Singularis i politiken

En levande demokrati kräver ett levande politiskt landskap, det vi brukar kalla för demokratisk pluralism. Nu lever vi en tid då politiken drar allt mer mot singular. Tidigare trodde jag att vi även i Sverige var på väg mot ett tvåpartisystem med ett ganska polariserat politiskt landskap som följd. Det kändes illa, men värre riskerar det bli.

Moderaterna växer och växer, alltmedan välfärden riskerar att säljas ut och samhället hårdnar. Detta är naturligtvis möjligt med ett socialdemokratiskt parti i identitetskris och i ett tillstånd som närmast kan liknas med upplösning och kaos. Den krassa verkligheten är att vi idag inte har någon opposition värd namnet i en tid då den är mer är viktigare än på länge. Alla goda och trovärdiga ledare inom socialdemokratin verkar vara som bortsopade efter ”Personeran”. Dessutom ser jag inget av ett tydligt politisk alternativ som kan uppfattas som trovärdigt.

Vi kan härskna till mot borgarpressens alla tillfällen när den klipper till och svartmålar Juholt. Visst, svartmålningen kring Juholt saknar rimliga proportioner. Men, det är bara med en trovärdighet och en tydlig vägvinnande politik motståndet kan hanteras.

Jag läser i DN om hur Reinfeldt läxar upp sina självständiga riksdagsledamöter som inte rättar in sig i ledet inför öppen ridå. Högmod och brist på ödmjukhet är ganska typiskt för ett parti och dess ledare som saknar reellt politiskt motstånd.

Vi var nog många som fnyste när Reinfeldt sade att moderaterna skulle bli det nya stadsbärande partiet. Med skicklig retorik och med svagt motstånd så är vi snart där.

Vi riskerar att få ett politiskt landskap med ännu större moderater och ett antal mindre partier, socialdemokraterna inkluderat. Ett politiskt singularis där demokratin tappar mark och mångfalden kan komma att sättas på undantag.

Varning är härmed utfärdad….

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, demokrati, socialdemokraterna, moderaterna, Juholt, Reinfeldt