torsdag 26 november 2015

Håret som utställningsobjekt



 Hår kan användas på annat sätt än att pryda våra huvuden. För mig med hår som bristvara blir det där med andra användningsområden lite extra intressant.

Sarah Oja hade för en tid vernissage på sin utställning i konsthallen. Just håret intar där en central plats. Här pryds väggarna med ett antal inramade tavlor av riktigt hår i lite olika färger.

Onekligen ett annorlunda och djärvt grepp. Betraktandet av dessa hårskapelser kan föra våra tankebanor på olika sätt. Konsthallschefen tänkte på judeutrotningen och alla avklippta hår. Jag för min del lät fantasin drar iväg i helt andra och mer positiva banor. I bilden ovan ser jag ett avskalat vinterlandskap med en bergskedja som sticker upp ur allt det vita. Bilden nedan tycker jag närmast för tankarna till erotiken.

En kul utställning. Besök den gärna. Låt hårtussarna öppna dina ögon för något annorlunda...


måndag 23 november 2015

Här hemma pågår allt som vanligt...


I min lilla värld pågår allt som vanligt. Här finns en trygg förvissning att jag har min plats... och ett liv som jag försöker göra mitt bästa av. Här finns de goda vännerna, den jag älskar och  utmaningar som gör den fortsatta färden intressant.

Tillvaron går vidare och jag försöker göra mina små avtryck...och ta ta fullt ansvar för det liv jag har...som den förgängliga gåvan livet faktiskt är.

Helgen som varit har givit plats för goda samtal, litteraturen, en bra konsert och god mat och dryck. Alltså mycket av det där som är fint och som skänker mig mycket tacksamhet.

Ute viner en kall vind över fjärden som väntar på isläggningen. Minusgraderna kom till slut tillsammans med lite snö. Bevarar också en känsla för någon sorts normalitet.

Utanför min inre horisont håller det på att hända något. Jag är påverkad...faktiskt mer än jag tror. Även om terrorn har regerat länge på många platser blir nog världen aldrig mer riktigt sig lik efter det som hände i Paris för dryga veckan sedan. Även om risken att själv drabbas är obefintlig så finns där någon sorts oro som har satt bo i mitt sinne.

Bill Fays toner ljuder i högtalarna. "We want to change this world" sjunger han. Så rätt och så talande. Utmaningarna är större än någonsin och nu när det börjar krypa in på skinnet att skulle kunna hända mig och dig. Den globala terrorismen finns i dags närvarande i de flestas liv...men vi vet också att denna terror är en yttring i en värld där resurserna är så ojämlikt fördelade. Börjar inte världens ledare titta in i grunderna till detta fundamentalt orättfärdiga blodomlopp kommer blodet fortsätta att rinna och rädslor och hat kan gröpa ur det fina hos oss människor.

Världen måste förändras. När hoten om större sammanbrott ökar kanske också klokskap får se mer av dagens ljus. Jag vill och försöker se något ljus i mörkret. Det är min skyldighet som människa. Under tiden försöker jag leva som vanligt...njuta och ta del av det fina som faktiskt finns.

onsdag 18 november 2015

Bra vernissage!


Helgen erbjöd nya vernissager i Luleå konsthall. Det var bl a avklippt hår och textil som ställdes ut. Material som kanske inte är så gängse, men som också kan spränga gränser för var som är konst.

Jag gillade speciellt Helene Hortlunds textil. Det märks att hon har rötter i måleri och skulptur. Textila utställningar brukar sällan beröra mig...det är ofta vackert, men lika ofta ganska tråkigt.

Hortlunds textila tavlor erbjuder något nytt. Här blir jag verkligen berörd och tankarna drar iväg. Utställningen inbjuder verkligen till tolkningar. Mest gillar jag tavlan ovan. Vid vernissagen har vi nåtts av allt det hemska som hade hänt i Paris. När jag låter tankarna öppna sig för konstverket ser jag i trådarna en struktur som skulle kunna vara samhället och våra institutioner...det sammanhållande kittet. Men...alla är inte med....försöker ta sig in eller kanske ut...och så har de som står helt utanför. Det skulle vara samhällets outsiders som vågar bryta normen och ny mark...men de skulle också kunna vara de radikaliserade unga muslimska männen.

Just denna dag var det framförallt dessa jag tänkte på och den stora utmaningen för det fria samhället att lyckas inkludera dem i samhällskroppen.

Bra konst kan också vara ett bra sätt att bearbeta det som händer...

söndag 15 november 2015

Musik i vår samtid

Sorgfloret över det gråfuktiga novembermörkret känns starkare än vanligt idag. På min söndagspromenad kraxar kajorna i oväntat stort antal i den stadsnära barrskogen. Både kajorna och gråfukten är ju delvis resultatet av människans framfart. Kajorna fanns inte här tidigare och ofta var marken så här års upplyst av det vita.

Dagar som dessa är det nog en annan brutalitet än klimatförändringarna som finns i våra tankar. Barbariet i Paris ger oss en obehaglig påminnelse om vilket odjur människan kan vara...och nu känns det lite otäckare då Europa alltmer kan bli ett slagfält för ondskans apostlar.

Jag är inte rädd men allt mer orolig vad som ska hända framöver, men väljer inte att recensera den utvecklade världens möjligheter att hantera kanske än av de värsta utmaningarna någonsin.

Musiken är en av de goda terapeuter som finns i en ond tid. Som av en tillfällighet kom Anna Von Hausswolf  med en ny skiva i veckan. Ingen som Anna kan hantera en orgel på ett så uttrycksfullt sätt.

I min musikaliska värld blir Annas skiva en kraftfull kommentar till händelserna i Paris. Musiken är närmast hotfull, larmig med små strofer av ljus. Musik som skänker närvaro och deltagande. Jag behöver den. Kanske även Du...

torsdag 12 november 2015

Kommunal nedsmutsning



 Mörkertiden är här och med den framträder stadens ljus över ännu öppna vattenytor. Många kvällar den här tiden på året kan ha något magiskt över sig...ibland dimmiga och eller grådisiga med en närmast trolskt känsla över sig, andra gånger ett klart himlavalv med möjligheter till norrsken. Stadens ljus bidrar med lite känsla av värme i det annars fuktigt gråkalla.

Men på senare tid har något hänt. Det annars mjuka stadsljuset från upplysta vägar, butiker, hotell och offentliga byggnader har fått konkurrens från närmast bländande reklamskyltar.Värst är reklamskylten på nyrenoverade Pontushallen som numera kallas Luleå energi arena. Den  bländar tidvis hela Norra hamn  med omliggande bostäder.

Vi lever i en tid där allt till varje pris ska synas eller höras. "Tonläget" blir mer uppskruvat och många gånga störande. Dessa reklamskyltar som börjar dyka upp i smått och sort tycker jag är ett typiskt exempel på detta.

För mig blir den stora reklamskylten på Luleå energi arena fullkomligt obegriplig. Förutom att den är ful och allmänt vulgär så begriper jag inte riktigt syftet med reklameländet. De flesta som passerar Luleå energi arena åker bil längs med vattnet. Är det dessa reklamen riktar sig till har vi en allvarlig trafikfara. Dessbättre tror jag inte de flesta bilister bryr sig.

Många kan ondgöra sig över klotter och nedskräpning. Jag tycker att dessa reklamskyltar är just nedskräpning. En förfulning av stadsmiljön till glädje för ingen. Vi ska vara rädda om vår stadsmiljö. Den är trots allt ett hem för allt fler...

söndag 8 november 2015

I novembers ljus



 Så är vi en bit in i november. Kanske av någon outgrundlig anledning årets mest föraktade månad. Jag tycker att november har ett oförtjänt dåligt rykte. Personligen tycker jag december och delar av januari är mer krävande. De är mörkare och har blivit ännu mörkare i takt med att klimatförändringarna inte längre garanterar den ljusspridande snön. Framförallt har december de senaste åren varit synonymt med halka, regn och snöblask.

November är en brytningstid med många ljusa stunder. Ljus och färger är nedtonade...men det finns många nyanser i det som vi menar är novembergrått. Jag tycker att nyansrika gråa kan var vackert. En nedtonad färgskala att vila blicken i....en betraktelsens och reflektionens färg som inte pockar på.

Att vila våra sinnen från allt brus som omger oss mår vi bra av. Det är här vi kan bara vara och utifrån detta varande fatta kloka beslut både i det lilla och i det stora.

Se novembers ljus som en oslipad diamant. Tro mig...det blir du klokare av...


torsdag 5 november 2015

Talande ansikten



Ibland är den fotografiska bilden mer naken och hudnära än annars. När jag under helgen som var besökte Fotografiska i Stockholm fick jag bl a ta del av utställningen "Up Close" av fotografen Martin Schoeller.

I utställningen får vi skåda massor av porträttfoton av av allehanda kända människor. Livet må vara orättvist och ojämlikt i det verkliga livet, men inför kameran är vi alla lika. Det jag bär med mig från utställningen är det förgängliga, utsatta och den krakelerade mask som många bär med olika framgång.

Som bilden ovan av en känd och stenrik kvinna vars namn har fallit i glömska....kanske just därför hon uttstrålar...ja, ingenting. Ett ansikte som närmast är livlöst. Att rikedom och kändisskap skulle vara genvägen till lycka och glädje är som vi vet en flyktig illusion.

Eller bilden nedan...en gammal känd skådis som närmast har nått en ikonstatus. Här har vi ett ansikte som utstrålar både förgänglighet, utstrålning och närvaro. Faktum är att denna man känns ljusår mer levande och närvarande än kvinnan ovan.

Besöker du Stockholm så ska du absolut inte missa utställningen. Den säger mycket om oss människor. Bilder som ersätter många tusen ord...