Vi lever i en tid där tillvaron tycks rusa på allt snabbare och med det förändras samhället och förutsättningarna för våra liv. Min blick in i framtiden är både lystet nyfiken...men andas även oro och fruktan.
Att Sverige inte allt för länge sedan var ett utpräglat jordbrukssamhälle kan idag vara allt svårare att förstå. Kanske speciellt i tider som vår då de sista delen av detta samhälle snart kan vara ett minne blott då allt för få köper bondens svenska mjölk.
De flesta nybyggen i lappmarken har redan färdats in i den stora glömskan och växt igen, men vissa finns där minnena lever kvar. Jag tänker naturligtvis på min barndoms Kasker där jag idag har min stuga, men jag tänker även på Delliknäs en bit från Laisälven som jag nyligen besökte.
1963 flyttade den siste bofaste från nybygget Delliknäs. Med Länsstyrelsens och Silvermuséets försorg räddades delar av nybygget för eftervärlden då det rustades upp under 1990-talet.
Det var Anton Karlsson och Nilsdotter som 1892 började bygga upp den ensliga platsen i väglöst land intill Dellikiälven. När jag ser denna plats mitt i ödemarken så känns hela idén med nybygget i det närmaste obegripligt. Platsen ligger väl ovan odlingsgränsen på ganska hög höjd. Trots detta livnärde Delliknäs flera familjer under första halvan av 1900-talet.
Platsen är väl vald vid en bördig och örtrik sydsluttning mot älven där frosten slog till sent. Berättelsen förtäljer var att Delliknäs var ett välmående jordbruk. Jag som sentida besökare är trots allt förundrad över nybyggarnas livsgärning. Berättelsen förtäljer att strävsamhet och en stark gudstro vägledde nybyggarna.
När jag blickar ut över det gamla nybygget är ödmjukheten stor. I min Värld på väg in i den digitala eran är det att storverk i gränsen mot det ofattbara jag beskådar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar