måndag 29 juli 2013
På toppen
Vandringen upp på Välmbapouda gör jag år efter år, oavsett väder och vind. Vandringen är relativt kort, men ett litet styrkeprov i den branta terrängen upp mot lågfjällets topp.
Vid årets sommarvandring var väder och vind på sin absolut generösaste sida för en vandrare - soligt, svaga vindar, ganska svalt och en kristallklar sikt som öppnade fjällpanoramat från Vindelfjällen i väster till Sarektopparna i norr.
Livet prövar, glädje, sorg, separationer och nya fruktsamma möten blandas. Ibland är huvudet fullt med oroliga och kluvna känslor. Dagar som dessa bär vandringen på Välmbapoudas topp ett försonande drag över sig. I ljuset av de öppna vidderna blandas sinnet av stillhet och lågmäld eufori. Oron klingar av och jag känner glädje.
Den lilla, men förmodligen mycket gamla tallen står där som en välkomnande vän när jag vandrar i toppterrängen. Trots alla stormar över fjället står den kvar. Även livet bär med sig stormar av olika slag. När jag möter tallen med min blick blir jag klar över att stormar är till för att övervinnas.
Livet bär med sig plikten att levas, med eller utan starka vindar. I den förvissningen tackar jag för mig, lämnar fjällheden, något mera helad och med hopp om många fler återseenden.
lördag 20 juli 2013
Invid toppen
Ni som följer min blogg vet att jag uppskattar upprepningar och har en stor förkärlek till att göra vandringar och då gärna till platser jag besökt förut.
För en tid sedan
jag en dagsvandring upp mot fjället Pieljekaise ovan Jäckvik. Det är en ganska
lättvandrad tur genom fjällbjörkskogen och en vidsträckt fjällhed som erbjuder
ett fint tvärsnitt av fjällvärldens olika naturtyper innan man slut når toppen.
De som känner mig bäst vet även att jag är
lite av en trygghetsnarkoman som inte gärna tar några onödiga risker. Därför
har jag hittills i livet inte dragit på mig några självförvållade allvarliga
skador eller gått i personlig konkurs.
Därför hade jag
vandringsdagen redan innan bestämt mig för att det blir nog ingen
toppbestigning, därtill var det alltför blåsigt. Då det friskade i redan i
fjällbjörkskogen stärktes förvissningen. Då vandringen är målet i sig och inte
toppbestigningen lät jag mig inte nedslås, regnskurarna höll sig på behörigt
avstånd och vinden garanterade en myggfrihet.
Jag förvånade mig
själv att göra stopp och helt om ca 200 meter från toppen. Förvånad inte av att
jag vände när jag var så nära utan att jag gått så långt. När den starka
blåsten inte längre kunde hålla mig upprätt och fuktiga moln började belägra
toppartiet sa trygghetsnarkomanen i mig ifrån. Blott de fåfänga går vidare sa
trygghetsnarkomanen och jag höll med.
Varje vandring är
unik och är i sig en toppbestigning. Denna dag prövades jag av en sällan
upplevd vind. I ett litet vindskydd invid en liten jokk tillsammans med min
medhavda matsäck ger jaktfalken sin hälsning med ett skri. Allt detta gjorde
varje steg av vandringen mödan värd.Läs även andra bloggares åsikter om Pieljekaise nationalpark, natur, vandring, fjällen
tisdag 16 juli 2013
Ett Träd
Ett träd kan stå
för mycket. Jag tänker närmast på livets träd som med okuvlig livskraft
sträcker sig mot skyn och prövas av alla påfrestningar – vind, kyla, snö och
regn och torka.
När jag gör mina
återkommande vandringar till Lill-Gagikas topp möts jag av den gamla och i det
närmaste opåverkade skogen dit skogsbolagens skördare aldrig når. Här finns
många riktigt gamla träd. Jag stannar ofta till vid det jag tror kan vara det
äldsta trädet. Jag minns att jag redan som barn blev imponerad av detta vitt
förgrenade träd som någon gång under sin ungdom brandhärjades av ett
blixtnedslag . Trädet har inte förändrats under alla dessa år jag har betraktat
det så det går bara fantisera om dess verkliga ålder.
Träd som dessa
ger livet perspektiv. Trädet står tryggt förankrat i en spillra av ännu ej
exploaterad natur. Samma dag lyssnar jag på ett reportage i radio om att våra
hav genom koldioxidutsläpp och högre temperaturer bli allt surare. I en framtid
kan haven att komma återgå till sitt urtillstånd dominerade av alger och maneter,
alltmedan havets normala liv slås ut.
Jag tänker på
trädet med dess djupa rötter. Jag tänker på människan och den gren hon sitter
på. Människan blev till den människa hon är idag genom havet och fisket. Fisken
gav de nyttiga fetter varom hennes hjärna utvecklades. I en framtid riskerar
hon ta död på det hav som födde henne. Grenen går av och hennes fall kan bli
djup, kanske slutgiltigt.
Tänk om människan
kunde fungera mer som trädet, sträva uppåt, men inte på bekostad på det liv som
omger det. Bruka, utan att förbruka. Till dess får jag fortsatta att högakta
trädet, omfamna det och låta mig imponeras. Trädet ger tröst och förtröstan,
trots allt…
lördag 13 juli 2013
Invid radion
När jag är stugan
så finns det gott om mycket, bl a tid i överflöd. Det jag gör allt för lite av
annars får mer av livets utrymme i stugan. Att lyssna på radions P 1 är ofta
riktig kvalitetstid. Vi ska vara tacksamma över att vi har denna kvalitetsradio
som kan agera oberoende av såväl kommersiella som politiska intressen. Ordet
och tanken är fri och jag får chans att lära mig mer.
Ett av dessa
kvalitetsprogram är ”Allvarligt talat”.
För några dagar sedan kunde jag här vid eftermiddagskaffet lyssna på
författaren PO Enqvists svar på olika lyssnarfrågor om att vara udda, om
själen, om otrohet och om försonats med den som redan har gått bort. Med PO:s
tänkvärda reflektioner ger han oss lyssnare möjlighet att pröva de stora
existentiella frågorna.
Här i stugan har
jag tiden och ro att lyssna och ta mig an dessa stora frågor. Det är inte bara
nutidens gaspedal där allt snabbt flimrar förbi.
En fri och
oberoende radio är och kommer att förbli viktigt i en tid i sken och där mycket
av livets fundament riskerar att behandlas som en färskvara, utan långsiktighet
och hållbarhet.
Läs även andra bloggares åsikter om radio, den fria tanken, kunskap, livet
tisdag 9 juli 2013
I stugan
Stugan finns
lappmarken, 3 mil från centralorten och några kilometer från byn. Stugan
befinner sig invid älven som knyter ihop de stora sjöarna. Stugan är byggd av
skogen, skogen som omger den. Stugan var tidigare en flottartimring som har flyttats
hit i senare tid. Stugans stockar är gamla, troligtvis så gamla att de kan har
sitt ursprung innan det fanns en bofast befolkning i området.
Det är tryggt att
vistas i en stuga med rötter i en annan tid. Stugan och dess omgivningar är en
stilla plats som inte skryter och förhäver sig. Platsen andas ro och andakt,
precis det jag söker då jag beger mig hit.
Det sägs att
människor vistas allt mindre i sina stugor. Stuglivet var den guldkant som
folkhemmet byggde för dem som hade råd. I takt med det ökade välståndet blev
stugorna fler och stugområdena i attraktiva områden bredde ut sig. Idag när man
går i dessa områden ser de flesta stugorna ganska övergivna ut med kanske bara
tillfälliga besök. Nutidsmänniskan kanske inte längre är någon stugmänniska –
hon vill ha mer och helst upptäcka hela världen. Jag ser en oro och rastlöshet
i detta, men jag har inte rätt att döma. Var och en gör sin egen resa.
Jag är trygg med
att göra de flesta av mina resor till stugan, platsen lite vid sidan om med
skog, vatten, berg som närmaste grannar. Här kan jag samla ihop mig och fullt ut vara i mina känslor, tankar och handlingar. Det är gott och stort nog och ger den
där välbehövliga kraften att gå vidare i livet och den samtid som jag trots
allt är en del av.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)