Tankar och livsfragment 28 december 2023 - moralisten

 

Jag skrev för en tid sedan om många människors osunda klimathandlingar när vi är inne i en eskalerande klimatkris. Jag nämnde att det var svårt att prata om det i olika sociala sammanhang då jag uppfattas som obekväm och jobbig. Mitt förhållningssätt har istället att vara tyst med hoppet att jag i någon mån påverkar och gör gott.

Jag har fått kritik för min hållning, att mitt beteende bidrar till att moralisera och att jag försöker vara bättre än andra.

Jag är nog en moralist, men jag tror att vi alla i någon mån är moralistiska och värderande. Troligen är den störste moralisten den som som är blind för sitt eget moralistiska beteende.

I SAOL definieras en moralist som "en person som försöker påverka andra till handlande som är moraliskt riktigt enligt vederbörandes mening" SAOL säger också i sin definition att ordet i någon mening uppfattas som nedsättande, alltså, något som är dåligt.

Inte så kul att vara moralist med andra ord, men å andra sidan kan det vara fegt (eller rent av omoraliskt) att inte reagera på handlingar som kan skada andra.

Om din frihet och dina livsval skadar mig och min frihet, måste det ge mig rätten att säga ifrån. Det här kanske är enkelt att hålla med om någon röker inomhus och sprider skadliga ämnen. Men hur ser vi på ordet frihet och skada när det gäller osunda  klimathandlingar? Att du t ex väljer att flyga väldigt mycket och kör en onödigt stor bensinslukande SUV skadar inte mig här och nu - men dina och många andras val bidrar till att kommande generationer kommer att  påverkas av oöverblickbara skador på klimat och ekosystem.

När det gäller klimatförändringarna menar jag att det är så vi måste se på skada och frihet. Om det sker till priset av att uppfattas som moralist så får jag leva med det, alternativet är helt enkelt värre...

Tankar och livsfragment 20 december 2023 - min lägesbestämning

 Vi är mitt i årets mörkaste tid och det är några dagar kvar till jul. Tillvaron krymper lite och aktivitetsnivån går ner. Det är nog precis så det ska vara och det är bara att hänga med.

Jag har nu varit arbetsfri och tillika pensionär i nära nog 10 månader. Det är den här tiden på året som jag har varit mest orolig inför. Just nu är jag mitt i denna tid och det går över förväntan bra. Upplever att jag just lever långsammare och låter mig allt mindre att stressas av tidens gång.

Jag hör om alla dessa pensionärer som jobbar. Det får de gärna göra, men det kommer inte bli aktuellt för mig. Allt har sin tid och nu är det fri tid för mig under den tid som jag har kvar.

Naturligtvis behöver jag få mina utmaningar. Under mörkertiden blir det mycket läsande, men jag ska även gå en högskolekurs och en digital skrivarkurs framöver.

En sak som jag har blivit än mer varse om är mitt stora behov av tystnad, lugn och däremellan  avskildhet. Min stuga är platsen jag kan få allt detta, men den är inget alternativ den här tiden på året.

Jag flyttade för snart två år sedan till en mindre och billigare lägenhet. Den är trevlig, men som det har visat sig allt för lyhörd. Jag blir emellanåt helt enkelt störd av röster och den musik som spelas.

Livet är en resa. Troligen är inte min boenderesa slut. Vi får se var det bär hän. Hoppas att finna den där lilla boplatsen där jag kan få ro.

Nu väntar först julen bland människor jag tycker om. Känner mig priviligierad att ha det så.

Tankar och livsfragment 13 december 2023 - det sociala och klimatkrisen

 

Det har sina sidor att vara människa, att vara social, bekräftad och omtyckt. Just detta att bli sedd och gillad av andra i verkliga livet är viktigt för nästan alla av oss. Vi är ju i grunden sociala och beroende av det sociala.

Det blir ännu svårare att ställa de där kritiska frågorna i sociala sammanhang när det gäller klimatet. Inte första hand hur vi ser på klimatfrågan utan våra faktiska handlingar.

Jag antar att de flesta av oss känner igen oss när någon berättar om sin senaste resa i fjärran land med flyg. Det kanske är samma person som gör flera långresor med flyget per år och dessutom kostar på sig någon långweekend till Stockholm då och då. Naturligtvis med flyg.

Jag gissar att de flesta följsamt bekräftar person i fråga utan kritiska frågor, även om man i grunden tycker att det är fel. Som oftast är det lättare att säga "ja" än att säga "nej". Som de sociala varelser vi är är det obekvämt att säga emot. Det är inte roligt att känna sig jobbig med risken att bli utstött. Det är troligen det dyrköpta priset vi får betala om vi fullt ut talar om klimatkrisen, d v s talar om vad våra handlingar gör med vår Jord.

För egen del blir jag oftast tyst när människor pratar om sina  fossilstinna resor eller annan ohållbar överkonsumtion. Det är inget fullt ut ärligt förhållningssätt gentemot det existentiella klimathotet, men det är det närmaste jag kan komma i min hållning. Jag är ju också beroende av det sociala och att känna mig inkluderad.

En god vän sade för länge sedan att mitt omedvetna satt utanpå, d v s att det jag tänkte och kände sades av mig även om jag förblev tyst. Jag hade helt enkelt ett dåligt "pokerface".

Jag hoppas att en del av det där dåliga "pokerfacet" fortfarande sitter i . Kanske då min tystnad blir en motståndshandling, om än alldeles för liten...

Tankar och livsfragment 7 december 2023 - Ingvar Carlsson

 

Vi lever i en kall och mörk tid. Därute har vi den där naturliga kylan och mörkret som hör årstiden till. Sedan har vi den där stora existentiella kylan och mörkret som härrör från människan och som är så allvarlig.

För en kort tid sedan läste jag Ingvar Carlssons bok " I sällskap med döden". Jag har aldrig röstat på Ingvar Carlssons parti men just en sådan ledare och statsman skulle verkligen Sverige och svensk politik behöva idag. Ingvar Carlsson får väl sägas vara en av de sista politiska ledarna som kan förknippas med det socialdemokratiska folkhemsbygget.

Med det samhälle vi håller på att få idag så känns det för väldigt länge sedan....

Carlssons bok är en varm, ödmjuk och mycket tänkvärd skildring från en person som var med och formade vårt land. Döden har flera gånger funnits med och starkt påverkat Ingvars  unga liv och sedan i hans politiska gärning.

Jag har under läsningen fått lära mig en del nytt om Sverige och påmints om sådant jag glömt.

Ingvar Carlsson drar tre viktiga slutsatser var som är centralt för att försvara mänskliga rättigheter och stärka demokratin:

"För det första krävs politisk stabilitet och handlingskraft. För det andra måste demokratin visa att den står för frihet, framsteg och samhörighet. Alla krafter ska sättas in för att förhindra arbetslöshet och att människor hamnar i utanförskap och otrygghet. För det tredje ska det demokratiska systemet med dess regler och institutioner, rättsstaten och fria medier kompromisslöst försvaras. De demokratiska partierna måste tillsammans se detta som ett övergripande ansvar"

Dessa tre slutsatser borde varje dag läsas av våra ledande politiker annars kan demokratin snart vara på ett raskt sluttande plan.

Ingvar Carlssons bok är mycket läsvärd - läs den.

Tankar och livsfragment 28 november 2023 - Hyggesfritt skogbruk

 

Jag har ganska ofta skrivit om skogen. Denna skog som jag älskar att vandra i och som vid sidan av sina rekreationsvärden är så viktig för den biologiska mångfalden och Jordens klimat.

Skogens ska som bekant räcka till mycket, virke, papper och till uppvärmning. Det finns en mycket polariserad debatt mellan naturvänner (som jag) och de som de som första hand ser skogens ekonomiska värde (framförallt skogsbolag och stora markägare).

Det var därför jag med stort intresse lyssnade på web-föreläsningen "plockhugget" av docenten Back Tomas Ersson. Intressant för att föreläsningen helt lade fokus på avkastningen (ekonomiska värdet) av skogen.

Det gäller att skilja på begreppen kassaflöde och lönsamhet. Det kortsiktiga kassaflödet intresserar framförallt de stora aktörerna och de som är helt beroende av skogen för sin försörjning. Lönsamheten inbegriper även det som sker efter en avverkning, bl. a. plantering och risker för skador.

Det traditionella traktorbruket (slutavverkning, plöjning och planering) är mest lönsamt på bördiga marker. Det hyggesfria skogsbruket lönar sig bäst på magrare marker med låg tillväxt och med blandade bestånd och träslag.

Sett till volymproduktion ger det hyggesfria skogsbruket mellan 10-20 % lägre volym än traktorbruket.

Som sagt, här pratar vi bara ekonomi. Det är förbluffande hur liten skillnaden är. Ersson ser att det hyggesfria skogsbruket vinner allt mer terräng. Idag finns det utmärkta skogsmaskiner som klarar ett alternativt mer naturanpassat skogsbruk.

Det som slår mig att traktorbruket med storskaliga kalhyggen är vanligast i norr just där markerna är magrare och tillväxten långsam. Det finns med andra ord även rent ekonomiska motiv att tänka nytt..,

Klicka på länken så kan du ta del av hela föreläsningen:  https://plockhugget.se/hyggesfrittskogsbruk/

Tankar och livsfragment 21 november 2023 - novembers skönhet och det paradoxala vädret

 

Vi lever i en mycket orolig tid. Vid sidan av allt mer polariserade konflikter ligger den  eskalerande klimatkrisen som det verkliga existentiella  hotet för mänskligheten. Senast igår hör jag i nyhetsflödet att vi snarare är på väg mot 3 graders global uppvärmning än Parisavtalets 1,5 grader. Konsekvenserna blir med stor säkerhet mycket dramatiska för kommande generationer.

Mitt i allt detta upplever den norra delen av vårt land en långvarig kyla. I Luleå blev oktober den kallaste på 30 år och november tycks dra iväg mot samma håll.  För den med kortsiktighet i blick kan ju undra var den den globala uppvärmningen tog vägen. Det är ju just denna kortsiktighet och brist på vidseende som är vårt fördärv. Globalt var oktober den varmaste sedan ätningarna startade. Just i vår del av världen var det ett temperaturunderskott medan överskotten på andra håll var desto större. Allt har att göra med jetströmmar och låg respektive högtryckens placering.

Jag försöker känna glädje över denna kalla och fina novembermånad. Det är väldigt fint i naturen nu. Igår gjorde jag en längre vandring i skogen och på havsisen. Till min förvåning mötte jag en kvinna på vandringen. Vi språkade kort, säkert lika förvånade båda två av att möta någon i skogen. Annars vandrade jag i skogens tystnad och tillsammans med havsisens små knäppningar

Att bli till i naturens skönhet är mitt sätt att hantera en allt oroligare omvärld. Tacksam över att novembers många minusgrader skapar så fina och minnesvärda upplevelser...

Tankar och livsfragment 7 november 2023 - i novembers ljus

 

Igår satt jag på en sten och blickade ut över fjärden. Det var en helt stilla dag. Havet låg blankt, inte en krusning. Det var väldigt vackert.

November erbjuder en speciell sorts skönhet och stillhet. Dagarna blir raskt kortare och är ofta grå. När så revorna på himlen öppnar sig blir det magi i kombination vatten och och det dunkla ljuset.

Just denna dag erbjöd just detta och var välkommen efter ett par riktigt slaska dagar.

Jag sitter länge på stenen och känner mig nästan ett med landskapet. Det är inte helt tyst. Jag hör sångsvan långt ute på vattnet och i skogen bakom mig tar hackspettar och nötskrikor en del av uppmärksamheten.

Jag befinner mig inte så långt bort från staden. Dess fossilberoende själ påminner mig under vilken tid vi lever i. Järnverket mullrar och emellanåt hörs ett dovt ljud, "klonk". Kanske är det ljud från de gröna industripark som håller på att byggas?

Fyra JAS-plan passerar på låg höjd en bit bort. Jag påminns om vår allt oroligare värld.

Sedan blir det nästan tyst igen. Tyst med järnverkets dova muller i bakgrunden och med ett regelbundet "klonk".

Tankar och och livsfragment 5 november 2023 - Den stora galenskapen

 

Jag har ägnat denna mörka och slaskiga helg att läsa klart Ghosh bok "Den stora galenskapen". Via djuplodande essäer  väver han ihop den eskalerande klimatkrisen ur ett historiskt, litterärt, politiskt och inte minst med ett maktperspektiv.

Det är ingen hoppingivande läsning, men den har givit mig en del nya perspektiv och vändningar som sätter klimatförändringarna i ett delvis annat ljus.

Ghosh menar att människans galenskap började under förindustriell tid, upplysningstiden då stora delar av världen koloniserades. Fram till dess levde människan i stort sätt i samklang med natur, klimat och tolkade dess nycker. Utmärkande var ett vi bodde skyddade och långt ifrån det hav som kunde förgöra oss genom stormfloder och tsunamis. Havet var en källa till försörjning, inte en boplats.

Det var mede början av kolonisationen allt detta förändrades. Då började de stora städerna och handelsplatserna byggas vid havet. Så har det fortsatt. Här bor idag en stor del av världens befolkning, alla allt mer utsatta för klimatförändringarnas framfart som blir mest påtaglig vid våra kuster.

Ödmjukheten har förblindats av de stora framsteg som gjorts. Vi har ställt oss över natur och klimat. Framstegen har gjorts möjliga genom kolet och oljan.

Den ohejdade kapitalismen är naturligtvis en anledning till att det har blivit så här - mer vill ha mer utan att ta ansvar för helheten. Men - kapitalismen är bara en del av problemet. Det handlar minst lika mycket makten och herraväldet om resurserna. I en mer klimaträttvis värld skulle de fossildrivna ekonomierna få ge avkall på det mesta av sina resurser. De gör de inte då det kostar dem makt och inflytande.

I en klimaträttvis värld skulle dessutom framförallt de västerländska ekonomierna tvingas krympa med 80-90%.  Hur många är beredda att ge upp de mesta av sitt välstånd för att människan på sikt ska överleva som art?

Ghosh serverar ingen lättköpt kunskap. Det är nog inte för inte att vår tids ödesfråga är kryddad med så mycket förnekelse...

Tankar och livsfragment 26 oktober 2023 - hållbarhet och en papperspåse med tre kiwi

 

Ett elakt virus gjorde att jag fick avbryta stugvistelsen i förtid. Det blev helt enkelt för förkylt att vistas där.

Väl hemma kan jag i mitt stilla liv ge olika trivialiteter extra stort utrymme, t. ex. det mångfacetterade ordet "hållbar". Hur kan jag i mitt liv göra det mer hållbart för att bidra med om en så liten förändring i det större.

Igår rensade jag mitt kylskåp. Att minska matsvinnet är ju en viktig sak. Jag har burit på en tro på att jag har ganska bra koll. Vid kylskåpsrensningen blev det rejäl bakläxa. Här fanns alltför många burkar med innehåll vars innehåll hade passerat bäst före för ett år eller betydligt mer.

Ni vet - den där typen av burkar som ska används till en maträtt, men som redan glöms bort.

Det kändes bedrövligt. I fortsättningen ska matlagningen bestå av råvaror. Om jag ska köpa något på burk ska det vara sådant jag vet kommer att konsumeras inom rimlig tid

COOP gjorde för ett par år sedan en större grej av att man tog bort plastpåsarna för för frukt/grönt. Istället fick vi stora papperspåsar - påsar som blir väldigt stora om man bara ska ha tre kiwi.

Jag ställer mig mycket frågande om detta är hållbart. Fruktplastpåsen som finns på ICA kan jag återanvända många gånger. Den är smidig och slitstark och tar litet utrymme. COOP:s papperspåse är däremot stor och osmidig och kommer inte till nytta i hemmet.

Här tror jag COOP har gjort en felkalkyl.

När jag kommer till kassan säger jag till kassörskan att det är tre gröna kiwi i påsen. Hon tittar på mig och öppnar sedan med viss möda påsen. Kanske personalen har fått höra ett man inte ska lita på kunderna. De har i så fall fått en prasslande meruppgift. Hållbart? Knappast...

Tankar och livsfragment 21 oktober 2023 - På väg mot den stora stillheten

 

Det är andra halva av oktober i markerna runt min stuga. Vintern tycks komma tidigt i år. Ett litet snötäcke ligger sedan en tid i skogen och förrgår natt frös Välmba till. Cirka 3 cm nyis hade bildats under och redan idag är den dubbelt så tjock.

Varje tid på året har sin skönhet i naturen. Så här i brytningstider är det lite extra spännande då naturen stillar sig mer dag för dag.

Om tystnaden kan växa så gör det den just nu. De få ljud som faktiskt omger dig hörs allt tydligare. Årstiden är hackspettarnas. Står du stilla en stund kan du med stor sannolikhet höra en hackspett, åtminstone om det finns någon torrfura i närheten.

Någon gång blir jag säkert iakttagen i skogen. Förutom alla spår av ren så ser jag flera spår av hare, räv och älg å mina skogsturer. De så sällskapliga lavskrikorna har jag däremot inte sett. Just nu är det ovanligt många nötskrikor i skogen. Då håller sig lavskrikan undan.

Snart mörknar det därute - det där rogivande mörkret som är något mycket vackrare än mörkrets vanvett bland människor.

Får se om jag likt igår får se något norrsken över Välmba vid grillningen denna kväll, hoppas det.

Världen rymmer så mycken skönhet bortom våld och hat. Önskar att vi alla skulle ha en plats att vårda det sköna. Tacksam att jag har den...

Tankar och livsfragment 12 oktober 2023 - Om att hantera sin oro i en mörk tid

 

Idag kunde jag se ut över vita omgivningar när jag klev upp. Snön hade kommit. Den där första snön som aldrig brukar bli så långlivad.

Allt det vita ger mig en ambivalent känsla. Det blir ljusare, men det ger samtidigt varsel om den mörka tid som kommer.

Annars är det inte detta naturliga mörker som påverkar mig speciellt mycket. När jag åt lunch med vännen Sven idag frågade han mig hur jag hanterar alla oroliga känslor som vår mörka oroliga tid väcker, alltifrån en allt sannolikare klimatkollaps till krig med ett urskillningslöst dödande av civila. Sven vet att jag är en person som lätt oroar mig, så frågan var synnerligen berättigad.

Som nybliven pensionär har jag dessutom möjlighet att följa nyhetsflödet på ett helt annat sätt. Allt som oftast så är det bara dystra nyheter.

Det är svårt och jag blir berörd. Just detta att jag blir berörd är nog viktigt. Skulle jag istället välja att inte bry mig tror jag skulle göra mig allt mer cynisk och kall, d v s allt mer omänsklig.

Att leva aktivt mentalt och fysiskt gör att jag håller mig flytande. Mentalt - att försöka vara påläst i frågor som engagerar, vårda goda relationer och vara ute mycket i en helande natur. Fysiskt - röra mig regelbundet samt äta sunt men gott.

Vissa dagar oroar jag mer än andra, men hittills har min aktiva inställning var gott nog. Hoppas det fortsätter så. Jag kan ju inte ensam förändra världen. Jag kan bara vårda min fria och reflekterande kritiska tanke. Den behövs mer än någonsin...

Tankar och livsfragment 7 oktober 2023 - nya vandringsstråk och årstidsväxling

 

Det är snabba ryck i årstidsväxlingarna i omgivningarna kring min stuga. För en månad sedan var det fortfarande metrologisk sommar. Det senaste dygnet har det varit vintertemperaturer. Mycket tyder på att vintern etablerar sig här under veckan.

De kyliga dagarna är ofta vackra och inbjuder till vandring och utevistelse. Det är en stor förmån att bara kunna gå ut direkt till mina vandringstråk.

Igår tog jag bilen ett stycke för att göra en vandring upp på det närliggande Avansvarrie som ligger en bit uppströms.

Jag har varit på uppe på detta berg förr och vet att det är brant utan någon underlättande stig. Den här gången valde jag att gå från sjösidan. Förutom ett par tråkiga gamla hyggen blev det först en riktigt fin tur nära Uddjaurs vatten. Dagen var stilla och nattens frost hade fått småtjärnarna att frysa till.

När jag passerat bergets branta klippterräng valde jag att snedda uppåt. Även stigningen från detta håll krävde sitt då varje steg gick genom mjuk mossa i den gamla granskogen. Det blev många korta stopp innan jag nådde toppen.

Belöningen är som alltid den fina utsikten tillsammans med kaffet och fikat. Just denna dag kändes det extra fint. Kanske just för ansträngningen och att det här var en plats jag sällan besöker. Att jaktfalken annonserade sin närvaro gjorde inte saken sämre.

Det blev en riktigt fin tur som jag hoppas få göra flera gånger. Stor är tacksamheten att få uppleva detta...

Tankar och och livsfragment 4 oktober 2023 - I ljus och i ett tilltagande mörker

 

Så är det några dagar in i oktober. Dagarna är är fortfarande ljusa med det där varma ljuset som hör hösten till.

Lövträden är snart avklädda på alla sina löv. När löven släpper framträder det året runt gröna skogslandskapet än mer. I detta landskap förblir det grönt året om, mer eller mindre.

I takt med att naturen börjar förbereda sig för vintern och det är allt tystare blir jag mer varse allt det där som trots allt pågår i naturen - som en dalripa som ovanligt oskyggt följer mina steg, hackspettar som letar mat i torrfurarna och alla dessa nötskrikor som årstidstypiskt visar sig.

Men - det blir allt mörkare. Solen orkar inte längre ovanför tallarna bakom stugans åsrygg. Igår samsades månen med ett försiktigt norrsken och på morgonen var det frost för andra dagen i följd.

Vi vet att det kommer att bli allt mörkare, men årstidens mörker är skönt och ombonat i  min stuga. Vi vet också att efter mörkret så kommer ljuset tillbaka. Där skiljer sig årstidernas mörker och ljus mycket från människans. Människans mörka omvärld är det svårare att sia om, den följer andra lagar som ingen årstid i världen kan rå på. Här kan vi bara med goda gärningar hålla vårt inre ljus levande och sprida det...

Tankar och livsfragment 2 oktober 2023 - ännu en skog är utmätt

 

Jag visste att det är på gång. Ännu en av dessa fina kontinuitetsskogar någon kilometer från min stuga ska avverkas. Nu är det dags. Diverse markörer i terrängen visar det.

Blir ledsen över det som sker. Såvitt jag förstår blir det här en totalavverkning där nästan inget lämnas kvar. Det blir ännu ett i raden av fula och svårföryngrade hyggen i området och ytterligare ett exempel på människans kortsynthet utan hänsyn till var naturen tål.

Jag har otaliga gånger gått på stigen genom detta skogsparti. Kunnat konstatera hur varsamt denna fina skog har huggits genom åren. Skogen har varit ett bra exempel på hållbarhet samtidigt som den har varit vacker och luftig att vandra i.

Men snart är skogen borta. Ett sågverk i Luleå har köpt den. 

Det som gör mig extra beklämd är hur man använder snittslingen som markerar naturvårdshänsyn. Här är det inga gamla furor eller boträd som ska lämnas. Snittsligen följer stigen genom området. Ett av träden är ett hänsynsträd - just därför trädet står intill stigen.

Det som skyddas är stigen. Frågan är om någon vill gå den när skogsskördarna har gjort sitt....

Tankar och livsfragment 29 september 2023 - Stugliv om hösten

 

Åter i stugans stillhet och lugn. Ofta sitter jag och blickar ut över Välmbas vatten och lågfjället Välmbapouda. Andra gånger får blicken fäste genom fönstret mot skogen. Stugan är omgiven av skog, denna skog som jag håller så högt, representanten för det det långa livet. Skogen bakom stugan är gammal, varsamt plockhuggen av alla de människor som verkat för mig och har många fina träd som är 200 hundra år eller äldre.

Här har de människor som verkat levt i nära symbios med den natur som de har varit helt beroende av.

Stugliv om hösten innebär än färre måsten. Idag har jag staplat det sista av veden och när de sista björklöven har fallit ska jag kratta runt huset.

Desto mer tid finns det för läsning, lyssnande på intressanta reportage och sköna vandringar i stugans omgivningar.

Det känns närmast overkligt att leva i detta lugn i en värld som ter sig allt mer kaotisk och hotfull. En värld där trångsyntheten, våldet och populismen verkar närmast ostoppbar.

För en stund sedan satt jag på bron och drack kaffe. En ekorre sprang förbi, hackspetten jobbade på i torrfuran en bit bort. Mest glad blev jag av talltitorna. Denna oskygga fågel som förr var så talrik, men som har blivit allt ovanligare. Nu var det tre talltitor om vinterprovianterade i björkarna.

Önskar att vi människor skulle leva lite mer som talltitorna. De som anpassar sig till natur och klimat och vet värdet på att ställa om när mörkertiden närmar sig...

Tankar och livsfragment 19 september 2023 - snart ett år äldre

 

Snart har ytterligare ett årshjul passerats och jag ska fylla år igen. Det är ju inget att bry sig så mycket om. När vi blir äldre blir födelsedagar mest en påminnelse om livets ändlighet. 

Att fylla år mest ett tillfälle att fundera över var jag befinner mig just nu och var jag är på väg. Jag är nu inne på min sjunde månad som pensionär. Det är naturligtvis den största förändringen i mitt liv just nu. Det är hittills för tidigt att säga vilka avtryck denna livsförändring kommer att göra med mig, men hittills har det gott bra.

Att sluta jobba innebär att du tappar en mångårig vardagsrutin som bara har funnits där. En stor del av vårt vuxna liv är ju just arbetet, på gott och ont.

Jag har den senaste veckan träffat kollegor från min gamla arbetsgrupp. Det har varit roligt att höra var de gör och vad som är på gång. Samtidigt har det blivit så tydligt att det är inget jag längtar tillbaka till. Jag trivdes på mitt jobb, men var sak har sin tid och det är dags att gå vidare, medan jag har någon tid kvar.

Under min nyvunna fria tid har jag varit mycket ute i naturen och i min stuga. Nu senast vandrade jag och min särbo i Klimpfjäll med omnejd. Ett fint område som jag gärna återkommer till.

Nästan lika fint kan det vara att vandra i de stadsnära skogarna i Luleå, som igår vid Hertsöträsk.

Vandraren i mig får nu fullt utlopp. Den fria tiden ger oceaner av tid för tankar. Baksidan av myntet är att det även stärker min oro över den tid vi alla befinner oss i. Det måste jag hantera. Kanske ska jag bilda mig för att tankarna kan få ankra fast bättre. Tror det.

Tid för vandring och natur, tid för läsande, bildning och kultur i alla dess former. Min tid är nu. Jag går snart ett nytt årshjul till mötes. Ser fram emot det...

Tankar och livsfragment 8 september 2023 - i Sveaskogs marker

 Jag gjorde för ett par dagar sedan en vandring ovanför sjön Makkaure som ligger en liten bit från min stuga. Jag cyklade till skogsbilsvägens slut och gjorde sedan en vandring upp i bergen.

Det här var ny terräng för mig. Jag har aldrig tidigare vandrat bortom Gaikabergen. Jag var nyfiken hur det såg ut, särskilt nu när skogsbolaget Sveaskog ska sätta av en del av den ännu inte avverkade skogen som reservat.

I det här området har har det avverkats (kalhuggits) alltsedan sent 70-tal och framåt. Återväxten är på vissa partier minimal trots flera försök med plantering. Det här har varit gamla urskogslikande bestånd högt över havet som helt enkelt inte klarat av föryngring efter en kalavverkning.

Vid skogsbilvägens ände möttes jag av Sveaskogs senaste avverkning gjord för 5-10 år sedan, Kalhyggen är aldrig någon rolig syn, men det här var värre än så. Trots att det har gått ganska länge sedan avverkningen är ingen återplantering gjord. Området är hyggesplöjt med djupa fåror. Ingen rolig plats att vandra i. Ingen tallplanta så långt ögat kunde se. Bara gräs och åter gräs, utöver någon kvarlämnad sälg och björk.

Av allt jag sett och hört om Sveriges ohållbara skogsbruk så blir jag inte förvånad, men ändå både ledsen och förbannad. Här har funnits en urgammal granskog som inte under väldigt lång tid kommer återskapas.

Att ingen plantering är gjord är gjord är i sig lagstridigt. Jag misstänker att det här inte är något undantag. Troligen kan det se ut precis så här på många platser där bolaget har gått fram i skyddsvärda marker.

Det är statens bolag som gör så här, skamligt!

Efter en utdragen tvist med den relativt närbelägna samebyn har som sagt delar av området fredats från fortsatt exploatering. Det gäller framförallt skogen ännu högre upp i terrängen. 

Jag tar mig upp i den fredade terrängen. Det är en annan värld som andas lite av evigheten. Hit skulle aldrig Sveaskogs skördare ha nått. Jag är ändå tacksam att att den obrutna skogen blir kvar...

Tankar och livsfragment 6 september 2023 - stunden vid grillen, en av dagens höjdpunkter

 I stugan grillar jag. Jag grillar nästan varje dag.  Sedan en tid är jag pensionär och och har fått tid att tillbringa mer tid i stugan. Jag funderade då om det skulle bli tjatigt att grilla i princip dagligen. Så är inte fallet. Jag grillar fortfarande med samma lust och glädje som jag alltid har gjort.

Jag är en nyfiken person som gärna ser nya platser och sammanhang. Men den andra sidan av mig är glädjen av de goda upprepningarna och rutinerna. De ramar in dagen och ger fasta hållpunkter. Det tror jag är ännu viktigare som pensionär då den dagliga upprepningen, arbetet, har blivit ett imperfektum.

I det här sammanhanget kommer grillningen in. Det blir en daglig höjdpunkt under stugans brotak som aldrig låter sig hindras av otjänlig väderlek. Naturen omkring mig blir just den naturliga stämningshöjaren med Välmbas vatten och lågfjället Välmbapouda i blickfånget.

Jag förstärker stämningen ytterligare med ca 4 cl god frysskåpskall gin spetsad med en gnutta citron. Jag hörde för en tid sedan om en snart 100 årig man som hela sitt vuxna liv tagit en snaps. Han var säker på att det har gjort honom så vital. Sant eller inte så tror jag inte min lilla extra stämningshöjare kommer att vålla några hälsoproblem.

Jag tror inte jag kommer bli närmare hundra år, men jag ser fram emot många glädjefyllda upprepningar vid grillen  även framöver. Kanske vågar jag prova en annan gin någon gång, men bara kanske...

Tankar och livsfragment 3 september 2023 - möten på Pieljekaise

 

Nästan varje år går jag upp på Pieljekaise, denna trevliga fjälltopp 1137 m öh som också är nationalpark med en florarik lågfjällsplatå.

Igår gjorde jag årets vandring, en fin och vindsvag dag som gjorde toppvistelsen angenäm.

Årets vandring kom att skilja sig från de tidigare. Visserligen brukar jag möta vandrare. Det här är ju en del av Kungsleden och vandringen till toppen är lättillgänglig, men denna dag mötte jag inte bara vandrare, utan många vandrare och joggare.

Något på var på gång redan när jag kom till parkeringsplatsen. I vanliga fall brukar den stå tom sånär på någon tysk husbil. Idag var den närmast full. Jag såg en älgjägare. Kunde det vara så att halva Jäckvik var ute på jakt?

Tvivlade på det och efter ett par kilometer började jag ana något. Ett stort gäng kom joggande nerför fjället. Lite senare ser jag grupper av barn och vuxna fikandes på olika avstånd från toppen. 

Uppe på toppen träffar jag en pratglad Pitebo. Då får jag klarhet. Han är en del av en skidförening från Piteå som gästar fjället denna dag. Han undrar om jag går ensam. Jag svarar självklart att det gör jag ofta. Han blir lite orolig och säger att jag måste ta det försiktigt. Det var kul men lite ovant med denna manliga omsorg.

På vägen ner från fjället får jag ett annat möte. Det var ett par som inte tillhörde skidföreningen.  Kvinnan med sina vandringskläder, i starka färger, syntes på långt avstånd. Hennes kläder verkade matcha med hennes personlighet. Hon hade yviga gester och var väldigt pratig. Hon villa veta allt om terrängen och hur lång tid det skulle ta till toppen. Mannen vid hennes sida log lite försynt i sina mer anspråkslösa kläder.

Det var slående hur olika de var men kanske just deras olikheter matchar.

Min vandring fick annorlunda inslag än de förväntade. Annars vandrade renarna på fjällheden som vanligt, utsikten var lika belönade och en misstänkt pilgrimsfalk kretsade för en stund nära mig.

En god, men lite annorlunda dag i fjällen, helt enkelt...

 

Tankar och livsfragment 1 september 2023 - ett allt mer beskogat lågfjäll

 

För några dagar sedan var jag uppe på Välmapouda. Jag brukar kalla det mitt hemfjäll då det alltid är den fjällvyn som möter mig från frukosten i stugan.

Otaliga har vandringarna till Välmbapouda varit genom åren, men denna dag är det första gången jag cyklar fram till vandringen startpunkt.

Det var en fin dag i slutet av augusti och i toppterrängen börjar man ana höstens färger i markvegetationen. Vid mitt kaffestopp strax nedanför toppen får jag se inte mindre än 4 unga havsörnar leka på himlavalvet.

Strax innan kaffesstoppet besöker jag naturligtvis den gamla topptallen. Trots sin ringa storlek så är det väldigt mycket äldre än jag. Den har sett likadan ut länge jag kan minnas.

Invid topptallen börjar en betydligt yngre dito ta allt mer av uppmärksamheten. Den har inte funnits så länge och jag konstaterar att toppskottet är rejält trots att den växer på drygt 700 m öh.

Tyvärr är det inte något att glädjas åt. Under mitt drygt 60 åriga liv har jag kunnat se att allt mer tall börjar skjuta upp på den tidigare nästan kala toppen. Med all sannolikhet är det en aspekt av klimatförändringarna. De låga fjällen i västra Norrlands inland kommer att beskogas allt mer.

Det kommer naturligtvis ta sin tid, men jag skulle tro att om ett par generationer bort är stora delar av denna topputsikt borta . Ett sorgligt faktum från detta låga fjäll där du ännu ser ett bra stycke av Sverige...

Tankar och livsfragment 28 augusti 2023 - en björnspillningsskomposition

Ofta behöver man inte söka bilderna. De kommer till dig. Ibland blir bilden lite trevligare än vad jag faktiskt tänkt. Det var ju bara en liten bit björnspillning.

Jag hade fått höra att färsk björnspillning hade sett i närheten av min stuga. Precis som under samma tid föregående år. Kanske var det samma björn som sökt sig till ett område utan björnjägare, vem vet...

Igår gjorde jag en av mina vanliga vandringar i området. Jag var inte orolig för någon björn. Fanns den i närheten så skulle den säkert hålla sig undan.

Ingen björn hördes eller sågs, men efter vägen mot södra Kasker uppmärksammade jag en annan liten spillning. Inte mycket till världen, men dock.

När jag ser bilden så här i efterhand så tycker jag att det blev en helt osökt trevlig liten komposition. Spillningen invid den lilla tuvan  och det gulnade björklövet som gav en varsel om den förestående hösten. Ögonblicket som förhöjde min dag behöver inte vara större än så...

 

Tankar och livsfragment 24 augusti 2023 - tiden nu

 

Så var jag då åter i mina stuga Grova i Västra Lappland. Det är alltigenom bekant men även nytt. Jag har varit här så många gånger, samma vyer och natur med årstidens olika skiftningar.

Det nya är jag själv, där jag befinner mig i livets rullande hjul. Sedan ett halvt år tillbaka är jag heltidsledig.  Jag äger min tid till största del. Det nya är att jag nu kan vistas här under längre perioder under hösten - den tid då allt lugnar sig i naturen och när samma natur visar upp sig från sin finaste sida.

Jag lever just nu. Det här är platsen där jag kan uppleva nuet i realtid. I lugnet och tystnaden finns bara jag och den natur som omger mig.

Jag ser moln, de små skiftningarna i vattnet, djur och fåglar. Jag söker inte upplevelserna och kräver inget.

Så här i gränslandet mellan sommar och höst är det mer liv i naturen. Flera hackspettar visar sig, liksom lavskrikorna. Smålommen äger himlavalvet och fiskgjusen visar sig vid flera tillfällen utanför min badplats.

Det här är mitt eget fönster till en försonande värld. Långt bort från den stora världens brand och galenskap. Det är ingen eskapism. Det är ett nödvändigt helande. Jag kan inte bortse från världens larm, men stuglivet ger mig lugn och perspektiv på tiden som är nu. Det gör det lättare att hantera min oro.

Solen lyser in genom fönstret. Det är dags att gå ut och ta mitt eftermiddagskaffe...

Tankar och livsfragment 31 juli 2023 - en övergiven stuga och en övergiven natur

 

Igår möttes jag av denna syn på min utflykt - en sedan länge lämnad liten fiskestuga invid en liten sjö. Stugan omgavs av några tallar. Området omkring var kalhugget med en gles planterad ungskog. Med blicken rätt vinklad kan jag fortfarande ana platsens forna skönhet. Det här måste ha varit en riktigt fint naturskön plats. Nu är den övergiven och tyst, sånär på några kraxande kråkor.

Satt här en stund in mina tankar. Tankar kring den övergivna stugan, men framförallt över den natur som människan tycks ha övergivet. Naturen och det här fallet skogen har blivit en konsumtionsvara bland alla andra. Inte bara skönheten försvinner utan på sikt förutsättningarna för mänskligt liv.

Jag läser Mats Söderlunds " Härlig är jorden, om fjällen, vädret och allt det där som ännu inte gått förlorat". Det är riktig angelägen läsning för oss som vill vårda våra livsmiljöer, inte för vår egen, utan för naturens egen skull.

Denna korta text vill jag avsluta med ett utdrag av ett längre citet ut boken. Det är Lars-Anders från Gillesnuole som uttalar sig:

 "Det är kortsiktigt idag. Och det är katastrof för folk som lever i naturen och ska leva på det naturen ger.....det finns nästan inga skogar kvar. Det är bara stora hyggen. Det finns många intressen, men vi är få häruppe. Skogsbruket måste förändras. det måste vara lite skog kvar, överallt. Då det blir såna här stora kala ytor, då det blir torra perioder, då blir backen så jädra torr som cement, asfalt. Då det kommer såna där stora skyfall, då rinner vattnet bara på ovansidan. Det måste ju vara nästan en hel vecka innan backen blir mjuk, så den suger åt sig något vatten. Så det här som händer och sker nu med vädret i naturen, med den globala uppvärmningen. Det rår människan för själv, han överbelastar sitt konto. Man måste respektera naturen. Så har jag växt upp. Satans mammon."

Tankar och livsfragment 28 juli 2023 - Det långa livets träd

 

Idag gjorde jag den igen, vandringen  upp på Lill-Gaika med den gamla skogen och den fina utsikten. Till skillnad mot förr tog jag min nyinköpta mountainbike till foten av berget och gjorde en rundvandring upp och ner från toppen.

Dagen var stilla och ganska varm. Hotande moln gav varsel om regn, men jag förblev torrskodd. Det har varit i torr sommar här i västra Lappland och den grunda tjärnen mellan bergen var helt torrlagd.

På och strax nedanför toppen finns den mycket gamla skogen. En skog som skogsbolagens skördare aldrig kommer åt. Här går det att få en känsla hur markerna en gång såg ut.

Bland alla gamla tallar är det speciellt en av dem jag ofta återkommer till. Den har sett lika ute så länge jag kan minnas och är väldigt gammal. Säkert började trädet sitt långa liv långt innan denna trakt fick fast befolkning.

Detta gamla träd lever i en ordlös stillhet. Trädet kommer att överleva mig och kanske ytterligare någon generation. En förebild för ett hållbart liv.

En bit från trädet finns platsen där jag ska få min slutliga vila. Då har allt i mig förflyktigats, men det kommer länge finnas något som vakar över platsen. Trädet som inte kräver något. Finns där utan åthävor för sin egen skull...

Tankar och livsfragment 30 juni 2023 - en bra dag

 

Igår var det en bra dag, till skillnad från i förrgår då det var en ganska dålig dag. En dag där jag var fylld av en del missmod och oro.

Det är nog det som är livet. Vissa dagar är bättre, andra sämre. Detta enkla faktum gäller även när jag är i min stuga. Mig själv kan jag aldrig fly ifrån...

Men igår var det bra. Är rätt säker på att yttre omständigheter var till god hjälp. På förmiddagen gjorde jag en cykeltur till Storgaika. Vid bergets fot vandrade jag upp över det gamla hygget, gammelskogen längre upp och nådde slutligen svettig och trött toppen. Det var egentligen alldeles för varmt för toppbestigningar, men den fina utsikten över Uddjaure gjorde turen mödan värd.

När jag kom tillbaka till stugan kunde Eltels tekniker meddela att nu vara min fiberanslutning äntligen på plats. Så många turer det har varit kring detta. Det var väl egentligen läge att fira med äkta bubbel, men jag lät mig väl nöjas med en god gin vid kvällens grillning.

På eftermiddagen lyssnade jag på Bo Landins sommarprogram. Det var så klokt och bra om det så viktiga och livgivande vattnet och om de allt allvarligare klimatförändringarna. Därtill musik i min smak. Jag blev rörd till tårar av de fina, allvarsamma orden tillsammans med musiken.

Idag är det en ny dag. Den har ännu inte funnit sin riktning. Oavsett får jag leva med det som händer. Mörka tankar mjuknar av den helande naturen runt mig. Är kompassen mer ljus gör samma natur bara känslan än mer lustfylld.

Återstår att se vad livet leder mig...

Tankar och livsfragment 19 juni 2023 - Om en lång väntan på fast internetuppkoppling till stugan

 

Varning för gnälligt inlägg!

År 2017 tecknade jag mig för fiber genom ett Teliaföretag. Sedan dess har det hänt, eller snarare inte hänt så mycket.

Det var en lång startsträcka innan jobbet kunde komma igång med konkurser och o dyl, men för två år sedan skulle då äntligen arbetet till mina stuga göras klart. 

Ungefär denna tid, för två år sedan, sattes denna dosa upp på ytterväggen. Under hösten gjordes grävningarna och senare samma höst hade de flesta fastigheter fått sin anslutning, dock inte jag och min syster vid en näraliggande fastighet, men det skulle ordnas följande sommar.

Sommaren kom och min syster fick sin uppkoppling. Där var det bara en installationsmiss. För mig var det värre. Här hade tydligen något gått snett med inskjutningen av fibern, oklart vad.

Därefter tog ett ändlöst arbete vid att få klarhet i vilken underleverantör som skulle göra jobbet. Jag hade under sensommaren och hösten åtskilliga kontakter med Telia för att få klarhet. Till slut fick jag prata med en person som lämnade ut företagets uppgifter och som lovade att trycka på. Skötte inte under entreprenören sitt åtagande skulle de utfärda vite. Då var det oktober 2022.

Jag pratade med byggledaren vid Eltel i Luleå som skulle göra jobbet. Han var skicklig på att ursäkta sig så jag försökte vara vänlig och samarbetsvillig. Jag var ju inte i behov av någon uppkoppling i stugan under vintern och han lovade att jobbet skulle göras så fort tjälen gått ur jorden, senast i början av juni.

Vinter och vår gick. I maj var jag i kontakt med byggledaren. Jag förmedlade att jag skulle vara i stugan i början av juni. Det skulle inte vara några problem, nog ska vi ordna ditt bredband, lovade han.

Som de lätt luttrade skeptikern jag är var jag inte så säker på det. Mycket riktigt. När jag ringde igen i början av juni fick jag höra att tjälen har inte gått och nu kunde de inte utlovas något datum. Ljug för hela slanten då de skulle komma med en liten grävare på ett djup som var garanterat  tjälfritt. De skulle återkomma veckan därpå.

Veckan gick och det blev fredag. Jag ringde ett antal gånger, men fick inget svar. Messade. De skulle ringa upp, men ringde aldrig upp. Följande måndag försökte jag igen.

Jag var nära ett ge upp och när jag då åter ringde Telia (de hade i höstens korrespondens lovat följa upp mitt ärende) Då gick säkringen... Den jag fick prata med vill inte kännas vid detta med påtryckning och vite. Hon sa att de skulle kontakta entreprenören, men inte när och hur. När min säkring gick valde hon att avsluta samtalet med önskan om en trevlig dag!

I detta läge var det lätt att bli rättshaverist för mindre. 

När mina tankar var som mörkast av hur man blir behandlad som kund, då ringer byggledaren vid Eltel upp. Han var naturligtvis inte ansvarig för just detta projekt längre, men sa att den som skulle var ansvarig för jobbet skulle ringa mig. Byggledaren kände nog av mitt kokande inre, trots ett behärskat lugn. Det dröjde inte många minuter innan den nyansvarige ringde. Han kunde inte lova datum, men jobbet skulle göras direkt efter midsommar.

Fortsättning följer. Dagen efter midsommarhelgen kommer jag att ringa igen. Från Telia har jag fått veta att arbetet beräknas vara klart vid årsskiftet. Den som lever  får se. Vid årsskiftet ligger tjälen djup igen.

Till dags dato har jag suttit otaliga timmar i telefon och telefonkö. Dessutom är min stugväg devis förstörd efter grävningarna. Det kommer nog kosta mer att åtgärda än fiberanslutningen...

Tankar och livsfragment 14 juni 2023 - skogen i mina marker från en annan utkik

 

En liten bit nedan mitt hemfjäll Välmbapouda finns det en klipphäll där jag får en fin utkik mot mina marker - Ganjaureudden och Gaikabergen.

Från denna utkik får jag även en bra blick över vilken skog som är varsamt brukad och där det industriella kallhyggesbruket har fått råda. Nedan fjället höggs det innan skogsmaskinernas tid. Här är återväxten god p g a den lägre höjden och det mer gynnande läget. De gamla hyggena nedan Gaikabergen från 60- och tidigt 70-tal har också klarat sig bra. Här fick gamla fröträd stå kvar under lång tid med ganska bra resultat. Sorgebarnet är det stora hygget mellan Gaikbergen från sent 70-tal. Här har gjorts fruktlösa försök att skapa återväxt...men återväxten har nära nog uteblivit. Det är tyvärr hyggen av ett slag som inte är ovanliga i Norrbottens västra inland.

En tröst i eländet är att Sveaskog stolt deklarerat  att de orörda toppskogarna från Stor-Gaika och ett par toppar västerut ska göras till reservat. Tacksamt att något blir fredat även om jag aldrig tror att Sveaskog hade någon avsikt att köra sina skördare i den branta och blockrika toppterängen. Lättköpt goodwill med andra ord.

Jag satt för någon dag sedan med Kennet, en av bygdens markägare. Kennet berättar att han har sålt en del av sin gamla skog till skogsvårdsstyrelsen. Den var klassad som nyckelbiotop. Den är nu fredad för evinnerlig tid, som Kennet uttryckte det.

Jag önskar och hoppas att det finns många lika kloka skogsägare som Kennet som är beredd att offra en del ekonomisk vinning för en mycket större sak - en gammal skog som vi behöver för den biologiska mångfalden, klimatet och för sin egen skönhets skull...

Tankar och livsfragment 7 juni 2023 - lugnet i mina marker

 

Sedan några dagar är jag åter i min stuga, i mina marker. Ett efterlängtat återvändande.

Det är annorlunda den här gången. Nu när jag är arbetsfri väljer jag själv hur länge jag ska vara här. Det blir både spännande hur det ska gå. Jag har ju tanken att vistas här under längre perioder, framförallt under sommar och höst. Många gånger, som nu, kommer jag att vara ensam här. Det har aldrig varit något problem när vi pratar om dagar, men nu blir under längre perioder.

Jag hoppas och tror att det ska gå bra. Jag är ju mitt i skogen nära vattnet. Mitt i det liv som är vackrast - naturen, som följer sitt eget kretslopp där jag får vara en gäst.

Denna försommar är det ovanligt stillsamt. Kyliga vindar drar in över Nordkalotten och det har faktiskt varit kallare än normalt under en längre tid. Det är i sig onormalt med kyla i en allt mer onormal tid kantad av klimatförändringar.

Flugsnapparen ropar periodvis intensivt vid holken, men ännu har ingen hona mött upp. Honan kanske är klokare en hanen. Här sätter vi inte bo förrän insekterna visar sig.

Det är nog inte lätt att vara fågel då somrarna har varit tidigare ett antal år. Nu är det bara att vänta.

Själv njuter jag av insiktfriheten. Fasadmålningen går friktionsfritt och inga fridstörare söker mig i skogen.

Världen är full av hets och fridstörare av grövre slag. Allt detta är så långt borta när jag är här. Säkert är att det därför jag söker mig hit gång efter gång...

Tankar och livsfragment 30 maj 2023 - en ofrivillig situation

 

Ibland kan vi känna oss som personen på bilden (Skriet, Edward Munch). Du vill inte höra och vara där du är, men du har har just då inget val. Jag kommer även att tänka på en av Ruben Östlunds tidiga filmer, "De ofrivilliga", där vi får följa ett antal personer som just har hamnat i en situation som de helst skulle vilja slippa.

Så var det för mig för en tid sedan då jag ovetandes mötte en sverigedemokrat. Det finns som bekant många sverigedemokrater vårt land, en av fem ska de visst vara, men så vitt jag vet möter jag sällan någon av dem.

Eller är det kanske snarare så att jag har mött långt fler av dem än jag tror, men att samtalet kring deras hjärtefråga, invandring, inte har kommit på tal.

Denna kväll tangerade samtalet i någon mån denna fråga. Personen ifråga hade dittills suttit tyst, men så plötsligt drog hon igång. Det var som att trycka på en knapp och sedan gick hon inte att stoppa. 

Om du har kommit i samspråk med någon från en religiös sekt någon gång, säg Jehovas vittnen, då brukar samma sak hända. Kranen av ord drar igång och den går inte att stänga av.

Här satt jag som en sorts gisslan och fick lyssna på en ordkaskad som inte verkade ta slut. Jag tittade flera gånger vädjande på min särbo och undrade hur vi skulle kunna ta oss ur detta. Att gå i svaromål mot någon som är så besatt i sin tankegång var inte att tänka på.

Jag tänker att denna besatthet och totala ointresse att lyssna på andra perspektiv har blivit lite av vår tids religion som inte sällan närs av hatet på sociala medier.

Till slut lyckades vi krångla oss ur denna ofrivilliga situation. Jag var tömd på energi. Att hålla igen hade kostat och jag kände en sorg inför alla tvärövertygade människor som förenklar världen för att den ske passa just deras världsbild...

Tankar och livsfragment 26 maj 2023 - i det anspråkslösa

 

Det är en blåsig och lite kylig dag. Årstidsväxlingen har bromsat in. Skönt tycker jag. Det här är en tid på året då förändringarna i naturen går så fort. En mer arktisk vind stillar rörelsen och ger möjlighet till vila i den skira grönskans tid.

Dagens fotvandring sker i de stadsnära markerna. Marker som inte gör så mycket väsen av sig, men som kan vara så bildsköna i sin anspråkslöshet.

Paradoxalt nog är de stadsnära skogarna mycket mindre påverkade av de storskalaliga skogsbruket. Här slipper jag se fula kalhyggen utan vandrar i varsamt brukad eller nästan orörd skog.

Jag sitter länge i vindskyddet med med kaffet, smörgåsen och mandelkubben i vindskyddet. Jag lyssnar på vindens sus i skogen och vågskvalpet mot stranden. Tänker mig bort till en annan tid, säg kanske för 3 eller 4 tusen år sedan då klipphällen så sakteliga reste sig ur havet.

Idag är havet en bit bort och den tidigare havsmiljön har blivit en fin insjö till glädje för många. Jag uppskattar denna miljö och återkommer ofta. Det vackraste och mest meditativa finns ofta mycket närmare än vad vi  tror. Vi behöver inte jaga efter vinden, den blåser ändå...

Tankar och livsfragment 23 maj 2023 - min plats för det eviga

 

Alla lever vi under en utmätt tid. Ingen av oss vet hur lång den kommer att bli innan den tar slut. Ju äldre jag blir desto mer blir jag varse slutet. Jag hoppas på många år än, men vet att jag är betydligt närmare döden än den dag jag föddes.

Sedan länge har jag bestämt att jag inte vill avsluta mina dagar på en kyrkogård. Jag vill att det lilla som kommer att finnas kvar av mig ska spridas på någon älskad plats i naturen. Jag har länge funderat över vilken plats som skulle bli min slutliga. Då reglerna inte tillåter spridning av min aska nära bebyggelse så föll alternativet i närheten av min stuga.

För ett tag sedan bestämde jag mig. Ett av mina älskade berg, Lill-Gaika, var den naturliga platsen. Här har jag utkiken av det lika älskade lågfjället Välmbapouda och Ganjuareudden. 

Mitt stoft ska spridas på en plats där jag jag har suttit och betraktat så många gånger i den gamla skogen och ibland i sällskap av jaktfalk eller fjällvråk.

Detta blir den ultimata platsen för den eviga vilan, i lugnet och i en nära nog opåverkad natur på behörigt avstånd från mänskligt larm.

Ett viktigt beslut är fattat, nu kan jag vandra vidare, levande och tacksam över att få finnas till...

Tankar och livsfragment 17 maj 2023 - i Lars Vilks marker

För en tid sedan gjorde jag en vandring på Kullahalvön i nordvästra Skåne. Väl på plats i dessa marker ingick naturligtvis en avstickare till Lars Vilks drivvedsskulpturer "Nimis"

Lars har skapat dessa installationer på en ganska otillgänglig plats som ingen skulle besöka om det inte var just för dessa märkliga installationer.

Lars Vilks var under sin livstid en kontroversiell konstnär med många vänner och fiender. Hans tragiska död i en bilolycka var ganska typisk för Lars omtumlande liv.

Trots den avsides plats för installationerna, med en kraftig brant ner till havet, så kom regelbundet nya besökare under den tid jag var där. Jag skulle tro att dessa konstinstallationer är de mest sedda på plats i Sverige.

Jag blev sittande på platsen en ganska lång stund. Jag förundrades över Vilks drivkraft när han skapade allt detta. Om det finns en himmel så tror jag Lars Vilks ler där han sitter när han ser vilket intresse det finns för dessa skapelser. Jag tror inte heller Lars har något emot att människor klättar i skulpturerna. På så sätt förkortas  med all säkerhet deras livslängd. Lars trivs nog med att se att människor är nyfikna och har roligt. Tids nog bryter entropins lagar ändå ner allt det skapade.

Kanske den mindre kända stenskulpturen "Arx" får en längre livslängd i sitt material av sten och betong. Vid mitt besök satt två korpar på Arxinstallationerna och betraktade oss människor. Det tror jag också Lars Vilks skulle ha gillat...

Tankar och livsfragment 11 maj 2023 - ensam och ensam

 

För en tid sedan vandrade jag på Österlen. Vandringarna nära Sveriges sydspets skiljer sig ganska mycket från de vandringar i taigans land som jag är van vid. Det var också tanken, men framförallt ville jag möta våren och kunna gå i snöfria marker.

Det jag slogs av under vandringen var att det var så få som jag, d v s de som var ute och gjorde längre dagsturer. De jag mötte var vid sidan av hundägarna mest flanörer som gjorde kortare promenader med bilen i närheten.

Jag var således under längre sträckor i stort sett ensam på mina turer. Det passade bra för för mig som ofta trivs i mitt eget sällskap. Här fanns ju så många nya intryck att hantera i en natur och kulturmiljö som var så olika än den jag är van vid.

Det jag också slogs av att det finns olika aspekter på ensamheten. Faktum är att jag upplever den mycket starkare då jag är i sammanhang där det finns människor som inte samspelar med mig än där jag inte möter någon.

Det blev särskilt tydligt när jag var vid Ales stenar, ett klassiskt utflyktsmål och en turistmagnet. Här var det mycket folk av många skilda nationaliteter, men jag satt där i min ensamhet utan att någon tog någon notis om det. Här var jag verkligen anonym.

De relativt få gånger jag mötte vandrarna på vägen blev det alltid någon sorts samspel, ett "hej", men ofta en kortare dialog. Här såg vi varandra i vår gemensamma ensamhet.

Åtminstone för mig så sker mötet med den andre sällan i myllret av andra människor. Det är i naturens lugna puls där jag kan se och bli sedd av andra. Skulle tro att det har att göra med den gemensamma ensamheten och att vi delar någon sorts värdegemenskap med den helande naturen...

Tankar och livsfragment 10 maj 2023 - i vårens marker

 Efter att ha gjort en resa till landets sydligaste del är jag nu åter i mina vandringsmarker nära staden.

Jag upprepar mig ofta. Det ger mig struktur och en visst mott av hållfasthet i livet. Det blir nu än viktigare när jag har lämnat en av livets tydligaste strukturer, arbetslivet.

Vissa upprepningar sker dagligen, andra ute i naturen, sker med en större oregelbundenhet beroende på årstiden. Igår gjorde jag min första tur för året till och Gammelstadsviken. Jag tog mig dit med cykeln, med ett avbrott för en samtalsstund hos Sven och Karin på vägen. Vandringen var klassisk vårtypisk med snö, is och en hel del vatten att forcera innan jag nådde torrare områden.

Dagen var vacker, men vårens eufori tycks ännu inte fullt ut ha nått detta nordliga landskap. Bortsett från en del kända fågelarter som sågs eller hördes så var skogen och den ännu delvis isbelagda viken ganska tyst.

Fiskgjusens ryttlande på himlen och några färgstarka sorgmantlar livade upp, men jag hade inte heller något behov av att bli upplivad. Bara att få vara och finnas till i denna miljö gav vandringen mening tillsammans med en längre stunds betraktande över kaffet.

I vår tid där till synes de flesta människor lever i en kollektiv förnekelse av vidden över vad vi håller på att göra med vår Jord, mår jag så väl av dessa helande enkla vandringar i en natur som inte kräver något, men som ger så mycket tillbaka.

Jag kan fortsätta att vandra vidare, fortsatt orolig och bekymrad över det som sker, men stärkt och påfylld.

 

Tankar och livsfragment 21 april 2023 - första skådningen

 

Idag var det dags för årets första skådning av fågel. Jag säger inte fågelskådning. Det känns mer professionellt och fokuserat än min skådning utan modern tubkikare med enda mål att komma ut i det fria för att lyssna och se.

Första skådningen sker som sig bör vid Gräsörenbron, en klassisk tidig skådarplats med öppet vatten. Platsen är en liten inklämd pärla mellan det gammeldags moderna fossildrivna stålverket en bit bort på andra sidan bron och det fossiloberoende som som står i tur att byggas på hitsidan av samma bro.

Fåglar bryr sig inte så mycket om industriell aktivitet så länge det finns en biotop som passar dem. Just Gräsören erbjuder en bra rastplats för de som ska flytta vidare och de som väljer att häcka här.

Det har varit en strålande dag och riktigt varmt vid den plats jag hittade nära vattnet. Just rastplatsen är mycket central för en skådare och betraktare som jag för att kunna njuta ordentligt.

Kanske var vädret för vackert. Lite fuktigare gråväder brukar enligt min erfarenhet ge bättre skådningsutdelning. Jag skulle nog betrakta mina observationer  som lite skrala. Jag observerade ett antal gäss, skratt och fiskmås, ett par krickor och sjungande bofinkar i skogen bakom mig. Till slut hörde jag storspoven - en av vårens fina budbärare.

Men jag blev trots lite klen utdelning inte besviken. Jag var bara här för att skåda och känna en doft av våren. På själva bron fanns ju de riktiga fågelskådarna. De kunde ju berätta om allt jag hade missat...

Tankar och livsfragment 13 april 2023 - Rörelsen och om en söndrande manlighet

 

Jag såg för en tid sedan den mycket välgjorda dokumentären "Rörelsen" på SVT Play. Den handlade  om den motrörelse som växte fram under Coronapandemin som ifrågasatte vaccinationen och underblåste frikostigt allehanda konspirationsteorier.

Denna rörelse var så mycket mer än emot vaccination. Motståndet att skydda sig mot smittan var toppen av ett isberg där de två män som från början byggde rörelsen ville skapa en sorts frihet där samhället inte skulle lägga sig i våra val.

Rörelsen växte inledningsvis framgångsrikt. I dokumentären får vi följa framgången och det senare fallet. Vi ser att det är allt igenom en manlig rörelse där kvinnorna mest är bifigurer.

När två män ska leda är det ofta en för mycket. De två ledarna drar allt mer åt olika håll och det ena manövreras bort av den andre. I takt med att pandemin klingar av är snart Rörelsen ett minne blott.

Dokumentären satte tydligt fingret på två typiska dåliga egenskaper hos många män - svårigheten att leda och samverka samt en böjelse för konspirationsteorier och faktaresistens.

I en samtid där vi mer än någonsin behöver samling finns i samhällets alla nivåer en frustrerad manlighet som söndrar. Vi ser dem alltifrån i hatiska kommentarer på nätet till högerextrema rörelser med inte sällan våldsbejakande inslag.

Många män verkar ha svårt att navigera i en pluralistisk värld som de flesta av oss uppskattar.

Jag undrar hur vi mer känsliga och reflekterande män ska få plats där de män som anser sig starkast och skriker högst tar allt syre och plats...?

För mig är det frustrerande att vara man när jag ser all denna manliga galenskap. Alla dessa farliga och vilsna män, stora och små, som kan ta oss alla mot avgrunden...

Tankar och livsfragment 5 april 2023 - en bild från en annan tid

 För någon vecka sedan reste jag med tåg mellan Luleå och Stockholm. Jag reste länge genom ett vintrigt landskap och en vilsam känsla av en tillfällig normalitet omslöt mig.

Jag har alltid gillat att åka tåg. I en tid då allt ska gå fort och vara effektivt blir framför allt resan längs med den gamla norra stambanan en lugn och taktfast resa. Nedanför Umeå går det bitvis betydligt fortare. Här har nutiden gjort sitt intrång.

Men norra stambanan väcker minnen från uppväxten med de långa tågen och med restaurangvagnen där jag kunde äta varm mat med riktigt porslin.

Det här är taigans land med de stora skogarna och myrarna. Tyvärr återstår inte så mycket av barndomens skogar längs med banan. Numera breder hyggen och virkesplantager ut sig över stora områden. Det är sorgligt att se.

Längs med banan finns ett par fina stationshus. Det i Jörn är stort och pampigt. Väldigt stort sett till ortens storlek. Även lilla Jörn har haft sin storhetstid då man säkert var stolt över sin järnvägsstation. Sedan länge är tvärbanan upp mot Arvidsjaur borta och när tåget gör ett kort uppehåll ser jag ingen på perrongen.

Bastuträsk har under min livstid aldrig haft någon stilig järnvägsstation. Däremot finns där en kiosk där du kunde köpa vykort, böcker och tidningar. Idag står kiosken övergiven i vinterlandskapet.

Idag lever vi i en annan tid, en allt mer digitaliserad tid där bilder och ord ofta allt för snabbt virvlar förbi.

Det gamla kommer aldrig tillbaka, men under tågresor som denna är det skönt att låta gamla minnen leva sitt eget liv. Det kallas visst nostalgi...

Tankar och livsfragment 20 mars 2023 - om den lilla människan i den stora världen

På vårdagjämningens dag tar jag en promenad på isen. Det går att få lite vårkänsla i den flödande solen och i inte allt för kalla vinden.

Så här ute på isvidderna får jag ett annat perspektiv på människorna och hennes stad. På avstånd upplevs ju allt så litet och futtigt. Egentligen så säger det ganska mycket om människans tillstånd. Hon är på många sätt enkel, futtig och framförallt kortsiktig.

En dag som denna med en eventuell eskalerande bankkris blir det extra tydligt. När det gäller ekonomi tycks människan aldrig lära sig. Hon gör samma misstag gång på gång. Hon spekulerar och lägger "alla ägg i samma korg". Trots att vi vet att riskerna spridas för att det inte ska gå så illa.

Denna spekulationsekonomi verkar vara synonymt med den kapitalistiska ekonomi som vi lever i, påverkas av och som styr våra ofta alldeles för kortsiktiga beslut.

Spekulationsekonomin gäller allt från giriga banker till bolånetagaren som levde i illusionen att räntorna skulle vara låga för evigt. Men varför klandra honom. Troligen har han fått dåliga råd av den bank som spekulerar med insättarnas och låntagarnas pengar.

Sett ur det perspektivet är det tyvärr inte svårt att förstå varför de flesta agerar så ljumt inför en allt mer påtaglig klimatkris. Den senare är ju i det korta perspektivet mycket mer osynlig än spekulationsbubblor och stigande räntor. Men - både ekonomisk spekulation  och klimatignorans är tecken på något större. Människan tycks ha så oändligt svårt att se bortom sig själv och sin lilla bubbla.

Det kanske är allas vår förbannelse. En liten tröst för den lilla människan är att ljuset växer varje dag och och till helgen väntar sommartiden.
 

Tankar och livsfragment 17 mars 2023 - nästan orört vitt

 

Idag är det en mulen dag med tilltagande vind som förebådar det snöfall som är på väg. Igår däremot, var det en vårvinterdag av bästa märke - soligt, vindsvagt och några få minusgrader på dagen.

Jag är nu inne på min tredje vecka som pensionär. En av de stora fördelarna med att vara arbetsfri är att jag kan styra uteaktiviteterna helt efter vädret. Är det en solig dag som igår är det naturligtvis så här års turåkning på skidor som gäller.

En annan fördel med arbetsfriheten, är det lugn och stillhet som råder även i den natur som finns i närheten av staden när du kan göra dina turer under en vardag. De flesta jobbar ju.

Det finns något gemensamt med fjällen och havet - vidderna och storslagenheten. Ödmjukheten växer hos mig och min förgängliga gestalt får sina rätta proportioner  i relationen till allt det stora jag omges av.

Igår skidade jag fram i ganska sakta mak på ett nästan orört vitt hav efter den snö som föll tidigare i veckan. Inga störande skotrar som långt mina ögon kunde se och öron höra utöver en äldre man på sin skoter som fiskade ute på isen.

Jag blev länge sittande i tystnaden med mitt fika och smörgåsen. Det enda som bröt tystnaden emellanåt var den talgoxe som sjöng lite vårystert. Det var ett fullt passande och ett tillräckligt sällskap där min blick länge blev kvar över det nästan orörda vita...