onsdag 19 augusti 2015

Sommaren är kort...


Ingen badtemperatur...men är man ung så spelar det ingen roll

 ...och det mesta regnar bort. Strofen är en gång uttalad från den folkkäre musiken och låtskrivaren Tomas Ledin. Strofen kunde knappast vara mer illustrativ för den sommaren som varit och som är. Den sommar som varit kopplar nog de flesta till en hel del fukt och blygsamma temperaturer. Och när nu allas semester är slut kommer den...det där maffiga högtrycket många ville ha för några veckor sedan.

Människan kan ju numera påverka mycket och även klimatet...men låg- och högtryck kan vi ännu inte styra...så när Sydeuropa  plågats av en till synes evig värmebölja så har vi fått hålla oss till godo med klassiska sommarlågtryck med ett mycket nyckfullt väder.
















En sommar som denna har det varit viktigare än vanligt att ta vara på de fina dagarna. Lever man som jag mycket stugliv är det lätt att fånga de tillfällen som dyker upp. Trevliga toppbestigningar har det blivit mellan de många skurarna.
















Eller så kan man som restaurangen  Kraja i Arjeplog ge en liten illusion om att vi är på en varmare plats...ett par palmer invid entrén kan ju alltid vara något. Snöfläckarna på lågfjället Akkelis i bakgrunden ljuger dock inte...

Om ett par veckor kommer hösten. Den tidiga hösten kan vara den bästa tiden på året. Så det finns plats för många leenden...åtminstone från min sida...

tisdag 11 augusti 2015

Den gamla rälsen



 Strukturomvandling kallas sådant då förutsättningarna för samhället förändras och med det människorna på olika platser. Att denna strukturomvandling ha gått från land till stad är ju känt för oss alla. Alltmedan Sveriges befolkning växer så blir samtidigt stora delar av vårt land allt glesare.

Om detta är ett lagbundet faktum eller om det går styra kosan åt ett annat håll råder det meningar om. men förutsättningarna och livet ter sig allt mer olika beroende av vad du bor. Vi pratar om ett allt mer tudelat land, ett land med väsensskilda perspektiv på livet.

Min barndoms järnväg på väg mot stugan i Kasker är ett bra exempel på utvecklingen. Det var den gula rälsbussen som tog oss från Jörn till Slagnäs via Arvidsjaur. Jag minns väl färden genom vidsträckta myrmarker och gamla ladriken. Det var Sara Lidmanland. Då ett ännu ganska öppet landskap...nu säkert till stora delar igenväxt och passerat in till den stora glömskan.

Tvärbanan som färdigställdes 1928 kan ses lite av det folkhemsbygge som en gång var. 1991 då banan slutligen lades ner rådde en annan ordning. Banan bedömdes inte som lönsam. Ekonomiseringen av vårt samhälle hade vid denna tidpunkt börjat vinna allt större terräng.

Att en region är beroende av en bra infrastruktur vet vi alla. Järnvägarna genom Norrlands inland är lite av bygdens livsnerv. Skärs nerven av så sker naturligtvis något med bygden.

Kanske en Järnväg mellan Jörn och Arvidsjaur inte var försvarbar...jag låter det vara osagt. Men alla har vi rätt till en fungerande infrastruktur. Vårt land är ju till för alla.


fredag 7 augusti 2015

En ladas hädansfärd



 Jag tror inte att jag är av den morbida sorten...men av någon anledning kan jag tjusas av förfall. Speciellt om scenen är naturen och om det är byggnader som sedan länge har sett sina bästa dagar.

Vårt samhälle förändras snabbt.  I förändringarnas natur ligger att människor flyttar på sig. Glesbygden tenderar att bli allt glesare. De byggnader som övergivs och inte blir till sommarstugor går alla för eller senare samma öde till mötes.

Visst är detta på många sätt tragiskt...byggnaderna symboliserar landsbygden utdöende och de öppna landskapets försvinnande.

Men...trots detta kan jag inte låta bli att fascineras av dessa ofrivilliga installationer. Jag kan drömma mig bort och fundera på allt som hände här en gång. Jag vet ju också allt som finns omkring oss en dag kommer att försvinna...inte minst gäller det oss själva.




















Alltmedan ladan äts upp bit för bit av fukt, svamp och skalbaggar bringar den hela tiden nytt liv. Jag tycker att det är en vacker död även om de samhälleliga omständigheterna kring denna död inte är fullt ut lika vackra...


tisdag 4 augusti 2015

Nybyggare i vildmarken



 Vi lever i en tid där tillvaron tycks rusa på allt snabbare och med det förändras samhället och förutsättningarna för våra liv. Min blick in i framtiden är både lystet nyfiken...men andas även oro och fruktan.

Att Sverige inte allt för länge sedan var ett utpräglat jordbrukssamhälle kan idag vara allt svårare att förstå. Kanske speciellt i tider som vår då de sista delen av detta samhälle snart kan vara ett minne blott då allt för få köper bondens svenska mjölk.

De flesta nybyggen i lappmarken har redan färdats in i den stora glömskan och växt igen, men vissa finns där minnena lever kvar. Jag tänker naturligtvis på min barndoms Kasker där jag idag har min stuga, men jag tänker även på Delliknäs en bit från Laisälven som jag nyligen besökte.

1963 flyttade den siste bofaste från nybygget Delliknäs. Med Länsstyrelsens och Silvermuséets försorg räddades delar av nybygget för eftervärlden då det rustades upp under 1990-talet.

Det var Anton Karlsson och Nilsdotter som 1892 började bygga upp den ensliga platsen i väglöst land intill Dellikiälven. När jag ser denna plats mitt i ödemarken så känns hela idén med nybygget i det närmaste obegripligt. Platsen ligger väl ovan odlingsgränsen på ganska hög höjd. Trots detta livnärde Delliknäs flera familjer under första halvan av 1900-talet.




















Platsen är väl vald vid en bördig och örtrik sydsluttning mot älven där frosten slog till sent. Berättelsen förtäljer var att Delliknäs var ett välmående jordbruk. Jag som sentida besökare är trots allt förundrad över nybyggarnas livsgärning. Berättelsen förtäljer att strävsamhet och en stark gudstro vägledde nybyggarna.

När jag blickar ut över det gamla nybygget är ödmjukheten stor. I min Värld på väg in i den digitala eran är det att storverk i gränsen mot det ofattbara jag beskådar...




söndag 2 augusti 2015

På topptur



 Regnen har varit en återkommande följeslagare denna sommar. Men...det regnar inte alltid och det gäller att ta vara på de fina dagarna. Denna sommar har jag bland annat gjort ett par toppturer till Arjeplogs kommuns mer avlägsna delar i nordost och i sydväst. I en kommun som till ytan är större än Skåne och Blekinge tillsammans och med mindre än 3000 bofasta i kommunen kan det mesta kännas avlägset och folktomt. Men som sagt....vissa platser är mer folktomma och opåverkade än andra.

När jag blickar ut från Gibnotoppen vid polcirkeln och ser ut över sjön Tjeggelvas mot norr och öster anar jag många folktomma mil utan stugor och framdragna vägar. Vyn från toppen ger ett fint panorama över fjällen och den fjällnära skogen...till synes opåverkad av skogsbolagens framfart.
















Om än ännu mer vilt och ensligt är det när jag tar mig upp på toppen Stainak en mil i väglöst land från Laisälven. Trots en fin led så möter jag inte en människa här. Det är tyst, jag ser färsk björnspillning utmed stigen och jag kan ana den stores närvaro. Lavskrikor följer mig ett stycke och det känns tryggt. På toppen...utblick över fjällskog, myrar och lågfjäll så långt ögat kan se. Ett vildare och mer opåverkat landskap är det nog svårt att hitta...