Invid toppen

Ni som följer min blogg vet att jag uppskattar upprepningar och har en stor förkärlek till att göra vandringar och då gärna till platser jag besökt förut.

För en tid sedan jag en dagsvandring upp mot fjället Pieljekaise ovan Jäckvik. Det är en ganska lättvandrad tur genom fjällbjörkskogen och en vidsträckt fjällhed som erbjuder ett fint tvärsnitt av fjällvärldens olika naturtyper innan man slut når toppen.

 De som känner mig bäst vet även att jag är lite av en trygghetsnarkoman som inte gärna tar några onödiga risker. Därför har jag hittills i livet inte dragit på mig några självförvållade allvarliga skador eller gått i personlig konkurs.

Därför hade jag vandringsdagen redan innan bestämt mig för att det blir nog ingen toppbestigning, därtill var det alltför blåsigt. Då det friskade i redan i fjällbjörkskogen stärktes förvissningen. Då vandringen är målet i sig och inte toppbestigningen lät jag mig inte nedslås, regnskurarna höll sig på behörigt avstånd och vinden garanterade en myggfrihet.

Jag förvånade mig själv att göra stopp och helt om ca 200 meter från toppen. Förvånad inte av att jag vände när jag var så nära utan att jag gått så långt. När den starka blåsten inte längre kunde hålla mig upprätt och fuktiga moln började belägra toppartiet sa trygghetsnarkomanen i mig ifrån. Blott de fåfänga går vidare sa trygghetsnarkomanen och jag höll med.

Varje vandring är unik och är i sig en toppbestigning. Denna dag prövades jag av en sällan upplevd vind. I ett litet vindskydd invid en liten jokk tillsammans med min medhavda matsäck ger jaktfalken sin hälsning med ett skri. Allt detta gjorde varje steg av vandringen mödan värd.

Läs även andra bloggares åsikter om Pieljekaise nationalpark, natur, vandring, fjällen