björn Åkerstrands bok finns att köpa via Teg Publishing.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 20 oktober 2011

En oktoberdag vid havet



Oktober är ganska långt gången när jag än en gång vandrar längs stranden och njuter av det fina vädret och stillheten. Det är lite speciellt att vistas i denna miljö då alla sommargäster för länge sedan har försvunnit och stugorna är tomma. En vilsam tystnad lägrar landskapet bortsett från den stilla symfoni vågsvalpet mot stranden utgör.

Det är lätt att känna en stilla eufori denna stund. Inget som distraherar och jag kan ta in allt detta lågmälda vackra med alla sinnen. Det är sent på eftermiddagen och solen närmar sig horisonten. Oktoberdagen ska snart ge plats för natten och månskenet. Tiden just innan och under skymning och gryning når färgspelet sin höjdpunkt här vid havsbandet. Ljuset på himmel och vatten är i ständig förändring och rörelse.



Jag inser vilken rikedom det är att få ta del av allt detta - att få vara i den fantastiska katedral som naturen utgör, få sinnesro och hela mig själv. Jag inser samtidigt att vi behöver bli så många fler som behöver förstå naturens rikedom. Den behöver vårdas lika ömt som den bästa kärleks eller vänskapsrelation. Natur och liv hänger ju intimt ihop. Hur vi handskas med dessa frågor blir avgörande för allas vår livlina och framtidens naturvandringar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 15 oktober 2011

Sollek



Det är mitten av oktober. Jag går längs med stranden invid havet utan någon speciell anledning. Jag går här för att njuta av stillheten och lugnet. Solen är på väg ner och den speglar sig intensivt i vattnet. Jag har aldrig varit någon hejare på att kasta "mackor" på vattnet med hjälp av platta lätta stenar. Istället för detta leker jag med kameran. Med kamerans hjälp fångar bilden flera "solar". Jag uppfattar åtminstone fem till antalet. Oktober är ljus och knappast solfattig....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 9 oktober 2011

Oktober -4,3 c



Andra söndagen i oktober invid det norrbottniska havsbandet. Jag vaknar upp till en förändrad värld, åtminstone i det lilla formatet. Vad som har hänt i den stora världen utanför mitt blickfång vet jag ännu ingenting om när jag kliver ut denna frostiga morgon.



Jag anar den vackra dag som håller på att ta form, men natten har givit en föraning om den tid som står inför dörren. Sjöröken stiger från det ännu tiogradiga havsvattnet och nattgammal is har lagt sig i vattentunnan. Naturen är tyst. Även all mås och trut som väntar på dagens skrovmål, resterna från dagens löjfiske.



Solen stiger, temperaturen likaså. Ännu skräms mörker och kyla bort för ett tag. Trots politisk dubbelmoral och en annalkande finanskris.....

torsdag 6 oktober 2011

Läsvärda texter

Jag vill slå ett slag för den mycket läsvärda bloggen "Vaka över ensamheten, texter, tankar, tvivel" av Thomas Nydahl som återfinns till höger i min blogglista. Är du intresserad av litteratur i alla dess former och vass samhällskritik är det en blogg du inte ska missa. Det en blogg som både inspirerar och oroar. Den är en skön kontrast till all ytlighet och tröttsamt mediebrus.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 30 september 2011

Bilden och jag



Vad som är konst har det nog skrivits många spaltmeter om. Jag ska inte bidra mer till den diskussionen. Jag stannar vid att konst jag gillar är det jag tar till mig. Jag vill bli rörd, berörd och väckt. Jag behöver inte alltid förstå då känslan kan verka på ett annat plan.

Konst är mycket mer än måleri, även om en stor del av konsten utgörs av just måleriet. Målningarna kan vara meterhöga dukar eller som den lilla målningen du ser- 10 cm2, målad av min fru Lotta.

I det här fallet saknar storleken betydelse. Även den minimalistiska målningen kan ge samma känsla av rymd och innehåll som den allra största. Lotta har gjort tre målningar av samma storlek, men det var framförallt denna som jag direkt tog till mig.

Vad är det då som händer? Det rör om i mig och jag kan direkt spegla mig i målningen. Där sitter Johan, tänker jag. Den inåtvända del av mig som vänder sig bort från världen, samtidigt som just denna värld söker återknyta kontakten med mig.

En bild som berör - vad tänker du på?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 27 september 2011

Fåglar och människor



Jag går i mina välkända marker. Hösten är påtaglig. Vinden friskar ifrån norr och björkarna mellan gran och fura lyser intensivt gult. Hösten är också stannfåglarnas tid. Alltmedan flyttfåglarna drar mot söder återtar stannfåglarna utrymmet i skogen. Efter sensommarens tystnad är det nu åter aktivitet i skogen. De under sommaren nästan osynliga domherrarna tar plats, liksom talgoxar och talltitor.

Jag stannar till när tre lavskrikor väcker uppmärksamheten. Det flyger nyfiket omkring mig på ett klassiskt manér, stilla och nästan ljudlöst, innan de återgår till sitt värv, att fylla på förråden inför vintern. Samtidigt skränar en nötskrika i närheten, precis på och nötskrikors vis, högt och fult. Den är förlåten då fjäderdräkten kompenserar bristen på skönsång.

Jag kom att tänka på dessa fåglars beteende och vi människor. Över både lav- och nötskrika finns det något mänskligt. Nötskrikan skränar som många människor gör, men den håller sig på avstånd och får ingen kontakt. Lavskrikan är däremot lågmäld, anspråkslöst kommer den nära utan att på något sätt förhäva sig.

Det är lätt att tycka om lavskrikan, men sitt nyfikna lågmälda sätt att skapa kontakt. Människor som skränar och tar plats håller ofta andra på avstånd och får ofta ingen genuin kontakt med andra. Människor som anspråkslöst närmar sig, lyssnar och inte själva sätter sig i främsta rummet kräver inte men får ofta möten med andra människor.

Det kan vara skillnaden mellan lavskrika och nötskrika och skillnaden mellan två människor....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 22 september 2011

Vinden


Platsen vid ett betydligt lugnare tillfälle

Sitter i skoggläntan invid vattnet. Sitter vid platsen där jag suttit så många gånger. Idag spelar vinden för mig, ingen lätt bris, utan en kraftig vind som ruskar om furorna och får Uddjaures vatten att resa sig. Jag sitter i lä och lyssnar. Detta är en variant på tystnaden. När det är verkligt tyst, då förnimmer jag alla ljud och de är verkliga. Nu när vinden tar över allt, då hör jag också ljuden och rörelserna. Vinden befolkar min fantasi. Tror för ett ögonblick att jag har en björn bakom min rygg. Visst är det möjligt. Hur ska han kunna höra mig? En spillkråka väcker mig ur illusionen och björnen var en gren som föll till marken.

Sedan, åter denna vind och rörelse. Jag vandrar vidare, utan rädsla. Vinden blir min följeslagare och smeker mig i nacken.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 18 september 2011

Variant på "pilgrimsvandringen"



Jag tycker om att vandra och jag gillar upprepningar. Vandringen från stugan Grova över Lillgaika till Ganjaureudden och över myrarna och skiftet tillbaka gör jag år efter år, alltid med samma behållning och glädje.

Denna fina höstdag ville jag vandra länge, alltså blev det en annan utvidgad tur med samma mål. Via de till min glädje upprustade sommarladorna från sent 1800-tal tar jag mig till Södra Kasker. Här står den gamla gården numera tom, men i välhållet skick. Jag vandrar vidare längs den skogbilväg som möjliggjorde alla fula hyggen på Makuarebergen på 70-talet. Jag tänker för ett ögonblick på alla de jägare som kanske finns i skogen. Just som mina tankar fantiserar om att jag kan bli älgjägarnas möjliga måltavla trampar jag nära nog på en fjällämmel. Lämmeln blir nog lika rädd som jag, men alltnog var det bättre än skottet från jägaren.



Mellan Lill och Storgaika banar jag min egen väg över gamla hyggen. Konstaterar att det var nära nog 40 år sedan gammelskogen skövlades, men att föryngringen på vissa ytor i det närmaste är obefintlig. En konstig variant på hållbart och lönsamt skogbruk.



Efter ytterligare ett krön öppnar sig Uddjuare och målet Ganjaureudden. Jag stöter upp ett par tjädrar och ledsagas av en fjällvråk på min väg. Väl framme väntar belöningen – kaffet, polarsmörgåsen med korv, banan och bulle. Utfärdskosten är densamma år efter år – det får ju vara någon måtta med förändringarna.

Jag lyssnar till den friska vindens spel i gammelfurorna och vågskvalpet mot stranden. Vinden skapar ljud och rörelse. Det är lätt att både höra och se saker, men jag känner ingen rädsla. Det här är mitt land. Både korp och spillkråka instämmer välvilligt.

söndag 11 september 2011

Den 11:e september....

....för 10 år sedan satt jag på Midlanda flygplats. Flygplanet jag skulle ta mot Luleå var försenat. Jag blev sittande med min skrivarbok alltmedan bilderna från terrorattentatet mot Word Trade Center visades på TV-skärmarna om och om igen. Stämningen var minst sagt overklig. Jag sittande på en liten inrikesflygplats medan delarna av vår världsordning på ett ögonblick hade skrivits om. Världen krympte, rädslan växte. Det var omöjligt att ta in vidden av det hela.

Nu 10 år senare sitter vi med en annan utblick, läser artiklarna och hör alla mer eller mindre välgrundade kommentarer hur attentatet påverkat världen och synen på vi och dom andra.

För det är det som har skett. Polariseringen har och rädslan har ökat. Ordet taliban väcker inga muntra tankar, tyvärr hos många inte heller ordet muslim. USA har som vanligt agerat världspolis och resultatet hittills inte så smickrande.

Det stora landet i väster borde ta lärdom av det mycket mindre landet i vår närhet - Norge. Efter de avskyvärda attentaten i somras var det försoning och samling som var budskapet, inte hat och hämnd.

Avskyvärda handlingar kan aldrig lösas med hämnd, det borde historien ha lärt oss. Norge är ett lärande exempel, låt oss hoppas att vi får fler......

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 31 augusti 2011

Ängören



En söndag i augusti. Vi färdas på det blanka öppna havet och solen värmer fortfarande skönt. Vi är på väg till Ängörens gamla sågverk ut utloppet av Sangis älv.

Ängörens sågverk togs i drift 1912 och drevs i ett första skede fram till 1930 då konjunkturen gjorde tillverkningen olönsam. Sågverket fick en kortare renässans under krigsåren 1940-42, då den då efterfrågade produkten järnvägsslipers tillverkades.



Runt detta sågverk byggdes små samhällen upp med enkla bostäder och affärer.

Denna vackra sensommardag har det gått 69 år sedan det sista arbetet avslutades i sågverkshallen. Att tiden går och naturen tar tillbaka är tydligt när vi går igenom den delvis svårgenomträngliga skogen fram till sågverksbyggnaden. Ett plåttak har satts upp i ett senare skede, kanske med hopp att få igång sågen igen. Just detta hjälper till att bevara att bevara historien. Allt utanför byggnaden är på väg att förmultna och försvinna. Väl inne i sågverket tycks det som tiden har stått still. Bortsett från en del vandalisering finns det mesta kvar precis som det såg ut vid nedläggningen 1942.



För sin tid måste det ha varit en modern anläggning tänker jag under rundvandringen i sågverkshallen. Om väggarna kunde tala kanske jag fått veta mera om de tuffa villkor som rådde för de som arbetade vid sågverket. Nu får jag skapa mina egna bilder om hur det kan ha varit, en av dessa platser som är en del av vår tidiga industrihistoria.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 25 augusti 2011

Uljabouda



Mycket har hänt sedan jag senast besteg lågfjället Uljapouda som ligger några mil från vår stuga i lappmarken. Då var det en vidsträckt fjällhed likt fjällhedarna längre västerut. Idag är toppterängen en vindkraftspark med 10 av de största och mest kraftfulla vindkraftverk som hittills har byggts.

De är med blandade känslor jag vandrar efter den anlagda vägen mot toppen som brutits igenom den gamla granurskogen. Den känns overkligt att vandra efter denna väg. Med tanke på hur mycket fyllnadsmassa vägen krävt i den bitvis fuktiga terrängen går det att ana vidden av vad detta bygge måste ha kostat.



När jag närmar mig toppterängen hälsas jag välkommen av solbadande män som tar rast under sitt underhållsarbete. För dagen är det stort sett vindstilla. Trots detta hörs ett dovt muller från alla generatorer. Jag vandrar längs den väg som tar mig till det högst belägna vindkraftverket. Trots de fula sår som gjorts kan jag inte låta bli att imponeras av dessa över 100 meter höga kraftpaket. Det vackra lågfjället får ge sitt bidrag till den alternativa och rena energin.



Exploateringen till trots, för ett ögonblick möter jag den lågt flygande jaktfalken. Kanske falk och vindkraft kan verka sida vid sida? Det verkar så.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 19 augusti 2011

Att bli nånting

Sitter i stugan och lyssnar på P1. Reportaget handlar om glesbygden, om alla ungdomar som vill därifrån och om de få som väljer att stanna.

Ungdomarna vill till de större städerna och lämna de mindre orternas upplevda stagnation. Ungdomarna vill bli nånting, de vill bli sedda och göra andra saker än vad hemorten kan erbjuda.

Det är lätt att förstå denna längtan och strävan i en tid som åtminstone i teorin erbjuder så många möjligheter om man tar för sig och befinner sig där det sägs hända.

Det paradoxala är att ungdomarna löper risk att uppleva mer av just det man vill komma bort ifrån. I de större städerna är risken stor att man går bort sig i en anonym tillvaro. Kanske man blir något annat, men blir troligen i de flesta fall mindre sedd än i det sociala sammanhang som är typisk för mindre orter och landsbygd.

Ungdomarna har tankar om att än dag flytta tillbaka. Forskningen talar dock klarspråk på denna punkt – få av de ungdomar som flyttat kommer att återvända.

I reportaget finns också en annan ungdomsröst från de som väljer att stanna – här är jag någon, här har jag lugnet, skogen och naturen. Kanske finns det ett litet hopp för glesbygden trots allt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 16 augusti 2011

Augustimorgon i Bottenviken



Båten ut på ett nära nog spegelblankt hav. En första krusning från dagens bris. Världen växer mot en närmast osynlig horisont. Det är lätt att omfatta storheten och min egen litenhet i allt det storslagna.

Förmår vi förvalta skönheten och vår värld? Denna morgon fylls jag av ro och en tillförsikt. Hoppas inte det är en tillfällighet......

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag 13 augusti 2011

Ett rum med utsikt



När jag sitter inne och betraktar, läser eller tänker, då sitter jag gärna i en fåtölj. Helst är fåtöljen placerad i ett hörn för att få en utblick över rummet. På så vi blir jag mottaglig för olika sinnesintryck och får en känsla av överblick.

I den bästa av världar finns där även ett fönster för utblickar från min fåtölj. Gärna rogivande bilder från naturen att inspireras av.

När vi nyligen bytte fönster i vår stuga invid havsbandet inträffade ett litet mirakel. Från att ha varit ett instängt rum med felplacerade fönster öppnades havet i rummet efter fönsterbytet. Fåtöljen blev placerad i hörnet och utblicken och utsikt gick inte att ta miste på.

Här har jag fått en plats där jag kan vända mig från världen, samtidigt som jag närmar mig den – ett rum med utsikt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 7 augusti 2011

Vandring



Vandring längs efter Ganjaureudden, glädjen, igenkännandet, vågskvalpet mot stranden. Vandring upp mot berget bortomnära, Lillgaika, bland flerhundraåriga furor och tystnad.

Långt bortom det vardagliga, får en annan uppmärksamhet, rycker till vid minsta ljud. Delar inte jaktfalkens uppmärksamhet och vidsyn, men återfår en sorts kontakt.

På det 45-åriga hygget där det mänskliga dragit fram börjar en gles ungskog ta form. Annars är landskapet likt år efter år. Det är bara vandraren ömsar skin, mognar och blir äldre.

Sitter och länge och låter blicken vila över Uddjaures vatten och fjällen i nordväst. Drillsnäpporna flyger ännu längs efter vattnet. Snart är de långt borta.

Tar upp kåsan och fyller den med vatten. Tillsammans med ett par nävar russin blir stunden till en liten fest.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 12 juli 2011

Vattenletaren



Den som söker ska finna är en gammal välkänd devis. I vår stuga i Sangis skärgård har vi en brunn av gammalt datum. Brunnen har opålitlig vattentillförsel som styrs mycket av det rådande vattenståndet i havet. Friska nordliga frånlandsvindar gör att vi kan bli utan vatten.

För att få klarhet om brunnen hade någon framtid lät vi Sven göra en analys av vattenflödet. Svens vattenletande liknar den klassiska slagrutan med den skillnaden att han har en tunn metallstav och färsk björkkvist som verktyg. Staven indikerar var vattnet flödar och björkruskan hur långt ner i marken flödena återfinns.

Den traditionella vetenskapen imponeras inte av denna metod, då det handlar mer om intuition och känsla än intellekt. Metoden går på traditionellt sätt från mästare till lärjunge och är det som brukar beskrivas som tyst kunskap.

Vi litar helt på Sven och hans metod. Vi får veta att det finns en vattenåder på drygt 3 meters djup någon meter ovanför brunnen. Det finns därmed hopp om vår brunn som är 2,75 meter djup. Gör vi brunnen en meter djupare tyder detta på att vi har pålitligt vatten.



Vår vattenåder går strax ovanför huset i öst-västlig riktning. Tur är det. En vattenåder under huset kan förstöra sömnen, göra oss oroliga och ostyriga. Vi undrar just hur grannarna en bit bort har det. Undrar om de vet att vattenådern går just under deras stuga?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 6 juli 2011

Livet, samtalen och musiken

Har just träffat min gode vän Björn kring samtal kring relationer, separationer, förändring, förnyelse och allt det andra som handlar om vårt märkliga ombytliga och många gånger oförutsägbara liv. Allt är ändligt och föränderligt, men så länge lever finns alltid ett nytt ljus och möjligheter att ta vara på.

Björn gav mig efter en tids tystnad ett nytt musiktips som får bli veckans CD. Biosphere har kommit ut med en ny CD: N-Plats av Biosphere. Denna kreativa elektronica handlar om Japan och kärnenergin. Musiken är skriven strax innan sunamin och härdsmältan i Fukoshima. Biosphere läser framtiden i musik.

Klicka på länken till höger, luta er tillbaka, lyssna. Musiken har många språk

Läs även andra bloggares åsikter om , .

tisdag 21 juni 2011

Ockelbo



Jag är uppväxt 5 mil från Ockelbo, men har aldrig tidigare satt min fot där. För en tid sedan gjorde jag ett kort besök samhället. Under barn- och ungdomsåren var Ockelbo markören att nu närmade vi oss Gävle med nattåget och hemmet efter ett långt sommarlov i Lappmarken. Sedan var det bara byarna Råhällan och Åbyggeby kvar innan det var dags för avstigning vid Gävle centralstation.

De flesta skulle nog inte ha en aning om var Ockelbo återfinns på Sveriges karta om det inte vore för en viss prins som är uppväxt där. Sedan var naturligtvis Ockelbo tidigare ett känt skotermärke, men hur väl bevandrade skoteråkarna är i geografi låter jag vara osagt.

Ockelbo är just det där anspråkslösa samhället någonstans i Sverige som inte förhäver sig. Jag besöker samhället en grå junidag. Inte mycket händer utåt sätt. De människor jag pratar med säger att Ockelbo är ett bra ställe att bo på. Det är en trygg miljö att växa upp i och behöver man mer service är inte Gävle långt borta

Vi äter på gästgiveriet som ligger på en upphöjd punkt strax utanför samhället. Gästgiveriet var i gamla tider boplatsen för jägmästaren. Idag är det inte skogsbruket som föder bygden, utan ett rikt utbud av småföretagare som tror på framtiden.

Kanske är det i det lilla samhället möjligheterna finns. Ockelboborna tror det. Jag är benägen att hålla med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 15 juni 2011

Demokratisk avrustning

I alla tider har den äldre generationen förfasat sig över ungdomen. Den ungdom som vi ska sätta vårt framtidshopp till. Nu när jag har passerat de femtio tar även jag mig friheten att tycka om ungdomen. Jag gillar inte vara den där oroliga gnällspiken som skakar på huvudet, men i kraft av min ålder kunde jag inte låta bli då jag för en tid sedan läste om ungdomars syn på demokratin.

För många ungdomar av idag är det inte viktigt att rösta, de kan t o m tänka sig att sälja sin röst. För vissa skulle diktatur framför demokrati vara att föredra som styrelseskick.

Jag vet inte har man ska förstå detta. Handlar det om okunskap eller om att dessa ungdomar är bortskämda, södercurlade av sina föräldrar och alltför vana att ta allt för givet.

Oavsett motiven bakom ungdomarnas åsikter så blir jag både beklämd och orolig. Dessa ungdomar har naturligtvis ingen aning om hur det är att leva i en diktatur och är troligen helt svagt förankrade i människans historia. Bygga Rom gjordes inte på en dag, lika lite som det tar tid att bygga demokratin. Att bygga tar tid, men att riva och söndra kan gå fort.

Den tidiga arbetarrörelsens företrädare, de som drev på vår demokratiska utveckling, skulle nog resa sig ur sina gravar om de fick vetskap om många unga människors syn på samhälle och demokrati.

Ju svagare förankring vårt demokratiska styrelseskick får, desto större risker att mörkare och populistiska krafter kan dra fördel av situationen. Det finns anledning till oro och vaksamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 10 juni 2011

På resa



Någon har sagt att målet för resan inte är resan, utan målet är resan i sig. Oftast är resor i vår tid är lika med flygresan. Vi vill komma fort fram och väljer detta snabba, men inte för bekväma färdmedel. Sedan blir flygresan närmast illusorisk, då det är svårt att ta in att man färdas flera hundratals eller tusentals kilometer på mycket kort tid.

Annat är det med tågresan. Jag har alltid gillat tågresandet. Jag tror att det hänger ihop med min barndom och de långa tågresorna upp till sommarstugan i Lappland. När jag sätter mig på tåget som ska föra mig från Luleå till Gävle är det mycket som liknar barndomens resor. Norrlandstågen tar fortfarande nästan lika lång tid som min barndoms resor, vissa vagnar är av äldre snitt. Speciellt restaurangvagnen som verkar vara från annan tid med sina gummiaktiga soffor.

Allt detta gör mig väl till mods. Här kan jag sitta i lugn och ro, titta ut över det föränderliga landskapet och låta livets ström komma ifatt. Jag hör hjärtats slag och förnimmer dunkande rälsskarvar som höll mig vaken i barndomens sovkupé. Jag ser den födslosökande brunkärrhöken genom rutan som på sin resa verkar ha fångat ett byte.

Med tågresan blir jag åter i takt med tiden. Det är inget gatlopp, utan i lugn resa med långa stopp under natten som ger den sedvanliga förseningen på någon timme.

Vad gör det när jag inte har någon tid eller "dead-line" att passa. Jag åker tåg och kommer ikapp mig själv....

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 29 maj 2011

Jag måste

”Jag måste” – hur ofta hör vi oss säga detta trots att det sällan eller aldrig är sant. Vi måste sällan något i livet. Vi kan välja att låta bli.

Ett samtal bland en grupp människor, inte sällan exempelvis på en arbetsplats eller inom familjen är just denna fras ofta förekommande.

Vi blir till genom språket. Just därför är det viktigt hur vi använder det. Jag tror att vi många gånger säger saker oreflekterat, gör det till en sanning och handlar därefter.

Vi själva och andra ställer krav på oss. I kraven kan finnas nycklar till utveckling. Hur vi hanterar kraven som vi kallar måsten är till slut upp till oss själva. Kanske vill och önskar vi göra något annat än just detta "måste".

Livets krav utvecklar oss, men måsten kan förlama och binda. Ofta kan det vara en del av livets ekorrhjul som vi kanske behöver bryta.

Nästa gång orden ”jag måste” kommer över dina läppar, tänk då till, kanske kan du handla på ett nytt och annorlunda sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 22 maj 2011

Mot dagens slut



En dag i stugan är till ända. Ett bra sätt att avsluta dagen är att göra en kortvandring i det nära skogslandskapet. Med långsamma steg tar jag in skogens dofter, ljud och kan se de sista solstrålarna lämna trädtopparna

Dagen började i sol, övergick i regn och blåst och avslutas i lugn och stillhet. Dagen – en kommentar till livet som det ofta är.

Kvällens stilla skog kräver inget. Den är som balsam för den själ som är redo att öppna sig. Vårskogen är aldrig tyst, inte ens sent på kvällen. Skogslandets typiska trastar, tal och rödvinge spelar upp och kommer nog så göra hela natten.



Efter vandringen erbjuder stugan mitt i skogen bekväm värme efter flitigt eldande. Jag lämnar kvällens skog bakom mig och ser redan fram emot morgondagens……

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,