Två naturliga rum

Nu när vintern är som kallast och mest tyst då inte ens talgoxen provar en strof känns det fint veta att andra tider väntar. Fågelsången trotsar oftast de mest urbana miljöer och visar att naturen aldrig viker ner sig. Jag har just läst Joar Tibergs senaste bok ”Fogghelflora” där fågelsången har en central plats i olika mänskliga och omänskliga miljöer. Naturen ger ju ofta bra kommentarer till oss människor. Följande utdrag ur boken ger en bra illustration:

”Jag kom på en grej.
Hur tydligt fågelsång är rum.
Norr om stugan, bland de leende småbjörkarna där, sitter lövsångaren och lipar, hon är sorgsen, verkligen, så vek att det skimrar ett slags styrka. Allt är farligt.
Vill man gråta en stund, eller bara stå i den stora rädslan, kan man gå dit, men kanske inte stå för länge.
Söderut, i grandunklet, sitter bofinken. Snärten, trotset, viljan i den låten är något annat. Hon vet vad skåpet ska stå, hon mal och mal, och strofen slutar uppåt, den pekar snett upp.
Ska man till exempel sluta supa eller röka ska man gå dit. Kom inte och dragande med nå jävla flaskor, jag har bestämt mig!
Hon har hur mycket vilja som helst, hon är auktoritativ, hon ger sig aldrig.
Två rum.
Gränsen går genom hjärtat.”

(Ur ”Fogghelflora” av Joar Tiberg)

Fåglarna kan ge dig vägledning och ge en större förståelse för vem som är du. Tänk på det när den ystra fågelsången sätter fart.

Läs även andra bloggares åsikter om Joar Tiberg, fåglar, natur, människor