måndag 29 juli 2013

På toppen
















Vandringen upp på Välmbapouda gör jag år efter år, oavsett väder och vind. Vandringen är relativt kort, men ett litet styrkeprov i den branta terrängen upp mot lågfjällets topp.

Vid årets sommarvandring var väder och vind på sin absolut generösaste sida för en vandrare - soligt, svaga vindar, ganska svalt och en kristallklar sikt som öppnade fjällpanoramat från Vindelfjällen i väster till Sarektopparna i norr.

Livet prövar, glädje, sorg, separationer och nya fruktsamma möten blandas. Ibland är huvudet fullt med oroliga och kluvna känslor. Dagar som dessa bär vandringen på Välmbapoudas topp ett försonande drag över sig. I ljuset av de öppna vidderna blandas sinnet av stillhet och lågmäld eufori. Oron  klingar av och jag känner glädje.

Den lilla, men förmodligen mycket gamla tallen står där som en välkomnande vän när jag vandrar i toppterrängen. Trots alla stormar över fjället står den kvar. Även livet bär med sig stormar av olika slag. När jag möter tallen med min blick blir jag klar över att stormar är till för att övervinnas.

Livet bär med sig plikten att levas, med eller utan starka vindar. I den förvissningen tackar jag för mig, lämnar fjällheden, något mera helad och med hopp om många fler återseenden.



lördag 20 juli 2013

Invid toppen
















Ni som följer min blogg vet att jag uppskattar upprepningar och har en stor förkärlek till att göra vandringar och då gärna till platser jag besökt förut.
För en tid sedan jag en dagsvandring upp mot fjället Pieljekaise ovan Jäckvik. Det är en ganska lättvandrad tur genom fjällbjörkskogen och en vidsträckt fjällhed som erbjuder ett fint tvärsnitt av fjällvärldens olika naturtyper innan man slut når toppen.
 De som känner mig bäst vet även att jag är lite av en trygghetsnarkoman som inte gärna tar några onödiga risker. Därför har jag hittills i livet inte dragit på mig några självförvållade allvarliga skador eller gått i personlig konkurs.
Därför hade jag vandringsdagen redan innan bestämt mig för att det blir nog ingen toppbestigning, därtill var det alltför blåsigt. Då det friskade i redan i fjällbjörkskogen stärktes förvissningen. Då vandringen är målet i sig och inte toppbestigningen lät jag mig inte nedslås, regnskurarna höll sig på behörigt avstånd och vinden garanterade en myggfrihet.
Jag förvånade mig själv att göra stopp och helt om ca 200 meter från toppen. Förvånad inte av att jag vände när jag var så nära utan att jag gått så långt. När den starka blåsten inte längre kunde hålla mig upprätt och fuktiga moln började belägra toppartiet sa trygghetsnarkomanen i mig ifrån. Blott de fåfänga går vidare sa trygghetsnarkomanen och jag höll med.
Varje vandring är unik och är i sig en toppbestigning. Denna dag prövades jag av en sällan upplevd vind. I ett litet vindskydd invid en liten jokk tillsammans med min medhavda matsäck ger jaktfalken sin hälsning med ett skri. Allt detta gjorde varje steg av vandringen mödan värd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


tisdag 16 juli 2013

Ett Träd














Ett träd kan stå för mycket. Jag tänker närmast på livets träd som med okuvlig livskraft sträcker sig mot skyn och prövas av alla påfrestningar – vind, kyla, snö och regn och torka.
När jag gör mina återkommande vandringar till Lill-Gagikas topp möts jag av den gamla och i det närmaste opåverkade skogen dit skogsbolagens skördare aldrig når. Här finns många riktigt gamla träd. Jag stannar ofta till vid det jag tror kan vara det äldsta trädet. Jag minns att jag redan som barn blev imponerad av detta vitt förgrenade träd som någon gång under sin ungdom brandhärjades av ett blixtnedslag . Trädet har inte förändrats under alla dessa år jag har betraktat det så det går bara fantisera om dess verkliga ålder.
Träd som dessa ger livet perspektiv. Trädet står tryggt förankrat i en spillra av ännu ej exploaterad natur. Samma dag lyssnar jag på ett reportage i radio om att våra hav genom koldioxidutsläpp och högre temperaturer bli allt surare. I en framtid kan haven att komma återgå till sitt urtillstånd dominerade av alger och maneter, alltmedan havets normala liv slås ut.
Jag tänker på trädet med dess djupa rötter. Jag tänker på människan och den gren hon sitter på. Människan blev till den människa hon är idag genom havet och fisket. Fisken gav de nyttiga fetter varom hennes hjärna utvecklades. I en framtid riskerar hon ta död på det hav som födde henne. Grenen går av och hennes fall kan bli djup, kanske slutgiltigt.

Tänk om människan kunde fungera mer som trädet, sträva uppåt, men inte på bekostad på det liv som omger det. Bruka, utan att förbruka. Till dess får jag fortsatta att högakta trädet, omfamna det och låta mig imponeras. Trädet ger tröst och förtröstan, trots allt…














Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

lördag 13 juli 2013

Invid radion

När jag är stugan så finns det gott om mycket, bl a tid i överflöd. Det jag gör allt för lite av annars får mer av livets utrymme i stugan. Att lyssna på radions P 1 är ofta riktig kvalitetstid. Vi ska vara tacksamma över att vi har denna kvalitetsradio som kan agera oberoende av såväl kommersiella som politiska intressen. Ordet och tanken är fri och jag får chans att lära mig mer.
Ett av dessa kvalitetsprogram är ”Allvarligt talat”.  För några dagar sedan kunde jag här vid eftermiddagskaffet lyssna på författaren PO Enqvists svar på olika lyssnarfrågor om att vara udda, om själen, om otrohet och om försonats med den som redan har gått bort. Med PO:s tänkvärda reflektioner ger han oss lyssnare möjlighet att pröva de stora existentiella frågorna.
Här i stugan har jag tiden och ro att lyssna och ta mig an dessa stora frågor. Det är inte bara nutidens gaspedal där allt snabbt flimrar förbi.

En fri och oberoende radio är och kommer att förbli viktigt i en tid i sken och där mycket av livets fundament riskerar att behandlas som en färskvara, utan långsiktighet och hållbarhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,  

tisdag 9 juli 2013

I stugan











Stugan finns lappmarken, 3 mil från centralorten och några kilometer från byn. Stugan befinner sig invid älven som knyter ihop de stora sjöarna. Stugan är byggd av skogen, skogen som omger den. Stugan var tidigare en flottartimring som har flyttats hit i senare tid. Stugans stockar är gamla, troligtvis så gamla att de kan har sitt ursprung innan det fanns en bofast befolkning i området.
Det är tryggt att vistas i en stuga med rötter i en annan tid. Stugan och dess omgivningar är en stilla plats som inte skryter och förhäver sig. Platsen andas ro och andakt, precis det jag söker då jag beger mig hit.
Det sägs att människor vistas allt mindre i sina stugor. Stuglivet var den guldkant som folkhemmet byggde för dem som hade råd. I takt med det ökade välståndet blev stugorna fler och stugområdena i attraktiva områden bredde ut sig. Idag när man går i dessa områden ser de flesta stugorna ganska övergivna ut med kanske bara tillfälliga besök. Nutidsmänniskan kanske inte längre är någon stugmänniska – hon vill ha mer och helst upptäcka hela världen. Jag ser en oro och rastlöshet i detta, men jag har inte rätt att döma. Var och en gör sin egen resa.

Jag är trygg med att göra de flesta av mina resor till stugan, platsen lite vid sidan om med skog, vatten, berg som närmaste grannar. Här kan jag samla ihop mig och fullt ut vara i mina känslor, tankar och handlingar. Det är gott och stort nog och ger den där välbehövliga kraften att gå vidare i livet och den samtid som jag trots allt är en del av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,