Det är annorlunda den här gången. Nu när jag är arbetsfri väljer jag själv hur länge jag ska vara här. Det blir både spännande hur det ska gå. Jag har ju tanken att vistas här under längre perioder, framförallt under sommar och höst. Många gånger, som nu, kommer jag att vara ensam här. Det har aldrig varit något problem när vi pratar om dagar, men nu blir under längre perioder.
Jag hoppas och tror att det ska gå bra. Jag är ju mitt i skogen nära vattnet. Mitt i det liv som är vackrast - naturen, som följer sitt eget kretslopp där jag får vara en gäst.
Denna försommar är det ovanligt stillsamt. Kyliga vindar drar in över Nordkalotten och det har faktiskt varit kallare än normalt under en längre tid. Det är i sig onormalt med kyla i en allt mer onormal tid kantad av klimatförändringar.
Flugsnapparen ropar periodvis intensivt vid holken, men ännu har ingen hona mött upp. Honan kanske är klokare en hanen. Här sätter vi inte bo förrän insekterna visar sig.
Det är nog inte lätt att vara fågel då somrarna har varit tidigare ett antal år. Nu är det bara att vänta.
Själv njuter jag av insiktfriheten. Fasadmålningen går friktionsfritt och inga fridstörare söker mig i skogen.
Världen är full av hets och fridstörare av grövre slag. Allt detta är så långt borta när jag är här. Säkert är att det därför jag söker mig hit gång efter gång...
2 kommentarer:
Det blir munkliv/klosterliv för dig. 🙂
Absolut....i den allomfattande kyrkan - naturen själv som inkluderar alla.
Skicka en kommentar