Ett hotellrum i Stockholm
Jag är en person som gillar rutiner och upprepningar. Fasta och tydliga ramar för vardagen skapar en trygghet och gör att tankarna kan fokusera på annat. Därför har jag i ur och skur alltid tagit min gamla cykel (en Hermes av 1950 års modell) till jobbet och den röda Corollan har oftast blivit stående hemma. Den som gladde sig särskilt åt detta var grannens katt som fick bilen som sin särskilda hemvist.
Under detta år har inget varit sig likt. Jag har varit en veckopendlare. Gamla Corollan har fått visat musklerna och Hermesen har blivit stående. Utöver min långpendling har arbetet dessutom inneburit otaliga resor till för mig ibland helt nya platser och hotellen har avlöst varandra.
Vi människor har en fantastisk förmåga till anpassning. Det gäller även en människa som jag som sätter det fasta och tydliga ramarna för ett gott liv högt i kurs.
Men, visst har jag ibland upplevt mig som en flykting och främling i tillvaron. Det har ofta varit nya mängder av nya intryck som jag sällan får tid att smälta. Det finns människor som tillbringar en stor del av sin arbetstid uppe i luften och på flygplatser världen över. Min kringflackande tillvaro är ju ur det perspektivet inte mycket att yvas över.
En rondell i Arvidsjaur
Så länge vi lever är vi rörelse, liten eller stor, inre som yttre. Nu beger jag mig norrut på heltid igen. Corollan får stilla sig och Hermesen åter inta scenen. Jag kommer hem till mina rutiner och upprepningar. Det känns tryggt och än bättre då jag vet att det går att leva utan dem.
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, uppbrott, rörelse, förändring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar