Ett Träd

Ett träd kan stå för mycket. Jag tänker närmast på livets träd som med okuvlig livskraft sträcker sig mot skyn och prövas av alla påfrestningar – vind, kyla, snö och regn och torka.

När jag gör mina återkommande vandringar till Lill-Gagikas topp möts jag av den gamla och i det närmaste opåverkade skogen dit skogsbolagens skördare aldrig når. Här finns många riktigt gamla träd. Jag stannar ofta till vid det jag tror kan vara det äldsta trädet. Jag minns att jag redan som barn blev imponerad av detta vitt förgrenade träd som någon gång under sin ungdom brandhärjades av ett blixtnedslag . Trädet har inte förändrats under alla dessa år jag har betraktat det så det går bara fantisera om dess verkliga ålder.

Träd som dessa ger livet perspektiv. Trädet står tryggt förankrat i en spillra av ännu ej exploaterad natur. Samma dag lyssnar jag på ett reportage i radio om att våra hav genom koldioxidutsläpp och högre temperaturer bli allt surare. I en framtid kan haven att komma återgå till sitt urtillstånd dominerade av alger och maneter, alltmedan havets normala liv slås ut.

Jag tänker på trädet med dess djupa rötter. Jag tänker på människan och den gren hon sitter på. Människan blev till den människa hon är idag genom havet och fisket. Fisken gav de nyttiga fetter varom hennes hjärna utvecklades. I en framtid riskerar hon ta död på det hav som födde henne. Grenen går av och hennes fall kan bli djup, kanske slutgiltigt.

Tänk om människan kunde fungera mer som trädet, sträva uppåt, men inte på bekostad på det liv som omger det. Bruka, utan att förbruka. Till dess får jag fortsatta att högakta trädet, omfamna det och låta mig imponeras. Trädet ger tröst och förtröstan, trots allt…

Läs även andra bloggares åsikter om träd, människan, naturen, livsmiljö, klimat, Lappland, Arjeplog