Någon har sagt att målet för resan inte är resan, utan målet är resan i sig. Oftast är resor i vår tid är lika med flygresan. Vi vill komma fort fram och väljer detta snabba, men inte för bekväma färdmedel. Sedan blir flygresan närmast illusorisk, då det är svårt att ta in att man färdas flera hundratals eller tusentals kilometer på mycket kort tid.
Annat är det med tågresan. Jag har alltid gillat tågresandet. Jag tror att det hänger ihop med min barndom och de långa tågresorna upp till sommarstugan i Lappland. När jag sätter mig på tåget som ska föra mig från Luleå till Gävle är det mycket som liknar barndomens resor. Norrlandstågen tar fortfarande nästan lika lång tid som min barndoms resor, vissa vagnar är av äldre snitt. Speciellt restaurangvagnen som verkar vara från annan tid med sina gummiaktiga soffor.
Allt detta gör mig väl till mods. Här kan jag sitta i lugn och ro, titta ut över det föränderliga landskapet och låta livets ström komma ifatt. Jag hör hjärtats slag och förnimmer dunkande rälsskarvar som höll mig vaken i barndomens sovkupé. Jag ser den födslosökande brunkärrhöken genom rutan som på sin resa verkar ha fångat ett byte.
Med tågresan blir jag åter i takt med tiden. Det är inget gatlopp, utan i lugn resa med långa stopp under natten som ger den sedvanliga förseningen på någon timme.
Vad gör det när jag inte har någon tid eller "dead-line" att passa. Jag åker tåg och kommer ikapp mig själv....
Läs även andra bloggares åsikter om livet, människan, tiden, resan, tåg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar