Moral, skuld och sanningens pris

Jag såg för några dagar sedan den mycket tankeväckande dokumentären ”Hur kunde hon” av Ingela Lekfalk som handlade om HIV-smittade Lillemor som gifte sig, skaffade barn utan att berätta att hon var HIV-positiv.

HIV är efter att 1980-talets panik har lagt sig fortfarande en skamfylld sjukdom kantad av mycken okunskap och många fördomar. Just därför är Lekfalks dokumentär så angelägen. Dokumentären visade tydligt att det finns inget självklart rätt eller fel hur man ska leva som HIV-positiv. Att vara öppen om sin smitta kan leda till ett permanent utanförskap och kanske ett liv utan kärlek och intimitet. Att å andra sidan dölja belägenhet och leva i någon sorts skenbar normalitet riskerar att till slut haverera och som i Lillemors fall leda till en längre tids fängelsestraff och en ytterligare skuldbeläggning.

När jag har sett dokumentären har jag lätt att förstå Lillemors dilemman och de val hon gjort. Jag är den sista att döma henne. Det finns sällan några självklara rätt eller fel, speciellt för en så i grunden oskyldigt utsatt människa som Lillemor blev. Har ni inte sett dokumentären hoppas jag att ni ska göra det om tillfälle ges.

Läs även andra bloggares åsikter om HIV, rädlsa, fördomar, Ingela Lekfalk