Båten ut på ett nära nog spegelblankt hav. En första krusning från dagens bris. Världen växer mot en närmast osynlig horisont. Det är lätt att omfatta storheten och min egen litenhet i allt det storslagna.
Förmår vi förvalta skönheten och vår värld? Denna morgon fylls jag av ro och en tillförsikt. Hoppas inte det är en tillfällighet......
Läs även andra bloggares åsikter om natur, hav, Bottenviken, världen, människan, bilder
2 kommentarer:
Overklig, nästan, är bilden. Men skön.
En av sommarens många magiska dagar. Tänk om det gick att fånga tiden, ögonblicket? Kanske tur att det inte går....
Skicka en kommentar