onsdag 29 oktober 2014

Bilder av staden
















För en tid sedan besökte jag min barndomsstad Gävle och det gamla skogsmuseet Sivanum som numera är konsthall. För tillfället visades Dieter Stöpsgehoffs fotoutställning "Avgörande ögonblick". I ögonblicken söker han fånga berättelser om vår i tid i staden och det nu som framträder mellan det förflutnas utopier och den ännu ej sedda framtiden. I detta mellanrum exponeras en plats i förfall där människors vardag ändå pågår som ett utsträckt undantagstillstånd.

Den valda platsen är Slussen i Stockholm. En plats som en gång stod för framtidstro, men nu snart är en plats i imperfektum i sitt nuvarande tillstånd.




















Det är ingen vänlig och vacker plats, men kanske just så som den stora staden upplevs i det vardagliga livet som allt som oftast heter rörelse och arbete och baksidor av mänskligt liv.

Spännande bilder som sätter fingret på staden, dess utveckling och uppgift. Denna stad i ständig grossess och som bidrar till den allt större spänningen med ett slukande regioncentra och avfolkningsbygder utan riktig framtidstro.
















För mig blir det med bilderna så tydligt att vi inte kan undgå att formas av den miljö vi vistas i.

Vilken är framtidens stad och hela det övriga land som inte är stad? Utställningen kan ses som ett viktigt inlägg i en lika viktig diskussion.

söndag 26 oktober 2014

55-åringen, koltrasten och att bli äldre
















Under veckan läste jag en artikel i DN:s insida om Tomas Lappalainens bok "Mellan 55 och 60". Jag tillhör ju sedan en tid denna grupp. Jag tog mig an artikeln med intresse, men efter att han läst klart kunde jag bara konstatera att jag inte på något sätt kände igen mig i den 56-åriga Lappalainens beskrivning.

Visst har det sina sidor att vara något äldre. Kroppen är inte som en 20-årings och jag befinner mig definitivt närmare döden. För Lappalainen tycks detta vara en skrämmande upplevelse. Han känner sig gammal när han träffar yngre människor, finner ensamheten okreativ och tycker sig vara åldersdiskriminerad. Dessutom reflekterar han över att han plötsligt hör koltrasten...och drar slutsatsen att det också har med åldrande att göra...när han var yngre var Lappalainen fokuserad på annat.
Som sagt...Lappalainens syn på sitt liv som 56-åring är kanske giltig för honom och hans storstadshorisont. 55-åringen som är jag gillar både fågelsång och ensamhet och det gjorde jag redan för 30 år sedan. Utifrån Lappalainens sätt att resonera blev jag en gammal människa tidigt i livet.
Jag tycker på många sätt att det är precis tvärtom. Jag trivs alldeles utmärkt med min ålder och bär inte på några som helst önskningar att bli yngre. Jag trivs utmärkt att umgås med yngre människor. Jag kan berika dem med mina perspektiv och de med sina. I mitt jobb möter jag unga människor som behöver stöd och vägledning och där ser jag min ålder och livserfarenhet som stora plus.
Visst, jag inser att jag på många sätt  passerat "bäst före datum" på arbetsmarknaden, men jag vet att jag utför ett viktigt arbete som många gånger ger god bekräftelse. Det är gott nog för mig.
Nej, Tomas Lappalainen, i många stycken för dina resonemang dig vilse. Att tillhöra  55-60 ålder är för de flesta av oss en synnerligen gynnad ålder när det gäller att skapa och ha friheten att göra olika saker.

tisdag 21 oktober 2014

Åter i barndomsstaden





















Under helgen som var gjorde jag ett återbesök i min uppväxtstad Gävle. Det blev en resa med flera perspektiv. En resa 77 mil söderut blir ett återseende av den årstid som lämnat oss i norr - hösten. höstens färger ramade fortfarande in staden och söndagen var närmast sommarlik. Men framförallt var resan en resa i nu- och dåtid. Att vandra i allt det välbekanta träder historien fram som om den vore idag...




















Under lördagen gjorde jag en vandring och kom att stanna till vid några välbekanta platser. Bilden ovan är från ett fönster inifrån gamla skogsmuseet Silvanum som idag är en konsthall. På denna plats och invid just detta fönster har jag i en betydligt yngre upplaga stått och betraktat många gånger. Kanske utan att vara medveten om det själv just därför blicken från fönstret rymmer vägen, ljuset och naturen i förening. Element knyter ihop så mycket av livet och meningen.




















Att stå och titta på sin gamla Borgarskolan som var min gymnasieskola är som att titta på en gammal fura. Byggnaden liksom furan tycks vara oföränderlig alltmedan jag blir äldre, förändras och livet sätter sina spår i mig. Staden Gävle i tillväxt förändras. Men så finns dessa miljöer som tiden inte verkar bita på. Gamla skolbyggnader tycks vara ganska immuna för tidens obevekliga rörelse framåt.




















Strax bakom Borgarskolan finns den gamla högstadiebyggnaden och invid den gymnastiksalen. När jag ser ribbstolarna genom fönstret träder en klumpig, lite rädd Johan i yngre upplaga fram. Gymnastiken var definitivt inte min grej...bockar och plintar var helt oöverstigliga hinder. Tack och lov klarade jag mig ganska helskinnad genom den totalt opedagogiska undervisningen. Rörelse, motion är grunden för god hälsa...det fattade jag redan då....och var nästan bäst i klassen i terränglöpning.

Ju äldre jag blir ju tydligare kan barndomens platser och historia växa fram...kanske just det är att bli äldre.

onsdag 15 oktober 2014

Sverigedemokraterna











Det har nu gått en månad sedan denna leende man och hans parti skakade om den stora väljarmajoriteten. Det jag fruktade skedde och när jag vaknade dagen kände jag skam över att detta kunde ske i vår trygga del av världen. Då kändes det som att jag vaknat upp till ett land som inte längre fullt ut var mitt.

Med lite distans till det skedda ser jag det idag med lite andra ögon. Trots att ett uttalat främlingsfientligt parti fick nästan 13% av rösterna i valet finns det inget som tyder på att Sverige har blivit mer intolerant och inskränkt...tvärtom....jag tror att det Sverige där jag lever aldrig har varit öppnare och mottagande än vad det är idag. Vi lever i en internationell värld som vi alla är en del och påverkas av. Ett land som stänger sina gränser och vänder sig inåt är ett förlorande land.

Det kommer alltid vara en stor majoritet som kommer att verka för öppenhet. Flertalet av de som röstade på Sverigedemokraterna är inte rasister...däremot tror jag att en hel del av deras valda företrädare är det. En stor del av förklaringen tror jag kan sökas i rädsla och i den allt större polarisering som finns mellan stad och landsbygd. Rädsla som kan handla om allt från grovt kriminella IS och den nyväckta ryska björnen vid namn Putin. Polariseringen - den typiske
SD-väljaren är en man i över medelåldern i en bruksort på dekis.

Vi har en ny regering...ansvaret kommer att vila tungt att överbrygga klyftorna mellan stad och land. I ett Sverige där hela landet får leva minskar spänningarna....och jag tror även rädslan...

onsdag 8 oktober 2014

Norhland resourcers















Igår tisdag pös den sista luften ur den Norrbottniska gruvboomen. Symbolen för denna gruvboom - Norhland resourcers har stoppat driften. Det är helt enkelt inte lönsamt nog att bryta malmen i dagbrottet.

Det är naturligtvis en tung dag för basindustrilänet Norrbotten, men än mer tragiskt för glesbygdskommunen Pajala. I denna lilla kommun med några tusen innevånare blir i ett slag 300 personer utan jobb. I själva verket är det på sikt väldigt många fler. Det finns massor av underentreprenörer runt gruvan och annan kringverksamhet har lockats till Pajala med hopp om en ljusnande framtid. Risken är kanske stor att inte bara en gruva stängs för gott utan att en hel bygd går omkull.

Norrbottens rika naturtillgångar som under efterkrigstiden har bidragit till hela Sveriges välfärd verkar också vara länets förbannelse. Skogen, malmen och vattenkraften har under en period givit arbete åt många. Idag finns inte många kvar inom skogsnäringen och vattenkraften. Däremot har vi fullt av fula sår i naturen i form av gigantiska kalhyggen med klen återväxt och och vackra älvdalar som ömsom torrlagts eller dämts. Gruvnäringen har klarat sig bättre. Stora sår i naturen även här, men begränsade kring vissa områden.

När riskkapitalister och andra lycksökare på jakt efter mineraler för några år sedan satt sina klor i länet blev jag orolig. De små glesbygdskommunernas politiker gladdes, men samer och miljövänner rasade. Plötsligt fanns det en prislapp på vår sista orörda natur...och den var billig.

Jag har haft en kluven inställning till gruvprojektet i Pajala. Ägarna har aldrig fått någon lönsamhet i verksamheten och det stora dagbrottet blir ytterligare ett av dessa sår som aldrig läks. Nu är det mycket som tyder på att denna saga är slut och att det med stor sannolikhet kommer att påverka andra spektakulära gruvprojekt.

Det kommer aldrig vara hållbart för en liten kommun i vår tidsera att bygga upp allt kring en gruvverksamhet som även om den visar sig vara lönsam alltid finns under en begränsad tid.

Gruvverksamhet kommer att ge ett fortsatt bidrag till Norrbotten...men det ska vara med stora, kloka ägare som återinvesterar i vårt län.

måndag 6 oktober 2014

Kinas subtila röst...





















Bland alla otrevliga konflikter och övergrepp som pågår i vår Värld sker just nu en lågmäld protest för demokrati i det Hongkong som numera tillhör Kina. Detta land som numera är Världens ledande ekonomiska stormakt, men även en repressiv stat för de som tänker fritt. Dagar som dessa i Hongkong är det lätt att minnas övergreppen på Himmelska fridens torg 1989....en mörk dag för demokrati och frihet. Låt oss slippa se en upprepning!




















På Bildmuséet i Umeå såg jag för en tid sedan en utställning som representerar den kinesiska samtidskonsten. Vad gränsen går för uttryckssättet i den repressiva staten kan vi sällan veta...ofta är den med säkerhet godtycklig beror och på hur paranoid regimen för tillfället råkar vara.
















De bildmässiga och skulpturala uttrycken tycker jag var spännande. Kanske kan det vara så i ett land med begränsade möjligheter att uttrycka sig att det ger det där speciella nerven åt det kreativa uttrycket. Jag såg i alla fall många laddade verk med en mångsidig undertext....stor konst med andra ord.

torsdag 2 oktober 2014

Jag och det monotona





















De flesta lägger en negativ värdering i ordet monoton. Kanske just för att det ofta uppfattas som något vardagligt och tråkigt.

Det monotona har ju just med upprepningar att göra. Det vi gör återkommande, ofta och ibland helt oreflekterat.

När jag är i min stuga gör jag ibland sådant som kanske kan uppfattas som monotont...eller som jag själv väljer att kalla det - positiva upprepningar. De kanske mest frekventa aktiviteterna är vandringar på till välkända platser och handhavandet av veden.




















Det förra äger ju inget faktiskt värde i sig. Jag vandrar utan annan avsikt och mål än just att vandra. För vissa kanske det skulle sakna mening. För mig ger det just mening. Speciellt på mina välkända skogsturer över skog och berg finner jag stora glädjen just i det där allt välbekanta. Oftast ser jag samma saker gång på gång, men det är just det som ger den där fina mentala vilan jag i någon mån söker. Under vandringarna blir jag även varse de små förändringar som faktiskt sker...för små är de i landskapet invid odlingsgränsen.
















Handhavandet av veden har ett mer tydligt mål...att trygga ved och värmeförsörjning till stugan kommande år. Det här är aktiviteten som upprepas alltifrån fällning och transport, kapning, klyvning och stapling i vedboden. Speciellt klyvningsmomentet har stora monotona inslag. Timme efter timme ägnas att klyva kapade bitar. Glädjen känns stor när jag ser att högen ved i sakta mak växer. När man som jag arbetar med samtal i yrkeslivet blir just tillfredsställelsen över den växande vedhögen särskilt stor...här sker något påtagligt och konkret trots eller just därför det stora inslaget av monotoni i utförandet.

Sedan sker det även mycket annat trevligt i stugan. Jag läser, bastar och grillar. Kanske inte lika monotont. Grillar jag fläskkarré en dag så blir det oftast lax nästa...