söndag 18 september 2011

Variant på "pilgrimsvandringen"



Jag tycker om att vandra och jag gillar upprepningar. Vandringen från stugan Grova över Lillgaika till Ganjaureudden och över myrarna och skiftet tillbaka gör jag år efter år, alltid med samma behållning och glädje.

Denna fina höstdag ville jag vandra länge, alltså blev det en annan utvidgad tur med samma mål. Via de till min glädje upprustade sommarladorna från sent 1800-tal tar jag mig till Södra Kasker. Här står den gamla gården numera tom, men i välhållet skick. Jag vandrar vidare längs den skogbilväg som möjliggjorde alla fula hyggen på Makuarebergen på 70-talet. Jag tänker för ett ögonblick på alla de jägare som kanske finns i skogen. Just som mina tankar fantiserar om att jag kan bli älgjägarnas möjliga måltavla trampar jag nära nog på en fjällämmel. Lämmeln blir nog lika rädd som jag, men alltnog var det bättre än skottet från jägaren.



Mellan Lill och Storgaika banar jag min egen väg över gamla hyggen. Konstaterar att det var nära nog 40 år sedan gammelskogen skövlades, men att föryngringen på vissa ytor i det närmaste är obefintlig. En konstig variant på hållbart och lönsamt skogbruk.



Efter ytterligare ett krön öppnar sig Uddjuare och målet Ganjaureudden. Jag stöter upp ett par tjädrar och ledsagas av en fjällvråk på min väg. Väl framme väntar belöningen – kaffet, polarsmörgåsen med korv, banan och bulle. Utfärdskosten är densamma år efter år – det får ju vara någon måtta med förändringarna.

Jag lyssnar till den friska vindens spel i gammelfurorna och vågskvalpet mot stranden. Vinden skapar ljud och rörelse. Det är lätt att både höra och se saker, men jag känner ingen rädsla. Det här är mitt land. Både korp och spillkråka instämmer välvilligt.

2 kommentarer:

Sven sa...

Härligt! Även om det ser ut att vara en utflykt, med tanke på kaffet och smörgåsen, så är nog hela landskapet din tillflyktsort också. Din fristad.

konsulent sa...

Så sant Sven, så sant!